Den färöiska kvädesdansen

Under medeltiden kunde balladdansens taktfulla tramp och uråldriga berättelser höras ljuda över stora delar av nordvästra Europa. Idag har den tystnat så gott som överallt, bara i det lilla öriket Färöarna har dansen och kvädandet överlevt som konstform fram till våra dagar.

publicerad 27 januari 2014

[slider id=’15730′ name=’Den färöiska kvädesdansen’]

Två steg framåt, ett steg tillbaka. Vaggande slingrar sig den uråldriga dansen fram genom rummet. Gamla och unga håller hårt om varandra och hjälps åt att komma ihåg de tusentals verserna som de har fått i arv från sina förfäder. Balladdansen, eller kvaddansen som den också kallas, är i högsta grad levande här i nordens minsta land.

Den medeltida balladen kan med säkerhet spåras tillbaka till fransk högmedeltid. Till Frankrike kom dess föregångare förmodligen från det germanska kulturområdet via frankerna. Med lite god vilja kan det episka kvädet spåras hela vägen tillbaka till en mytisk indoeuropeisk urtid. Iliaden och Odyssén, den serbiska gusle-poesin, och de fornnordiska draporna delar alla beröringspunkter med den medeltida balladen, och det är fullt möjligt att de alla delar ett gemensamt ursprung.

I Sverige lever rester av den gamla sedvänjan kvar i ringdansen runt julgran och midsommarstång, även om de ursprungliga sångerna och dansstilen har bytts ut mot modernare och förenklade varianter. Många medeltida ballader har överlevt som folksånger fram till modern tid, men de sjungs allt mer sällan och är inte längre en levande del av kulturen.

Annorlunda är situationen på Färöarna. Här sjungs ännu de tusenåriga sagorna med glädje och intensitet. De äldsta bevarade kvädena handlar i första hand om nordisk historia och mytologi. För den som kan sin Edda är många av berättelserna bekanta. I de färgstarka kvädena får vi höra sagan om drakdödaren Sigurd Fafnesbanes liv och stordåd. Ett annat kväde behandlar kriget mellan den hedniske Gudbrand i Gudbrandsdalen och den norske helgonkungen Olof. Ett tredje handlar om hur Färöarna kristnades och blev en del av konungariket Norge.

Även för en svensk finns det anledning att spetsa öronen lite extra när textrader som; kongur ræftur firi Upplondum (ungefär: kungen härskade i Uppland) helt plötsligt dyker upp, som en påminnelse om de djupa rötter som förenar de nordiska folken.

Den färöiska folkmusiken tjänar än idag som inspiration för unga färöiska musikskapare. Det världsberömda metal-bandet Týr har gjort många nytolkningar av de gamla visorna, vilket har bidragit till en internationell revival för visskatten. Detta visar på värdet av att vårda och bibehålla traditioner. Konst som står i förbindelse med det förgångna tendera att vinna mycket både i frågan om djup och varaktighet.

Ovan det färöiska metal-bandet Týr. Nedan klipp från kvadesdansen.

liv i en månghundraårig europeisk tradition.

Men värdet av att leva sina traditioner har också en mer emotionell och identitetsmässig funktion. Traditionen skapar ett band mellan dåtid, nutid och framtid, och sätter in den enskilda människan i en meningsfull relation med omvärlden. Liksom det band som binder samman ringdansarna på Färöarna, är traditionerna ett handslag som överskrider både graven och det som ännu inte är.

 

 

Ebbe Skammelsson

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!