Många människor har skrivit om Donald Trumps väg till makten och om hur detta var möjligt. Vad inte lika många skrivit om är Trumps föregångare inom den amerikanska politiken. En av dessa var Patrick ”Pat” Buchanan; före detta journalist, rådgivare åt tre republikanska presidenter, trefaldig presidentkandidat och en av paleokonservatismens viktigaste grundare.

Få, om ens någon, politisk ledare har betytt så mycket för mig personligen som Pat Buchanan. Trots att han aldrig lyckades bli USA:s president höll han liv i idéer som annars hade riskerat att dö ut. Han var dessutom tidig med att påpeka vikten av kulturkamp genom sitt ”Culture war speech” på republikanernas konvent 1992. Närmare 25 år efter sin första presidentvalskampanj blev han återigen högaktuell i och med att Donald Trump tillkännagav sin kandidatur. Stora delar av Trumps valmanifest innehöll förslag och idéer som kunde spåras tillbaka till Buchanans kampanjer. Precis som Pat Buchanan på sin tid, bröt Donald Trump med det republikanska etablissemanget. Till skillnad från Buchanan lyckades Trump nå presidentposten, eller som Buchanan själv uttryckte det i en intervju från i år: "The ideas made it, but I didn’t".

Neokonservativa kontra paleokonservativa
För att förstå Buchanan och den ideologiska kampen som lett fram till Trumps seger i presidentvalet måste man gå tillbaka några decennier till den konflikt som blossade upp inom det Republikanska partiet under 1970-och 80-talet. Det som skulle komma att prägla republikanerna i slutet av, och åren efter Kalla kriget, var kampen mellan de två huvudsakliga falangerna inom partiet. Dessa var de neokonservativa respektive ”Old Right”-republikanerna, de som sedermera skulle bli den paleokonservativa falangen.

Under efterkrigstiden strömmade nya väljare in i det republikanska partiet bestående av tidigare demokrater som blivit missnöjda med hur partiet utvecklats. Många av dessa var paradoxalt nog före detta marxister, främst från den anti-stalinistiska falangen inom vänstern. En viktig utlösande faktor till partibytet var demokraternas val av Georg McGovern till presidentkandidat 1972. De nyblivna republikanerna hade betydande påverkan på sitt nya parti. Sammanfattat kan man säga att de nya anhängarna, de neokonservativa, drog republikanerna i en globalistisk och internationalistisk riktning, något som sedermera har avspeglat sig i partiets hållning inom bland annat utrikespolitik, handelspolitik, inrikespolitik, migrationspolitik, säkerhetspolitik med mera. Republikanerna gick från att ha varit ett icke-interventionistiskt, invandringskritiskt, patriotiskt, antiglobalistiskt parti till att bli det motsatta.

Något som många inte känner till är att republikanerna förr var USA:s fredsparti. Det var demokraterna som startade krigen och republikanerna som avslutade dem. Georg McGovern var ett undantag. Han var emot militär interventionism, vilket fick många pro-interventionistiska demokrater att gå över till republikanerna. Man kan säga att republikanerna under 1970 -och 80-talet liberaliserades och förlorade mycket av sin patriotiska anda. Till den som vill veta mer om neokonservatismen och vad som skiljer den från traditionell amerikansk konservatism rekommenderar jag att se de videor som The John Birch Society producerar.

Nedanstående videor behandlar vad neokonservatism är, hur den vuxit fram och vilka amerikanska politiker som är en del av den rörelsen:

För att ytterligare förstå Buchanans betydelse bör man också veta lite om 1990-talet. I början av 90-talet föll Sovjetimperiet. Kalla kriget gick mot sitt slut. Segrande ur detta gick USA som nu blev ensam herre på den globala täppan. Genom Sovjets fall skapades ett tomrum som banade vägen för en ny tid präglad av globalism. Det talades om ”historiens slut”, att kommunismens fall innebar det slutgiltiga beviset för liberalismens ideologiska överlägsenhet. Historien hade visat att liberal demokrati och liberal marknadskapitalism, trotts tillfälliga bakslag, varit den ideologi som alltid segrat i slutändan. Efter Sovjetunionens fall ansåg alltfler neokonservativa att det var dags att sätta sitt demokratiska korståg i verket nu när den stora politiska motvikten i öst var röjd ur vägen. Min personliga bedömning är att det också var under tidigt 1990-tal som den kulturmarxistiska revolutionen började få utfall på allvar i de breda folklagren.

Bollen hade satts i rullning redan flera decennier tidigare men 1980-talets kultur var trotts allt relativt maskulin, ”vit” och ”heteronormativ”. En inblick i detta får man om man ägnar lite tid åt att studera den tidens kulturuttryck. Inom filmvärden var Star Wars och Indiana Jones bland de mest populära filmerna, på tema mod och manlighet med män som är ute på äventyr och räddar kvinnor. Ett annat bra sätt att studera ett samhälles kultur kan vara att studera företagens reklam. Företagens intresse är att skapa så mycket profit som möjligt, och därav måste de anpassa sin reklam efter befolkningens kultur och lynne. Gillettes reklamfilm från 1989 är ett utmärkt exempel på att en annan kultur och mentalitet rådde under 1980-talet, något som förändrades snabbt därefter:

Det tidiga 90-talet präglades också av omfattande raskravaller, särskilt de i Los Angeles efter att några vita poliser blivit friade från anklagelser om misshandel av en svart man vid namn Rodney King. Kravallerna i Los Angeles var så omfattande att över 60 människor dog och militären tvingades sättas in för att stävja upploppen. Detta var ett av de största raskravallerna i USA:s historia.

Republikanernas svarta får
Samtidigt som denna utveckling pågick, stod USA inför ett nytt presidentval. George H. W. Bush hade suttit vid makten sedan 1988 och hade 1992 ambitionen att bli omvald. Alla republikaner var dock inte med på noterna. En av dem var Pat Buchanan. Efter studier vid Georgetown University och Columbia University blev han skribent på den konservativa tidskriften Globe-Democrat i St. Louis. Genom sitt skrivande blev han 1966 anlitad av Richard Nixons kampanjstab, vilket med tiden öppnade dörren till Vita huset. Buchanan arbetade nära tre presidenter; Nixon, Ford och Reagan. Under 1980-talet började dock någonting hända. De neokonservativa började få alltmer inflytande i den amerikanska politiken, vilket president Reagans utnämning av George H. W. Bush till vicepresident kan ses som ett bevis på. Buchanan stod dock kvar vid en mer traditionell konservativ övertygelse och började alltmer röra sig mot det som skulle bli en paleokonservativ hållning. Sprickan mellan det republikanska etablissemanget och Buchanan växte.

År 1992 bestämde sig Buchanan för att göra ett första försök att bli USA:s president genom att utmana Bush den äldre om posten som republikanernas presidentkandidat. På vissa punkter gick han till val på sedvanlig republikansk politik; sänkta skatter, minskad byråkrati och reglering, stoppad ökning av de offentliga utgifterna, skapandet av en”medelklassrevolution för Amerika”. Det fanns dock punkter där Buchanan stack ut i sitt valmanifest. Han gick också till val på bland annat minskad invandring, minskad u-hjälp, hårdför värdekonservatism och motstånd mot multikulturalism.

Buchanan var också motståndare till de neokonservativas utrikes- och handelspolitik. Buchanan var en uttalad motståndare mot NAFTA (North American Free Trade Agreement), det globalistiska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko eftersom han ansåg att den ökade konkurrensen skulle skapa färre industrijobb och försämrade villkoren för USA:s industriarbetare. Under valkampanjen 1992 var NAFTA ännu inte upprättat men debatterades häftigt. Idag har vi facit på att ett mycket stort antal jobb har försvunnit inom den amerikanska industrin. Om detta berott på frihandelsavtal eller på tekniska framsteg, och i vilken grad, är omdebatterat. Ytterligare kritik mot NAFTA har handlat om de omfattande regleringar och ökad byråkrati som ingick i avtalet. NAFTA innehåller cirka 2000 sidor, och alla handlar inte om frihandel. Många frihandelsförespråkare var samtidigt anhängare av öppna gränser mot Mexiko och idén om ett Nordamerikas Förenta Stater.

Buchanans motstånd mot den pro-interventionistiska utrikespolitiken republikanerna än idag står för har gjort honom till ett svart får inom den amerikanska högern. Genom sitt motstånd mot den neokonservativa utrikespolitiken har Buchanan varit en av de viktigaste rösterna inom den icke-interventionistiska högern. Buchanan säger sig stödja ett starkt, fritt Israel och att USA har en skyldighet att garantera landet sin frihet. Dock medger han att pro-israeliska lobbygrupper starkt influerar USA:s utrikespolitik istället för amerikanska intressen. I samband med Gulfkriget sade han i en intervju att "There are only two groups that are beating the drums for war in the Middle East – the Israeli defense ministry and its 'amen corner' in the United States”. I samma intervju tillade han att ”The Israelis want this war desperately because they want the United States to destroy the Iraqi war machine. They want us to finish them off. They don't care about our relations with the Arab world” samt att Capitol Hill var ”Israeliskt ockuperad mark”. I ett brev från 1991 kallade han kongressen för "a Parliament of whores incapable of standing up for U.S. national interests if AIPAC is on the other end of the line”.

För bland annat dessa citat har Buchanan anklagats för att ha antisemitiska åsikter, något han själv förnekar. Buchanans inställning till Israel kan sammanfattas som att USA bör alliera sig med Israel förutsatt att de båda har ett gemensamt intresse, att de båda ländernas intressen ibland överlappar, men inte alltid. Buchanans ståndpunkter sammanfattades väl av hans slogan ”America First”. Valmanifestet var konsekvent anpassat efter det amerikanska folkets egna intressen, en nagel i ögat på den globalistiska eliten.

Det pågående kulturkriget
Buchanan lyckades aldrig bli USA:s president, men hans kampanjer kan dock ses som relativt framgångsrika. I primärvalet 1992 var han initialt ett reellt hot mot sittande president Bush. Inledningsvis ledde Buchanan i opinionsmätningarna, men efter att med knapp marginal förlorat de första lokala primärvalen tappade han sitt momentum och landade i slutändan på 23% av rösterna, utan mandat. Under republikanernas konvent valde han att trots allt att ge sitt stöd till George H. W. Bush. Under samma konvent höll Buchanan sitt kanske mest berömda tal som skulle gå till historien som The Culture war speech. Buchanans förståelse för kulturens inverkan på politiken gör honom till en unik figur inom västerländsk politisk historia. Det är fortfarande, 25 år senare, svårt att hitta någon modern motsvarighet till Buchanan. Högern har förblivit fast på den politiska arenan och låtit vänstern vinna på ”walk over” när det kommer till kulturkampen. Buchanan är ett av få exempel på betydande frontfigurer inom högern som tagit denna strid på allvar. Buchanans konventtal sände ett kraftfullt budskap till den amerikanska högern:

”My friends, this election is about more than who gets what. It is about who we are. It is about what we believe, and what we stand for as Americans. There is a religious war going on in this country. It is a cultural war, as critical to the kind of nation we shall be as was the Cold War itself, for this war is for the soul of America."

Buchanan har länge varnat för den polarisering som alltmer drabbar USA, en polarisering som riskerar att helt slita sönder landet. Dessvärre är det få som har lyssnat på hans varningar. Dagens amerikaner är splittrade på många olika plan; etniskt, kulturell, språkligt, religiöst och inte minst politiskt. Buchanan fortsätter sitt tal med att ta upp raskravallerna i Los Angeles som ett exempel på den pågående splittringen av USA. I talet hyllade han de unga amerikanska soldater som återupprättat ordningen i staden och skickade samtidigt en uppmaning till sina konservativa gelikar:

”Here were 19-year-old boys ready to lay down their lives to stop a mob from molesting old people they did not even know. And as those boys took back the streets of Los Angeles, block by block, my friends, we must take back our cities, and take back our culture, and take back our country.”

Efter valet 1992 försökte Buchanan ytterligare två gånger bli president. År 1996 som republikanernas kandidat och år 2000 som kandidat för det högerpopulistiska partiet Reform Party. Bäst chans hade han 1996 då han vann tre av de fyra första primärvalen och inledningsvis utgjorde ett stort hot mot favorittippade Bob Dole. Dole tog därefter ikapp Buchanans ledning som i slutändan gjorde att han landade på drygt 20% av rösterna.

Pat Buchanan och Donald TrumpDet finns många intressanta kopplingar mellan Pat Buchanan och Donald Trump. Båda gick till val på en högerpopulistisk agenda som inkluderade ett starkt motstånd mot globalism, militär interventionism, frihandel, invandring och politikers tendens att sätta alla förutom det egna folket först. Om man bortser från att Buchanan var mer värdekonservativ än Trump så var likheterna dem emellan slående. Skillnaden var att amerikanerna inte var redo för denna politik för 25 år sedan. Folk har en tendens att behöva uppleva problemen själva först innan de lyssnar till andras varningar. Uppenbarligen behövde amerikanerna 25 år av stagnerade löner, massinvandring, bankkrascher och ändlösa krig i Mellanöstern innan de kunde ta sitt förnuft till fånga. Förutom politiska likheter har deras vägar korsats tidigare. Vad många inte vet är att Trump var påtänkt som presidentkandidat redan år 2000 för Reform Party. Trump gillade dock inte Buchanan som han valde att kalla nynazist. Trump hoppade därefter av primärvalet. 15 år senare gick han till val på en liknade plattform som Buchanan.

Buchanans betydelse för Trump
Vad fick egentligen Buchanan för betydelse för Trumps väg till Vita huset? Rent realpolitiskt var alla hans kampanjer misslyckade. Den negativa utvecklingen fortgick som vanligt. Buchanan blev istället en kandidat som, likt Ron Paul, höll en rörelse vid liv. En kandidaturs enda värde är inte alltid att vinna val, utan kan även vara att se till att idéer inte dör ut. Om det inte vore för Buchanan hade det funnits en risk att den traditionella konservatismen, vars eko vi idag hörs i Vita huset, mer eller mindre hade dött ut. Tack vare Pat Buchanan hölls flamman vid liv, och det som valde Trump till USA:s president var till stor del tankegods från den paleokonservativa rörelsen som Buchanan var med och grundade. I en färsk intervju från i år sammanfattar Buchanan detta med orden: ”The ideas made it, but I didn’t”.

The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon