Annons:

Arméledningen stoppade Livgardets samarbete med Sabaton

Uppdaterad mars 30, 2021, Publicerad mars 29, 2021 – av Per Nordin
Sabaton på Nova Rock 2013.

Hårdrocksbandet Sabaton skulle samarbeta med Livgardet under de senares 500 års jubileum i år. Efter att försvarsmakten fått reda på att bandet för flera år sedan spelat på Krimhalvön så valde arméledningen dock att beordra att samarbetet skulle avbrytas och bandets frontfigur menar att försvarstopparna förmodligen betraktar bandet som ”politiskt farliga”.

Sångaren Joakim Brodén menar att avbokningen dels berodde på en rysskräck men också förmodligen också på att bandet sjunger om ämnen som är politiskt inkorrekta och nationalromantiska som svensk historia och att man därför upplevs som politiskt farliga.

– Men som vanligt tog det stopp på politisk nivå. Det är som att någon tänker: ”Sabaton, ni har sjungit om svensk historia och har dessutom spelat mycket i Ryssland, ni är politiskt farliga”. Det är så tråkigt, rysskräcken lever helt klart kvar. Vi vet att det sattes stopp från högre ort, men hur högt vet vi inte, säger sångaren till skvallertidningen Aftonbladet.

Brodén menar inte att man hyllar krig, våld och militarism utan snarare att man ”hedrar en lång militär tradition” på singeln ”Livgardet” – då bandet också sjunger på svenska för första gången sedan 2012.

Annons:

Livgardets kommunikationschef Paula Levänen erkänner att man hade planerat in ett samarbete med Sabaton men att man bokade av av rent politiska skäl. Det officiella skälet ska ha enligt Levänen ha varit en spelning som Sabaton genomförde på Krimhalvön – för sex år sedan, inför det ryska mc-gänget Nattvargarna.

– En viktig faktor i vårt beslut att avbryta samarbetet var Sabatons spelning på Krimhalvön 2015, eftersom politik och musik hänger ihop för Försvarsmakten när det kommer till den typen av spelningar. Sabaton kvitterade också att de förstod vårt beslut, kommenterar Levänen som också bekräftar att hon gav ”underlagen” till arméledningen som sedan fattade beslut om bojkott.

Det skälet ger dock Sabatons frontfigur inte mycket för och kallar det hela för ”provocerande”.

– Vi tycker att det är provocerande att vissa artister vägrar att spela för sina fans på grund av beslut tagna av länders politiker. Politiker gör politik, hårdrockare gör hårdrock, sa han.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Halloween – från keltisk skördefest till populärkultur

Halloween har sina rötter djupt i irländsk tradition för 2000 år sedan, där man hedrade döda förfäder med mat och eldar, och skyddade sig mot andar med masker och karvade rovor. Idag domineras högtiden av konsumtionshysteri – men bakom den moderna hetsen döljer sig en fascinerande (spök)historia om förvandlingen från hednisk ritual och kopplingen till kyrkans högtider.

Publicerad Igår 12:21 – av Redaktionen
Modernt firande av den keltiska skördefesten Samhain. Halloween-firande 1944 i USA.

Halloween har ett väldigt gammalt ursprung och många historiker är överens om att det härstammar från ett område som idag är Irland och vissa delar av Storbritannien – där kelterna bosatte sig. Just Irland har, till skillnad från många länder, tillgång till litteratur som sträcker sig tillbaka till 700-talet och där finns belägg för att det var just där som Halloween-traditionerna påbörjades, enligt ISOF.

Kelterna var ett indoeuropeiskt folk som under järnåldern spred sig över stora delar av väst- och nordvästra Europa, samt även andra delar av världen. Kelterna dyrkade en hel del gudar där ritualer, traditioner och ceremonier var en viktig ståndpunkt i samhället.

Då kelterna till stor del levde i ett jordbrukssamhälle var självfallet skördetiderna ett viktigt inslag. Kelterna delade upp året i två, en ljus och en mörk del. Samhain, som betyder "sommarens slut", inföll när skördesäsongen var slut och den mörka delen började, vilket ska ha varit 1 november. Då var det dags att ta in årets skörd, slakta djur och förbereda sig för vintern.

Vid Samhain tackade man för årets skörd och offrade en del av den till gudarna eller andra väsen för att få skydd under den kommande vintern. Ibland offrade man även djur.

Annons:
Eld var ett viktigt inslag i Samhain. Foto: Ýlona María Rybka/Unsplash

Denna högtid markerade även det keltiska nyåret, så det var också en hel del festligheter och lekar som tog plats. Vanligen firade man i tre dagars tid, från 31 oktober till 2 november, enligt Historiens Värld.

Natten före Samhain, det vill säga 31 oktober, ansågs vara fylld med trolldom, och slöjan mellan andevärlden och människovärlden var svag.  Därför kunde de döda återvända till jorden och vandra bland de levande. Bland mycket annat trodde man att de döda skulle återvända hem och därför dukade man upp mat till hemmets förfäder till middagen.

Eldar och eldens kraft var en väldigt viktig del av den keltiska traditionen. För att rena och skydda samhället tände man en stor, gemensam brasa för allmänheten vid en plats som ansågs helig. I den brasan brände man också ofta ben från slaktade djur som offer till andarna, elden skulle också hjälpa de döda att hitta hem igen.

En tradition var att låta hushållets egna eld brinna ut, för att sedan tända den igen från den stora brasan – det skulle ge beskydd under vintern.

Skydda sig från onda krafter

Eftersom slöjan mellan världarna ansågs tunn ville man skydda sig mot onda krafter och väsen, för det var inte bara spöken från förfäder som vandrade i mörkret. En av de mest fruktade var "Aos Sí" eller även kallad älvorna, som ansågs vara väktare av naturen. De var ofta knutna till speciella platser, som exempelvis träd, stenar och kullar – det var viktigt att veta om dessa platser och absolut inte störa deras hem.

Under Samhain var deras närvaro tydligare och man offrade mat och dryck till älvorna. Dessa väsen kunde vara både beskyddande, men också farliga och kidnappa människor om de inte blivit tillfredsställda med offergåvor eller om man störde dem.

Samhain-firande i Skottland år 2020. Foto: Robin Canfield/Unsplash

För att skydda sig mot onda krafter klädde man ut sig med hemska masker och dräkter i syfte att skrämma eller vilseleda de onda andarna. Dräkterna kunde därmed fungera som ett slags kamouflage och få andarna att tro att man var en av dem. En vanlig tro var också att det var viktigt att inte bli igenkänd av de andarna eftersom man då kunde bli utsatt för onda makter. I vissa områden smorde man till och med in sig med aska från Samhain-bålet för extra skydd.

Kristendomens intåg

Under 400-talet började delar av de brittiska öarna kristnas och det ledde också till att kyrkan ville förändra de hedniska traditionerna som kelterna utförde. Istället för att försöka utplåna dem menar dock många historiker att man istället försökte förkristna traditionerna under 700-talet genom att flytta Alla helgons dag från maj till 1 november, på så vis blev 31 oktober allhelgonaafton. Detta är dock omdebatterat, en annan anledning att man flyttade högtiden kan också vara att Gregorius III invigde ett kapell i Petersbasilikan till alla helgons ära den 1 november.

Skillnad mellan högtider

Omkring år 998 införde även den romersk-katolska kyrkan en till högtid i november, nämligen alla själars dag, som infaller den 2 november. Och dessutom finns ju också allhelgonadagen, vilket kan vara något förvirrande om man bor i Sverige.

Just kring 31 oktober och början på november sker det mycket olika firanden och även dagar som är viktiga inom kyrkan.

Halloween infaller alltid på 31 oktober och har som nämnts ovan från början ingen kyrklig koppling, men i och med att man flyttade alla helgons dag blev det principiellt också kyrkligt eftersom det räknas som allhelgonaafton och det är också därifrån dagens namn kommer: All Hallows Eve – som förkortas Halloween. Även om den rent tekniskt sett kan förklaras som en dag kopplat till kyrkan är det idag en folklig högtid som man vanligen firar utanför kyrkan.

Foto: Nikola Johnny Mirkovic/Unsplash

Sedan har man i Sverige alla helgons dag som infaller den första lördagen mellan 31 oktober och 6 november – det är en röd dag som firas inom kyrkan och är från början tänkt att hedra helgon och martyrer. Men i de svenska traditionerna är det denna dag vi tänder ljus på gravarna och minns våra döda.

Den 1 november infaller också allhelgonadagen, vilket i Sverige skiljer sig från alla helgons dag, men däremot inte i resterande världen där det är samma dag. Denna dag är den ursprungliga katolska högtiden för alla helgon. Och sedan kommer förstås den 2 november med alla själars dag, som är en kyrklig helgdag i den katolska kyrkan. I Svenska kyrkan firas alla själars dag istället söndagen efter alla helgons dag, en tradition som infördes 1983 och där namnet officiellt återkom 2003.

"Ont ska med ont fördrivas"

Även om dagarna kan tyckas gå ihop till en klump av liknande firanden och sorger, eftersom döden är extra närvarande just dessa dagar, finns det stora skillnader. Ofta kan Halloween anses kommersiell och oetisk eftersom det finns anspelningar på döden, men också för att det är så nära inpå alla helgons dag. Det är viktigt att förstå dagarnas olika syften. Exempelvis beskriver en svensk kvinna född 1969 från Södermanland, enligt ISOF, det så här:

"Halloween är en rolig helg då man får lov att gå på maskerad och klä ut sig. Det är befriande att festa i mörkret och klä ut sig till något läskigt och leva ut. Att det är i skräckens tema är bra, ont ska med ont fördrivas. Att skoja om hemskheter har en funktion i en verklighet där skräck och rädsla för det okända och hemska finns! Allhelgonahelgen är något annat, då man hedrar och minns sina döda och sätter ljus på gravarna. Jag firar båda."

Från Irland till Nordamerika

Trots kyrkans inblandning levde dock de gamla traditionerna kring Samhain kvar i Storbritannien och på Irland, där firandet fortsatte från år till år. Från 1700-talet finns det exempelvis uppgifter kring att unga män brukade klä ut sig i djurhudar, masker eller hade målade ansikten. De utklädda männen brukade sedan vandra runt och besöka olika hem där de sjöng, diktade eller underhöll och sedan förväntade sig att få mat för besväret.

Det finns också belägg för att man ofta gjorde hyss kring 31 oktober, särskilt var det barn och unga män som gjorde busiga upptåg – som exempelvis att täppa igen skorstenar eller vända hästar i stallen.

Under 1800-talet var det hungersnöd på Irland och därför emigrerade många irländare till Nordamerika under den här tiden. De tog med sig sina traditioner kring Samhain och det bidrog till de traditioner som finns idag.

En traditionell irländsk halloweenmask från tidigt 1900-tal, som ställs ut på Museum of Country Life på Irland. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid/CC BY-SA 3.0

Även om man förenklat kan säga att det var irländarnas influerande som skapade de amerikanska Halloween-traditionerna är det inte helt sant, exempelvis hade den amerikanska ursprungsbefolkningen också skördefester och föreställningar kring de döda.

Fler kulturer har också haft liknande traditioner kring skördefester, tro på magi och andar samt andra festligheter kring den där tiden på året – som därmed troligen bidragit till dagens firande genom den invandring som skedde till Nordamerika.

I Mexiko har man också exempelvis Día de los Muertos, De dödas dag, som firas 1-2 november. Det är en stor religiös högtid där man firar och minns sina döda. Även mexikanska invandrare började komma till Nordamerika under 1800-talet och deras traditioner har troligen också influerat de amerikanska traditionerna.

Día de los Muertos i Albuquerque i USA 2011. Foto: Larry Lamsa/CC BY 2.0

Halloweenfirandet är troligtvis influerat av Guy Fawkes Night, som firas 5 november för att minnas misslyckandet med krutkonspirationen i Storbritannien. Högtiden påminner om svenska Valborg med stora brasor, men med en halmdocka ovanpå.

Guy Fawkes var en engelsk katolik som 1605 försökte spränga det brittiska parlamentet och mörda kung Jakob I. Han greps vid sprängämnena och avrättades. Hans namn lever kvar genom att man bränner en halmdocka föreställande honom på brasorna.

Samhället utvecklades i USA och Kanada där vidskepelsen avtog i samhället, och därmed minskade också behovet att utföra traditioner som byggde på sådant. Under första halvan av 1900-talet började Halloween byggas upp till en mer festlig högtid.

De första Halloween-paraderna skedde under 1920-talet, men det var inte helt utan problematik. Ofta klagades det över "the Halloween problem" eftersom det ofta var mycket bråk och fylla i samband med paraderna. Samtidigt utvecklades också Halloween-firandet och det blev trots allt mer barninriktat.

Halloweenfest i Pittsburgh, Pennsylvania i USA 1925. Foto: Unseen Histories/Unsplash

Under andra världskriget ansåg man dock att det blivit det så illa att man på vissa håll förbjöd Halloween-firandet, men sedan tog det ny fart under 1950-talets babyboom. Det blev alltmer barnens högtid, samtidigt som det kommersialiserades kraftigt. Maskeraddräkter och dekorationer började produceras industriellt, och urvalet av kostymer vidgades från traditionella övernaturliga varelser till populärkulturella figurer och senare även internetfenomen.

Stingy Jack

Den traditionella Halloween-pumpan ska också ha sitt ursprung på de brittiska öarna. Redan vid Samhain ska man ha använt sig av diverse grönsaker som man karvade ut ansikten i och satte in ljus, detta ska ha varit en del av skrämseltaktiken mot onda andar. Pumpor användes dock inte, utan man använde rotsaker som exempelvis rovor, kålrötter eller majrovor.

Just det engelska namnet för Jack O’Lantern, som halloweenpumpor kallas främst i USA, har använts sedan 1500-talet, men inte på karvade grönsaker. I östra England kallade man irrbloss, det vill säga de mystiska ljus som ofta syns i sumpmarker, för just Jack O'Lanterns.

Det finns också flera bakgrundshistorier till den orangea pumpfiguren. En irländsk sägen berättar om smeden "Stingy Jack", enligt Irish Mynths. Jack hade levt ett liv av list och bedrägeri och en kväll träffade han djävulen ute som kommit för att ta hans själ som straff. Jack bad djävulen att få dricka en sista drink och när drinken skulle betalas övertygar han djävulen att förvandla sig själv till ett mynt som de kan betala notan med.

En traditionell irländsk jack-o'-lantern av rova från tidigt 1900-tal jämfört med en modern Halloween-pumpa. Montage. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid, David Trinks/CC BY-SA 3.0

Djävulen går med på Jacks förslag, men när han gör som han blir ombedd, stoppar Jack myntet i fickan. Till djävulens stora förtret finns det ett silverkors i fickan, vilket hindrar honom från att återgå till sin ursprungliga form. Jack släppte sedan djävulen fri i utbyte mot att djävulen skulle låta honom leva ett år till. Och dessutom skulle han inte komma till helvetet när han dog.

Ett år senare kommer djävulen tillbaka, men då lurar Jack honom igen: Han får djävulen att klättra upp i ett träd, där han sedan ristar in ett kors, så djävulen inte kommer ner. Jack och djävulen gör ännu en överenskommelse, där nu Jack ska få leva tio år till. Djävulen accepterar och släpps fri.

När Jack dör tio år senare är djävulen trogen sitt ord och släpper inte in honom i helvetet. Men eftersom Jack inte heller kommer in i himlen så tvingas han vandra i ett evigt mörker på jorden. Djävulen tycker dock lite synd om Jack och kastar ut en bit glödande kol från helvetet till honom. Jack skär sedan ut en rova och stoppar in kolet. Därav kommer det engelska ordet för halloweenpumpor: Jack O’Lantern.

Denna form av legend, eller saga, är mycket gammal och har florerat i olika versioner i många kulturer. I Sverige finns bland annat versionen Smeden och djävulen.

Traditionerna kring Samhain fortsatte som bekant på Irland och även karvandet av rovor fortsatte, denna tradition tros sedan ha följt med irländarna som emigrerade till USA. I USA är det dock svårare att odla rovor, så istället byttes rovorna ut mot den idag populära pumpan.

Idag har den blivit en symbol för Halloween, men också för skördetider och särskilt omställningen till hösten.

Bus eller godis

Den idag klassiska "Trick or Treat" tros härstamma från olika källor, men den äldsta anses vara något som kallades för "guising". Det är en tradition som sägs ha sina rötter i Samhain, men som främst är dokumenterat från 1500-talet. Barn i Skottland och Irland klädde ut sig för att skydda sig från onda andar och gick sedan dörr till dörr och bad om godsaker.

Till skillnad från dagens bus eller godis förväntades dock barnen inte busa – utan framföra exempelvis en sång eller dikt för att få belöningen.

Även i England och Wales hade man liknande traditioner. Där brukade fattiga människor under perioden kring Allhelgonadagen gå från hus till hus och bad om "soul cakes" i utbyte mot böner för de dödas själar. En soul cake, eller själakaka, är små runda kakor som kan vara kryddade med exempelvis kanel.

Det var en del av det kristna firandet som började kring 1500-talet och fortsatte fram till 1800-talet, än idag har man lokalt vissa liknande traditioner där man bakar själakakor. Både vuxna och barn deltog vid souling, men det ska enligt uppgift främst ha varit barn som deltog i aktiviteten.

Just guising följde med irländarna till Nordamerika och den första referensen till aktiviteten finns dokumenterat 1911 i Kingston, Ontario, Kanada.

Två flickor efter bus eller godis 1958. Foto: Kim Scarborough/CC BY-SA 2.0

I USA är den tidigaste referensen under 1920-talet, enligt 10/31 Consortium. Där finns dokumenterat att barn klädde ut sig och gick runt och tiggde godis. Det finns också nedtecknat att barnen kunde göra hyss om de inte fick något godis.

Först efter 1950 ska bus eller godis ha blivit mer utspritt i USA, särskilt när sockerransoneringen upphörde och bostadsområden i förorterna växte fram. Som nämnts tidigare bidrog babyboomen till att Halloween utvecklades, och även att bus eller godis-traditionen tog fart.

Att buset tog över från att be böner eller sjunga är oklart hur det gick till, men en kan anta att det var en samhällsutveckling som utgjorde förändringen. Fattigdomen blev mindre utpräglad och det fanns troligen inte samma behov av att tigga mat eller godsaker, och samhällets strukturer förändrades – en större gemenskap växte fram och kunde ge mer utrymme för lek och bus än tiggeri.

Till Sverige

Halloween kom till Sverige med amerikanska influenser under 1950- och 1960-talen. Även om det inte firades stort bland svenskarna vid den här tiden, så finns det indikeringar på att det fanns storslagna Halloween-fester: Bland annat finns det en incident rapporterad 1961, där polisen fick ingripa vid ett halloweenfirande i Stockholm.

Det var dock under 1990-talet som det tog fart på allvar. Bland annat satsade Hard Rock Cafe i Stockholm tillsammans med Buttericks, där man firade Halloween under en veckas tid året 1990.

Året efter ökade försäljningen av halloweensaker stort och redan 1995 blev firandet mer allmänt i Sverige, även om det inte landade på samma nivå som i USA. Exempelvis blev aldrig bus eller godis lika vanligt förekommande fenomen bland de svenska barnen – men Halloween-fester, dräkter och dekorationer i mer måttlig mängd blev vanligare.

Firandet idag

Idag är Halloween en mångmiljardindustri, främst i USA, men också i andra länder. Förra året ska uppemot 72 procent av amerikanerna firat Halloween och man i snitt spenderade 104 dollar per person, enligt Ready Signal.  I Sverige firar man relativt stort också, men långt ifrån de amerikanska nivåerna. Förra året förväntades Halloweenhandeln omsätta cirka 1,6 miljarder kronor, enligt Tidningen Näringslivet.

Det som från början varit en hednisk skördetradition där man välkomnade, eller gömde sig, från andar är idag ett firande som lägger fokus på tema-fester, dräkter, godis och skräckfilmstraditioner. Nya traditioner är bland annat att dekorera hemmet, både ute och inne, men också att anordna tävlingar i exempelvis pumpa-karvande eller bästa kostym eller sminkning.

Foto: iStock/Sebastien Mercier

Irland beskrivs ofta som Halloweens hemland och även idag firar man fortfarande stort. Samhain är fortfarande en levande tradition på Irland där man hedrar de gamla sederna från kelterna med festivaler och diverse firanden.

På Irland finns också Europas största Halloween-festival Derry Halloween där man blandar Samhain-traditioner med modernare klang. För den som är ett fan av den ökände Dracula pågår också Bram Stoker Festival i Dublin i slutet av oktober – Även om greven bodde i Transsylvanien var författaren faktiskt irländsk.

Inom den nyhedniska rörelsen Wicca, som grundades på 1950-talet, är Samhain en av de viktigaste högtiderna där man hedrar de döda. Den är inspirerad och bygger på kelternas högtid, men skiljer sig något åt. Likt kelterna betraktar man även Samhain som den wiccanska nyåret.

Även om Halloween har en genomstyrande kommersiell anda idag, liksom åtskilliga andra högtider, så verkar det finnas ett behov av att se skräcken, eller döden, från ett säkert avstånd. Kanske handlar det om ett sätt att försöka kontrollera det som skrämmer oss, eller helt enkelt att vi behöver ha det nära till hands för att komma ihåg att det också är en del av livet.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Pojken som förlorade allt – och skapade en hel värld

En Oxford-professor som skrev sagor på krogservetter skulle komma att förändra litteraturhistorien för alltid. J.R.R. Tolkien byggde inte bara en berättelse utan en hel civilisation – komplett med språk, sånger och skapelsemyter – och skapade fundamentet för en helt ny litterär genre.

Publicerad oktober 25, 2025 – av Isac Boman
Många betraktar Tolkien som en av Västerlandets mest betydelsefulla författare.

När John Ronald Reuel Tolkien dog 1973 lämnade han efter sig mer än bara böcker. Han hade skapat en hel värld, komplett med egna språk, mytologier och flertusenårig historia. Från en tidig barndom i Sydafrika till professorsrummen i Oxford formades en författare som skulle revolutionera fantasylitteraturen genom att förena nordisk mytologi med kristen tro.

Den 3 januari 1892 föddes J.R.R. Tolkien i Bloemfontein, Oranjefristaten, där hans far Arthur arbetade som bankman. Det var en värld full av röd jord, brännande sol och främmande djur – en skarp kontrast mot det gröna England som senare skulle inspirera Fylke.

Men den lilla familjen skulle inte stanna länge i Afrika. När Ronald var tre år reste hans mor Mabel med honom och brodern Hilary tillbaka till England för att komma undan värmen som plågade barnen. Fadern skulle följa efter, men dog oväntat i reumatisk feber 1896 innan han hann återförenas med familjen.

Som ung änka med två små söner kämpade Mabel Tolkien för att försörja familjen i Birmingham. Hon undervisade pojkarna hemma och väckte Ronalds kärlek till språk – vid fyra års ålder kunde han redan läsa, och modern lärde honom grunderna i latin, franska och tyska.

Annons:

Men den största förändringen kom när Mabel 1900 konverterade till katolicismen, ett beslut som ledde till att hennes protestantiska släkt bröt kontakten och drog in allt ekonomiskt stöd.

Tragiken fortsatte när Mabel dog i diabetes 1904, endast 34 år gammal. Den tolvårige Ronald och hans bror blev föräldralösa, men deras mors sista önskan respekterades – den katolske prästen Francis Morgan blev deras förmyndare. Morgan blev en fadersgestalt för pojkarna och säkerställde att de fick en god utbildning och att deras katolska tro förblev stark.

Tolkien, 19 år gammal. Foto: Okänd

Det var också hos Morgan som den sextonårige Ronald träffade Edith Bratt, en tre år äldre föräldralös flicka som också bodde i samma pensionat. De blev förälskade, men Morgan förbjöd förhållandet och krävde att Ronald skulle vänta till sin 21-årsdag innan han kontaktade henne igen.

Troget väntade Tolkien, och på midnatt när han fyllde 21 skrev han till Edith. De gifte sig 1916, strax innan han skickades till fronten. Deras kärlekshistoria skulle senare inspirera berättelsen om Beren och Lúthien – dödlig man och odödlig alvkvinna vars kärlek övervann alla hinder.

På King Edward's School i Birmingham som Tolkiens språkliga geni började blomma. Han lärde sig grekiska och gotiska, upptäckte finskan genom Kalevala (Finlands nationalepos) och började till och med skapa egna språk. Vid sexton års ålder hade han redan konstruerat flera konstgjorda språk, en hobby som skulle följa honom genom livet och bli grunden för alvernas quenya och sindarin.

1916 gifte sig Tolkien med den tre år äldre Edith Bratt. Foto: Okänd

Mellan korset och Yggdrasil

Tolkiens intellektuella utveckling präglades av två starka krafter: hans djupa katolska tro och hans passion för nordisk och germansk mytologi. På Oxford, där han började studera 1911, grundade han "Kolbítar" (kolbitarna), en klubb dedicerad till att läsa isländska sagor på originalspråk. Namnet kom från den isländska traditionen att sitta så nära elden att man kunde bita i kolen.

Den katolska tron var ingen ytlig kulturell tillhörighet för Tolkien. Han gick i mässan flera gånger i veckan, ofta dagligen, och hans brev vittnar om en levande andlighet. "Ur mörkret i mitt liv, så mycket frustrerat, sätter jag framför dig den enda stora saken att älska på jorden: de heliga sakramenten", skrev han till sin son Michael. För Tolkien var nattvarden verklig närvaro, inte symbol.

Samtidigt fördjupade han sig i Beowulf, den poetiska Eddan, Völsungasagan och den prosaiska Eddan. Han läste dem inte som kuriositeter från en svunnen tid utan som levande litteratur full av djup visdom.

Hans berömda föreläsning "Beowulf: The Monsters and the Critics" från 1936 revolutionerade synen på det anglosaxiska eposet och istället för att se det som en historisk källa argumenterade Tolkien för att monstren – Grendel och draken – var berättelsens hjärta, inte distraherande element.

Gandalf har stora likheter både med Jesus - men också med asaguden Oden. Montage. Illustration: Georg, von Rosen, faksimil: Hobbit: En oväntad resa

Men hur kunde en hängiven katolik vara så fascinerad av hednisk mytologi? För Tolkien fanns ingen konflikt. Han såg den nordiska mytologin som en förberedelse för evangeliet, som fragment av sanningen spridda genom mänsklighetens berättelser.

I sitt begrepp "eucatastrophe" – den goda katastrofen, den plötsliga vändningen mot glädje när allt verkar förlorat – såg han ett kristet mönster som genomsyrade all god litteratur, från Eddans berättelser till evangeliernas klimax i uppståndelsen.

En värld växer fram

Första världskriget avbröt Tolkiens studier och gav honom erfarenheter som skulle prägla hans författarskap. Vid Somme 1916 tjänstgjorde han som signalofficer och upplevde krigets fasor på nära håll. Två av hans närmaste vänner från ungdomsgruppen T.C.B.S. stupade. Under återhämtningen från skyttegravsfeber började han skriva de första berättelserna om alver och människor som senare skulle bli Silmarillion.

Tolkien stred i första världskriget, där han förlorade flera nära vänner. Montage. Foto: Ernest Brooks, okänd

Efter kriget återförenades han med Edith och de byggde en familj tillsammans. Deras fyra barn – John, Michael, Christopher och Priscilla – växte upp med en far som berättade fantastiska godnattsagor. Det var för dem som Hobbiten (1937) först skapades. Den berömda öppningsraden "I ett hål i marken bodde en hobbit" skrev han spontant på baksidan av en students tentamen han rättade.

Efter sin tjänst som lektor i Leeds blev Tolkien 1925 professor i anglosaxiska språket vid Oxford, och från 1945 professor i engelska språket och litteratur vid Merton College. Det var under denna period som hans litterära värld verkligen tog form.

Men det var Sagan om ringen (1954-1955) som kom att bli hans mästerverk. Tolv år tog det att skriva, och utan vännerna i Inklingarna – särskilt C.S. Lewis – hade verket kanske aldrig fullbordats. "Han var för länge min enda publik", erkände Tolkien om Lewis. "Bara han fick mig att tro att mitt skrivande kunde vara mer än en privat hobby".

Inklingarna träffades varje torsdag i Lewis rum på Magdalen College och varje tisdag på puben Eagle and Child. Där läste medlemmarna upp sina texter för varandra och utsatte dem för skoningslös men välmenande kritik. Det var i denna miljö som både Narnia och Midgård tog form.

Sagan om ringen var ingen enkel uppföljare till Bilbo. Det blev ett episkt verk om makt och korruption, uppoffring och hopp. Varje detalj var genomtänkt – från de olika folkens språk till Midgårds geografi och historia. Tolkien ritade kartor, konstruerade kalendrar och skrev genealogier som sträckte sig tusentals år bakåt i tiden.

Böckerna om Frodo och hans vänner har kommit att bli bland de mest älskade någonsin. Foto: Gwydion Williams/CC BY 2.0

Hans andra verk inkluderar Silmarillion (publicerad postumt 1977), som berättar Midgårds skapelsemyt och äldre historia, samt akademiska verk som hans översättning av Sir Gawain och den gröne riddaren och viktiga utgåvor av medeltida texter. Men det var också de mindre verken som visade hans bredd: Bonden Giles från Ham, en humoristisk berättelse om en motvillig hjälte, Niggles blad, en allegori om en konstnärs strävan efter perfektion, och Tom Bombadills äventyr, en samling dikter från Midgård.

Språken som grund

För Tolkien kom språken först, berättelserna sedan. "Berättelsen handlar till stor del om språken", skrev han. Quenya, det höga alvspråket, baserades på finskans ljudstruktur kombinerat med latinskt och grekiskt ordförråd. Sindarin, det grå alvspråket, inspirerades av walesiskans melodi. Dvärgarnas khuzdul hade semitiska rötter, medan det svarta språket var hans enda medvetet "onda" konstruktion.

Namnen i Midgård har nästan alla betydelser. Gandalf betyder "alvstav" på fornnordiska, Aragorn kan tolkas som "kunglig träd" på sindarin, och Frodo kommer från det fornnordiska fróði, som betyder "vis".

Som professor i språkvetenskap konstruerade Tolkien flera alviska språk så detaljerade att de kan läras och talas som verkliga språk. Foto: Richard Harvey/CC BY-NC 4.0

Ortnamnen berättar ofta historier: Rivendell översattes av Tolkien själv till svenska som "Vattnadal", medan Moria betyder "svart avgrund" på sindarin.

Arvet som lever vidare

När Edith dog 1971 lät Tolkien gravera "Lúthien" på hennes gravsten. När han själv dog den 2 september 1973 graverades "Beren" under hans namn – den sista bekräftelsen av deras kärlekshistoria.

Foto: Tuomo Lindfors/CC BY-NC-SA 2.0

Vid den tiden hade Sagan om ringen redan blivit en kultklassiker, särskilt bland studenter och hippierörelsen i USA. "Frodo lives!" stod det på väggarna i amerikanska universitet. Men det var först med Peter Jacksons filmatiseringar 2001-2003 som Tolkiens värld verkligen blev en global populärkultur för alla åldrar.

Idag har Tolkiens böcker sålts i över 600 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Hans inflytande på fantasylitteraturen kan knappast överskattas. Varje författare som skriver om alver, dvärgar och drakar förhåller sig till Tolkien, antingen genom att följa hans mall eller medvetet bryta mot den. George R.R. Martin har kallat Tolkien för ett "berg" som alla fantasyförfattare står i skuggan av.

Men arvet är större än bara fantasy. Tolkien visade att populärlitteratur kunde vara lika komplex och genomarbetad som "seriös" litteratur. Hans akademiska noggrannhet – den lingvistiska precisionen, de konsistenta mytologierna, den detaljerade historien – höjde ribban för hela genren.

Christopher Tolkien, den son som blev sin fars litterära testamentsförvaltare, ägnade resten av sitt liv åt att publicera faderns efterlämnade verk. Från Silmarillion 1977 till Gondolins fall 2018 har en strid ström av texter fortsatt att utvidga Midgård och nya tv-produktioner visar att aptiten på Tolkiens värld förblir omättlig.

Silmarillion innehåller Tolkiens myter och legender från tusentals år före händelserna i Sagan om ringen. Foto: Stojanoski Slave/CC BY-SA 3.0

På Oxford University, där Tolkien en gång undervisade, ges nu kurser om hans verk. Tolkiensällskap finns över hela världen, från Sverige till Japan och hans inflytande sträcker sig långt utanför litteraturen – till film, spel, musik och bildkonst. Rollspelet Dungeons & Dragons, datorspel som World of Warcraft, och otaliga musiker har alla friskt hämtat inspiration från Midgård.

Den tidlöse berättaren

Vad är det som gör Tolkiens verk så bestående? Kanske är det kombinationen av det mytiska och det mänskliga. Hans berättelser handlar om stora, episka händelser – ringens förstörelse, kungars återkomst, ondskans fall – men också om vänskap, mod och de små goda gärningarnas betydelse.

Som Gandalf säger till Frodo: "Det är inte de stora makterna som håller ondskan borta, utan de små vardagliga gärningarna av vanligt folk".

Tolkiens filosofi genomsyras av en djup övertygelse om individens betydelse, ansvar och pliktkänsla. När Frodo i ett ögonblick av förtvivlan säger: "Jag önskar att det inte hade behövt hända under min tid", svarar Gandalf: "Det gör jag med, och det gör alla som lever i sådana tider. Men det är inte för dem att bestämma. Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss."

Här fångar Tolkien något fundamentalt mänskligt – vi väljer inte vilken tid vi föds in i, men vi väljer hur vi agerar i den.

Denna tro på den enskilda individens kraft återkommer genom hela verket. Som Galadriel säger: "Även den minsta person kan förändra framtidens gång". Det är ingen slump att det är hobbitar – de minsta och till synes svagaste varelserna i Midgård – som blir avgörande för att besegra den stora ondskan.

För Tolkien fanns det alltid hopp, alltid mening i att agera, även när allt verkar förlorat. Hans erfarenheter från första världskriget, där han såg hur enskilda soldaters mod kunde göra skillnad mitt i meningslöst blodbad, präglade denna övertygelse.

Plikten att stå upp mot orättvisor

I Tolkiens värld finns det en moralisk plikt att stå upp mot orättvisor, oavsett oddsen. Det är inte framgången som definierar handlingens värde, utan viljan att göra det rätta. Denna filosofi – att en persons kamp kan få enorm påverkan även när det känns hopplöst – är kanske det som gör hans berättelser så tidlösa och relevanta även idag.

Eller kanske är det hans förmåga att skapa en värld som känns verklig, komplett med sin egen historia, sina språk och sin geografi. Midgård är inte bara en bakgrund för äventyr utan en plats med djup och konsistens som få fiktiva världar kan matcha.

Tolkiens fusion av nordisk mytologi och kristen tro skapade något unikt. Hans Midgård är varken en kristen allegori (något han starkt motsatte sig) eller ett ren återskapande av nordisk mytologi, utan någonting nytt och annorlunda – en "subkreation" som han kallade det. I en mörk tid av cynism, polarisering och konflikter fortsätter Tolkiens berättelser att erbjuda något annat: hopp, heroism och tron på att det goda kan segra, även när allt verkar förlorat.

Foto: faksimil/Härskarringen/YT

Från det röda dammet i Sydafrika till Oxfords universitetssalar, från skyttegravarna vid Somme till Fylkes gröna kullar – J.R.R. Tolkiens resa formade en författare vars verk fortsätter att beröra miljontals läsare världen över.

Hans Midgård påminner oss om berättelsernas makt att inte bara underhålla utan att ge mening och hopp. I en värld som ofta känns splittrad och meningslös erbjuder Tolkien en vision av helhet, där varje del har sin plats och där även den minsta person kan göra skillnad.

Som han själv skrev: "Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss". Det är kanske denna tidlösa visdom, förpackad i berättelser om alver och hobbitar, som gör att nya generationer fortsätter att upptäcka och älska Tolkiens värld.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Unik släktforskningssamling från 1500-talet nu digitaliserad

Publicerad oktober 23, 2025 – av Redaktionen
De illa medtagna dokumenten i Palmskiöldska samlingen slits varje gång de bläddras i, men är nu digitaliserade.

Handskrivna dokument från 1500- och 1600-talen har digitaliserats av Uppsala universitetsbibliotek och blivit tillgängliga online för allmänheten. Bakom satsningen står släktforskaren Constantinus Lindfors, som ville ge en födelsedagsgåva till en vän och kollega.

Den Palmskiöldska samlingen består av totalt 500 volymer fulla av unika dokument från 1500- och 1600-tal, bland annat en stor mängd avskrifter av original som förstördes vid den stora branden i Stockholms slott 1697.

I oktober 2022 kontaktade släktforskaren Constantinus Lindfors universitetsbiblioteket för att beställa en digitaliserad version av den genealogiska delen av Palmskiöldska samlingen till sin vän, genealogen och latinöversättaren Urban Sikeborg, på 60-årsdagen. Den delen består av 62 volymer, Palmsk. nr. 192-253, och behandlar svenska släkter.

— Jag bestämde mig för att donera medel till biblioteket och låta digitisera denna del av samlingen för att hedra Urban, som gjort så många bra saker för släktforskningen, och samtidigt tillgängliggöra samlingen för många fler. Det är ett fantastiskt verktyg för släktforskning. Jag ser det som en satsning för kulturen, som är en viktig sak, säger Constantinus Lindfors i ett pressmeddelande.

Annons:

Stor efterfrågan

Lindfors har haft ett stort intresse för släktforskning sedan högstadiet och det var i samband med en flytt till Stockholm som intresset verkligen tog fart. Till slut ledde det honom till den större Palmskiöldska samlingen.

Jag intresserade mig då för 1500-talet och den norrländska ätten Blix och hittade uppgifter om den i den Palmskiöldska samlingen. Att det fanns så många uppgifter kan bero på att Palmskiölds hustru var Blixättling.

Med hjälp av donationen kunde Uppsala universitetsbibliotek verkligen påbörja arbetet med det illa medtagna materialet. Samlingen är en av de mest efterfrågade och dokumenten slits varje gång det bläddras i dem.

Vi blev mycket glada över Constantinus initiativ. Samlingen fanns sedan länge på vår lista över material vi ville digitalisera. Hans gåva blev en uttalad anledning att prioritera den välbehövliga konserveringen av materialet så att det sedan kunde digitiseras. Nu är samlingen skyddad från ytterligare slitage samtidigt som många intresserade släktforskare slipper dyra och tidskrävande resor till Uppsala, säger Maria Berggren, chef för universitetsbibliotekets avdelning för specialsamlingar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Diddy får fyra års fängelse – överklagar domen

Publicerad oktober 21, 2025 – av Redaktionen
Åklagaren hade yrkat på 11 års fängelse – förvaret på 14 månader.

Rapparen Sean ”Diddy” Combs dömdes i oktober till fyra års fängelse och böter för prostitutionsrelaterade brott. Nu överklagar 55-åringen domen.

Det var förra året som det uppdagades att en rad kvinnor hade anklagat Diddy för bland annat grova sexuella övergrepp och människohandel. I september förra året åtalades Combs för utpressning, sexhandel och koppleri och han häktades i New York City.

I maj i år inleddes rättegången mot Combs, där man redan i juli friade rapparen från de allvarligaste åtalspunkterna, bland annat kring sexhandel och utpressning.

I början av oktober fälldes han för något som kallas ”transport i syfte att främja prostitution” efter att han transporterat två kvinnor, varav en av dem var hans dåvarande flickvän Cassandra Ventura, över delstatsgränsen i prostitutionssyfte. Combs dömdes till fyra år och två månader i fängelse, skyddstillsyn i ytterligare fem år och 500 000 dollar i böter, rapporterar BBC.

Annons:

Diddys advokater har meddelat att man kommer att överklaga domen, rapporterar The New York Times. Däremot är det fortfarande oklart på vilka grunder.

Åklagaren yrkade på 11 års fängelse, samtidigt som försvaret yrkade på 14 månader – varav 13 månader som redan varit avtjänade då Combs suttit häktad.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.