Judarnas etniska rensning av Palestina – fjärde och sista delen

Diplomatiska försök att rädda Palestina

I mars 1948 hade Förenta staternas regering genom sina representanter på platsen fått fullt klart för sig att det pågick en omfattande etnisk rensning i Palestina. Den 12 mars 1948 framlade amerikanska utrikesdepartementet ett förslag till FN att i delningsplanens ställe införa ett internationellt förvaltarskap över Palestina på fem år, under vilken tid båda parter skulle förhandla fram en lösning. Såsom USAs FN-ambassadör uttryckte det: ”Den amerikanska ståndpunkten är att Palestinas delning inte längre är ett hållbart alternativ.” FNs medlems­stater tyckte om denna tanke. Men den gjordes om intet genom den mäktiga judiska lobbyn i Förenta staterna, vilken övade ett starkt inflytande på president Truman.

Britternas ansvar

Antingen britterna visste om Plan Dalet eller ej, gav de klart till känna, så snart denna plan antogs av judarna, att de inte längre var ansvariga för lag och ordning i de områden, där de fortfarande hade trupper stationerade, och begränsade sin verksamhet till att skydda dessa trupper. Detta innebar att hela det palestinska folket nu överlämnades åt judarnas godtycke och urskillningslösa våld.

Palestinier säger ofta att huvudansvaret för den katastrof som drabbade dem faller på britterna. Faktiskt avstod britterna från något allvarligare menat ingripande mot judarna redan i oktober 1947. I december 1947 hade de fortfarande 75 000 man i Palestina.

Britterna medverkade faktiskt på olika sätt i judarnas etniska rensning. Till exempel försåg de judarna med palestinska lagfartshandlingar och andra viktiga dokument, som de fotokopierade innan de förstörde dem, vilket var det vanliga i avkolonialiseringsprocessen eller snarare omkolonialiseringsprocessen, eftersom palestinierna nu skulle få andra kolonialherrar och vida värre sådana. Militär övermakt är första förutsättningen för folkfördrivning och ocku­pa­tion, men byråkratin är inte mindre viktig för det effektiva genomförandet av den etniska rensningen, som handlar inte bara om att beröva folket dess egendom utan också om att fördela denna som byte åt de nya herrarna. Förstörandet av lagfartshandlingar och andra bevis för palestiniernas äganderätt till sitt land var ett viktigt byråkratiskt led i den etniska rens­ningen.

Förenta nationernas svek

Enligt FNs delningsresolution skulle FNs representanter vara närvarande på marken för att övervaka att delningen skedde såsom beslutat. Resolutionen innehöll mycket tydliga krav, däribland att FN lovade att hindra varje försök någondera parten gjorde att konfiskera land, som tillhörde den andra partens medborgare.

FNs representanter hade emellertid bara begränsat tillträde till Palestina. Britterna tillät den etniska rensningen att ske och hindrade, så länge mandatet varade, FNs ansträngningar att ingripa. Efter den 15 maj 1948 fanns dock inga ursäkter för FNs svek mot palestinierna, vilkas öde de överlämnat i händerna på en grupp, som sedan slutet av 1800-talet tydligt uttalat sin avsikt att fördriva dem ur deras eget land.

Låtsaskriget

Egypten skickade endast tio tusen man, varav nästan hälften var frivilliga ur Muslimska brödra­skapet. Dessa hade suttit i fängelse men släppts för att deltaga i kriget. De saknade all militär utbildning och var ingen match för judarna.

Syrierna var bättre utbildade och deras politiker mer engagerade, men det lilla antal som skickades till Palestina presterade så dåligt att före maj månads utgång hade Ben-Gurion och hans rådgivande kommitté börjat fundera på att utvidga den judiska staten in på syriskt område och annektera Golanhöjderna.

De irakiska trupperna uppgick till några tusen man och hade av sin regering beordrats att följa jordanska direktiv, det vill säga inte angripa den judiska staten utan endast försvara den del som anslagits åt kung Abdullah, nämligen Västbanken.

I tre veckor lyckades dessa arabiska förband hålla de områden som FN anslagit åt den arabiska palestinska staten. Men de fann mycket snart att de tänjt ut sina underhållslinjer för långt och fick brist på både ammunition och drivmedel. De hade också ont om vapen, eftersom deras huvudsakliga vapenleverantörer, England och Frankrike, hade belagt Palestina med embargo. Den judiska staten däremot hade villiga vapenleverantörer i Sovjetunionen och dess kommunistiska satellitländer i Östeuropa.

Slutligen var de arabiska styrkorna illa samordnade, vilket berodde på att Arabförbundet utsett dubbelspelarnas konung Abdullah att leda den gemensamma insatsen.

De arabiska truppernas närvaro var aldrig tillräcklig för att hejda judarnas etniska rensning av Palestina. De rensningsoperationer, som företogs i senare halvan av maj, skilde sig inte från dem i förra halvan av månaden och dem i april. Israel hade tillräcklig militär styrka att både konfrontera arabarmeerna och att fortsätta utdrivandet av palestinierna.

Det har påståtts att den syriska armén utgjorde ett verkligt hot mot Israel vid denna tid och att den opererade från 15 maj in i december. Men det var bara de tre dygnen mellan den 15 och 18 maj, som syriskt artilleri, pansar, infanteri och flyg utgjorde något som helst hot för de judiska styrkorna. Redan några dagar senare hade insatserna blivit mer sporadiska och mindre effektiva. Efter första vapenvilan hade syrierna redan börjat sitt återtåg.

Det är också en ren lögn, som fortfarande står i israeliska läroböcker, att judarna försökte övertala palestinierna att stanna kvar i sina byar. Tvärtom framgår tydligt av de order som de judiska fältförbanden fick av sitt överkommando att dessa skulle rensa de palestinska byarna på deras invånare.

Ordern löd: tihur

Det ord ord oftast användes i dessa order var tihur, som just betyder rensning. Ben-Gurion och hans närmaste män behövde från och med nu, mitten av maj, inte fundera på utformandet av Plan Dalet. Den verkställdes såsom avsett, och brigadcheferna behövde ingen ytterligare väg­ledning ovanifrån. I stället upptogs deras tankar om huruvida de hade trupper nog att föra ett tvåfrontskrig: mot arabarmeerna och den miljon palestinier som nu enligt internationell lag den 15 maj blivit israeliska medborgare. Två veckor senare behövde de inte hysa sådana farhågor längre.

En av de judiska brigaderna, Alexandroni, fick uppdraget att rensa byarna öster och norr om Tel Aviv och Jaffa, sedan förflytta sig norrut och tillsammans med andra förband börja avfolka den palestinska kusten ända upp till Haifa.

Ordern gavs den 12 maj. Den löd bland annat: ”Ni skall mellan den 14 och 15 maj intaga och förstöra Tira, Qalansuwa och Qaqun, Irata, Danba, Iqtaba och Shuweika, intaga men inte förstöra Qalqilya …” Inom två dygn kom nästa order till brigadstaben: ”Ni skall anfalla och rensa Tirat Haifa, ‛Ain Ghazal, Ijzim, Kfar Lam, Jaba, ‛Ain Hawd och Mazâr.”

Allt som allt blev det 64 byar inom det område som sträckte sig mellan Tel-Aviv och Haifa, en rektangel på 100 km gånger 15–20 km. Ett litet antal byar gjorde modigt motstånd och rensades inte förrän i juli. I andra halvan av maj var den viktigaste trofén byn Tantura.

Massakern i Tantura

Tantura var en av de största kustbyarna och hade omkring 1500 invånare, som levde av jordbruk, fiske och arbete i det närbelägna Haifa. Dess ödesdag randades den 22 maj 1948, när Alexandronibrigaden intog den.

Judarna anföll byn mitt i natten från fyra håll, från havssidan i båtar. Byborna föstes ihop och drevs under vapenhot ner mot stranden. Där skilde judarna männen från kvinnorna och barnen. De senare fördrevs till det närbelägna Furaydis, där de överlevande männen kunde förenas med dem ett och ett halvt år senare. De många hundra männen beordrades att sätta sig på stranden och vänta. Återigen betonas att ”män” betydde även pojkar från tio års ålder.

Den man väntade på var underrättelseofficeren Shimshon Mashvitz, som bodde i närheten.

När han anlänt satte han genast i gång med att välja ut dem som skulle mördas. Därvid utgick han från de byregister som beskrevs i första delen av denna artikel. En lokal angivare (iförd huva med hål för ögonen) hjälpte till med identifieringarna.

Det var inte bara dessa män och pojkar på stranden, som judarna mördade. Dessförinnan hade de skjutit vilt omkrig sig i byn och inne i husen.

Så här beskrev en judisk officer mördandet i Tantura:

”Fångarna leddes i grupper 200 meter bort och sköts där. Soldater gick fram till chefen och kunde säga, ”min kusin dödades i kriget”. Chefen beordrade trupperna att taga en grupp om fem till sju män åt sidan och döda dem. Sedan kom en soldat och sade att hans bror hade stupat i en av striderna. För en bror var vedergällningen större. Chefen beordrade då att taga ut en större grupp att skjutas, och så fortsatte det.”

När blodsorgierna i byn var över, beordrades två palestinier att hjälpa juden Mordechai Sokoler, som ägde den traktor som användes vid nedgrävandet av liken. År 1999 uppgav denne Sokoler att han mindes det exakta antalet kroppar han begravde: 230. ”Jag lade dem en och en i graven.”

Brigadernas blodsspår

Efter Alexandronibrigaden följde Golanibrigaden, som fick i uppgift att anfalla byar, som de andra brigaderna av någon anledning missat eller ännu inte tagit.

De order brigaderna senare fick var mer uttryckliga. Man gjorde skillnad mellan le-taher, att rensa, och le-hashmid, att förstöra. I det förra fallet fördrev man befolkningen men lät husen stå kvar. I det senare fallet också sprängde eller brände man husen och lade sedan minor i ruinerna för att hindra befolkningen att återvända.

I Israels militära arkiv finns en förfrågan från Qiryati-brigadens chef. Den är daterad den 22 maj 1948, och däri frågar han om han får använda schaktmaskiner att förstöra byarna med i stället för sprängmedel, som Plan Dalet beordrar. Denna förfrågan visar vilket låtsaskrig det var mot arabstaterna. En vecka in i detta krig har en brigadchef tid nog att använda en långsammare metod för att utplåna de tjogtals byar som står på hans lista.

Hämndeakter

Det gick emellertid inte alltid judarna väl i händer. Ett misstag de gjorde var att sända truppkolonner genom ett tätbefolkat palestinskt område, som ännu inte erövrats. Fler än 200 judiska soldater fick plikta med livet därför.

I maj igångsattes operation Ben Ami som en direkt hämnd för denna förlust. Byarna Sumiriyya, Zib, Bassa, Kabri, Umm al-Faraj och Nahr utsågs att bli offer för en grymmare variant av de judiska förbandens vanliga ”förstör och driv ut”-program: ”döda männen, förstör och bränn ner Kabri, Umm al-Faraj och Nahr.”

Därmed följde en av de snabbaste rensningsoperationerna i en av de tätast befolkade delarna av Palestina. Inom 29 timmar förstördes nästan alla palestinska byar i nordvästra Galileen, alla belägna inom den tilltänkta arabiska staten. Med andra ord tog det de judiska trupperna bara litet mer än ett dygn att förvandla ett område, som till 96 procent var befolkat av palestinier och bara 4 procent judar, till ett så gott som rent judiskt område. Detta var dessutom stora byar: Kabri hade 1500 invånare, Zib 2000 och Bassa 3000.

Nizar al-Hanna återberättar vad hans mormor bevittnade vid massakern i Bassa (19 km norr om Acre):

”Min mormor var en tonårsflicka, när de israeliska trupperna trängde in i Bassa och beordrade alla unga män att ställa upp sig, varefter de mördades framför en av kyrkorna. Min mormor såg på när två av hennes bröder, den ene 21 år och den andre 22 år gammal, båda nygifta, mördades av Haganah.”

I slutet av maj var det tydligt att ingen yttre makt kunde stoppa judarnas etniska rensning av Palestina, att det enda de invaderande arabiska styrkorna kunde uträtta var att angripa isolerade judiska bosättningar, men att de därutöver var lika svaga och ineffektiva som de första irreguljära och paramilitära arabiska styrkorna.

Denna insikt försatte judarna i ett upprymt sinnestillstånd, vilket klart kom till uttryck i de order som gavs till de tolv israeliska brigaderna att börja överväga att ockupera Västbanken, Golanhöjderna och södra Libanon.

Den 24 maj 1948 skrev Ben-Gurion i sin dagbok:

”Vi skall upprätta en kristen stat i Libanon, vars sydgräns skall vara Litanifloden. Vi skall knäcka Transjordanien, bomba Amman och förstöra dess armé, och då faller Syrien, och om Egypten alltjämt fortsätter att kämpa, skall vi bomba Port Said, Alexandria och Kairo. Detta blir hämnden för vad de – egypterna, arameerna och assyrierna – gjorde mot våra förfäder i biblisk tid.”

Samma dag mottog den israeliska armén en stor leverans av modernt artilleri från det kommunistiska östblocket. Israel hade nu ett starkare artilleri än arabarmeerna sammantagna

Rensningarna intensifieras i juni

I juni gjorde den av FN utsedde medlaren greve Folke Bernadotte ansträngningar att få till stånd en vapenvila. Samtidigt pågick den etniska rensningen av Palestina oförminskat. Den 5 juni noterade Ben-Gurion i sin dagbok: ”Idag ockuperade vi Yibneh – det var inget allvarligt motstånd – och Qaqun. Här fortsätter rensningsoperationen (tihur), har inte hört om de andra fronterna.”

I slutet av maj visade Ben-Gurion i sin dagbok ett förnyat intresse för den etniska rensningen. Han gjorde upp listor över namnen på de erövrade byarna, antalet därur fördrivna människor, jordarealen.

Den 7 juni sammankallade han till ett möte i sitt eget hus att utreda hur mycket pengar som plundrats ur ”arabernas” banker, hur många fruktlundar och andra tillgångar som beslagtagits. Hans finansminister Eliezer Kaplan övertalade honom därvid att bemyndiga beslagtagandet av all palestinsk egendom man dittills tagit, detta för att förhindra de gräl om bytena som redan hotade bryta ut mellan de rovgiriga judarna.

Första vapenvilan

Greve Folke Bernadotte lyckades förhandla fram en första vapenvila. Den trädde i kraft den 8 juni (i praktiken 11 juni) och skulle vara fyra veckor. Under vapenvilan ägnade sig den israeliska armén åt en massiv förstörelse av redan tömda palestinska byar.

I juni månad erhöll israeliska krigsmakten en ganska stor leverans av nya flygplan. Från och med juli använde judarna skoningslöst flyg vid de etniska rensningarna. Genom att beskjuta och bomba civila bybor från luften drev man dem på massflykt.

I början av juni nöjde sig Ben-Gurion med att fokusera på övre Galileen upp mot gränsen till Libanon. Området försvarades av Arabiska befrielsearmén, två tusen man stark, men ineffektiv på grund av bristen på vapen och ammunition. Galileen låg alltså vidöppet för ett judiskt anfall. Men med början i juni och allt mer de följande månaderna bjöd byinvånarna själva judarna motstånd. Detta är orsaken till att det idag fortfarande finns palestinska byar kvar i Galileen till skillnad från Marj Ibn ‛Âmer, kustlandet, de inre slätterna och norra Naqab (Negev).

De palestinska bybornas förtvivlade mod gjorde samtidigt judarna än brutalare, mer beslutsamma än någonsin att hemfalla åt urskillningslöst massdödande. En av de första byar som råkade ut för denna behandling var Mi‛âr.

Taha Muhammad ‛Ali var sjutton år gammal den 20 juni 1948, när judiska soldater trängde in i byn Mi‛âr. Han blev sedan en berömd poet, vilkens dikter översatts till hebreiska, engelska och franska. Han blev vittne, när i solnedgången de judiska soldaterna började skjuta urskillningslöst på de palestinska bönderna, som alltjämt i kvällningen arbetade på sina åkrar. Sedan judarna tröttnat på detta blodiga nöje, började de förstöra byns hus. Fyrtio människor dödades vid detta tillfälle.

Safuriyya var en av de första byar judarna flygbombade. I juli 1948 skulle många fler byar terroriseras på detta sätt, men i juni var det fortfarande ovanligt. Efter flygbombningarna kom markanfallen, inte bara mot byn utan också mot de grottor, där byns kvinnor och barn sökt skydd. En överlevande, Abu Salim, berättar: ”Kvinnorna och barnen drabbades snart av judarna, och min mor dödades av trupperna. Hon försökte taga sig till Bebådelsekyrkan. Judar­na släppte en bomb, och hon träffades i magen.” Många av byborna, däribland Abu Salims fader och hustru, flydde till den närbelägna byn Reina, där en kristen familj tog hand om dem, gav dem mat och kläder. Flera bybor sökte efter några månader i skydd av nattmörkret taga sig tillbaka till sin by för att hämta kvarlämnade kläder. Judiska soldater över­raskade dem och sköt dem på fläcken.

Mellan vapenvilorna

Den 8 juli hade den första vapenvilan gått ut. Det tog FN-medlaren greve Folke Bernadotte tio dagar att förhandla fram en ny vapenvila, som trädde i kraft den 18 juli. Man kanske skulle tro att vapenvilorna hade betydelse för judarnas etniska rensning av Palestina, att när deras militära styrkor inte behövdes för att bekämpa arabarmeerna de kunde ägna sig mer effektivt åt att tömma de palestinska städerna och byarna på deras invånare. I själva verket var det snarare tvärtom: de visade sig för judarna lättare att samtidigt strida mot arabarméerna och genomföra etniska rensningsaktioner i stor skala.

Det tydligaste exemplet på detta är fördrivningarna av befolkningen ur de två palestinska städerna Ludd och Ramle, tillsammans 70 000 människor. Dessa rensningar förövade judarna nämligen mellan de båda vapenvilorna.

De båda vapenvilorna blev därför ett visst skydd för palestinierna, om än otillräckligt. Dessa vapenvilor var greve Folke Bernadottes förtjänst. Utsedd av FN till medlare anlände han till Palestina den 20 maj. Han stannade där till den 17 september, då han mördades av judiska terrorister tillhörande Lehi eller Sternligan under ledning av Yitzhak Jaziernicki, mera känd som Yitzhak Shamir. Åren 1983–1984 och 1986–1992 var han Israels premiärminister.

Greve Bernadotte mördades för att han vågade lägga fram ett förslag om att åter dela Palestina och att kräva de fördrivnas ovillkorliga rätt att återvända. Redan under den första vapen­vilan hade han fordrat att de fördrivna skulle repatrieras, och när han upprepade detta krav i den rapport han lämnade FN den 16 september, mördade judarna honom dagen därpå.

Emellertid antog FN den 4 november greve Bernadottes krav på de fördrivnas rätt att återvända i sin resolution nr 194.

I kustområdet söder om Haifa återstod tre palestinska byar efter de tio dagars strider som inföll mellan de båda vapenvilorna. Ben-Gurion gav order om att anfallen skulle fortsätta även efter vapenvilans ikraftträdande. Judarna ljög om att insatsen mot de tre byarna bara var en normal polisinsats och kallade därför operationen Shoter, polisman, på hebreiska.

Operation Polisman började den 25 juli, exakt en vecka in i den andra vapenvilan. Den största av de tre byarna, Ijzim, med tre tusen invånare, höll också ut längst. Ett litet antal beväpnade bybor höll stånd mot hundratals judiska soldater. Judarna satte då in flyganfall mot byn. Sedan byn fallit den 28 juli uppgav judiska underrättelseofficerare: ”våra styrkor samlade ihop 200 lik, många efter civila som dödats av våra flygbombningar.”

Operation Dani

Operation Dani var anfallet på och rensningen av de två palestinska städerna Ludd och Ramle, som låg på vägen mellan Jaffa och Jerusalem. Ludd hade ungefär 50 000 invånare, Ramle 20 000.

Ludd var känd som moskeernas stad. Flera av dessa moskeer var berömda i hela dem muslimska världen. Till exempel den stora moskén al-‛Umari, som byggdes under mamlukerna av sultan Rukn al-Din Baybars, vilken återtog staden från korsfararna. En annan välkänd moské var stadens huvudmoské, Dahmash, som rymde 800 bedjande.

Den 10 juli utsåg Ben-Gurion Yigal Allon att leda anfallet och Yitzhak Rabin till hans ställföreträdare. Allon beordrade först att flygbomba staden, den första palestinska stad som utsattes för detta. Därefter följde ett markanfall rakt mot stadens centrum. Stadens fåtaliga försvarare tog skydd i Dahmash-moskén. Efter några timmars strid kapitulerade de för att mördas inne i mosken, 176 män. På gatorna närmast moskén räknade stadsbor sedan 250 döda män, kvinnor och barn. Detta var den 13 juli. Dagen därpå gick judiska soldater från hus till hus, tvingade ut invånarna och drev dem ut ur staden i riktning mot Västbanken. De fick inte taga några tillhörigheter med sig. Det var närmare 50 000 människor, varav hälften redan var fördrivna från byar i närheten.

År 1998 berättade Spiro Munayar för sociologen Salim Tamari om vad han bevittnat i Ludd denna hemska dag i juli 1948. Munayar var vid denna tid en ung läkare, som arbetade vid stadens sjukhus tillsammans med dr George Habash, som sedan skulle grunda Folkfronten för Palestinas befrielse. Han såg de judiska truppernas intagande av staden, massakern vid moskén, hur de judiska trupperna trängde in i husen och drog ut familjerna, utan att skona en enda. Han såg hur judarna sedan plundrade husen och rånade människorna på deras ägodelar, innan de befallde dem att marschera mot Västbanken, en av årets varmaste dagar på ett av Palestinas hetaste ställen.

Från sin arbetsplats sjukhuset mindes han den ändlösa raden av döda kroppar och alltjämt levande svårt sårade, som fördes in från slaktscenerna. Han berättade hur soldaterna satte upp spärrar på alla vägar som bar söderut, där de hejdade de flyende och kroppsvisiterade dem, särskilt kvinnorna, på jakt efter smycken och andra värdesaker, halsband, armband, ringar och allt som kunde vara gömt i kläderna.

Ett fåtal västerländska journalister tilläts närvara vid den etniska rensningen av Ludd. Keith Wheeler från Chicago Sun Times var en av dem. Om de judiska truppernas framfart skrev han bland annat: ”Praktiskt taget allt i deras väg dog. Av kulor genomborrade lik låg vid vägkanten.” En annan, Kenneth Bilby, från New York Herald Tribune, gjorde sig ingen möda att dölja sin entusiasm: ”liken av arabiska män, kvinnor och även barn omkringströdda efter det hänsynslöst lysande anfallet.”

Som Jonas De Geer en gång påpekade i tidskriften Salt, är de två enda politiskt korrekta inställ­ning­arna till judarna medlidande eller beundran. Det var beundran som mr Bilby uttryckte. Även i sin hänsynslöshet mot kvinnor och barn är judarna – helt enkelt lysande.

Journalisten från brittiska Economist konstaterade: ”De arabiska flyktingarna berövades systematiskt sina ägodelar, innan de skickades på sin marsch till gränsen. Bohag, livsmedel, kläder, allt måste de lämna efter sig.”

Den närliggande staden Ramle hade judarna anfallit två dagar tidigare, den 12 juli, men de intog den först efter Ludd. Skräckslagna över vad som hänt i Ludd sökte stadens styresmän nå ett avtal med judarna om att befolkningen skulle få stanna i sin stad. Detta syntes judarna gå med på. De judiska trupperna trängde in i staden den 14 juli och började genast söka efter och gripa enskilda personer. Tre tusen sådana förde de sedan ut ur staden till fångläger i närheten. Samma dag började de plundra staden. Befälhavaren vid denna operation var Yitzhak Rabin, som senare blev Israels premiärminister. Han mindes att Ben-Gurion kallat honom till sitt kontor för att diskutera både Ludds och Ramles öde: ”Yigal Allon frågade, vad skall vi göra med befolkningen? Ben-Gurion viftade med handen i en åtbörd som sade: ’Driv ut dem!’”

Båda städernas befolkning tvingades marschera utan mat och vatten ända bort till Västbanken, varunder många av dem dog av törst på vägen. Särskilt svårt led givetvis de yngsta barnen, äldre människor, sjuka och gravida kvinnor, varav många började föda, ofta för tidigt. Inga av de barn som föddes under marschen överlevde. De kunde inte ens begravas, utan de små kropparna fick lämnas vid vägkanten, endast delvis täckta av grästorvor.

Arablegionen, som fått överge tvillingstäderna Ludd och Ramle, försvarade i gengäld Latrun­området, och så segt att slaget om detta inristades i judarnas kollektiva minne som deras största nederlag i kriget. Det bittra minnet av detta fiasko kom upp till ytan år 1967, när Israel ockuperade området. Som hämnd för nederlaget 1948 fördrev då judarna invånarna i tre av byarna i Latrundalen: Beit Nuba, Yalu och Imwas.

Den andra vapenvilan kränktes med detsamma den trädde i kraft. Under dess första tio dagar intog judiska styrkor särskilt viktiga byar norr om Haifa. Damun, Imwas, Tamra, Qabul och Mi‛âr intogs därmed. Därmed var intagandet av Västra Galileen fullbordat.

Massakern i Dawayima

Massakern i Dawayima var troligen den värsta under hela den etniska rensningen av Palestina. Denna by låg 18 km nordväst om al-Khalil (Hebron).

En FN-rapport av den 14 juni 1949 förklarar varför denna massaker inte uppmärksammades, trots att den var värre än den i Deir Yassin: ”Arablegionen (den armé som kontrollerar området) fruktade att om nyheten om detta fick spridas, skulle den få samma inverkan på bondebefolkningens moral som Deir Yassin fick, nämligen att ge upphov till en ny våg av arabiska flyktingar.”

Det var väl i stället jordanierna som fruktade att anklagas för att inte ha ingripit. FN-rapporten byggde huvudsakligen på muktharens (byäldstens) vittnesmål. Han hette Hassan Mahmoud Ihdeib och omtalade följande:

En halvtimme efter middagsbönen fredagen den 28 oktober 1948 hörde han skottlossning från den västra delen av byn. När han begav sig dit för att undersöka, såg han omkring tjugo pansarfordon närma sig på vägen från Qubeiba, en andra trupp som närmade sig på vägen från Beit Jibrin och ytterligare andra pansarfordon på vägen från Mafkhar. När pansarfordonen kommit närmare än 500 meter från byn, öppnade trupperna eld med automatvapen och granatkastare och anföll byn i en halvcirkelliknande rörelse, så att de omringade byn från väster, norr och söder. En avdelning av pansarfordonen rullade in i byn, medan trupperna sköt med automatvapen. Judiska soldater hoppade sedan ur fordonen och spred ut sig på byns gator, varunder de sköt urskillningslöst på allt de såg. Byborna började fly ut ur byn, medan de äldre sökte skydd i moskén och andra i en närbelägen grotta som hette Iraq al Zagh. Skottlossningen pågick ungefär en timme. Följande dag samlade byäldsten dem som flytt, och de kom överens om att återvända till byn för att taga reda på vad som hänt dem som stannat kvar. Han uppgav att det i moskén låg ett sextiotal döda, de flesta gamla män, däribland hans egen far. Han såg också ett stort antal lik på gatorna, män, kvinnor och barn. Han begav sig sedan till grottan Iraq al Zagh. Där fann han liken efter 85 människor, återigen män, kvinnor och barn. Därefter genomförde mukhtaren en folkräkning av byns invånare. Då visade det sig att 455 människor saknades, 280 män och 175 kvinnor och barn. Detta var enbart förlusterna av byns ursprungliga invånare, men byn hade tagit emot cirka fyra tusen flyktingar, och förlusterna i människoliv bland dessa var omöjliga att bestämma. Mukhtaren framhöll att byn inte hade fått order att kapitulera och att de judiska trupperna inte mött något motstånd.

Också de judiska soldater som deltog i massakern berättade om fasaväckande scener: spädbarn med sönderslagna skallar, kvinnor som våldtogs och brändes inne i sina hus, män som höggs ihjäl. En kvinna, som bar på ett nyfött barn, fick av judarna befallning att passa upp på dem vid deras måltider. De tvingade henne att tjäna dem på detta sätt en dag, varefter de sköt både henne och barnet.

Sammanfattning och avslutande betraktelse

Sedan beslutet om den etniska rensningen hade fattats, tog det bara sex månader att genomföra den. När den var genomförd, hade mer än hälften av Palestinas ursprungsbefolkning, nära 800 000 människor, upprotats, dödats eller fördrivits från sina hem. 531 byar hade utplånats och elva städer hade tömts på sina invånare. Både planen och dess systematiska genomförande är ett solklart fall av etnisk rensning, som i dag enligt folkrätten definieras såsom ett brott mot mänskligheten.

Artikel 49 av Fjärde Genèvekonventionen av år 1949 stadgar utan minsta tvetydighet att ”Tvångsförflyttningar av individer eller folkmassor liksom deportationer av skyddade personer från ockuperat territorium till ockupationsmaktens territorium eller till annat, ockupe­rat eller icke-ockuperat land är förbjudna oavsett deras motiv.”

Sionistjudarna kan inte heller komma undan med urskuldanden såsom, ”det där var ju så länge sedan”. Det finns ingen preskriptionstid för brott mot mänskligheten. Vidare är det icke ett mindre allvarligt brott att aktivt hindra tvångsförflyttade eller fördrivna och dessas barn att återvända hem, om de så önskar.

Dessutom måste man påpeka att ”det där var ju så länge sedan” inte precis är något som man brukar höra från sionisterna på tal om ”Förintelsen”.

I samband med fördrivningen av palestinierna begick de sionistiska judarna många andra brott. De fördrivna fick inte taga några av sina ägodelar med sig. Dessa ägodelar ville judarna nämligen stjäla. Bara ett exempel: Efter fördrivningen av den palestinska staden Ludds 50 000 invånare i juli 1948 skickade israeliska armén 1700 lastbilslaster stulen palestinsk egendom ut ur den på folk tömda staden.

I de flesta fall förövade judarna dessa massfördrivningar i samband med godtyckligt dödande av oskyldiga civila. Också palestinier, som vid fördrivningen trotsade förbudet att medtaga egendom, dödades.

Våldtäkter på palestinska kvinnor och flickor var också vanliga. Ben-Gurion antecknade många sådana fall i sin dagbok. Ett av de ohyggligaste rörde en tolvårig flicka, som togs till fånga den 12 augusti 1949 nära Beit Hanun i norra Gaza och sedan hölls som sexslav av en hel pluton israeliska soldater. De klippte av henne håret och turades sedan om att våldtaga henne i flera dagar, innan de mördade henne.

De sionistiska judarna var fast beslutna att grunda en stat uteslutande för judar på de ursprungliga invånarnas, de arabiska palestiniernas, bekostnad. David Ben-Gurion själv sade, ”Vad den sionistiska propagandan inte kunde uträtta på åratal hade katastrofen uträttat över en natt.”

Denna gärning, som är den mänskliga handling som mest djupgående förvandlat det nutida Palestina, har alltsedan den begicks systematiskt förnekats och erkänns icke ens idag officiellt som ett historiskt faktum och ännu mindre såsom ett brott som måste beivras och så långt som möjligt gottgöras.

Det var inte så som den sionistiska propagandan då hävdade och nu fortsätter att hävda, nämligen att judarnas strävan att upprätta sin stat ”tragiskt men oundvikligt” ledde till att ”delar” av ursprungsbefolkningen fördrevs. Det var tvärtom avsikten från första början att fördriva palestinierna ur deras eget land för att i tomrummet efter dem upprätta en så långt som möjligt etniskt ren judisk stat.

Det finns anledning att kritisera också viss palestinsk uppfattning om judarnas etniska rensning av Palestina, i synnerhet termen nakba och dess begrepp av ”olycka” eller ”katastrof”. Det var ju ingen opersonlig ”katastrof”, som drabbade palestinierna, intet av människors beslut och gärningar opåverkat och opåverkbart naturfenomen, som därför inte har några ansvariga förövare. Det var inte liksom ett vulkanutbrott, som visserligen tvingar människorna från deras hem, förintar deras egendom och även de människor som inte hinner sätta sig i säkerhet. Men en vulkan kan man inte ställa inför rätta, lavaströmmar kan man inte bestraffa och avkräva gottgörelse. Det var ingen sådan katastrof. Det var ett brott avsiktligt förövat av kända personer i ansvarig ställning. Det var en av människor vållad orättvisa, som fortfarande i väsentliga avseenden går att gottgöra, nämligen genom att tvinga sionistjudarna att återge palestinierna deras land i dess helhet.

Alla sådana föreställningar, framställningar, beslut och åtgärder rörande Palestina och palestinier­na som bortser från faktum att ett helt folk har berövats sitt land måste leda vilse. Dit hör också naturligtvis den s.k. fredsprocessen. Det finns ingen bestående fred utan rättvisa, i synnerhet sådan rättvisa som alltjämt går att tillgodose. Judarna måste fås att inse att de får söka sitt s.k. nationalhem någon annan stans, där de inte trampar ner något annat folk – eller helst överge denna tanke helt och hållet.

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Huvudsakligen använda källor: Ilan Pappe, The Ethnic Cleansing of Palestine (2007); Issa Nakhleh, Encyclopedia of the Palestine Problem, vol. I (1991).