Annons:

Pat Buchanan – föregångaren till Trump

I en senhistorisk tillbakablick betraktar signaturen Swedish Paleocon den republikanske profilen Pat Buchanan. Buchanan lyckades inte vinna republikanernas primärval under 1990-talet, men den rörelse och strömning han representerade i det republikanska partiet blommade till delar upp i och med Donald Trumps kampanj.

Uppdaterad augusti 19, 2017, Publicerad augusti 18, 2017
Pat Buchanan är mindre känd för många, men satte ändå ett avtryck på Donald Trumps valkampanj

Många människor har skrivit om Donald Trumps väg till makten och om hur detta var möjligt. Vad inte lika många skrivit om är Trumps föregångare inom den amerikanska politiken. En av dessa var Patrick ”Pat” Buchanan; före detta journalist, rådgivare åt tre republikanska presidenter, trefaldig presidentkandidat och en av paleokonservatismens viktigaste grundare.

Få, om ens någon, politisk ledare har betytt så mycket för mig personligen som Pat Buchanan. Trots att han aldrig lyckades bli USA:s president höll han liv i idéer som annars hade riskerat att dö ut. Han var dessutom tidig med att påpeka vikten av kulturkamp genom sitt ”Culture war speech” på republikanernas konvent 1992. Närmare 25 år efter sin första presidentvalskampanj blev han återigen högaktuell i och med att Donald Trump tillkännagav sin kandidatur. Stora delar av Trumps valmanifest innehöll förslag och idéer som kunde spåras tillbaka till Buchanans kampanjer. Precis som Pat Buchanan på sin tid, bröt Donald Trump med det republikanska etablissemanget. Till skillnad från Buchanan lyckades Trump nå presidentposten, eller som Buchanan själv uttryckte det i en intervju från i år: "The ideas made it, but I didn’t".

Neokonservativa kontra paleokonservativa
För att förstå Buchanan och den ideologiska kampen som lett fram till Trumps seger i presidentvalet måste man gå tillbaka några decennier till den konflikt som blossade upp inom det Republikanska partiet under 1970-och 80-talet. Det som skulle komma att prägla republikanerna i slutet av, och åren efter Kalla kriget, var kampen mellan de två huvudsakliga falangerna inom partiet. Dessa var de neokonservativa respektive ”Old Right”-republikanerna, de som sedermera skulle bli den paleokonservativa falangen.

Under efterkrigstiden strömmade nya väljare in i det republikanska partiet bestående av tidigare demokrater som blivit missnöjda med hur partiet utvecklats. Många av dessa var paradoxalt nog före detta marxister, främst från den anti-stalinistiska falangen inom vänstern. En viktig utlösande faktor till partibytet var demokraternas val av Georg McGovern till presidentkandidat 1972. De nyblivna republikanerna hade betydande påverkan på sitt nya parti. Sammanfattat kan man säga att de nya anhängarna, de neokonservativa, drog republikanerna i en globalistisk och internationalistisk riktning, något som sedermera har avspeglat sig i partiets hållning inom bland annat utrikespolitik, handelspolitik, inrikespolitik, migrationspolitik, säkerhetspolitik med mera. Republikanerna gick från att ha varit ett icke-interventionistiskt, invandringskritiskt, patriotiskt, antiglobalistiskt parti till att bli det motsatta.

Annons:

Något som många inte känner till är att republikanerna förr var USA:s fredsparti. Det var demokraterna som startade krigen och republikanerna som avslutade dem. Georg McGovern var ett undantag. Han var emot militär interventionism, vilket fick många pro-interventionistiska demokrater att gå över till republikanerna. Man kan säga att republikanerna under 1970 -och 80-talet liberaliserades och förlorade mycket av sin patriotiska anda. Till den som vill veta mer om neokonservatismen och vad som skiljer den från traditionell amerikansk konservatism rekommenderar jag att se de videor som The John Birch Society producerar.

Nedanstående videor behandlar vad neokonservatism är, hur den vuxit fram och vilka amerikanska politiker som är en del av den rörelsen:

För att ytterligare förstå Buchanans betydelse bör man också veta lite om 1990-talet. I början av 90-talet föll Sovjetimperiet. Kalla kriget gick mot sitt slut. Segrande ur detta gick USA som nu blev ensam herre på den globala täppan. Genom Sovjets fall skapades ett tomrum som banade vägen för en ny tid präglad av globalism. Det talades om ”historiens slut”, att kommunismens fall innebar det slutgiltiga beviset för liberalismens ideologiska överlägsenhet. Historien hade visat att liberal demokrati och liberal marknadskapitalism, trotts tillfälliga bakslag, varit den ideologi som alltid segrat i slutändan. Efter Sovjetunionens fall ansåg alltfler neokonservativa att det var dags att sätta sitt demokratiska korståg i verket nu när den stora politiska motvikten i öst var röjd ur vägen. Min personliga bedömning är att det också var under tidigt 1990-tal som den kulturmarxistiska revolutionen började få utfall på allvar i de breda folklagren.

Bollen hade satts i rullning redan flera decennier tidigare men 1980-talets kultur var trotts allt relativt maskulin, ”vit” och ”heteronormativ”. En inblick i detta får man om man ägnar lite tid åt att studera den tidens kulturuttryck. Inom filmvärden var Star Wars och Indiana Jones bland de mest populära filmerna, på tema mod och manlighet med män som är ute på äventyr och räddar kvinnor. Ett annat bra sätt att studera ett samhälles kultur kan vara att studera företagens reklam. Företagens intresse är att skapa så mycket profit som möjligt, och därav måste de anpassa sin reklam efter befolkningens kultur och lynne. Gillettes reklamfilm från 1989 är ett utmärkt exempel på att en annan kultur och mentalitet rådde under 1980-talet, något som förändrades snabbt därefter:

Det tidiga 90-talet präglades också av omfattande raskravaller, särskilt de i Los Angeles efter att några vita poliser blivit friade från anklagelser om misshandel av en svart man vid namn Rodney King. Kravallerna i Los Angeles var så omfattande att över 60 människor dog och militären tvingades sättas in för att stävja upploppen. Detta var ett av de största raskravallerna i USA:s historia.

Republikanernas svarta får
Samtidigt som denna utveckling pågick, stod USA inför ett nytt presidentval. George H. W. Bush hade suttit vid makten sedan 1988 och hade 1992 ambitionen att bli omvald. Alla republikaner var dock inte med på noterna. En av dem var Pat Buchanan. Efter studier vid Georgetown University och Columbia University blev han skribent på den konservativa tidskriften Globe-Democrat i St. Louis. Genom sitt skrivande blev han 1966 anlitad av Richard Nixons kampanjstab, vilket med tiden öppnade dörren till Vita huset. Buchanan arbetade nära tre presidenter; Nixon, Ford och Reagan. Under 1980-talet började dock någonting hända. De neokonservativa började få alltmer inflytande i den amerikanska politiken, vilket president Reagans utnämning av George H. W. Bush till vicepresident kan ses som ett bevis på. Buchanan stod dock kvar vid en mer traditionell konservativ övertygelse och började alltmer röra sig mot det som skulle bli en paleokonservativ hållning. Sprickan mellan det republikanska etablissemanget och Buchanan växte.

År 1992 bestämde sig Buchanan för att göra ett första försök att bli USA:s president genom att utmana Bush den äldre om posten som republikanernas presidentkandidat. På vissa punkter gick han till val på sedvanlig republikansk politik; sänkta skatter, minskad byråkrati och reglering, stoppad ökning av de offentliga utgifterna, skapandet av en”medelklassrevolution för Amerika”. Det fanns dock punkter där Buchanan stack ut i sitt valmanifest. Han gick också till val på bland annat minskad invandring, minskad u-hjälp, hårdför värdekonservatism och motstånd mot multikulturalism.

Buchanan var också motståndare till de neokonservativas utrikes- och handelspolitik. Buchanan var en uttalad motståndare mot NAFTA (North American Free Trade Agreement), det globalistiska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko eftersom han ansåg att den ökade konkurrensen skulle skapa färre industrijobb och försämrade villkoren för USA:s industriarbetare. Under valkampanjen 1992 var NAFTA ännu inte upprättat men debatterades häftigt. Idag har vi facit på att ett mycket stort antal jobb har försvunnit inom den amerikanska industrin. Om detta berott på frihandelsavtal eller på tekniska framsteg, och i vilken grad, är omdebatterat. Ytterligare kritik mot NAFTA har handlat om de omfattande regleringar och ökad byråkrati som ingick i avtalet. NAFTA innehåller cirka 2000 sidor, och alla handlar inte om frihandel. Många frihandelsförespråkare var samtidigt anhängare av öppna gränser mot Mexiko och idén om ett Nordamerikas Förenta Stater.

Buchanans motstånd mot den pro-interventionistiska utrikespolitiken republikanerna än idag står för har gjort honom till ett svart får inom den amerikanska högern. Genom sitt motstånd mot den neokonservativa utrikespolitiken har Buchanan varit en av de viktigaste rösterna inom den icke-interventionistiska högern. Buchanan säger sig stödja ett starkt, fritt Israel och att USA har en skyldighet att garantera landet sin frihet. Dock medger han att pro-israeliska lobbygrupper starkt influerar USA:s utrikespolitik istället för amerikanska intressen. I samband med Gulfkriget sade han i en intervju att "There are only two groups that are beating the drums for war in the Middle East – the Israeli defense ministry and its 'amen corner' in the United States”. I samma intervju tillade han att ”The Israelis want this war desperately because they want the United States to destroy the Iraqi war machine. They want us to finish them off. They don't care about our relations with the Arab world” samt att Capitol Hill var ”Israeliskt ockuperad mark”. I ett brev från 1991 kallade han kongressen för "a Parliament of whores incapable of standing up for U.S. national interests if AIPAC is on the other end of the line”.

För bland annat dessa citat har Buchanan anklagats för att ha antisemitiska åsikter, något han själv förnekar. Buchanans inställning till Israel kan sammanfattas som att USA bör alliera sig med Israel förutsatt att de båda har ett gemensamt intresse, att de båda ländernas intressen ibland överlappar, men inte alltid. Buchanans ståndpunkter sammanfattades väl av hans slogan ”America First”. Valmanifestet var konsekvent anpassat efter det amerikanska folkets egna intressen, en nagel i ögat på den globalistiska eliten.

Det pågående kulturkriget
Buchanan lyckades aldrig bli USA:s president, men hans kampanjer kan dock ses som relativt framgångsrika. I primärvalet 1992 var han initialt ett reellt hot mot sittande president Bush. Inledningsvis ledde Buchanan i opinionsmätningarna, men efter att med knapp marginal förlorat de första lokala primärvalen tappade han sitt momentum och landade i slutändan på 23% av rösterna, utan mandat. Under republikanernas konvent valde han att trots allt att ge sitt stöd till George H. W. Bush. Under samma konvent höll Buchanan sitt kanske mest berömda tal som skulle gå till historien som The Culture war speech. Buchanans förståelse för kulturens inverkan på politiken gör honom till en unik figur inom västerländsk politisk historia. Det är fortfarande, 25 år senare, svårt att hitta någon modern motsvarighet till Buchanan. Högern har förblivit fast på den politiska arenan och låtit vänstern vinna på ”walk over” när det kommer till kulturkampen. Buchanan är ett av få exempel på betydande frontfigurer inom högern som tagit denna strid på allvar. Buchanans konventtal sände ett kraftfullt budskap till den amerikanska högern:

”My friends, this election is about more than who gets what. It is about who we are. It is about what we believe, and what we stand for as Americans. There is a religious war going on in this country. It is a cultural war, as critical to the kind of nation we shall be as was the Cold War itself, for this war is for the soul of America."

Buchanan har länge varnat för den polarisering som alltmer drabbar USA, en polarisering som riskerar att helt slita sönder landet. Dessvärre är det få som har lyssnat på hans varningar. Dagens amerikaner är splittrade på många olika plan; etniskt, kulturell, språkligt, religiöst och inte minst politiskt. Buchanan fortsätter sitt tal med att ta upp raskravallerna i Los Angeles som ett exempel på den pågående splittringen av USA. I talet hyllade han de unga amerikanska soldater som återupprättat ordningen i staden och skickade samtidigt en uppmaning till sina konservativa gelikar:

”Here were 19-year-old boys ready to lay down their lives to stop a mob from molesting old people they did not even know. And as those boys took back the streets of Los Angeles, block by block, my friends, we must take back our cities, and take back our culture, and take back our country.”

Efter valet 1992 försökte Buchanan ytterligare två gånger bli president. År 1996 som republikanernas kandidat och år 2000 som kandidat för det högerpopulistiska partiet Reform Party. Bäst chans hade han 1996 då han vann tre av de fyra första primärvalen och inledningsvis utgjorde ett stort hot mot favorittippade Bob Dole. Dole tog därefter ikapp Buchanans ledning som i slutändan gjorde att han landade på drygt 20% av rösterna.

Pat Buchanan och Donald TrumpDet finns många intressanta kopplingar mellan Pat Buchanan och Donald Trump. Båda gick till val på en högerpopulistisk agenda som inkluderade ett starkt motstånd mot globalism, militär interventionism, frihandel, invandring och politikers tendens att sätta alla förutom det egna folket först. Om man bortser från att Buchanan var mer värdekonservativ än Trump så var likheterna dem emellan slående. Skillnaden var att amerikanerna inte var redo för denna politik för 25 år sedan. Folk har en tendens att behöva uppleva problemen själva först innan de lyssnar till andras varningar. Uppenbarligen behövde amerikanerna 25 år av stagnerade löner, massinvandring, bankkrascher och ändlösa krig i Mellanöstern innan de kunde ta sitt förnuft till fånga. Förutom politiska likheter har deras vägar korsats tidigare. Vad många inte vet är att Trump var påtänkt som presidentkandidat redan år 2000 för Reform Party. Trump gillade dock inte Buchanan som han valde att kalla nynazist. Trump hoppade därefter av primärvalet. 15 år senare gick han till val på en liknade plattform som Buchanan.

Buchanans betydelse för Trump
Vad fick egentligen Buchanan för betydelse för Trumps väg till Vita huset? Rent realpolitiskt var alla hans kampanjer misslyckade. Den negativa utvecklingen fortgick som vanligt. Buchanan blev istället en kandidat som, likt Ron Paul, höll en rörelse vid liv. En kandidaturs enda värde är inte alltid att vinna val, utan kan även vara att se till att idéer inte dör ut. Om det inte vore för Buchanan hade det funnits en risk att den traditionella konservatismen, vars eko vi idag hörs i Vita huset, mer eller mindre hade dött ut. Tack vare Pat Buchanan hölls flamman vid liv, och det som valde Trump till USA:s president var till stor del tankegods från den paleokonservativa rörelsen som Buchanan var med och grundade. I en färsk intervju från i år sammanfattar Buchanan detta med orden: ”The ideas made it, but I didn’t”.

 

The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

The Swedish Paleocon är en nystartad paleokonservativ/nationalkonservativ blogg som syftar till att upplysa om att ett annat västerland är möjligt.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Battlefield 6 slår försäljningsrekord – hyllas som seriens återkomst

Uppdaterad oktober 18, 2025, Publicerad oktober 18, 2025
– av Markus Andersson

Efter misslyckandet med Battlefield 2042 levererar spelserien nu en återkomst med besked. Battlefield 6 säljer över sju miljoner exemplar under spelets första tre dagar och får lysande recensioner från svenska spelmedier som menar att spelet äntligen levererar det fans väntat på.

Samtidigt dras spelet, likt tidigare titlar i serien, med en typisk amerikanisering som stundtals bidrar till ett fånigt intryck.

Electronic Arts kan konstatera att Battlefield 6 har blivit den största lanseringen i seriens historia. Under de första tre dagarna såldes över sju miljoner exemplar, samtidigt spelades 172 miljoner matcher online och 15 miljoner timmar strömmades på olika plattformar.

Vi tar aldrig stunder som dessa för givna, så jag vill uttrycka vår uppriktiga tacksamhet till våra globala Battlefield-studior och det passionerade community som har hjälpt oss att nå denna punkt, säger Vince Zampella, chef för Battlefield-serien.

Annons:

Framgången är anmärkningsvärd med tanke på att föregångaren Battlefield 2042 fick förödande kritik för sina tekniska problem vid lanseringen. För att vända trenden satsade Electronic Arts på Battlefield Labs, ett program där spelarna fick påverka utvecklingen genom kontinuerlig feedback.

Byron Beede, general manager för Battlefield, betonar strategins betydelse:

Från den initiala koncepten genom implementeringen av Battlefield Labs och in i den rekordslagande öppna betan har vi varit besatta av spelarfeedback.

Svenska recensenter imponerade

Speltidningen FZ ger multiplayer-delen höga betyg och framhåller hur olika spelklasser kompletterar varandra. I recensionen konstateras att spelet lyckas även när man inte dominerar: "Även när jag inte får 28-0 i en match och dominerar motståndarna är det roligt att spela", och sammanfattar upplevelsen som "en fullträff och en urstark återkomst för serien" menar recensenten Joel.

GameReactor är lika entusiastiska och kallar spelet för seriens pånyttfödelse. Recensenten lyfter fram de storskaliga striderna för upp till 64 spelare och den omfattande miljöförstörelsen. "Det är rappt, brutalt och djuppenetrerar betong på ett sätt du sent ska glömma", skriver GameReactor och avslutar: "Saddle up, lock and load - Battlefield är tillbaka."

Typisk Battlefield-scen där spelarna får möjligheten att strida både via land, vatten och i luften. Foto: EA

Kampanjen fungerar som introduktion

Enspelarkampanjen får mer blandade omdömen. FZ beskriver den som "en ganska generisk militärstory" som dock fungerar väl som introduktion till multiplayerläget. GameReactor är något mer positiv och framhåller kampanjens visuella kvalitet: "När vi mot den senare delen manövrerar fordon över stora ytor i miljöer som tillhör några av det största jag tagit del av i ett spel av den här typen – samtidigt som hela helvetet brakar löst, då visar också Battlefield Studios vad det här bottnar i."

Teknisk stabilt men fånig upplevelse

På det tekniska planet är recensenterna eniga. FZ rapporterar att spelet körs helt stabilt: "Inte vid ett enda tillfälle har jag märkt något sådant ("lagg" reds. anm.) på konsol."

GameReactor bekräftar kvaliteten och konstaterar kort: "På den tekniska sidan finns det väldigt lite att klaga på."

Bland de mer typiska inslagen i moderna speltitlar återkommer dock även i Battlefield 6 en typisk amerikanisering och spelet har symptomatiska mångkulturella inslag av minoriteter med machokultur och Nato-karaktär vilket stundtals gör upplevelsen fånig och platt.

Fakta Battlefield-serien

Battlefield är en serie förstapersonsskjutarspel utvecklade av svenska DICE och utgivna av Electronic Arts. Det första spelet, Battlefield 1942, lanserades 2002 och blev känt för sina storskaliga multiplayer-strider med upp till 64 spelare och möjligheten att använda fordon som stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan.

Serien har sedan dess släppt ett flertal titlar som utspelas i olika tidsperioder, från första och andra världskriget till modern och framtida krigföring. Bland de mest framgångsrika spelen finns Battlefield 3 (2011), Battlefield 4 (2013) och Battlefield 1 (2016).

Battlefield 2042, som släpptes 2021, blev ett kommersiellt och kritiskt misslyckande på grund av tekniska problem och avsaknad av efterfrågade funktioner. Battlefield 6 är seriens sjätte numrerade huvudspel och markerar en återgång till modern krigföring.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Kommentar: Tack för allt, Ace Frehley!

Ace Frehley i KISS är död – The Spaceman har lämnat Jorden för sin hemplanet Jendell. Paul Daniel Frehley är tyvärr inte längre med oss, men hans utomjordiska gitarrspel, låtskatt och inte minst hans unika personlighet lever för alltid vidare.

Uppdaterad oktober 17, 2025, Publicerad oktober 17, 2025
– av Jan Sundstedt
Ace Frehley KISS
Ace Frehley iförd sin ikoniska persona, i samband med en fotosession 1976, samt bakom scenen inför spelningen på Gröna Lund i juni 2015.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Paul Daniel "Ace" Frehley, en av rockhistoriens mest inflytelserika och ikoniska gitarrister, avled igår efter komplikationer från en hjärnblödning, orsakad av ett fall i en trappa härom veckan.

Hans familj beskriver sorgen som förkrossande och berättar att de under hans sista timmar kunde omge honom med kärlek, omtanke och fridfulla ord.

Vi värnar om alla våra finaste minnen av honom, hans skratt, och hyllar hans styrka och vänlighet som han skänkte andra. Hans bortgång är av episka proportioner och bortom all förståelse. När vi reflekterar över alla hans otroliga livsgärningar kommer Aces minne att leva vidare för alltid, skriver familjen i ett uttalande.

Frehleys före detta bandmedlemmar i KISS – Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss – har samtliga kommenterat förlusten.

Annons:

— Vi är förkrossade över Ace Frehleys bortgång. Han var en oumbärlig och oersättlig rocksoldat under några av de mest grundläggande kapitlen av bandet och dess historia, säger Stanley och Simmons i ett gemensamt uttalande.

Frehleys hustru Jeanette (paret separerade på 80-talet men skilde sig aldrig) och deras dotter Monique finns kvar som nära familj och vittnesmål om ett liv både på och utanför scenen.

Från Bronx till stjärnstatus

Ace Frehley föddes den 27 april 1951 i Bronx, New York, i en musikalisk familj. Hans första elgitarr fick han i julklapp 1964, och han lärde sig spela helt utan lektioner. Bland hans största influenser fanns Jimi Hendrix, Buddy Guy, Jeff Beck, Rolling Stones, Led Zeppelin och The Who.

Som tonåring spelade han i olika lokala band och fick smeknamnet "Ace" – inte minst för sin förmåga att arrangera dejter åt sina vänner. Han hoppade av gymnasiet när bandet Cathedral började tjäna pengar, men återvände senare för att ta examen. År 1971 blev han medlem i bandet Molimo, som skrev kontrakt med RCA Records och spelade in flera låtar som aldrig släpptes.

I slutet av 1972 såg en vän en annons i Village Voice för rollen som leadgitarrist i ett nytt band. Frehley gick på audition i Manhattan, klädd i en röd och en orange sneaker. Trots ett första svalt intryck imponerade han snabbt på Paul Stanley, Gene Simmons och Peter Criss med sitt gitarrspel.

Bandet döpte sig till KISS i december 1972–januari 1973, och började snart måla sina ansikten och bära utstuderade scenkostymer, inspirerade av New York Dolls och Alice Cooper.

Till en början trotsade KISS cynism och ointresse från New Yorks musikscen. Frehley försörjde sig dessutom som taxichaufför för att klara vardagen, medan bandet kämpade för sin plats på scenen. När managern Bill Aucoin tog över började bandet steg för steg planera sin väg mot stjärnstatus.

The Spaceman och musikarvet

KISS exploderade på musikscenen 1974 med det självbetitlade debutalbumet KISS, följt av Hotter Than Hell (1974) och Dressed to Kill (1975). Det stora kommersiella genombrottet kom med livealbumet KISS Alive! (1975), där Frehleys explosiva gitarrspel blev ett av bandets mest utmärkande kännetecken.

Frehley utvecklade sitt alter ego The Spaceman – en silverklädd rymdfigur med gnistrande smink och pyrotekniska gitarrsolon. Hans spelstil, som blandade blues, hårdrock och glam, bidrog till flera av bandets mest ikoniska låtar, som Shock Me, Cold Gin, Parasite, Rocket Ride, Talk To Me och New York Groove.

Efter att ha lämnat KISS senhösten 1982, mot bakgrund av främst personliga problem, bildade Ace Frehley sitt eget band, Frehley’s Comet.

Där kunde han utforska ett mer personligt musikaliskt uttryck. Bandet släppte 1987 sitt debutalbum Frehley’s Comet, som blandade hårdrock, glam och Ace egen karaktäristiska bluesinfluerade gitarrstil.

Låtar som Rock Soldiers, Breakout (som han skrev tillsammans med dåvarande KISS-trummisen Eric Carr) och We Got Your Rock, visade att Frehley fortfarande kunde kombinera explosivt gitarrspel med melodiska hooks, och turnéerna gav honom friheten att experimentera sceniskt utanför KISS.

Bandet blev ett viktigt steg i hans karriär, som cementerade honom som en soloartist på egna villkor, men han behöll alltid den ikoniska Spaceman-personan.

Han återvände till KISS för återföreningsturnén Alive/Worldwide Tour 1996/1997 och medverkade på albumet Psycho Circus (1998), tills han återigen lämnade bandet sommaren 2002.

Under 2000-talet fortsatte han på solokarriären och släppte bland annat Anomaly (2009), Space Invader (2014) och Spaceman (2018).

Ace Frehley hyllas som en av hårdrockens mest inflytelserika gitarrister. Hans stil inspirerade generationer av musiker, från Slash till Dave Grohl, och hans scennärvaro förblir ett standardmått på showmanship inom genren.

Ace Frehley KISS Psycho Circus 1998
Foto: Jan Sundstedt kollektion/"Psycho Circus" promo-affisch 1998.

Ett personligt avtryck

På ett personligt plan kan jag inte nog beskriva tomheten inom mig. Det är svårt, om inte omöjligt, att med några få ord sammanfatta alla minnen som översköljer.

Från att ha, tillsammans med andra KISS-fans, blivit förlöjligad och retad av de "coola" killarna i skolan för att man älskade ett band olikt allt annat, till de emellanåt kämpiga tiderna hemma, när mina föräldrar hade svårt att hantera alkoholen, har KISS och Ace Frehley varit ett tryggt soundtrack.

Deras musik hjälpte mig igenom motgångar och gav mig styrka och inspiration. Ärligt talat vet man inte hur livet hade tett sig utan KISS och inte minst Ace Frehley. Visst älskar man även andra magnifika band – såsom Thin Lizzy, Black Sabbath och Deep Purple – men KISS var annorlunda.

KISS var ett band för oss som kände sig lite udda, avvikande och hade en känsla av att inte riktigt passa in. Barndomen och ungdomsåren blev så oändligt mycket lättare att ta sig igenom, när man förstod att man inte är ensam därute.

Att senare i vuxen ålder få träffa samtliga originalmedlemmar i KISS var en surrealistisk upplevelse – och varje möte påminde om varför Ace Frehley alltid kommer att vara mer än bara en gitarrist; han var en inspiration, en mentor, en ikon.

Ace Frehley
Ace Frehley tillsammans med skribenten, i samband med en spelning på Gröna Lund, i juni 2015. Foto: Jan Sundstedt.

Arvet lever vidare

Ace Frehleys bortgång lämnar ett tomrum i musikvärlden. Men hans arv – det elektrifierande gitarrspelet, låtskatten, den visuella scenshowen och framför allt den unika personlighet som fick fans världen över att känna sig sedda – kommer att leva vidare.

The Spaceman har lämnat Jorden, men hans musik fortsätter att ge tröst, glädje och inspiration till nya generationer. I varje gitarrsolo som ekar genom högtalarna, i varje ungdom som plockar upp en gitarr och tänker "det här kan jag göra", finns Ace Frehley kvar.

Och för mig, som för många andra, är känslan personlig: Tack för allt, Ace. Tack för att du fanns, för att du spelade, och för att du gjorde världen lite mer elektrisk. Jag glömmer dig aldrig!

"Rock soldiers come and rock soldiers go. And some hear the drum and some never know. Rock soldiers! How do we know? Ace is back and he told you so..."

 

Jan Sundstedt

Ace Frehley – discografi (1974–2024)

Med KISS
1974 – KISS
1974 – Hotter Than Hell
1975 – Dressed to Kill
1975 – KISS: Alive! (live)
1976 – Destroyer
1976 – Rock and Roll Over
1977 – Love Gun
1977 – Alive II (live + fyra nyskrivna spår samt en cover)
1978 – Double Platinum (samling)
1978 – Ace Frehley (soloalbum under KISS-namnet)
1979 – Dynasty
1980 – Unmasked
1981 – Music From "The Elder"
1982 – Killers (samling samt fyra nyskrivna spår) - deltar dock enbart med namn och karaktär
1982 – Creatures of the Night (deltar dock enbart med namn och karaktär)
1996 – You Wanted the Best, You Got the Best! (samling, reunionperiod)
1998 – Psycho Circus

Med Frehley’s Comet
1987 – Frehley’s Comet
1988 – Live+1 (EP/live)
1988 – Second Sighting
1989 – Trouble Walkin’ (krediterat till Ace Frehley men ofta räknat till Comet-eran)

Soloalbum
2009 – Anomaly
2014 – Space Invader
2016 – Origins Vol. 1 (coveralbum)
2018 – Spaceman
2020 – Origins Vol. 2 (coveralbum)
2024 – 10,000 Volts

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Drew Struzan är död – mästaren bakom ikoniska filmaffischer

Publicerad oktober 15, 2025
– av Jan Sundstedt
Drew Struzan
Drew Struzan blev 78 år.

Drew Struzan, den amerikanske affischillustratören som skapade några av filmvärldens mest omisskännliga motiv, har avlidit vid 78 års ålder efter en tids kamp mot Alzheimers sjukdom.

Nyheten offentliggjordes via hans officiella Instagram-konto, där familjen uttryckte sorgen över att ha förlorat en konstnär som levde och andades filmkonst.

"Det är med tungt hjärta som vi måste berätta att Drew Struzan gick bort igår, den 13 oktober". I samma inlägg betonades hur ofta han talade om hur mycket hans fans uppskattade hans konst — en glädje han ofta delade med dem.

"Vi tycker att det är viktigt att ni alla får veta hur många gånger han uttryckte sin glädje över att ni uppskattade hans konst."

Annons:

Efter Struzans bortgång har hyllningarna strömmat in från filmvärldens tyngsta namn. Kända regissörer, producenter och kollegor har talat om hur hans konst inte bara marknadsförde filmer — den berikade dem känslomässigt och skapade starkare band till publiken.

Ett konstnärskap som satte en ny standard

Drew Struzans karriär sträckte sig över decennier och omfattade över 150 affischer. Redan tidigt i sin bana arbetade han med skivomslag åt stora artister som Alice Cooper och The Beach Boys, innan han övergick till filmens värld under 1970-talet.

Hans genombrott inom filmaffischer kom ofta kopplat till samarbeten med George Lucas och Steven Spielberg, där Struzan fick möjlighet att visualisera filmernas känslostämningar snarare än att bara återge handling.

Hans signum blev den fotorealistiska, mjuka stilen – ofta med airbrush-teknik – som frammanade en slags drömsk nostalgi. Under sin aktiva period skapade han inte bara affischer utan även bokomslag, samlarutgåvor och konstverk, ofta med motiv som blev ikoniska för hela generationer.

Jag var tvungen att göra något annorlunda, och jag tror att problemet med många tidiga filmaffischer är att de liknade klassiska illustrationer för mycket, vilket ger intrycket att de berättar hela historien, uttryckte Struzan i en intervju år 2021.

Hyllningar och arv

Struzan gick officiellt i pension 2008, men återkom vid flera tillfällen för utvalda projekt, bland annat för Star Wars: The Force Awakens.

Hans sena år präglades av hälsoproblem, och i mars 2025 avslöjade hustrun Dylan att han länge levt med Alzheimers sjukdom.

Med sin pensel och sitt formspråk har Struzan lämnat ett bestående avtryck i filmhistorien. Hans affischer kommer dock att fortsätta pryda samlarutgåvor, utställningar och människors minnen — som portaler till filmens magi, snarare än bara marknadsföring.

För den som önskar ta del av Drew Struzans verk rekommenderas denna bok.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Diane Keaton har avlidit

Publicerad oktober 12, 2025
– av Jan Sundstedt
Diane Keaton
Diane Keaton i 2007 års "Tre systrar & en mamma".

Den hyllade skådespelerskan Diane Keaton, en av Hollywoods mest älskade och särpräglade profiler, har avlidit vid 79 års ålder. Dödsfallet bekräftas av en talesman för familjen, som ber om respekt för deras privata sorg.

Diane Keaton föddes som Diane Hall den 5 januari 1946 i Los Angeles. Hon tog senare sin mors flicknamn, Keaton, som artistnamn och formade därmed den identitet som skulle bli synonym med en hel era av amerikansk film.

Redan tidigt visade hon en unik karisma och en intuitiv känsla för både komik och allvar – en kombination som skulle göra henne till en av de mest respekterade skådespelerskorna i sin generation.

Genombrottet kom i början av 1970-talet via samarbeten med Francis Ford Coppola och Woody Allen.

Annons:

Hon gjorde ett outplånligt intryck i Coppolas Gudfadern-trilogi där hon spelade Kay Adams, Michael Corleones plågade hustru. En roll som visade hennes förmåga att gestalta inre konflikt och moralisk ambivalens med subtil styrka.

För sin insats som den excentriska men innerligt mänskliga Annie i 1977 års Annie Hall belönades Keaton med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Rollen blev ett kulturellt fenomen och satte tonen för hennes fortsatta karriär – en balans mellan charm, sårbarhet och kompromisslös individualitet.

Under mer än fem decennier fortsatte Diane Keaton att utvecklas som konstnär. Hon regisserade filmer, skrev böcker och utforskade fotografi och arkitektur med samma nyfikenhet som hon närmade sig skådespeleriet.

Lekfull elegans

Diane Keaton var också känd för sin distinkta klädstil – ofta inspirerad av herrmode, med hattar, höga kragar och kostymer som blev hennes signum. Den lekfulla elegansen gjorde henne till en modeikon långt bortom filmens värld, en symbol för självständighet och personligt uttryck.

Kollegor och vänner inom filmbranschen har uttryckt djup sorg över hennes bortgång. Bette Midler beskrev henne som "briljant, vacker och extraordinär" medan Goldie Hawn uttryckte sin saknad över att ha förlorat en nära vän och samarbetspartner.

Diane Keaton valde att aldrig gifta sig men adopterade två barn, Dexter och Duke, som hon ofta talade varmt om i intervjuer. I sina memoarer beskrev hon moderskapet som den största och mest meningsfulla rollen i livet.

Enligt uppgifter från amerikanska medier hade hennes hälsa försämrats under de senaste månaderna, men den exakta dödsorsaken har ännu inte offentliggjorts.

Diane Keaton lämnar efter sig ett konstnärligt arv präglat av humor, intelligens och mänsklig värme. Hennes närvaro på vita duken förändrade synen på kvinnliga roller i Hollywood – från biroller till huvudroller.

Diane Keaton filmografi (urval)

  • 1972: Gudfadern – Kay Adams Corleone (genombrottsroll)
  • 1974: Gudfadern II - Kay Adams-Corleone (återkommande roll)
  • 1977: Annie Hall – Oscarsvinnande roll
  • 1981: Reds – Kritikerrosad och Oscarsnominerad roll
  • 1987: Baby Boom – Komedi om karriär och oväntat föräldraskap
  • 1991: Father of the Bride – Komedifilm om familjeliv och bröllop
  • 1996: Före detta fruars klubb (The First Wives Club) – Komedi om kvinnors vänskap och självkänsla
  • 2003: Something’s Gotta Give – Golden Globe-vinnande och Oscarsnominerad roll
  • 2018: Book Club – Komedi om vänskap och nya livserfarenheter i mogen ålder

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.