En något känsloladdad markering får inleda denna text: Jag dyrkar James Bond. Agent 007 finns i mitt DNA. Undertecknads fascination och intresse för karaktären ifråga är på den nivån.

Syftet här är dock inte att vare sig berätta mitt livs historia eller att i någon större utsträckning analysera den kommande James Bond-filmen No Time To Die. Hur som haver så vill jag trots detta inleda med en kortare bakgrund om starten för mitt intresse samt fascination för den hemlige (nåja) agenten.

Den första filmen i den legendariska serien jag såg på bio var 1979 års Moonraker – i London, på jul- och nyårsresa. Magiskt. Tillsammans med Stjärnornas Krig, två år tidigare, var Moonraker den bästa filmen i världen. Denna följdes raskt av Goldfinger (1964), på brittisk hotellrums-tv under samma resa. Magiskt. Inte direkt hemmabio med dagens mått mätt men då dög det mer än väl. Goldfinger var för övrigt också den bästa filmen i världen…

Film nummer två på bio (således den tredje sammanlagt) blev Åskbollen (1965). Magiskt. Jag drar mig till minnes att detta var kring sommaren 1980 på klassiska Rigoletto i Stockholm (innan ’Riggan’ blev nåt slags filmstaden med jippo-bar och liknande). Lite biografhistoria: Ungefär från mitten av sjuttiotalet och cirka 10 år framåt så visades samtliga Bond-filmer under paraplytiteln ”James Bond Festival”, efter ett roterande schema på framför allt ”Ri”-biograferna i Stockholm. Magiskt. Vilket himmelrike för en ung pojkspoling till cineast.

”It’s Bond…and beyond…”

På den tiden (den gamla goda) så gick inte filmernas marknadsföringskampanjer ut på vare sig politisk indoktrinering eller diverse agendor. I vart fall inte så till den milda grad som jag uppfattar den ”moderna” tidens annonser och kampanjer av idag. Några exempel:

”It’s the biggest. It’s the best. It’s Bond! And B-E-Y-O-N-D!” – The Spy Who Loved Me

”Outer space now belongs to 007.” –  Moonraker

”No one comes close to 007. When 007 comes close to you.” –  For Your Eyes Only

Fantasifulla och innovativa så kallade ”tag lines” så det förslår. Inte undra på att en osnuten parvel gjorde frivolter av lycka. Framför allt så fångades mitt intresse än mer för filmerna ifråga. Dock inte riktigt så år 2021.

Det är med vemod i själen jag tar del av SF:s reklam och marknadsföring inför den kraftigt försenade premiären an NTTD. Borta är sedan länge absorberande och fängslande fraser likt exemplen ovan. Nu är tongångarna av diametralt annorlunda karaktär. Följande står att läsa följande i filmens marknadsföring:

”Under Craigs tid som James Bond har en modernisering av karaktären och hela filmserien skett. Men vad kommer att ske efter No Time to Die och att Craig lagt sin Walther PPK-puffra på hyllan? Ständiga producenten Barbara Broccoli har öppnat för att Craigs arvtagare kan ha vilken hudfärg som helst, så länge det är en man. Vem det blir – och om han kommer att beställa sina martinis ”shaken not stirred” även i framtiden – återstår att se, men den annars traditionsenliga och konservativa franchisen ser ut att röra sig mot en mer inkluderande och representerad sfär”.

Vilken hudfärg ”som helst” och ”så länge det är en man”? Om vän av ordning undrar, så är den litterära karaktären James Bond, agent 007, född av en schweizisk mor och skotsk fader. Källa: Ian Fleming – skaparen av James Bond. Så, nej, vederbörande kan således inte ha ”vilken hudfärg som helst”. Genetiskt omöjligt, sett till föräldrarnas bakgrund.

Att James är en man torde inte ens behövas lyftas upp på dagordningen. Trams, nonsens och rena dumheter att påstå annat. Det slutar emellertid inte där utan fortsätter:

”Samtiden har sprungit ifrån mycket av det som James Bond har representerat historiskt, något som Nomi även påpekar i trailern till No Time to Die: ’The world has moved on, Commander Bond’. Ny Bond eller ej, Lynchs medverkan har påskyndat utveckling mot en mer inkluderande filmserie”.

Läs sista meningen igen. Är det verkligen detta politiskt korrekta mantra – ”en inkluderande filmserie” – som ska få publiken att flockas till biosalongerna? Tillåt mig att tvivla en smula.

Identitetspolitik

Texten lägger fokus på fel saker. Ord som ”inkluderande” och fraser som ”representerad sfär”, är inte marknadsföring av film som det är nutida woke-indoktrinering. Dock relativt genomtänkt och kalkylerande indoktrinering, då budskapet ikläs skrud av underhållning. I detta fall film och då inte vilken film som helst utan det senaste tillskottet i en av de tre största filmfranchiserna genom tiderna.

Låt underhållning förbli just underhållning och inte ytterligare en arena för identitetspolitik. För tro det eller ej; det är faktiskt inte enerverande vänsterliberalistiska identitetsbudskap mången biobesökare vill ha uppkört i ansiktet. Framför allt inte efter att ha betalat hutlösa biljettpengar för ett par timmars eskapism från vardagen.

Låt underhållning förbli just underhållning och inte ytterligare en arena för identitetspolitik.

Förenklat önskar jag följande av alla filmer jag ser – oavsett genre: Ett välskrivet manus med intressanta karaktärer; en fokuserad och driftig regissör samt kompetenta och för rollerna passande skådespelare. Vad jag inte önskar är dolda eller uttalande identitets- och globalistbudskap, endast avsedda att hamra in de ”rätta” åsikterna i den löneslavande valboskapen till biobesökare.

I No Time To Die är det framför allt en karaktär som gör många fans skeptiska och på gränsen till oroliga för seriens framtid. En karaktär som skrevs in i manus mer eller mindre på order av Daniel Craig och producent Barbara Broccoli. Den som fick nöjet att revidera manuset till att innehålla inslag av en mer feministisk ton, blev kontroversielle feministen/manusförfattaren/aktrisen Phoebe Mary Waller-Bridge. Den som ser No Time To Die torde inte ha några problem med att finna vad som här åsyftas.

Om den identitetspolitiska hjärntvätten och vänsterliberala agendan fortsätter och eskalerar, är jag rädd att det kan bli den slutgiltiga spiken i kistan vad gäller kreativitet och konstnärlig frihet i Hollywood. Det är bara att beskåda hur profithungriga bolaget Disney sedan många år tillbaka opererar. Man köper upp x antal filmbolag och erhåller således kontroll över produktioner i allmänhet och diverse franchises i synnerhet, varpå man sedan driver den vänsterliberala identitetspolitiken och Budskapen in i kaklet. Star Wars och Marvel blott två exempel på Disneys modus operandi.

Avslutningsvis en vädjan till alla de kreativa, uppfinningsrika och konstnärliga människor som jag trots allt vet finns kvar i filmindustrin. Jamsa inte med i dårskapen. Säg ifrån. Var inte rädda. Låt inte händerna bli bakbundna av politiska budskap eller agendor av olika slag. Gör vad just Du kan göra för att stävja och motarbeta den allt snävare åsiktskorridoren. Do. What. Thou. Wilt.

Jan Sundstedt