Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Aftonbladet avslöjade fredagen den 15 januari att utrikesminister Margot Wallström hade fått hyra en bostad av fackförbundet Kommunal. Margot hade fått gå före i kön. Många väntar åratal i de växande köerna i Stockholm, särskilt i innerstaden. Avslöjandet var uppseendeväckande.
Men affären är ett ganska klassiskt exempel på korruption bland svenska toppolitiker och är förhållandevis varken särskilt förvånande eller graverande. Wallström är knappast ensam om att åka gräddfil.
Men sen återstod det att se. Skulle man nöja sig med att konstatera missförhållandet kring Wallströms lägenhetsaffär, ge henne en smäll på fingrarna och gå vidare och rapportera om för allmänheten avsevärt mer betydelsefulla och större händelser i Sverige och världen? Migrantkrisen i Europa är fortfarande högaktuell, hela Schengensamarbetet håller på att brisera av migrationstrycket.
Sexövergreppen på europeiska kvinnor eskalerar och en del har först nu fått upp ögonen efter händelserna i Köln, Kalmar, We are Sthlm med fler. Rapporterna fortsätter att strömma in. Är vi klara nu med övergreppen, kommer de att upphöra? Har vi tid att fortsätta grotta oss i vilken plats Wallström hade eller inte hade i en bostadskö? Skandalen som borde vara ganska överspelad. Vad gör de svenska medierna, är vi inte klara med Wallström nu? Hur många dagar ska en lägenhetsaffär få löpsedelsplats och överskugga världsliga händelser?
Det är proportionerna i kritiken mot Wallström som antyder att drevet handlar om något mer än oegentligheter i en lägenhetsaffär.
Det luktar andra motiv lång väg. Wallström är nämligen en av få svenska ministrar som vågat vara konsekvent i delar av sin utrikespolitik. Wallström är knappast någon antisemit, men hon har kritiserat staten Israel och dess omfattande brott mot mänskliga rättigheter. När Wallström drev igenom erkännandet av Palestina som en egen stat väckte hon ont blod hos det judiska etablissemanget. Ifrån judiskt håll har man varit tydlig med att det här inte skulle tolereras. När hon sedan fortsatte med sin konsekventa utrikespolitik och hållning i Israelfrågan stod det klart att man bestämt sig för att avsätta Wallström.
Drevet mot Wallström har liknelser med drevet mot Juholt. Man ägnar helsidesuppslag åt detaljer och orkestrerar så ledes ett drev med uppföljande artiklar dag efter annan, men kommer egentligen inte med något nytt, huvudnyheten är överspelad. Man kommer dock troligen inte ge sig med mindre än att hon tvingas avgå.
Det är proportionerna i kritiken mot Wallström som antyder att drevet handlar om något mer än oegentligheter i en lägenhetsaffär. Om man bara ville kunde man gräva fram och exponera oegentligheter bland våra andra toppolitiker som skulle ha ett avsevärt mycket större nyhetsvärde än Wallströms lägenhetsaffär. Jättescoop och skandaler hade kunnat rullats ut. Men det handlar inte om journalistisk konsekvens eller renhårighet. Banden mellan den politiska makten och mediehusen har länge varit tät. Det finns ”hållhakar” på i stort sett alla politiker och kändisar. En enskild journalist får inte mandat att rota i och avslöja sådant som rubbar de tysta överenskommelserna i maktens absolut toppskikt. Men Margot har trampat på fel tå.
För att avslutningsvis citera Voltaire;
För att ta reda på vem som styr, ta reda på vem du inte får kritisera.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Iran brinner, Gaza ligger i ruiner. Våra ledare fortsätter samtidigt att stödja Israel med vapen, pengar och diplomatiska frikort medan regionen dras allt djupare in i ett fruktansvärt storkrig.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Så var det dags igen: Bombmattor. Blod. Ruiner. Nu är det Irans tur att sättas i brand av Israel, alltmedan Gaza fortsätter att jämnas med marken i ett blodbad som Västvärlden inte bara ignorerar – utan möjliggör. Det tycks aldrig ta slut.
Oavsett om offren är palestinier, syrier, libaneser eller som nu iranier, är mönstret detsamma: USA och dess satelliter fortsätter att beväpna och försvara Israels politik oavsett hur aggressivt och omfattande våld man tar till.
Risken för ett storkrig har märkbart höjts efter attackerna mot Iran, som naturligtvis inte handlar om försvar, eller om fred eller demokrati. Det handlar om en stat som från sitt upphov formats genom hyperaggressiv terror, och under många decennier sedan dess har byggt sin existens på militär dominans och återkommande angrepp på sina grannar – alla dess grannar.
Gaza har förvandlats till ruiner inför våra ögon. Hundratusentals människor är döda eller lemlästade, miljoner är fördrivna eller lever under blockad, förtryck och skräck. När Israel ytterligare eskalerar med nya attacker mot Iran är risken att hela regionen, ja, kanske världen, dras in i en konflikt av skrämmande proportioner.
De som styr USA och i Europa står samtidigt och applåderar i handling, om än inte alltid i ord. Våra ledare levererar vapen, pengar och teknologi, blockerar fredsresolutioner i FN och täcker upp diplomatiskt för varje nytt övergrepp. De gör våra länder till medbrottslingar i något som inte bara är moraliskt oförsvarbart, utan som också undergräver våra egna samhällen, vår säkerhet och våra faktiska intressen.
Låt oss säga det klart och tydligt: det här är inte vår kamp att föra. Vi har ingenting att vinna på Israels ständiga krig. Tvärtom har vi det mesta att förlora.
Vi får ofta höra att vi stödjer Israel för att det är en demokrati i en farlig region full av totalitära teokratier och diktaturer. Frågan man bör ställa sig är vilken sorts demokrati det är som bygger ett ”försvar” på att år efter år bomba civila, ockupera och fördriva andra folk, svälta ut miljoner människor, och bryta mot internationell rätt och humanitära principer?
Israel är och förblir den främsta kraften bakom regionens kaos – och det är en skymf mot Europas folk att låtsas som att vi tjänar på att stå bakom den oförsonliga linje man driver.
Tvärtom är det så att varje nytt krig som Israel startar ytterligare göder hatet mot Väst. Det ökar med varje ny bombmatta som driver människor på flykt, där de konkreta resultaten omfattar fortsatt massmigration till Europa, ökad radikalisering i Mellanöstern och ett förstärkt terrorhot på vår egen kontinent i en situation där oron, splittringen och otryggheten i våra samhällen redan har nått allvarliga nivåer.
Vi tvingas lägga miljarder på att hantera konsekvenserna av konflikter vi aldrig borde ha varit delaktiga i. Ändå fortsätter våra makthavare att stå på Israels sida, gång på gång, oavsett vilka övergrepp som begås.
Hur har det kunnat bli så? Svaret är smärtsamt tydligt: vi har låtit Israellobbyn och liknande mäktiga intressen diktera vår politik under alltför lång tid. Den som ifrågasätter Israels agerande och överhöghet riskerar att smutskastas, stämplas som antisemit eller extremist och frysas ut ur det offentliga samtalet. Politiker, opinionsbildare och journalister håller tyst – inte för att de tror att denna politik är den moraliskt rätta, utan för att det är bekvämare än att utmana de krafter som försvarar den. Ibland kan man närmast undra om våra folkvalda arbetar för den israeliska staten snarare än för sina egna medborgare.
Stödet för det ständiga samhällsomstörtande massmördandet måste få ett slut. Efter Gaza kommer Iran. Efter Iran kommer Libanon. Efter Libanon kommer någon annan. Bombandet, dödandet, och destabiliseringen fortsätter så länge vi fortsätter att möjliggöra det. Så länge drömmen om ett Stor-Israel lever, och så länge Väst täcker upp militärt, ekonomiskt och diplomatiskt, kommer krigandet att fortsätta – på bekostnad av hela det övriga Mellanöstern och ytterst på bekostnad av oss själva.
Det är inte vår plikt att stödja en stat som föraktar diplomati och som inte bara riskerar allas vår säkerhet utan även vår moral. Netanyahus högerextrema regim förtjänar inget understöd i FN eller andra internationella forum utan snarare att mötas av ett vapenembargo. Vår plikt är att bistå diplomatin på alla sätt vi kan och maximera förutsättningarna till att en hållbar fred kan uppnås.
Det första steget till att göra det är att sluta göra oss själva delaktiga i Israels ändlösa krig. Ju längre vi väntar, desto högre blir också priset.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
En gång i tiden betraktade många svenskar bankerna som en grundläggande funktion i samhället som faktiskt underlättade medborgarnas vardag. Idag är situationen den motsatta, där bankerna istället agerar som en maktfullkomlig statsmakt med närmast totalitär kontroll över vårt ekonomiska liv och våra medborgerliga friheter.
Att från en dag till en annan upptäcka att man inte längre kan använda sitt bank-id, komma åt sitt bankkonto, betala räkningar, köpa mat eller föra över pengar för hyran är ett stressmoment som heter duga. Plötsligt har du i praktiken blivit utestängd från samhället – utan att du har dömts i en domstol eller ens misstänks för något brott. Någon konkret brottsmisstanke finns nästan aldrig, och bankernas domar är i regel lika godtyckliga som de är fattade på diffusa grunder. Faktum är att det räcker med att bankerna anser att dina ekonomiska transaktioner ”avviker” eller att de ser en ”förhöjd risk” att någonting inte faller i bankens smak.
Bevisbördan ligger samtidigt på dina axlar. Du är skyldig till motsatsen bevisats – och du kan i praktiken inte räkna med något rättsskydd.
Det kan låta som en mardröm i en dystopiskt deckare, men det är den skrämmande verkligheten som en allt större del av Sveriges befolkning personligen också får uppleva på nära håll. Nyligen uppmärksammade Nya Dagbladet att så många som 160 000 konton stängts ner i Sverige – på bara tre år, och av allt att döma har nedstängningarna bara ökat sedan dess. Det är surrealistiska siffror som med all önskvärd tydlighet visar att huvudsyftet med nedstängningarna aldrig varit att försöka bekämpa ”terrorism”, organiserad brottslighet eller liknande floskler som endast används som förevändning för att införa och fördjupa den bankdiktatur vi nu de facto lever under.
Bevisbördan ligger samtidigt på dina axlar. Du är skyldig tills motsatsen bevisats – och du kan i praktiken inte räkna med något rättsskydd
Med andra ord har ungefär två procent av den vuxna befolkningen hittills drabbats av bankernas repression och fått sin tillvaro uppochnedvänd – och där möjligheterna att få rätt mot bankjättarna i regel är minimal. Otaliga svenskar vittnar om att frekventa insättningar eller uttag av kontanter eller återkommande swishbetalningar är sådant som fått bankernas lampor att lysa rött och att snabbt kasta ut kunder som varit trogna sedan decennier tillbaka. Andra får sina konton nedstängda för att de flyttar utomlands.
Den rådande situationen har undergrävt förtroendet inte bara för det finansiella systemet, utan för samhällskontraktet som sådant. Det är en bisarr situation när bankernas AI-algoritmer ska utgöra underlag för vem som får eller inte får betala sin hyra. Det är rättsväsendet, inte Länsförsäkringar, Nordea eller Swedbank, som ska bedöma om något brott faktiskt har begåtts.
Agerar domare och bödel
Än värre är att bankerna ofta tycks agera utifrån tydligt politiska motiv. Oberoende medier och aktörer lider särskilt hög risk att få sina konton nedstängda om de uppfattas som kontroversiella eller om deras åsikter avviker från de narrativ som makten för fram. I praktiken innebär detta en totalitär form av censur, där bankerna som institution med monopolliknande makt över ekonomiska flöden agerar både domare och bödel utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. Drabbade vittnar konsekvent om att det ofta inte ens är möjligt att få tala med ansvariga från banken.
Det är rättsväsendet, inte Länsförsäkringar, Nordea eller Swedbank, som ska bedöma om något brott faktiskt har begåtts
Det kommer kanske inte som en nyhet för den som följt omvärldsbevakningen att en liten grupp ekonomiskt inflytelserika aktörer de facto styr västvärlden och på många sätt är en drivande aktör inom storpolitiken. Bankerna har tillskansat sig en orättfärdig maktposition som i praktiken trumfar en statlig myndighets befogenheter, med makten att sanktionera och straffa enskilda medborgare efter eget godtycke.
Det hög tid att bygga en folkrörelse som en gång för alla gör slut på detta maktmissbruk. Så här kan det helt enkelt inte få fungera i ett samhälle som gör anspråk på att vara en demokrati. Nya Dagbladets pågående rättsfall mot Länsförsäkringar Bank, som avgörs i ett första skede i tingsrätten i början av september, ska därför ses som ett uttryck för något mer än upprättelsen för ett oberoende mediehus gentemot en storbanks godtyckliga förfaranden. Det större allvaret blir särskilt påtagligt när en storbank med ideologiska förtecken brännmärker tidningen som en ”extrem tidskrift”, och med detta i praktiken försöker rentvå sitt illa dolda övergrepp på det demokratiska fundament pressfriheten utgör. Nya Dagbladet, ska det noga betonas och påminnas om, är långtifrån den enda oppositionella röst som utsatts för liknande övergrepp från bankdiktaturens långa arm.
Vem är det egentligen förutom bankerna och deras lobby som anser att det är rimligt att privata institutioner ska ha en närmast total makt över vår ekonomiska frihet? En bank som missbrukar sin ställning, och exempelvis stänger ner en persons konto eftersom denna skrivit misshagliga saker på sociala medier, borde förlora sitt tillstånd att bedriva bankverksamhet överhuvudtaget. I nuläget är det många inom banksektorn som borde avtjäna långa fängelsestraff för det systematiska maktmissbruk man gjort sig skyldiga till under lång tid, som inte bara har orsakat stora mänskliga lidanden utan dessutom åsamkat det demokratiska samhällsskicket allvarliga skador.
Finansinspektionen och regeringen har riktat försiktig kritik mot bankrepressionen och med mjuk röst efterlyst att fler måste tillåtas att ha grundläggande betaltjänster. Det är ett positivt steg i rätt riktning, men ett litet sådant, och i den större bilden ett otroligt svagt gensvar i en situation som fullständigt har urartat.
En fråga om demokratiska fundamenta
Vi står vid ett vägskäl där ett folkligt gensvar nu är lika berättigat som det är nödvändigt. Om inget görs, riskerar bankernas makt att cementeras och expandera ytterligare tills dess att medborgarnas ekonomiska liv punktmarkeras och detaljstyrs in i minsta detalj, där minsta ”tveksamma” transaktion riskerar att få absurda konsekvenser.
Det är naivt att tro att Nya Dagbladets rättskamp ensamt kan ändra på själva systemet som sådant, men det har satt storbanken Länsförsäkringars moraliska trovärdighet i gungning inför en öppen offentlighet. Ytterst måste detta dock leda längre, där stränga grundlagsskydd tydligt begränsar bankernas rätt att stänga konton utan rättssäkra förfaranden. Det är ingen liten fråga; det är en fråga om att återupprätta demokratin; medborgarnas grundläggande frihet och att säkra folkets rätt till deltagande i samhällslivet.
Bankdiktaturen måste raseras för att de demokratiska fundamenten ska kunna återbyggas. I förlängningen måste bankernas roll i samhället omvärderas i grunden, om Sverige ska ha ett legitimt anspråk på att vara en demokrati.
Det är en fråga om att återupprätta demokratin; medborgarnas grundläggande frihet och att säkra folkets rätt till deltagande i samhällslivet
Verkligheten är samtidigt att den politiska viljan i regnbågspartiernas riksdag saknas för att genomföra detta, och det krävs en omfattande folkrörelse för att meningsfulla reformer på sikt ska bli möjliga. Med ditt stöd har vi nu chansen att tillsammans sätta ett avtryck som går bortom tingsrättens dom i september.
Isac Boman
Så stödjer du Nya Dagbladet i rättskampen
Hjälp NyD att hålla ut i det viktiga rättsfallet mot Länsförsäkringar. Donera via Swish, 123 611 30 21, eller bankgiro, 5601-6462, eller med betalkort, exempelvis Visa och Mastercard via formuläret nedan eller denna länk, alternativt via vår Paypal-sida. Gåvomottagare: Aeon Media.
Det går också att donera kontant helt anonymt. Skicka sedlar väl dolda i ett slutet kuvert till: Nya Dagbladet, Box 1, 774 21 Avesta.
35 250 kr av 250 000 kr insamlade.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
1945 stod USA tillsammans med Sovjetunionen som tydlig segrare i det världskrig som slagit stora delar av Europa i ruiner. Genom den så kallade Marshallhjälpen skulle amerikanerna pumpa in miljarder av dollar till återuppbyggnaden av Västblockets Europa. Med pengarna kom samtidigt medföljande krav på att öppna marknaden i USA för Coca-Cola Company och en svärm av amerikanska företagsjättar.
Den nya konsumentkulturen skulle snabbt komma att uppfattas som en exotisk motpol till det brutala krigets umbäranden, där unga européer i synnerhet kom att förknippa USA med en ny frihetlig tidsanda och en ekonomisk utveckling i riktning mot allmänt överflöd. När det kalla kriget sedan inleddes cementerades den positiva synen ytterligare på USA som en faderlig beskyddare av den liberala friheten mot sovjetkommunistisk totalitarism.
Vid sidan av militärpakten Nato, och andra i praktiken USA-ledda institutioner, var det dock popkulturen som blev det mest framstående verktyget för att trollbinda européerna till det amerikanska blocket. Under 50- och 60-talet togs kulturimperialismen till en ny nivå, där Hollywood dominerade biograferna samtidigt som tv-serier som Dallas och Dynasty förmedlade bilden av en glamorös livsstil där människans individuella lycka, och ytterst hennes själva identitet, gradvis alltmer framstod som en konsumentprodukt. Det amerikanska associerades till en trendig och frihetlig framtid – medan det europeiska i allt högre utsträckning kopplades till en kasserad och stelbent forntid.
Under 1990-talet och internets genombrott förstärkte USA sitt grepp som det ekonomiska, kulturella och politiska navet, inte bara i Västblocket utan även globalt. Techjättar som Microsoft, Apple och senare Google, Facebook och Netflix skapade plattformar där amerikansk kultur blev det självklara standardspråket.
Eran av amerikanisering kan idag tydligt beskådas nästan överallt i världen, men särskilt intensiv har den varit i Europa. I synnerhet gäller detta Sverige, som brukar räknas till ett av de mest amerikaniserade länderna i världen. Det finns flera förklaringar till detta, bland annat det faktum att Sverige under lång tid har varit positionerat neutralt och inte haft någon stark koppling till något annat land som kunnat balansera den amerikanska influensen. Svenskarna har därtill varit särskilt snabba på att anamma internet och amerikanska digitala plattformar, föregånget av att svensk tv mycket tidigt började köpa in amerikanska tv-serier och annan kultur som lanserades för en bred publik.
Sociologen Åke Daun noterade även, som många andra före honom, det faktum att svenskarna mentalt alltid har varit särskilt utåtblickande, där den egna kulturen varit något som på sin höjd kan tolereras, absolut inte värderas. Idag är många yngre svenskar uppvuxna med Youtube och algoritmer som systematiskt lyfter fram amerikanskt innehåll, med följden att man i praktiken har en närmare relation till USA än till sitt eget lands kulturhistoria.
Vi har i allt väsentligt kommit att bli en amerikansk satellitstat, inte bara militärt – vilket genom Natomedlemskapet nyligen har formaliserats – utan framförallt kulturellt och politiskt. Amerikanska primärval och valvakor görs närmast till Eurovision-liknande spektakel, medan det som händer i Europa på något subtilt sätt uppfattas som allt för tråkigt och irrelevant för att bry sig om eller orka engagera sig i.
Den transatlantiska relationen har dock varit allt annat än tråkig, snarare intensiv och stormig, vilket kanske delvis berott på att USA i en andlig bemärkelse är och förblir Europas lillebror. Europa har mer än dubbelt så stor befolkning och utgörs av tusenåriga nationer med djupa kulturer som kontrasterar starkt mot det historiskt mycket unga nationsbygge som USA utgör. Europas sympatier med lillebror på andra sidan Atlanten är samtidigt inte utan grund, där den amerikanska kulturens frihetslängtan och can-do-attitude bland mycket annat tagit sig uttryck i en unik statskonstitution och en fullkomligt exceptionell entreprenörskultur.
Potentialen har alltid funnits i USA att fortsätta inspirera sina äldre släktingar i Europa och skapa en sund relation med den gamla världen, men likt en nyligen utflyttad ungdom, som drivs av sin naturliga arrogans, har det blott 250-åriga USA visat en stor omognad på den internationella arenan där man utövat en global influens som präglats av ytligt liberala värden, perfekt symboliserad av Marvels andligt lobotomerade ”superhjältar”.
Essensen i dess globalistiska kulturströmning har, vid sidan av sina anspråk på ett sista världsherravälde, i huvudsak varit att homogenisera världen till en själsligen urholkad plats, fylld av meningslösa skendemokratier som i praktiken legitimeras som ”demokratiska” endast i den grad de låter sig inlemmas som lydstater i det amerikanska globo-homo-imperiet. Exploaterad av totalitär oligarkisk kapitalism, och splittrad i en vulgär kombination av vänsterextrem regnbågsliberalism och högerextrem ultrasionism, genomlider Uncle Sam för närvarande en djup existentiell kris och en kraftig social polarisering som smittat av sig även på vasallerna i Europa.
Mycket tyder dock på att den amerikanska eran i Europa nu kan vara på väg mot sitt slut.
Djupa samhällsanalytiker, som den franske statsvetaren Emmanuel Todd som klarsynt förutsåg Sovjetunionens fall redan i mitten av 1970-talet, pekar på att det amerikanska Västblocket av allt att döma nu går ett liknande öde till mötes som det forna sovjetiska Östblocket efter Berlinmurens fall. I ett perspektiv av Europas långa historia är detta redan pågående skifte egentligen inte något dramatiskt. För svensk del var det exempelvis länge Tyskland man lät sig inspireras och influeras av. Fram till 1939 var tyska – inte engelska, det obligatoriska andraspråket för samtliga svenska gymnasieelever. Går man tillbaka till 1700-talet var Frankrike den starka influensen, vilket vid sidan av uttrycket att ”när Paris nyser går Europa mot förkylning” fortfarande också märks genom stora avtryck på låneord i många europeiska språk inklusive svenskan. Det amerikanska tillståndet utgör i sammanhanget en mycket kort era, men skadan det åsamkat vår kontinent har idag överträffat nyttan.
Inget tyder på att situationen kommer att bli enklare efterhand som USA:s förfall fortsätter och ett amerikanskt tillbakadragande från Europa blir ett definitivt faktum, men ju förr plåstret rivs av desto bättre. Det är dags för USA att åka hem.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I Folke Bernadottes och Hans Blix land ses hatet och krigshetsen nu som tecken på moralisk resning. Den orwellska förvridningen av det offentliga rummet i Sverige är tragisk och total.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Om man för bara ett tiotal år sedan frågade samhällsintresserade människor i andra länder vad de förknippade Sverige med, var chanserna relativt goda att svaret omfattade någon form av fred och diplomati – eller lyfte fram internationellt prominenta diplomater som Hans Blix, Folke Bernadotte eller Dag Hammarskjöld.
Sverige betraktades under lång tid som något av motsatsen till ett krigiskt land. Efter 200 år utan krig såg nog även många svenskar på sig själva som ett sällsynt fredligt folk – främmande för de brutala konflikter man endast såg på nyhetssändningar.
Det faktum att svenskarna i många generationer valt att hålla sig borta från omfattande militära maktkamper har också sina historiska förklaringar. Såren var länge djupa efter 1809 års krig, när den östra rikshalvan gick förlorad till Ryssland och tiotusentals inkallade svenskar och finländare stupade – de flesta av sjukdomar, svält och köld.
Fasorna under 1900-talets världskrig stärkte sedan ytterligare övertygelsen om att krigets fasor inte var någonting vi ville uppleva i Sverige igen – utan tvärtom aktivt göra vad vi kunde för att undvika.
Krig är fred, fred är krig
Idag är situationen en helt annan. Om det någon gång är på sin plats att parafrasera George Orwells 1984 är det i bemärkelsen av att fred har blivit krig och att krig har blivit fred. Något djupt störande har skett med det offentliga rummet i Sverige och Europa i samband med Ukrainakriget.
I princip alla konventionella rum och offentliga forum av röster skriker efter ökad eskalering och fientlighet mot Ryssland. Kriget är på väg, och vi måste göra oss redo för det med alla medel – är budskapet som ska hamras in.
Kriget kommer när som helst – eller så är det redan här, hävdar vänsterpopulistiska Schibsted-tidningen Aftonbladet bland annat.
De alltmer lätträknade röster som fortfarande vågar ifrågasätta syftet med hetsen, och istället betonar vikten av diplomati och samtal, blir ofta inte bara misstänkliggjorda utan även direkt angripna för att karaktärsmördas. Insinuationerna går i regel ut på att den som inte vill se ett europeiskt storkrig måste vara någon form av rysk agent – eller åtminstone en nyttig idiot som går Putins ärenden, och som borde sättas under noggrann övervakning.
Diskursen har förvridits så till den grad att viljan till krig utmålas som det självklara, och den som har fräckheten att förespråka diplomati och samtal med Ryssland eller Iran, troligen snart även Kina, helt enkelt måste vara åtminstone lite ondskefull.
Vansinnig retorik
Blott ordet ”fred” har på ett bisarrt sätt kommit att associeras med våld och underkastelse – precis som i Orwells dystopiska berättelse. När enstaka europeiska ledare som Viktor Orbán eller representanter för tyska AfD har mage att förespråka alternativ till fortsatt krig och eskalering, utmålas de som direkt livshotande fiender mot Europa.
Detsamma har gällt de svenska fredsrösterna som, förvisso kraftigt försvagade, ännu finns kvar i periferin. Dessa avfärdas slentrianmässigt som landsförrädare eller ”Putinkramare”, utan att någon riktigt lyckas förklara varför deras hållning väcker ett sådant primalt raseri.
– Det är faktiskt fascinerande hur provocerande det är att förespråka fredliga lösningar, nedrustning och icke-våld. Det har varit så i århundraden, att när det blir en så militariserad debatt så är det röster för fred som ansätts väldigt hårt, konstaterar bland andra Svenska Freds ordförande Agnes Hellström.
– Det borde ju vara tvärtom, för vi har ju alltid stått upp för freden och för de fredliga lösningarna. Men det hänger väldigt tätt samman med att det blir en svartvit bild och militära lösningar som propageras. Då blir det så här, konstaterar hon.
Även statstelevisionen är med på noterna. Foto: faksimil/SVT
Dystopin blev verklighet
I 1984 förekommer också ”Två minuter av hat”, en daglig ritual där medborgarna i Oceanien samlas för att titta på propagandafilmer som framställer ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein som statens värsta fiende – den ultimate förrädaren och hotet mot allt invånarna förväntas hålla kärt.
Deltagarna uppmuntras under ritualen att uttrycka sitt hat mot Goldstein och andra fiender till staten, och ritualen avslutas med att deltagarna hyllar ”Storebror” – den mystiske ledaren för Oceaniens regim.
Syftet med de två minuterna av hat beskrivs som att kanalisera medborgarnas frustration och negativa känslor, bort från den egna regimen – för att istället rikta dem mot påstådda yttre fiender. På så vis förstärker regimen sin kontroll över medborgarna genom att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet – och samtidigt dämpas risken för självständigt tänkande, regimkritik och uppror.
Ljud- och bildeffekter används för att piska upp hatstämningen och en stark kollektiv känsla av aggressiv hysteri. I boken kunde ritualen se olika ut på olika dagar – men det var alltid riktat mot statens fiende, ”kontrarevolutionären” Emmanuel Goldstein.
”Det hemska med tvåminutershatet var inte att man var tvungen att spela en roll, utan tvärtom att det var omöjligt att undvika att delta. Inom trettio sekunder var det alltid onödigt att låtsas. En ohygglig extas av rädsla och hämndlystnad, en önskan att döda, tortera, slå in ansikten med en slägga, tycktes flöda genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandlade en till och med mot ens vilja till en grimaserande, skrikande galning”, tänker bokens protagonist och fortsätter:
” … och ändå var den ilska man kände en abstrakt, oriktad känsla som kunde växla från ett objekt till ett annat som lågan från en blåslampa”.
Hjärnorna ska marineras – i hat
Låter det måhända bekant?
I dagens läge är det svenska politiker, lobbyister och mediemoguler som manipulerar och uppmanar svenskarna att spy ut sitt hat mot de senaste årens Goldstein – Ryssland och Putin, nyligen föregånget av kritiker mot covidpolitiken.
Den som inte har insett att ryssarna är ”orcher” och våra demoniska arvfiender kan kort sagt betraktas som landsförrädare. Idrottsmän, kulturutövare och företag som inte bojkottar Ryssland tillräckligt intensivt kan snabbt räkna med drev och att det dyker upp systemlojala journalister som avkräver dem försvarstal.
Massmedia drar slentrianmässigt igång drev mot den som inte är tillräckligt rättrogen. Foto: faksimil/Expressen
I tv-sofforna sitter dästa och Natomärkta imbeciller till experter, likt Natolobbyisten Patrik Oksanen, som slår fast att ”Rysslands hemliga krig mot Sverige har börjat” – och så fortsätter det, dag ut och dag in. Folkets hjärnor ska marineras i krigspropagandan.
Bristen på sansade röster i debatten, och dominansen av samma aggressiva domedagsretorik, är närmast total oavsett vilken etablissemangsmedia man tar del av eller vilken riksdagspolitiker man lyssnar på.
Fler flyr propagandan
När propagandamaskineriet väl drar igång med all sin kraft är det inte lätt att stå emot pressen, och till slut riskerar det att bli ett självspelande piano där krig och hat blir lika naturliga tillstånd som diplomati var igår.
Samtidigt finns det viktiga ljuspunkter. Förtroendet för etablissemangsmedierna är rekordlågt, och allt färre ser något värde i att överhuvudtaget ta del av den alltmer vulgära propagandan.
Vårt hopp står till att svenska folket under ytan fortfarande är fredsälskande, och att fler inser vikten av diplomati än vad som framgår av krigshetsen i det offentliga rummet.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
