Den 6 juni 1523 valdes Gustav Eriksson (Vasa) till kung av riksdagen i Strängnäs. Händelsen markerade slutet på ett svenskt befrielsekrig - och även på den så kallade Kalmarunionen som hade bildats 126 år tidigare.
Initialt var Kalmarunionen en gemensam uppgörelse mellan Sverige, Norge och Danmark, där de tre länderna skulle styras av en gemensam monark. Missnöjet med unionen växte dock i Sverige, och genom flera olika uppror försökte man med blandad framgång bryta sig loss ur unionen för att kunna välja egna självständiga kungar eller riksföreståndare - framom att lyda under härskare av dansk eller tysk härkomst.
Svenskarna vägrade framförallt erkänna den danske Kristian II som kung av Sverige. I januari 1520 inledde Kristian därför en invasion av Sverige med tyska och danska trupper för att återerövra landet från den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans allierade. Kristians trupper och Sten Stures bondehär möttes vid Åsundens is utanför Ulricehamn, där den svenska hären förlorade och Sten Sture skadades svårt och avled snart därefter.
Utan ledare kapitulerade snart Stockholm och andra svenska bastioner. Med hjälp av sina utländska soldater och hot om mer våld blev Kristian krönt till svensk kung i november 1520.
Stockholms blodbad
Kristian II var dock inte av den förlåtande personlighetstypen. Efter en tre dagar lång kröningsfest valde han och hans rådgivare att ta tillfället i akt att avrätta sina politiska motståndare. Stora delar av den svenska aristokratin togs av daga i vad som för eftervärlden blivit känt som ”Stockholms blodbad”.
Man bedömer att uppemot 100 personer avrättades mellan den 7 och 9 november. En av dessa var Gustav Vasas far – riksrådet och riddaren Erik Johansson (Vasa). Adelsmän halshöggs, borgmästare och rådmän hängdes och Sten Sture själv grävdes upp från sin grav och kastades på ett likbål i syfte att skända den unge riksföreståndaren. Efter massakern kom den danske kungen i Sverige att bli känd som "Kristian Tyrann".
Gustav Vasa var själv inte på plats vid blodbadet. Han hade tagits som gisslan av danskarna redan 1518, efter slaget vid Brännkyrka, men hade året senare lyckats fly till tyska Lübeck. Han var efterlyst av danskarna och återkom inte till Sverige förrän i maj 1520, där han höll sig gömd hos sympatisörer.
Vid sidan av hans far avrättades även två av hans morbröder och flera andra släktingar vid Stockholms blodbad, samtidigt som hans kvinnliga familj och släktingar fängslats i Köpenhamn och alla egendomar konfiskerats av Kristian. Eftersom Kristians motståndare avrättats fanns inte heller någon självklar ledare för att organisera ett fortsatt motstånd mot danskarna. Gustav Vasa hade dock bestämt sig för att ta saken i egna händer.
Gustav Vasa bygger en motståndsrörelse
Gustav Vasa inledde ett projekt att söka stöd av dalkarlarna. Dessa hade en lång historia av frihetskamp bakom sig och hedrade minnet av Engelbrekt Engelbrektsson som på 1430-talet genomfört ett uppror mot Kalmarunionens styre som tillfälligt pressade danska styrkor ut ur Sverige.
Initialt ska dalkarlarna har varit mycket skeptiskt inställda till att ställa upp. När sändebud kom som berättade om kung Kristians agerande vid Stockholms blodbad, hur Sten Stures kropp skymfats och andra illdåd begåtts, ska man dock ha kommit på andra tankar. Till slut valde man att ställa sig bakom den unge Gustav som sin hövitsman. Man tilldelade honom en personlig livvakt på 16 man – vilket blev prototypen till Svea Livgarde.
Efter att inledningsvis ha intagit Falun och där tillfångatagit den danske fogden, fick motståndsrörelsen stöd från fler svenska landsändar och upprorshären växte i mantal. Även Gävle gick över till Gustav och ett antal svenska adelsmän, förbittrade över att deras släktingar avrättats i Stockholm, valde att ansluta sig till kampen mot det danska styret.
Det största slaget vid Brunnbäcks färja utanför Avesta i Dalarna blev också en betydande svensk seger. Denna innebar att kung Kristian nu definitivt insåg att det svenska motståndet inte alls hade krossats i samband med blodbadet i Stockholm och att läget för hans styre nu var mycket allvarligt.
Danskarna stärkte sin militära närvaro i ett försök att krossa upprorshären. Gustav Vasa fortsatte dock att göra framsteg och Västerås intogs, även om den danskvänliga styrkan på slottet inte gav upp förrän i januari 1522. Överlag var det mycket besvärligt för bondearmén att inta borgar och slott.
I april 1521 hade Gustav Vasas full kontroll i Dalarna och hade stöd av Gästrikland, Västmanland och Närke. I augusti samma år erkändes han som Sveriges hövitsman och riksföreståndare i Vadstena – samtidigt som Kristians marionettregering flydde från Sverige.
Kristian hade dock fortsatt stöd av adelsmän i Östergötland, Sörmland och Uppland - och de viktigaste svenska borgarna och slotten var fortfarande under dansk kontroll. För att erövra dessa köpte den svenska motståndsrörelsen in krigsskepp, kanoner och legosoldater från Lübeck och tack vare detta kunde man besegra en dansk flotta utanför Stockholm i november 1522.
Kung Gustav
1523 var det egentligen bara Stockholm och den då mycket viktiga staden Kalmar som fortfarande var under dansk kontroll. Kalmar intogs till slut den 27 maj. Gustav Vasa kröntes redan den 6 juni till Sveriges konung i Strängnäs, men det dröjde till 17 juni innan Stockholm kapitulerade. Kort därefter föll de sista danskkontrollerade borgarna i den finska delen av riket och Sverige var under definitiv svensk kontroll igen.
Det dröjde till augusti 1524 innan Gustav Vasa och den i Danmark då avsatte kung Kristians efterträdare Fredrik I undertecknade fredsfördraget som kom att bli det formella slutet för kriget mellan de skandinaviska länderna. Det bestämdes då bland annat att Blekinge, Skåne och Gotland skulle förbli danska, att alla fångar på båda sidor skulle friges och att Sverige och Danmark förband sig att fortsättningsvis leva i fred som goda grannar. De historieintresserade är förstås väl medvetna om att verkligheten så småningom skulle komma att bli en annan.
En milstolpe i Sveriges historia
Gustav Vasas kröning till Sveriges konung den 6 juni är förstås särskilt symboliskt i kontexten av ett Sverige som vid tillfället i praktiken var ockuperat av en utländsk makt, som genom massmord och vapenmakt hade tagit kontrollen över landet. Gustav Vasa kom i historiens krönikor att bli en omstridd regent, men hans betydelse för Sverige och inverkan på svensk historia går knappast att underskatta.
Under kung Gustav övergav Sverige katolicismen till förmån för protestantismen och riket blev även en tydlig arvsmonarki som efterhand formades till en mer modern och centraliserad nationalstat. Under hans barnbarn Gustav II Adolf kom Sverige sedermera att bli ett av de mest inflytelserika länderna i Europa under den historiska epok som i Sverige skulle bli känd som "stormaktstiden", där Sverige kom att påverka den politiska och religiösa maktbalansen även på den europeiska kontinenten.
Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 6 juni 2023.
Gustav Vasa kallade sig själv aldrig för Vasa under sin livstid - och det är oklart om någon annan gjorde det. Namnet kommer från den välkända symbol - en "vase" - som användes som heraldiskt vapen av den adelsätt han tillhörde.
Först under andra halvan av 1500-talet framträder den första källan då Vasa omnämns som släktnamnet istället för Eriksson som var hans födelsenamn. Gustav Eriksson Vasa omnämns som så för första gången 1618 - då han själv hunnit vara död i 58 år.
