Många av oss som står för västerländska värden är generellt sett mycket medvetna om i vilket uselt tillstånd vi befinner oss i. Det nittonde århundradet har inneburit en stadig nedgång för det traditionella västerländska samhället på många olika plan.

På min blogg, The Swedish Paleocon -kulturrevolution från höger, brukar jag ofta skriva om de demografiska och kulturella förändringarna vi står/har stått inför. Jag skriver ofta om kulturmarxismen och dess skadliga inverkan på vårt samhälle. I denna artikel skulle jag vilja lyfta fram en annan aspekt av detta, en aspekt jag inte skrivit så mycket om tidigare, men som likväl är mycket viktig i sammanhanget. Europa har inte enbart försvagats kulturellt, spirituell och demografiskt utan också i frågan om reell makt.

Det finns ett känt citat som lyder att ”en stormakt definieras av dess förmåga att vinna ett stort krig”. Dessvärre mins jag ej citatets upphovsman men visst ligger det mycket i detta. Det citatet inte förtäljer är att en segrande stormakt inte nödvändigtvis är en segrare. Tvärtom visar historien att ett deltagande i ett storkrig ofta innebär en förlust för de flesta inblandade, inte sällan även för den officiella segraren. Storkrigens vinnare är vanligtvis de som;

1. Undvek kriget helt eller inträdde vid ett sent tillfälle.
2. Lyckades vinna med oddsen emot sig, det vill säga krigets underdog.

Det första exemplet skulle kunna vara Sveriges roll i både Första -och Andra världskriget. Även USA är ett exempel på detta då landet dels gick in mycket sent i Första världskriget och relativt sent in i Andra. Ett exempel på nummer 2 är Sovjets deltagande i Andra världskriget. Trots att landet led enorma förluster i form av både människoliv och materiella förluster lyckades de avsluta kriget som segrare, en segrare som efter kriget fick möjligheten att forma östra Europa efter eget tycke. Därefter delade Sovjet förstaplatsen som världens mäktigaste nation med USA. Det gemensamma för både USA och Sovjet var att de lyckats fylla det tomrum som de tidigare stormakterna Tyskland, Storbritannien och Frankrike lämnat efter sig.

Alla krig har sina förlorare. Ibland är en vinnare och en förlorare samma sak. Exempel på detta är Storbritannien och Frankrike som båda stod som officiella segrare i båda världskrigen. Till skillnad från deras fiender var de båda länderna inte helt pulvriserade men kriget hade trotts allt slukat tillräckligt med resurser för att de aldrig mer skulle kunna uppnå samma styrka, samma världsinflytande, som de tidigare haft. Britterna och fransmännen vann krigen, vilket bekräftade dem som stormakter, men de innebar också deras undergång som imperier. Decennierna efter Andra världskriget kännetecknades av en nedmontering av de forna imperiernas kolonier. Först ut var Indien som deklarerade sin självständighet 1947. Strax därefter följde ett längre krig i franska Indokina som resulterade i att Vietnam, Laos och Kambodja bröt sig loss från det franska imperiet. De första dominobrickorna hade fallit. Inom ett par decennier hade hela Afrika och Asien blivit avkoloniserat, med i förlängningen svåra konsekvenser för europeiska bosättare i bland annat Algeriet, Rhodesia och Sydafrika.

Anledningarna till de tidigare kolonialmakternas förfall är många. En viktig komponent var vågen av anti-kolonialism inom Västvärlden. En annan var de koloniserade ländernas törst efter självstyre (anledningarna till detta utelämnar jag av utrymmesskäl). Men den enskilt viktigaste anledningen torde ändå vara kolonialmakternas minskade styrka till följd av världskrigen. Det krig som definierar en stormakt, som just en stormakt, är ej sällan det krig som innebär stormaktens undergång.

Under Kalla kriget blev Europa ett schackbräde för världens två nya stormakter, USA och Sovjet, ett schackbräde som, om än i förminskad skala, kvarstår mellan USA och dagens Ryssland. I slutändan är det inte européerna själva som bestämmer utan herren på täppan, som i vårt fall är USA. USA är egentligen världens enda supermakt även om media gärna vill få oss att tro att det är Ryssland eller Kina. Den makt som tidigare låg hos Europas folk ligger sedan Andra världskrigets slut, och i ännu högre grad efter Kalla krigets slut, hos USA. Amerikanerna är vida överlägsna alla världens länder både när det kommer till militärmakt, ekonomi och militärindustriell styrka.

Men hur kom vi hit? Hur uppnådde USA sin stormakts -om inte världsmaktsställning? Historien är som vanligt komplex men en enskilt viktig faktor var att USA, mot vad man kan tro idag, var ett relativt fredligt land. USA ruschade aldrig ut till nya storkrig utan lät istället Europa sköta sina egna konflikter. Under Första världskriget fanns inga amerikanska trupper på plats i Europa förrän 1918. Under mellankrigstiden fanns en stark fredsrörelse kallad America First! som bland annat leddes av svenskättlingen, tillika kändispiloten, Charles Lindberg. USA hade initialt en avvaktande hållning till det krig som senare skulle komma att kallas Andra världskriget. Först efter att själva ha blivit anfallna av Japan i december 1941 trädde USA in. USA:s seger, i samband med Europas nederlag, innebar att de, i konkurrens med Sovjet, kunde ta plats som världens ledare.

Visst är det paradoxalt att våra moderna stormakter uppkommit till följd av passivitet? Visst är det paradoxalt att de nya stormakternas tillkomster i mångt och mycket skedde på grund av andras misslyckanden, snarare än deras egna framgångar (även om det funnits växelverkan)? Det är nu vi kommer till våra dagar. Frågan vi bör ställa oss är ifall USA är på väg mot samma point of no return som britterna och fransmännen en gång var. Har USA:s makt blivit så stor att den riskerar att falla under sin egen vikt? Jag kommer osökt att tänka på en fransk satirteckning från tidigt 1800-tal som visar kejsar Napoleon när han försöker härska över både Europa och Ryssland samtidigt, men ser att styltorna han står på har knäckts. Är USA på väg in i ett nytt krig, ett krig de officiellt kommer att vinna men som innebär deras undergång som stormakt? Planerar Donald Trump sitt eget ryska fälttåg?

Mitt intryck av president Trump är inte att han har några sådana intentioner. Dock vet vi att presidentens makt, särskilt i utrikesfrågor, är svag. På Capitol Hill sitter en kongress som inte drar sig för ännu en kostsam intervention. På deras lista över lämpliga mål hittar vi länder som Ryssland, Iran och Nordkorea, länder som av olika anledningar inte tänker rätta sig i ledet av liberala demokratier av västerländskt mått. Jag finner ingen bedömare som anser att USA inte skulle segra i ett krig mot dessa nationer. USA och NATO:s samlade militära förmåga är vida överlägsen alla andras. Men ett krig handlar inte om att vinna utan om att det skall vara värt att vinna.

Det moderna USA:s utrikespolitik, personifierad av figurer som George W. Bush och John McCain, för landet mot ett scenario där kriget innebär en försvagning istället för en förstärkning. Med demokratin som ledstjärna säger de sig försöka sprida västerlandets liberalism till alla världens hörn. Vad USA:s utrikespolitik egentligen handlar om är en helt annan diskussion. Vad dessa hökar inte förstår är att det amerikanska imperiet håller på att försvagas på grund av viljan att utvidga det. Precis som hos Napoleon håller USA:s styltor på att knäckas.

Innan Berlinmurens fall var det få som kunde förutse Sovjetimperiets undergång. Vi européer bör vara inställda på att även en gigant som USA kan falla. Ett scenario där USA går Sovjets öde till mötes skulle innebära en enorm omskakning av hela världspolitiken. På grund av globalismen, på grund av vår beroendeställning till USA, skulle Europa drabbas av problem som får dagens ”utmaningar” att framstå som enkla hinder. Med all sannolikhet skulle västerlandets tid som världens mittpunkt vara över. Den post-amerikanska, postvästerländska, världsordningen kommer vara en mörk ordning för alla planetens människor, inte enbart för oss västerlänningar.

I dagsläget kan jag inte se att Europa har någon plan-B. Tvärtom brottas vi med svåra interna problem i form av splittringar på både ett kulturellt och demografiskt plan, både inom och mellan nationerna. I en tid när vi behöver enighet står vi splittrade inom våra egna länder i form av etniska konflikter, kulturella konflikter (ex. feminism) och genom splittringen mellan folket och staten. På ett internationellt plan står vi splittrade mellan dels ett Öst -och Västeuropa, på grund av ansvarslös invandringspolitik, och dels mellan Nord och Sydeuropa på grund av EU:s monetära experiment. Aldrig har vår civilisation varit såpass hotad som den är idag. Det är något vi, västerlandets folk, måste inse. Europas länder måste både internt och sinsemellan arbeta fram en plan-B, en plan med målet att återupprätta Europa som supermakt. I en tid av mörker måste optimistiska röster ge oss hoppet och framtidstron tillbaka. Den framåtanda som en gång präglade Väst, den framåtanda som tog människan till månen, måste återvända.

Även om jag må vara EU-skeptiker så är jag någon form av paneuropist*. Västerlandets, och inte enbart Europas, folk måste inse att även om avstånden skiljer oss åt härstammar vi från samma civilisation som en gång lade världen under våra fötter. Även om våra grenar ser lite olika ut är det stammen som förenar oss och rötterna som berättar vilka vi är. Endast genom att vattna rötterna kan trädkronan frodas. Genom att vattna våra rötter kan varje enskilt gren stärkas samtidigt som stammen, den västerländska civilisationen, bestå.

*En vilja att knyta västerlandets folk närmare varandra baserat på närbesläktad kultur, etnicitet och ursprung. Jämför med exempelvis panslavism.

The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon