AIPAC är tillbaka i Washington DC

American Israel Public Affairs Committee (Amerikansk-israeliska kommittén för offentliga angelägenheter, AIPAC) är tillbaka i Washington för sitt årliga toppmöte. Rättare sagt brukade det kallas toppmöte men betecknas nu som en politikkonferens, vilket kanske är en smula välkommen öppenhet, då ju det som AIPAC är skicklig på är att använda sin budget på 100 miljoner dollar och sina 300 anställda för att topprida ledamöter av Förenta staternas kongress och skapa den politik som den anser att Förenta staterna skall genomföra. 18 000 anhängare har samlats i huvudstadens Convention Center för att lyssna på tal av Förenta staternas FN-ambassadör Nikki Haley, ambassadör i Israel David Friedman, vicepresident Mike Pence, därtill senatorerna Marco Rubio, Robert Menendez, Thomas Cotton och Benjamin Cardin. Min personliga favorit är Steny Hoyer, ledamot för Maryland i representanthuset. Hoyer har besökt Israel så många gånger att han lika gärna kunde flytta dit. Man kan lita på att han får ett högt sugande ljud till svar av åhörarna, när han lyriskt talar om den judiska statens många underverk. En smula utländsk lyster skall den franske ovårdade “filosofen” Bernard-Henri Lévy skänka denna tillställning. Han har betecknat den brutala israeliska ockupationsarmén som “den mest moraliska i världen”.

Den som vill bilda sig en uppfattning om hur stora pengar och hur stor politisk makt, som finns företrädda hos AIPAC i år, rekommenderas att studera talarlistan, en överväldigande uppvisning av hur det kommer sig att Förenta staterna slaviskt lyder Israel och dess intressen. Tungviktarna till talare och andra deltagare sekonderas av hundratals fler kongressledamöter, domare i Högsta domstolen och ledande regeringstjänstemän, liksom en rejäl dos “experter” från de vanliga judebehärskade proisraeliska tankesmedjorna, som vuxit upp som svampar ur marken jämte K Street, däribland sådana berömdheter som John Bolton, Victoria Nuland, William Kristol, Elliot Abrams och Eric Cantor. De deltagare, som kommer från regeringen, kommer naturligtvis att strunta i sin ämbetsed, vari de svurit att försvara Förenta staternas författning mot “alla inre och yttre fiender”, men vad betyder det, när ändå alla gör knäfall för Israel?

Slagordet för i år är “Välja att leda”, ett intressant mål för en organisation, som i sitt ledband haft den ene presidenten efter den andre alltsedan Bill Clinton. Premiärminister Benjamin Netanyahu, som hemma i Israel står inför ett riksrättsåtal, kommer också till stan och skall träffa president Donald Trump. Han kanske väljer att stanna, eftersom Israel är särskilt bra på att åtala, fälla och fängsla sina korrupta ledare.

Det har förekommit välgrundad spekulation om att Trump vid deras möte kommer att avslöja en fredsplan för Israel-Palestina, en “tvåstatslösning”, men eftersom denna möjligen kommer att förutsätta Israels tillbakadragande från flera av de stora delar av Västbanken, där man upprättat “bosättningar”, kommer den inte att upptas gynnsamt av Netanyahu. Israel är förvisso mottagligt för möjlig påtryckning från Vita huset för en lösning, men eftersom Trump hittills visat sig oförmögen eller ovillig att på något som helst sätt straffa en obändig Netanyahu, måste det anses osannolikt att han denna gång lägger om kursen.

AIPAC måste vara särskilt belåten, eftersom Israel fått ett älskvärt bemötande av Trumpadministrationen i Washington. Den stora gåvan till Netanyahu var administrationens erkännande av hela Jerusalem såsom Israels huvudstad jämte löftet att flytta Förenta staternas ambassad till staden. Inget annat land har för närvarande sin ambassad i det folkrättsligt omstridda Jerusalem, ehuru Guatemala följt Washington i spåren och tillkännagivit att det också ämnar fysiskt flytta sin diplomatiska representation.

Utrikesdepartementets ursprungliga flyttplan handlade om att skjuta upp ambassadflytten tills den nya byggnaden uppförts, men Vita huset påskyndade nyligen förfarandet, enligt uppgift efter påtryckning av donatorn till republikanska partiet, den judiske miljardären Sheldon Adelson, och kommer att öppna en tillfällig inrättning i maj, vilket är tänkt att sammanfalla i tiden med firandet av 70-årsjubileet av Israels grundande 1948. Netanyahu har bett Trump att framträda vid öppnandeceremonin och även att deltaga i firandet av 70-årsjubileet.

Israel har även haft förmånen av att Trumps arbetslag för Mellanöstern helt och hållet består av judar, som är Israel hängivna. Det leds av hans svärson Jared Kushner och räknar som sina medlemmar bland andra konkursadvokaten, ambassadör David Friedman, som ekonomiskt stött Israels olagliga bosättningar, och Jason Greenblatt, bolagsjurist åt Trump Organization, såsom särskild representant för internationella förhandlingar. Dessutom får Kushner enligt uppgift särskild rådgivning av en grupp ortodoxa judar han känner från sin synagoga och genom sina affärsintressen.

Det resultat som erhålls av detta alltigenom judiska arbetslag, som bestämmer Förenta staternas Mellanösternpolitik, i förening med en välvilligt inställd president, är förutsägbart, och lika tydligt är att det inte medför några fördelar för Förenta staterna. Israel har kunnat dramatiskt utvidga sina bosättningar på stulen palestinsk mark och hetsar till flera nya krig mot sina grannar i regionen utan något motstånd från Washington. Alldeles tvärtom: Förenta staterna har visat sig villigt att gå Israel till handa för nya krig med Syrien, Libanon och Iran. Flera senatorer, som nyligen återvänt från Israel, påstår att en invasion från Libanon är att befara, och detta grundar de på hävdanden om att Hizbollah är i färd med att med Irans stöd bygga en fabrik för tillverkning av avancerade missiler. Detta är bara ännu en bluffhistoria, avsedd att framställa Israel som det eviga offret för sina brutala och hotfulla grannar, när verkligheten är det omvända förhållandet. Hatet mot Iran och dess bundsförvanter är särskilt farligt, eftersom det kan leda till ett nytt krig, som på ett ödesdigert sätt kan gå alldeles över styr, om tredjepartländer såsom Ryssland och Kina blandar sig i för att skydda sina egna intressen.

Verkligheten är den att det är ett militärt dominant Israel, som regelbundet i Syrien bombat mål som det hävdat tillhöra Iran eller Hizbollah likaväl som syriska militära inrättningar. Israel har hotat att bomba Libanon tillbaka till “stenåldern”, vilket föranleder frågan vad dessa nationer gjort för att väcka Sions vrede. Så gott som intet. En föregivet iransk drönare, som påstås ha skickats upp från Syrien, hamnade i luftrummet ovanför de Syrien tillhöriga och av Israel ockuperade Golanhöjderna, innan den sköts ner. Hur många drönare har Israel låtit flyga över Libanon och Syrien? Hundratals, om inte tusentals.

Och när israeliska plan flög djupt in i Syrien för att bomba vad som hävdades vara den bas som drönaren skickats från, sköts ett av dessa plan ned med en syrisk luftvärnsrobot. Israel inledde då en större bombningskampanj mot syriska militära mål och förmåddes att avstå från mycket, mycket värre krigshandlingar endast av Vladimir Putin, som varnade Netanyahu för att vidga konflikten. Märk att det var Ryssland, som fick Netanyahu att hejda sig, inte Washington. Förenta staterna var under tiden upptaget med att försöka rättfärdiga sin fortsatta militära närvaro i Syrien, också detta på Israels och AIPAC:s begäran.

Varenda amerikansk president har varit tvungen att böja sig för den judiska makten i Förenta staterna. Det är säkrast att utgå ifrån att både AIPAC och de hundratals andra judiska och kristet sionistiska organisationer, som existerar åtminstone delvis för att nära och skydda Israel, vet det. Även Barack Obama, vilkens förhållande till Netanyahu var ohöljt kyligt, visste vad som gällde och gav den judiska staten 38 miljarder dollar. Han motsatte sig Israels expansion på den tidigare palestinska Västbanken men gjorde aldrig det ringaste för att hejda den förrän mot slutet av sin sista ämbetsperiod, då han lät Förenta staterna avstå från att rösta vid en FN-votering, som fördömde de olagliga bosättningarna, en tom gest.

Krav som framförts om att AIPAC, denna ekokammare för israeliska intressen, borde låta registrera sig i enlighet med Lagen om främmande agenters registrering av år 1938, har en rad justitieministrar struntat i alltsedan president John F. Kennedys dagar. Han sökte förmå AIPAC:s föregångare, Amerikanska sionistiska rådet, att lyda denna lag. Han mördades strax därefter; här gör jag inte nödvändigtvis något samband gällande, även om tanken vidrör Jack Ruby.

Här hemma var “Lobbyn” framgångsrik förra året, 2017, då numera 23 delstater antagit lagar som gör det olagligt att bojkotta Israel för den som vill ha affärsförbindelser med lokala eller delstatliga myndigheter. För tre månader sedan, godkändes Lagen om medvetenhet om antisemitism av representanthuset med 402 ja-röster och bara två nejröster, avgivna av två kongressledamöter med libertariansk inriktning. Lagen mot bojkott av Israel, som också den för närvarande banar sig väg genom ett senatsutskott, är tänkt att ange den nya normen för den federala regeringens vördnad för Israel. Den skall göra det straffbart för varje amerikansk medborgare, “som ägnar sig åt handel mellan delstater eller med utlandet” och stöder en bojkott av Israel eller som endast ”efterfrågar information” om en dylik bojkott. Straffsatserna har fastställts genom tillägg till två redan gällande lagar, Lagen om exportadministration av år 1979 och Lagen om export-import av år 1945, och innefattar möjliga böter på mellan 250 000 och 1 miljon dollar och upp till 20 års fängelse. Enligt Judiska telegrambyrån utformade senaten sitt förslag till denna lag med AIPAC:s benägna bistånd.

Och det kommer mycket mera år 2018. Lindsey Graham och Christopher Coons är två av de senatorer som just återkommit från en med skattemedel bekostad “undersökningsresa” till Israel och varnat för ett förestående nytt krig. Och vad mera kom fram av deras “undersökning”? Tydligen att Israel begär ännu mer pengar av de amerikanska skattebetalarna. Här följer vad de själva uppgav:

“…de betraktade anslaget om 38 miljarder dollar under en tioårsperiod som ‘en lägsta nivå’. Graham sade under ett möte med journalister att han ansåg de stadganden i avtalet ‘kortsynta’ som talade om att avskaffa en ordning enligt vilken Israel kunde använda amerikanskt ekonomiskt stöd på sin egen försvarsindustri och anslaget om bara 500 miljoner dollar för missilförsvar. Coons sade att spänningarna i regionen gav stöd för tanken att man borde ge Israel mer ekonomiskt stöd och hänvisade därvid till det pågående kriget i Syrien och det bruk Iran nyligen gjort av en drönare.”

Vi kan alltså se fram emot att Kongressen röstar fram ytterligare en halv miljard dollar eller så till Israel och att dessa pengar går till att bygga upp Israels egen försvarsindustri, som konkurrerar med Förenta staternas. För närvarande måste det mesta av dessa frikostiga gåvor förbrukas på inköp av USA-tillverkade vapen, men tydligt är att detta kommer att förändras till Israels förmån. Man kan alltid utgå ifrån att Kongressen låtsas göra det rätta för det amerikanska folket, och det är gott att veta att AIPAC-folket ler, när det nu är församlat i tusenden för denna vecka och i sällskap av senatorerna Graham och Coons.

Philip Giraldi