Mina år i det passionsfyllda Italien började när jag var 16 år gammal och tillsammans med mina föräldrar flyttade till landet där vinet och korruptionen flödar. En republik vars samhällsordning verkar styras av en salig blandning narrativ från romaner av John le Carré, Franz Kafka och Mario Puzo. Där kom jag att få direkt erfarenhet av såväl de politiska intrigerna och vilka det är som verkligen kontrollerar landet.

Artikeln publicerades ursprungligen 5 augusti 2023

Den 12 juni i år avled Silvio Berlusconi, som var en färgstark, skicklig samt karismatisk affärsman och politiker. Han var en de mäktigaste männen som någonsin skådats i Italien, som blev nästintill en travesti på den sliskigt charmiga italienska stereotypen. Hans nätverk inom näringslivet, starka familjer, hemliga sällskap och organiserad brottslighet säkrade hans inflytande ända in till graven. Hans främsta metoder för att lyckas hålla ihop koalitioner i det annars så fragila politiska systemet var genom effektiv PR via sina mediekanaler i amerikansk manér, väl smorda kontakter inom maffian och att göra motsträviga individer till medgörliga fränder. Han var den ledare som suttit längst vid makten (totalt nio års tid) om man bortser från Mussolini. Den politiska karriären handlade aldrig om förändring, snarare var det att anskaffa sig mer makt och att immunisera sig från åtal för åtskilliga fall av korruption, skattefiffel och sexköp av minderårig.

Italiens politiska system före Berlusconi dominerades utav ett parti – Democrazia Cristiana – i närmare 50 års tid. Det som till slut satte stopp för det ensidiga styret var muthärvan som 1992 döptes till ”Tangentopoli”. Den uppnystades i Milano först genom en småföretagare som var trött att betala mutor till en lokalpolitiker för att få upphandlingar för sin städfirma. Genom detta synades spindelnätet upp av mutor hela vägen till självaste premiärministern Andreotti. Det som var en öppen hemlighet blev till slut offentligt kartlagt: hela den politiska verksamheten i landet finansierades via mutor. Det fanns knappt någon som kom undan operationen Mani Pulite som skulle städa i det korrupta träsket. Man får aldrig glömma att till och med porrstjärnor (kommer någon ihåg Cicciolina?) med rätta ”färdigheter” kunde bli invalda i parlamentet.

Det som Trump symboliskt deklarerade krig emot i USA – The Deep State – är i mångt och mycket likartat som den struktur som återfinns i Italien. Ur allt detta ljusskygga (dock välorganiserade) kaos så växte en regional, separatistisk rörelse fram och blev en ledande aktör inom politiken: Lega Nord.

Lega Nord var i början ett paraply för flera olika regionala separatistiska och högerpopulistiska partier i Norditalien så som Lega Lombarda, Lega Piemonte, Liga Veneta och Lega Val D’Aosta. Grundpremissen är att den officiella italienska staten är påtvingad de tidigare (till och från) självständiga republiker, kungariken, hertigdömen, stadsstater och kyrkostaten genom forcerad unifiering under en gemensam kunglig banér tillhörande huset av Savoy, anno 1861. Det hela leddes av ideologiska nationalister, monarker och revolutionärer som Garibaldi som bland annat fått smeknamnet ”Italiens Che Guevara” på senare tid.

De olika regionerna har olika historiska, lingvistiska och kulturella traditioner som dess invånare identifierar sig primärt med och därmed blir den italienska nationen sekundär. Som en av pionjärerna av den nyskapade nationen utbrast: ”Vi har skapat Italien, nu måste vi skapa italienare”. För en svensk åskådare kan det närmast jämföras med danska Skåne kontra Svea Rike fast med såren färska och lokalpatriotismen desto mer inpräntad. Resultatet blev istället att 130 år senare så unifierades det regionala autonoma motståndet av Umberto Bossi, som lyckades skapa en bristfällig koalition med Berlusconi på 90-talet i kölvattnet av folkets ilska gentemot etablissemanget.

Den klåfingriga centrala staten som kontrollerar de rebelliska undersåtarna kännetecknas enbart som ”Roma”. Jag levde och studerade bland annat i staden Vicenza – Lega Nords epicentrum – som förutom den kända arkitekten Andrea Palladio är präglad av sitt starka företagande, rika familjer och exportindustrier inom såväl mode som teknologi. Dessa attribut skapar föga förvånande en stark elitism och överklassbeteende, vilket till skillnad från den svenska överklassens syn på SD-anhängare, attraherar invånarna att rösta på Lega Nord. Som en lustig anekdot framförde jag idén till en parlamentariker för Lega Nord att initiera en dialog med Sverigedemokraterna – vilket denne godkände. Dock befann sig SD fortfarande i början av sin politiska pubertet och var på den tiden mestadels ökända i Sverige som ett litet ytterkantsparti med ”högerextremister”. Och de besvarade tyvärr inte mitt entusiastiska kontaktsökande.

Den oxymoron som Lega Nord lyckades skapa var en nationalism genom separatism. Med viljan till att skapa ett nytt land under namnet Padania, där Norditaliens ekonomiska kraft skulle konkurrera med de största nationerna i världen och bekämpa de inhemska korrupta politikerna och dess vansinniga byråkrati. Syditalien ses allmänt som genomsyrat av kriminalitet, bakåtsträvande och bidragsberoende från Norditaliens strävsammare arbetsmoral. Landets valsystem är krångligt, och man har försökt förbättra det, men det är grundat i konstitutionen efter andra världskriget med syftet att inget enstaka parti ska kunna ta absolut makt. Det är en anledning varför Italien har haft 69 regeringar på 78 år. De utlovade förändringarna har dock aldrig inträffat. Dagens regering, ledd av karriärspolitikern Giorgia Meloni och hennes parti Fratelli d’Italia, tillsammans med Lega och Forza Italia, höjde förväntningarna om en stramare invandringspolitik och ökat fokus på konservativa värderingar. Det hela måste betraktas med cyniska ögon eftersom en verklig förändring inte ens är målet.

När jag fick mitt första extrajobb som 17-årig som kampanjassistent åt en politiker för partiet UDC så frågade jag honom varför det aldrig blev någon riktig förändring inom det italienska systemet. Jag fick ett tydligt svar: Regeringar kommer och går, men de som genuint har makten sitter alltid kvar. De som han refererade till är de tre maktfulla sätena: Maffian, Vatikanen och politikerklassen. Alla dessa samverkar på en nästintill absurd korrumperad nivå där de permanenta tjänstemännen i statens regi får allt att rulla på utan hinder. Ovanpå detta finns ett spindelnät av samverkan mellan underrättelsetjänsten, affärsmän och allmänt starka familjer. Ett tydligt exempel på detta var fallet med P2, som var en sovande frimurarloge som samlade affärstoppar, politiker, underrättelsetjänstchefer, generaler, mafiosi och journalister med slutmålet att utföra en statskupp. Tentaklerna gick hela vägen in i Vatikanens egna bank och runt flera kontinenter. Den var även delaktig i nätverket Gladio – en stay-behind-styrka som skapades efter andra världskriget som dock användes i inhemska terrorattacker för att upprätthålla en strategy of tension och operationer under falsk flagg. Ledaren för logen, Licio Gelli blev till slut arresterad och satt i husarrest som enda straff. Berlusconi fanns också på listan av medlemmar men blev aldrig åtalad.

Inom den politiska arenan gör de som väljer att bli yrkespolitiker ett högst medvetet val att tillhöra den separata klassen av människor som ska styra över massorna. Det är vanligt att ta en kandidatexamen i statskunskap (scienza politica), vilken i all väsentlighet betraktas som en värdelös utbildning. Man blir endast en ”pezzo da novanta” – en bricka med förmåner i ett falskt spel där man tror sig ha ett högre värde i något som liknar en narcissistisk teater.

I Sverige anses det ofta trist och grått att engagera sig som lokalpolitiker (man tjänar ytterst lite och får sällan igenom större motioner av betydande mening i kommunfullmäktige), medan det i Italien är det motsatta som gäller. Att vara lokal- eller regionalpolitiker ses som prestigefyllt och att få sitta i olika nämnder är synnerligen lukrativt. Bland de bättre positionerna att inneha finns byggnadsnämnden, där många så kallade ”bruna kuvert” med kontanter ges under bordet för att godkänna upphandlingar och bygglov. Om man beskådar de onödiga och oattraktiva byggnationerna i Palermos förorter ser man vart kuverten går; nämndemän, cementfabriker, byggbolagsentreprenörer, underleverantörer, med flera, som alla är nära förbundna med maffian.

En anledning att systemet förblir status quo (luogo comune) är att folket har vant sig vid ett dysfunktionellt system där tilliten till den centrala staten (och även varandra sinsemellan i förhandlingsfrågor) är obefintlig. I det klimatet frodas hederskultur och släktfejder, där rollen av domare traditionellt gått till den lokale maffiabossen. En italiensk vän kommenterade detta defekta system med ett axelryck och en jämförelse: ”Om man behöver sparka ett par gånger på en trasig motor för att få igång den så finns det ingen anledning att gå igenom hela processen att byta ut den, det är bara att fortsätta sparka på den”. Utöver det så är karaktärer som Meloni, Berlusconi, Bossi, Renzi, Draghi (listan kan göras lång) enbart stafarsfigurer i ett skådespel där allt förblir ett nollsummespel. De enda som gynnas är politikerklassen och dess kringliggande kolleger inom näringslivet, maffian och den djupa staten.

Ytterligare försämrande omständigheter är nepotismen och åldersdiskriminering mot unga som tillämpas inom såväl politiken som tillsättandet av professorer på universitet. Detta gör att landet aldrig rör sig framåt med nya idéer och unga vuxna infantiliseras och behandlas som barn fram tills de gifter sig. Landets juridiska system är en snårig djungel fullt av motsägelsefulla paragrafer som man helst inte vill gå vilse i för att därmed behöva betala stora summor till advokaterna. Såvida man inte väljer vägen med att betala en muta – vilket min familj blev erbjuden att göra i ett tvistemål gällande en fastighet (eftersom vi tackade nej så blev domaren kränkt och tvär och dömde därmed till vår nackdel).

De diverse olika organisationerna inom polisväsendet (Guardia di Finanza, Carabinieri, Nazionale, Municipale, Provinciale) har bättre koll och svängrum i allmänhet jämfört med dess svenska motsvarigheter. Eftersom det inte existerar en snäv ”politiskt korrekt” åsiktskorridor som i Sverige, så kan de ta av sig de vita handskarna när det krävs, utan repressalier från överkänsliga opinionsbildare.

Som några exempel på detta: Gränskontroller är hårda, där du förväntas visa ID på tågstationer om du ser ut att komma från en icke-skidåkande nation. När vi hyrde vår första lägenhet kom poliser efter första veckan som ett standardbesök för att kontrollera att rätt antal personer bodde i bostaden som stod skrivet på kontraktet. Fastighetsmäklaren vi hyrde genom tvärnekade bryskt några till synes jugoslaver att ens tillträda kontoret när vi satt där och gick igenom tillgängliga bostäder. De har heller inga problem att stanna tågen vid gränserna enbart för att ta fast någon som verkar vara en illegal invandrare ombord. Detta kan verka vara motsägelsefullt när man ser på nyheterna hur Italien släpper in horder av afrikaner. Men det kan förklaras med att polisens egna tillvägagångssätt inte alltid är synkroniserade med det politiska styrets svepande gester. Landets militära polis (Carabinieri) agerar även som lokala kvarterspolisen som gemytligt vandrar runt i prydlig uniform och introducerar sig medan han håller koll på de lokala ungdomarna – utan några farliga konfrontationer eller arga stenkastningar så som inträffar regelbundet i Sverige.

Att kunna hantera de olika maffiaorganisationerna (Camorra, Cosa Nostra, Sacra Corona Unita, Ndrangheta, Stidda med mera) så har rättsväsendet gedigen erfarenhet med tanke på den ingrodda position som maffian innehar i vissa regioner. En betydande lagstiftning – Articolo 41 bis – som infördes 1986, gav rättsstaten möjligheten att åtala och döma aktörerna inom de kriminella nätverken baserat på själva medlemskapet och även genom enbart en association med mafiosi. Detta har genom åren lett till åtal av stora mängder mafiosi på högre som lägre nivå. Även offentliga personer kan lätt åka fast som i det kända fallet med den rojalistiska Prins Vittorio Emanuele di Savoia som åtalades och sattes i husarrest för en muthärva och kopplingar till Cosa Nostra (för övrigt också en tidigare medlem av P2-logen).

Ett annat fall var när Berlusconi blev premiärminister 1994, då det enbart var till följd av förhandlingar med sicilianska maffian som hans röster på Sicilien kunde garanteras – en ö som traditionellt sett lutar vänster. Detta är en taktik som krävs för att få makten i Italien, i och med att Cosa Nostra enligt sederna beordrar befolkningen om vilka man ska rösta på. Denna manöver uppdagades och premiärministerns mellanhand tillika senator, Marcello Dell’Utri, fick stå som syndabock för inblandningen och åtalades enligt gällande lagstiftning. Som det sedermera har kommit fram genom vittnesmål började Berlusconi betala sicilianska maffian i utbyte mot deras beskydd redan på 1970-talet genom sitt holdingbolag Fininvest.

Vägen som Sverige vandrar nedför börjar bitvis att likna den i Syditalien. Det kalla landet i Skandinavien har fler dödsskjutningar och större otrygghet än maffians ursprungsland. Du kan med större ro vandra runt i ökända Quarteri Spagnoli i Napoli än Husby, Rinkeby, Biskopsgården (eller någon av de 61 officiellt ”utsatta områdena” i Sverige). När det kommer till kontroll över rättsstaten höjs larmet bland nämndemän i Sverige kring systematiska hot från den organiserade brottsligheten. Att hota och potentiellt avrätta domare och åklagare är en gräns som Sverige redan passerat. Måhända inte i samma ambitiösa utsträckning som när ”Gudfadern” Toto Riina beordrade bombningen av åklagaren Giovanni Falcone, men svenska gangsters håller i ett högt våldskapital och vågar använda det. Att ta kontrollen över lokalpolitiken kan gå snabbt, speciellt med tanke på att svenskar inte är vana vid den släktbaserade lojaliteten som den organiserade brottsligheten kan ansamla. Infiltrationen av polisen från kriminella element sker redan genom smått gulliga ”honey traps” med kvinnliga poliser. Det som tidigare ansågs vara en absurd situation gällande illegal avfallshantering i Kalabrien, börjar nu bli en affärsmodell för kriminella grupperingar även i Sverige. Politiker som tillhör organiserade klanstrukturer behöver tillsvidare enbart konfronteras med klena och meningslösa riktlinjer för att stoppas.

Så, kära svenskar, ser ni vart det barkar hän? Sverige kommer aldrig att bli som det smått mysiga och dysfunktionella Italien – snarare blir det en värre version inom en snar framtid. Att mysa med din partner en fredagskväll i soffan och titta på gangsterromantiserande filmer som Coppolas Gudfadern (1972) kan vara en sak. Men en annan är att vakna upp ur den inprogrammerade dvalan och ställas inför den råa, skoningslösa och brutala verkligheten som vi nu kallar för ”Sverige 2023”. Italien har över 100 års erfarenhet av att aktivt bekämpa den organiserade brottsligheten, medan Sverige fortfarande står yrvaket på startlinjen och undrar vilken riktning den ska ta.

Carl Lidberg