Låt ropen skalla, skogen tillhör alla!

Jag måste få vara i skogen.
Hela mitt väsen längtar ständigt dit!
Mina fötter vill gräva ner sig i mossan
och låta sig kamoufleras av grönskans kolorit.

Man kapar mina vänner
låter furustammarna falla.
Ska tjäna pengar på en tillgång
som inte borde ägas av några få
– utan av alla!

Det är vår livsmiljö man har raserat
där våra träd, svampar, blommor och djur
skulle fått växa upp i ro och frid.
Det är vårt hem man har raserat
där varje fjäril och varje kotte
förtjänar att få spendera sin tid!

Vi förtjänar att få lyssna till bäcken som porlar
och höra vinden spela mellan blad och grenar.
Fyllas av frisk luft, solglitter och doft av mull
mellan rötter och mossbeklädda stenar.

Skogen tillhör dig och mig
så vi behöver försvara den som en älskad vän.
För om älgarna, hararna, rävarna, fåglarna och ekorrarna
hade kunnat försvara skogen,
så hade de gjort det för länge sen!

Utan skog får vi svälta av rotlöshet, törsta efter skönhet
och själva formas till att bli opersonliga, stela och alltför lika.
Kapade vid fotknölarna faller vi handlöst mot marken,
så vi får inte skogen, djuren och oss själva svika!

För vem vill leva som en staplad furustam vid en landsväg
utan familj, ursprung och tillhörighet?
Redo att sågas till plankor, formas till sågspån och toapapper
och hyvlas till staket?

Poetic Artstories