”Bättre med skiv- än (h)järn-släpp”

Mikael Rasmussen alias Artist Razz har betraktat samt lyssnat på POWER UP, krut- och dynamitgubbarna i lik- och växelströmsbandet AC/DC:s nya album.

publicerad 29 december 2020

Ta på dig en engelsk skoluniform, häng på dig en elgura, placera dina händer strax ovanför tinningarna och peka uppåt med pekfingrarna och slutligen, låt dina fötter röra sig i en duckwalk! Där har du framgångsreceptet gällande Angus Young och som förnamnet antyder ger det fingervisningar och förstärkningar av att AC/DC:s lead-gitarrist och huvudfrontfigur kanske vill framtona sig som en tjur – en Angustjur?

Nu låter jag storyn ta oss tillbaka till min barndom, närmare bestämt 1979, plats: Nybylund. Det var en av alla de många viktiga sommarlov som jag fick tillbringa likt Sven-Bertil Taube där han hade sitt sommarparadis, Sjösala. Där och då hade jag mitt sommarlovsparadis, Nybylund, strax utanför Eskilstuna. Detta år var inte likt något annat år eller sommarlov. Det hade kommit ut musik och släppts en skiva som gjort så stort intryck på mig. Ett av de mäktigaste musikupplevelserna som jag blivit berörd av och låtarna från detta album var exempelvis: Shot Down In Flames, Walk All Over You, Touch Too Much, Girls Got Rhythm, Highway To Hell, If You Want Blood (You´ve Got It), Love Hungry Man samt bluesfärgade Night Prowler så kan ni säkert förstå att jag som åttaåring uppvuxen i en dysfunktionell familj men ändå med de balsamsomrar som jag fick hos farmor och farfar blev helt betagen av detta bands energi, sound och musik. Jag var starkt motiverad av att investera i detta bands skivsläpp, Highway To Hell, så jag tar min cykel och börjar trampa kilometer efter kilometer för att så nå slutmålet, Eskilstuna. Inne i musikaffären och med mina värdefulla kronor byter jag till mig detta fantastiska album – en lycka som jag minns än idag och med en stolthet av att ha fått ta del av rockbranschens bästa rock-riff och enkla jävlaranamma bas- och trumgång som kan få vilken själ som helst att röra på sig. Med det nyfunna fyndet så cyklar jag så tillbaka till Nybylund glad, tillfredsställd och med en guldförgylld inramning av att detta var årets bästa barndomssommar.

Det ska dröja ända till 1995 innan jag fattar att jag vill uppleva detta band live. Bandet hade gett ut ett antal plattor men när året 1995 infinner sig och med vetskap om att AC/DC kommer till Globen, ja då är valet enkelt, att snabbt skaffa ett par biljetter bjuda med en datorkollega som hjälpt mig när jag behövt känner jag att jag vill dela denna AC/DC upplevelse med honom. Tillsammans sitter vi där på läktarplats och det dröjer inte länge förrän publiken unisont börja gunga likt ett böljande hav. Gubbarna i bandet rockar fett och får hela Globen att nästan rulla iväg, en symbolisk urkraft som förstärker det årets skivtitel, Ballbreaker. Det är en så intensiv upplevelse att se och höra publiken, bandet och all energi som växelvis ömsesidigt växlar mellan publiken, bandet och musikerna sinsemellan. En upplevelse som jag inte ångrar att jag fått ta del av. Åren går och bandet fortsätter att släppa skivor, plattor och konstverk samt att leverera.

Nu har vi nått året 2020 och det känns nästan helt osannolikt hur bandet fortsätter att leverera briljant, kvalitativt och att nå strålkastarljusen igen med en åldrande Angus Young 65 år, en vacker basist Cliff Williams 70 år, en tempo- och taktsäker trummis Phil Rudd 66 år, en röstsångare med starkt ID Brian Johnson 72 år och en kompgitarrist Stevie Young 63 år som ersatt ursprungsmedlemmen Malcolm Young. Det är den här storyn som sätter det egentliga värdet av vad vänskap, lojalitet, kärlek och tacksamhet är. När AC/DC:s bandmedlemmar får reda på året 2014 att Malcolm, som tillsammans med Angus startade AC/DC 1973, drabbats av någon typ av sjukdom som senare visade sig vara demens gjorde att Malcolm inte längre mindes någon av de AC/DC låtar som de skrivit. Vilken sorg, vilket trauma. En av bandets ursprungslegendarer som mer eller mindre tynar bort. Krisen förstärks dessutom med beskedet av att sångaren ordineras av sin läkare att om han inte slutar sjunga riskerar sin hörsel och därmed dövhet. Inte nog med dessa bakslag, det kraftigaste av dem alla blir när trummisen Phil Rudd åker dit för illegalt innehav av drogerna metamfetamin samt cannabis och dessutom som kronan på verket, mordhotar en person i ett hätskt och aggressivt tillstånd per telefon. Ja, det börjar verkligen osa rock’n’roll om ett band som hittills klarat sig utan skandaler och vassa kanter i en så övrigt dekadent bransch.

Minnet talar till mig när jag återigen påminns om årgången 1979 då Bon Scott den tidigare sångaren i AC/DC sjunger låten, If You Want Blood: it´s criminal out to be the law och den textraden blir som en självuppfyllande profetia gällande Phil Rudds rock’n’roll leverne. Bon sägs för övrigt ha dött av sina spyor i baksätet på en bil. Priset för hårt festande. Men det är här äkta vänskap sätts på prov och när det kommer till pudelns kärna om vad äkta kärlek och vänskap är kan förlåta och när så Malcolm Young går bort så inser bandmedlemmarna hur viktiga de är för varandra. All denna insikt leder dem så gudomligt till att i november 2020 släpper bandet, AC/DC sitt 17:e studioalbum, POWER UP. Därför vill jag uttrycka – We Salute You!

Det är riktigt medryckande och med stor respekt som jag inser att till synes enkel musik är den bästa när man vill nå människor som kan känna ett visst dysfunktionellt tillstånd. Jag drömmer om att Angus Young en dag hör av sig till mig och vill ha en ytterligare dimension till dessa briljanta kompositionsskapelser. Tänk att förstärka AC/DC:s nästa album med vackra och vassa och coola munspelspoesipålägg. Men till dess: Lyssna och gläds åt att AC/DC återuppstått ur en helt osannolik situation. Låt oss också förstå det magiska med att en ny kompgitarrist klarar av att ersätta Malcolms ur-rytmiska och briljanta sätt att behärska sitt instrument som han kallade, The Beast. Det är så att Stevie är brorson och därmed kan i alla fall jag förstå att musiken, AC/DC:s musik finns i ådrorna, DNA och de känslosträngar som Stevie förvaltar. Det är bara att förstå att Angus med största sannolikhet skrivit kontrakt precis som i likhet med blueslegenden i filmen, Crossroad Blues. Det kanske är därför Angus sätter händerna strax ovanför tinningarna och symboliserar Angushornen. Skivan är det bästa i rockgenren och kanske det bästa som släppts sedan mina barndomsben 1979, Highway To Hell. Därav devisen: Bättre med skivsläpp än hjärnsläpp! Alltså fyller jag på med god näring minimeras risken för demens. Fyller jag på med god näring minimerar jag risken att begå handlingar som jag kanske ångrar senare. God mat, god dryck, god musik fyller på depåerna med Må-Bra-poesi.

Det är helt klart magi när jag hör bandet som helhet men även obeskrivbart när man plockar ut detaljer som till exempel sångarens insatser som håller sådan verkshöjd att det är nästintill omöjligt att ersätta Brian. Det som är så osannolikt är ändå att Brian blev ordinerad vila och därmed tillfälligt ersatt av Guns´n Roses sångare Axl Rose. Det är sagolikt hur någon annan kan axla ett sådant unikum som Brian är. Jag kan till och med sträcka mig till att anse att Axl gärna får gå in och vikariera igen. För att plocka ytterligare ett russin ur kakan så kan jag inte låta bli att rikta min blick mot Malcolms bror Angus Young som med sina genialiska riff, solon, rörelser på scen, sitt oefterhärmliga minspel tillika coola och definitiva maskotutspel. Det är unikt, exklusivt, rått pulserande. Hur kan fem separata delar skapa en sådan tight enhet så att de bara blir helt bäst i sitt slag att leverera rock. Grattis till att ha byggt detta varumärke till att vara så högt värderat. Ser fram emot att få vara barn ett bra tag till.

En känsla uppstod av energin att öppna enbart CD-skivan. Nästa upplevelse som nästan kunde vara en hjärtstartare är den box som AC/DC även paketerat sitt varumärke samt CD-skiva. Illustrationen utanpå kartongen är lysande. Det är fem batteriikoner som i min värld symboliserar de fem som bandet består av. Så sätter jag mig ned och njuter när jag så öppnar kartongen och tar del av innehållet – hoppas att även du får den elektriska upplevelsen.

Hela skivan är grymt bra men ska jag välja ut några låtar så blir det: Realize, Shot in the dark och Witches spell. Så ett råd till er nu. Se till att stärka ert immunförsvar. Förvalta ert arv. Rock On!

Så ser vi fram emot ytterligare krutsläpp, eller så kanske det till och med bjuds på ett akustiskt kosläpp!

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz


 

Album: Power Up (PWRϟUP)

Artist: AC/DC

Låtar: 12

Släpptes: 13 november 2020




Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.