Landets skolelever har skickat in 850 fågelholkar till årets upplaga av SM i fågelholk. Den 19 mars presenteras finalisterna på Skansen.
Varje år håller Naturskyddsföreningen tävlingen för att engagera skolklasser att bygga bon för fåglar. Bakgrunden är att man menar att det högintensiva skogsbruket har trängt ut lövskog, gamla träd och död ved, som många fågelarter är beroende av för att bygga bo, vilket i sin tur gör att det råder bostadsbrist för landets fåglar.
I år har 850 fågelholkar från 91 skolor i 65 kommuner inkommit till tävlingen. Det är rekordmånga bidrag sedan tävlingen började för 16 år sedan och det är dessutom 35 fler skolor som deltar än förra året.
– Bidragen har fullkomligt rasat in i år. Det är otroligt kul att se att allt fler elever och skolor engagerar sig för bostadsbristen i skogen, Beatrice Rindevall, ordförande i Naturskyddsföreningen, i ett pressmeddelande.
Juryn väljer ut 15 finalistbidrag i tre ålderskategorier: förskoleklass–årskurs 3, årskurs 4–6, samt årskurs 7–gymnasiet. Dessa kommer att presenteras på Lill-skansen den 19 mars varefter privatpersoner får rösta digitalt på sina favoritbidrag fram till 7 april. De tre vinnande skolklasserna presenteras sedan den 10 april.
I slutet av januari kommer flera planeter att vara synliga från Jorden och minst fyra kommer att kunna ses med blotta ögat, utan hjälp av teleskop.
Fenomenet, som i vardagligt tal kallas planetparad, uppstår när flera av solsystemets planeter är synliga samtidigt på natthimlen, oftast nära ekliptikan – den bana solen följer över himlen. Den engelska termen är ”planetary alignment”, planetuppradning på svenska, en term som kan vara missvisande eftersom planeterna inte står i en perfekt linje, vare sig på himlen eller i solsystemet som helhet.
Planeterna blir synliga eftersom de befinner sig på ungefär samma sida av solen och därför är välplacerade i förhållande till jorden, vilket gör att de kan ses på natthimlen. Dessa händelser är relativt sällsynta och varierar i omfattning beroende på antalet synliga planeter och deras ljusstyrka.
I januari kommer Mars, Jupiter, Uranus, Venus, Neptunus och Saturnus att synas på natthimlen, rapporterar CNET. De uppskattas bli synliga några dagar före den 21 januari och fortsätta vara det i ungefär fyra veckor. Vecka fem, under nymånen, förväntas vara den bästa tiden för observation eftersom himlen då är mörkare.
Ses med blotta ögat
Förutsatt att det inte finns några störningar från artificiellt ljus där man befinner sig kan planeterna bli synliga så snart solen gått ner. Venus, Mars, Jupiter och Saturnus kan ses med blotta ögat från norra Europa, enligt Astroinfo. Jupiter och Venus är lättast att observera, medan Saturnus kan vara svår att upptäcka under sämre siktförhållanden. För att se Neptunus och Uranus krävs däremot ett teleskop, samt även goda siktförhållanden.
Vill man ha chans att se alla sex planeter bör man gå ut under tidig kväll, då Venus och Saturnus sedan försvinner under horisonten. Mars och Jupiter syns dock större delen av natten.
Den första veckan i mars kommer även Merkurius att bli synlig, vilket innebär en ny planetparad med alla planeterna i solsystemet förutom Jorden. Åttonde mars spås vara en bra dag för att se Merkurius. Planeten kommer att vara svår att se, men bäst chans har man i de sydliga delarna av Sverige. Ska man ut med teleskop vid denna tid bör man vara försiktig då några av planeterna kommer att vara nära solen, och eftersom det kan skada ögonen bör man vara försiktig vart man riktar teleskopet.
Denna planetparad är dock kortvarig, då Saturnus, Neptunus och Merkurius kort därefter kommer att hamna för nära solen och därmed inte längre vara synliga.
Hitta planeterna
Det kan vara utmanande att lokalisera planeterna på himlen. Venus och Saturnus syns lågt i sydväst, medan Jupiter står högt i ostsydost, enligt Astrokonsult. Mars ligger i ostnordost, Uranus i stjärnbilden Väduren och Neptunus i Vattumannen. Merkurius kan ses lågt ovanför horisonten i sydost. Hjälpmedel, som apparna Stellarium och Star Walk 2, kan vara ett tips för att underlätta navigeringen på natthimlen.
På den konstgjorda ön Pepparholm frodas växt- och djurlivet utan någon mänsklig påverkan. Sedan ön skapades i samband med bygget av Öresundsbron 1999 har hundratals växtarter och flera djurarter påträffats, och nya arter upptäcks fortfarande.
Öresundsbron, även kallad Öresundsförbindelsen, invigdes den 1 juli 2000 och sträcker sig 15,9 kilometer mellan Malmö och Köpenhamn, både ovanför och även under Öresund via en tunnel.
Den ursprungliga planen för förbindelsen var att bygga den längs ön Saltholm. Detta hade dock krävt att bron antingen drogs rakt över ön eller att ön expanderades. På grund av risken för att störa öns naturliv övergavs dock planen, och beslutet fattades istället att anlägga en konstgjord ö söder om Saltholm.
Pepparholm, på danska Peberholm, designades av bro- och landskapsarkitekten Inger Berglund från Falun och anlades mellan 1995 och 1999. Ön fick sitt namn genom en namntävling i den danska tidningen Politiken.
Brobyggandet mötte motstånd från flera håll, bland annat med argument om att det skulle störa vattnets fria flöde. Saltvatten, som är tyngre än sötvatten, flödar bättre i djupa områden. Pepparholm byggdes dock på ett grunt område som inte påverkade vattenflödet, och därtill grävdes Öresund ännu djupare för att förbättra det befintliga vattenflödet. Det uppgrävda materialet användes sedan för att bygga upp ön.
”Nordens största biologiska laboratorium”
Tunneln mot Köpenhamn börjar på Pepparholm, där både en järnväg och en motorväg passerar genom ön. Inga tåg stannar dock på ön, och motorvägens avfart får endast användas av personer med särskilt tillstånd. Det är endast biologer och personal från Öresundsbron som får besöka ön, som därmed fått ligga orörd från mänsklig påverkan sedan den upprättades.
Pepparholm ingår tillsammans med Saltholm och det omgivande havet i Natura 2000-område 142. Natura 2000 är ett nätverk av värdefulla naturområden inom EU med arter och naturtyper som anses särskilt skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv. Eftersom naturen på Pepparholm har fått utvecklas utan mänsklig inblandning eller naturvård ses ön också som ett experiment och har kallats för ”Nordens största biologiska laboratorium”.
Ovanliga arter
Pepparholm har idag ett rikt växt- och djurliv med hundratals växtarter och ett stort antal djurarter som har identifierats på ön.
Hårdkårel (Erysimum marschallianum) och Ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata). Montage. Foto: Aleksej Yabs, Ivar Leidus/CC BY-SA 3.0
Även flera sällsynta arter har upptäckts på Pepparholm. Bland annat frodas den vilda och fridlysta orkidén ängsnycklar i kolonier på ön, efter att den först hittades 2004. År 2007 identifierades växterna äkta pimpinell, krypvide, strimsporre och strandiris (sibirisk iris). Totalt uppskattas ön hysa omkring 600 växtarter, enligt Natursidan. En annan ovanlig upptäckt är växten hårdkårel, som inte finns i vare sig Sverige eller Danmark, utan tros ha kommit med tåget från Finland, enligt statskanalen SVT.
År 2010 upptäcktes en hare på ön som tros ha tagit sig dit över isen. Fem år senare hittades vita kaniner, som enligt misstankar kan ha släppts ut från en bil. Dessutom häckar gråhäger, brun kärrhök och pilgrimsfalk på Pepparholm, som är populär även bland andra fågelarter. Totalt häckar omkring ett 40-tal olika arter på ön.
Den sällsynta grönfläckiga paddan upptäcktes på ön år 2005. Arten förekommer annars endast på ett fåtal platser i Danmark och längs Skånes västkust. Ett stort antal insektsarter har också identifierats, inklusive över 300 skalbaggsarter och mer än 400 fjärilsarter. Även den sällsynta och giftiga luffarspindeln har hittats på Pepparholm.
Skedstork (Platalea leucorodia). Foto: Andreas Trepte/CC BY-SA 2.5
Nya arter upptäckts varje år
Varje år inventerar biologer och botaniker Pepparholm och man fortsätter att upptäcka nya arter. År 2023 noterades att en koloni med skedstorkar hade börjat röra sig i området, något Natursidan rapporterade om. Året därpå, 2024, identifierades gräshoppsarten Aiolopus thalassinus, som är helt ny för Danmark. Dessutom hittades de sällsynta växtarterna kvastfibbla och ölandskungsljus under samma period.
Så kallade viltbroar har blivit en framgång i Sverige och minskat antalet viltolyckor effektivt då de hjälper djur att korsa vägar enligt sina naturliga rörelsemönster.
För ungefär ett år sedan byggdes en faunapassage, även kallad viltbro, vid E4:an i Robertsfors i Västerbotten. Utplacerade kameror visar att allt fler vilda djur använder passagen för att ta sig över vägen – inklusive den ovanliga synen av lodjur.
– Lodjur har vi aldrig fångat på våra viltkameror förut så det är ju jättehäftigt, säger Torbjörn Nilsson, miljöspecialist på Trafikverket Nord som besökte viltbron, till Teliakanalen TV4.
Liknande passager, både över och under vägar, finns idag på flera platser i Sverige. Vid faunapassagen vid E22 Brömsebro registrerades över 10 000 djurhändelser på ett år, vilket visar på att broarna effektivt minskar viltolyckor och sparar samhället stora kostnader. Enligt Trafikverket uppskattas samhällskostnaderna för viltolyckor uppgå till så mycket som 15 miljarder kronor per år.
Broarna byggs strategiskt baserat på studier av djurens naturliga rörelsemönster. För att vara effektiva bör större passager placeras med minst fyra till sex kilometers mellanrum.
– Sen är det viktigt att följa upp under några år så att vi ser att djuren verkligen hittar hit, säger Nilsson.
Att bygga en faunapassage kostar mellan 30 och 50 miljoner kronor och konstruktionen har med nuvarande byggteknik en livslängd på cirka 120 år. Enligt Trafikverket är investeringarna väl motiverade eftersom de minskar risken för viltolyckor.
För första gången har forskare observerat ekorrar som jagar och äter sorkar i Briones Regional Park, Kalifornien. Fyndet, som dokumenterats under en tolvårig studie, avslöjar en tidigare okänd flexibilitet i ekorrarnas beteende.
Under året har forskare för första gången observerat Kaliforniens markekorrar som jägare, där de jagar och äter sorkar istället för att enbart livnära sig på nötter och kottar. Observationerna gjordes inom ramen för en långtidsstudie i Briones Regional Park. Av 74 interaktioner mellan ekorrar och sorkar som dokumenterades under juni och juli, involverade hela 42 procent jaktbeteende.
– Det här var chockerande, säger huvudförfattaren Jennifer E. Smith, docent i biologi vid UW-Eau Claire, som leder projektet tillsammans med Dr Sonja Wild, en beteendeekolog från UC Davis i ett pressmeddelande och fortsätter:
– Vi hade aldrig sett det här beteendet förut. Ekorrar är ett av de mest välbekanta djuren för människor. Vi ser dem precis utanför våra fönster, vi interagerar med dem regelbundet. Ändå finns det här beteendet som vi aldrig tidigare har sett inom vetenskapen och som belyser det faktum att det finns så mycket mer att lära om naturhistorien i världen omkring oss.
Även Wild, som interagerat mycket med ekorrar under livet, blev chockad över fynden och trodde först inte på docenten när hon berättade. Det var tills hon såg filmmaterialet.
– Jag kunde knappt tro mina ögon, säger hon. Från och med då såg vi det beteendet nästan varje dag. När vi väl började leta såg vi det överallt.
Flexibel överlevnadsstrategi
Genom fotografier, filmer och observationer dokumenterade man hur ekorrar, både honor och hanar i alla åldrar, som jagade och åt sorkar. Forskarna observerade inte ekorrar som jagade och åt andra bytesdjur, utan det var endast sorkar som var på menyn.
Ekorrarnas jagande nådde sin topp under de första veckorna i juli, vilket också sammanföll med att antalet sorkar i parken ökade explosionsartat. Detta tyder på att ekorrarnas jaktbeteende uppstod tillsammans med en tillfällig ökning av tillgången på byte, enligt studien.
– Det faktum att Kaliforniens markekorrar är flexibla i sitt beteende och kan reagera på förändringar i tillgången på föda kan hjälpa dem att överleva i miljöer som snabbt förändras på grund av människors närvaro, säger Wild.
Smith menar att ekorrar, inklusive ett flertal andra arter som exempelvis tvättbjörnar, är ”otroliga opportunister”. Denna typ av flexibilitet som dessa däggdjur tillämpar i sina jaktstrategier hjälper de att anpassa sig till det mänskliga landskapet, menar docenten.
