Farväl till Kiss – igen

Efter tolv tidigare besök i den svenska huvudstaden blir så det trettonde med största sannolikhet det sista. Det finns de som fortfarande betvivlar att detta skulle vara herrarnas sista turné, vilket inte är en helt orimlig misstanke med tanke på att de redan 2000-2001 genomförde sin första “avskedsturné”. Denna gång är jag dock personligen av uppfattningen att det faktiskt blir så mot bakgrund av herrarnas ålder, arbetsbördan och slitet.

Ordet slit skall här inte tolkas negativt utan som ett kvitto och bevis på det hårda arbete som Kiss lägger ner för sina fans. Till skillnad från andra band som glider upp på scen i vanliga kläder (och jag älskar många av dessa band och artister) och slår av några ackord i bästa Poet-Lasse stil, så måste herrarna Kiss ducka för bomber, eld och rök samt bära på scenkläder och platåskor som väger x antal kilo. Testa det, alla belackare och förnäma kritiker…

Redan från det magiska introt och öppningslåtarnas öppningslåt Detroit Rock City kliver KISS upp på scen och visar var skåpet ska stå. Det är energi, frenesi, fart och fläkt samt fullt ös medvetslös. De första bomben small av så högt och härligt att min sons keps, glasögon och hörselkåpor flög all världens väg. I rask följd följer klanderfria tolkningar av klassiker som Shout It Out Loud och Deuce, innan det blir dags för 1982 års enkla men ack så härligt stenhårda krigshetsardänga War Machine.

Sångaren Paul Stanley har de senaste 10-12 åren haft problem med sin röst men denna afton håller den tillräckligt bra för mina öron. Visst svajar det ibland men herregud i himmelen; karln är född 1952. Emellanåt drunknade dock Stanleys gitarr i mixen (där jag satt) men det förtog inte mina intryck överlag. Kudos till herr Stanley.

En låt som Say Yeah får måhända inte taket att lyfta, men kul att Kiss försöker blanda och ge från över 20 (!) studioskivor. Ace Frehleys dryckesdänga Cold Gin får åter publikum i extas, följt av Lick It Up som smakfullt och njutbart integreras med The Whos Won’t Get Fooled Again. Sedan följer Gene Simmons hyllning till kärleken; den stenhårda Calling Dr. Love som innehåller Det gitarrsolot.

Kvällens avslutning påbörjas med låten Love Gun, inklusive Stanleys åktur till en förväg riggad miniscen omkring mixerbordet (är karln verkligen 70 år?), och sedan den, enligt mig, uttjatade I Was Made For Lovin’ You och slutligen, från 1973 års demotejp och 1974 års självbetitlade debut: Black Diamond. Det är rock’n’roll par excellence.

De bjuds sedan på tre hela extranummer: Beth, framförd med den äran av en pianosittandes Eric Singer, följt av kvällens kanske svagaste kort i form av Do You Love Me (som aldrig riktigt funkat live) och, till allra sist, partylåten nummer ett: Rock and Roll All Nite.

Den stora farhågan var om Kiss skulle leverera som de överlag alltid gjort eller skulle det, vilket är mänskligt, bli något i stil med “låt oss få detta överstökat”? Artisteriet, festen och upplevelsen sammantaget landar dock definitivt i det förstnämnda alternativet. Publik i extas och bandet på det bästa av spelhumör. Vad mer kan man kräva av deras avsked i Stockholm? Två tummar upp!

Jan Sundstedt