40 år med AIDS

Det är nu nästan exakt 40 år sedan som den första patienten med en besvärlig immunbristinfektion dök upp på en mottagning i New York i december 1978. Det skulle efter något år visa sig att det var patient nummer ett i en världspandemi av AIDS. Beteckningen ”aids” kom man överens om först 1981. Andra enstaka anekdoter om tidiga möjliga fall hade ingen epidemi i sitt släptåg. Idag har fler än 60 miljoner människor smittats och fler än 25 miljoner avlidit av sjukdomen.

I den bok jag publicerade 1992, Aids Tabu (Ursprung, utveckling, behandling), redovisades de fakta som krävdes för att förklara viruset HIV och därmed sjukdomens uppkomst. Detta med över 200 referenser som underlag. För övrigt ledde boken till att jag senare fick godkänt på en 10–poängs kurs i biologisk tillämpning 1994 på Göteborgs Universitet och till en Doctor of Science på Open International University of Complementary Medicine i Colombo, Sri Lanka 1999. Boken finns fortfarande att låna via fjärrlån på biblioteken, men en mycket bra nutida recension finns tillgänglig här.

I sammanfattning: att utreda hur sjukdomen uppstod var ett detektivarbete. Min slutsats då var att viruset, mest sannolikt, togs fram i ett biovapenlaboratorium i Fort Detrick, åren 1976-1978 och injicerades i samband med testningen av ett nytt vaccin. Då, 1992, tog jag inte ens upp frågan om huruvida detta var ett medvetet försök till massdöd eller om det rörde sig om ett olycksfall i arbetet.

De främsta indikationerna till slutsatsen om att det skulle rört sig om ett människotillverkat virus var:

• Motivet. Amerikansk militär hade upprepade gånger tillkännagett sina ambitioner: ”Inom de närmaste 5-10 åren skulle det troligen vara möjligt att framställa en ny infektiös mikroorganism”. (Utdrag ur budgetäskandena i representanthuset i USA 1969 där militären framställde sina önskemål.)
• Epidemins upptakt: den startade i New York där egenskaperna hos de första patienterna helt sammanföll med de frivilliga HS män som ställde upp som frivilliga för att testa ett hepatit B vaccin. Detsamma upprepades med ett halvårs mellanrum också i Los Angeles och San Francisco. Starten skedde december 1979.

Den afrikanska epidemin startade först 1981. De två länder som rapporterade fall det året var Sydafrika (vit HS-man) och Uganda. Däremot spreds hela tiden vilseledande uppgifter om Afrika som ett aids-inferno. Uppgifterna om debutår är de som respektive nationella hälsobyråer kommit fram till. Här har exempelvis länder i Europa angett följande år; Danmark 1980, Spanien, Schweiz och Frankrike alla 1981 och Sverige 1983. Om således exempelvis en svensk läkare eller forskare påstår att det hela uppstod i Afrika, så är detta mest ett utslag av en annan åkomma – rasism.

• Virusets släktskap. HIV var för mänskligheten ett nytt virus med lentiegenskaper. Sådana var kända tidigare bara hos fyra djurarter. Visna hos får, CAEV hos getter, EIAV hos hästar och Bovint visna-virus hos kor. Inget av dessa virus kunde dock ensamt stå som upphov till HIV. Däremot skulle de försök som utfördes i stor skala, under åren 1972-78 på rekombinerade virus där gensegment från två eller flera virus fogades samman kunna vara en mycket trolig källa till HIV.

De ledande forskargrupperna i USA lanserade istället ett mycket avlägset virus i släktskapet som föregångare till HIV. Ett apvirus som härbärgerades av den gröna markattan.

• Desinformation. Inom aidsforskningen skedde upprepade gånger rena försöken till forskningsfusk och desinformation. Dessa hade oftast sitt upphov i den amerikanske virologen Robert Gallos skriverier och uttalande. När de underkastas granskning avslöjar de istället att Gallo manövrerade för att dölja sanningen. För den som avslöjat dessa falsarier står det emellertid klart att Gallo och hans överordnade på detta sätt försökte dölja en mycket bister sanning.

Efter bokens utgivning har det tillkommit en del nya forskningsrön och vittnesmål som ytterligare förstärker min slutgiltiga teori: att viruset verkligen var framtaget i ett laboratorium – men jag kan nu också kan slå fast att detta gjordes medvetet som ett led i att finna nya biologiska vapen som åtminstone tillfälligt kunde hejda en okontrollerad befolkningstillväxt och då speciellt i tredje världens länder.

Leonard Horowitz

Tilläggen utgörs av den bok, Emerging Viruses, Aids & Ebola, Nature, Accident or Genocide, som skrevs av Leonard Horowitz och utgavs 1996. Förutom att ta upp samma fakta som i Aids Tabu har författaren med utomordentlig dokumentation klarlagt hur de olika företagen försåg såväl Fort Detrick som Robert Gallo med nödvändigt material och där betalaren var den amerikanska militären. Horowitz hade också följt pengarnas spår.

Sue Arrigo

I en mycket välskriven dokumentation har den avhoppade CIA-agenten Sue Arrigo bland annat redogjort för sina möten i Vita Huset där militären redogjorde för sina ”framgångar” att åstadkomma nya livshotande sjukdomar. Bland annat visade de upp huden från en avliden afrikansk aids-patient. Sök på Sue Arrigo på White TV.

Markattan ersattes av schimpansen

1999 övergav forskningsetablissemanget helt plötsligt grönapeteorin, för att ersätta markatteviruset med ett virus från en schimpans. Bakom publikationen stod främst Beatrice Hahn men också Robert Gallo. Detta virus var onekligen mycket snarlikt HIV.

Men man glömde frågeställningen hur schimpansen kontrakterat viruset ifråga. Man nöjde sig i publikationen i Nature med att i sammanfattningen slå fast att apan ifråga var fångad som unge i Uganda. Vad man inte tog upp lika tydligt var att schimpansen hade ett långt förflutet som försöksdjur och hade dött av hög ålder. Men viktigare var att schimpansen, som hette Marilyn, efter sin död hade blivit placerad i en frysbox på just Fort Detrick. Vad vi fann i det finstilta var att just det experimentvaccin som använts vid hepatit-B försöken först hade testats på just ett antal schimpanser. Att forskningssamfundet inte först försökte söka efter virusets ursprung just där Marilyn förvarats efter sin död, utan med nästintill automatik slog fast, att hon smittats i sin barndom är helt klart en ovetenskaplig inställning.

Peter Duesberg

Men det fanns också en utbredd diskussion inte minst bland aktivister om huruvida HIV var en laboratorieprodukt eller inte. Här gällde det att tillämpa en helt annan taktik eftersom etablerade forskare som Robert Gallo inte längre var trovärdiga. Strategin gick ut på att låta en av Gallo närstående virolog Peter Duesberg stort slå upp teorin att HIV och Aids inte hade något större samband. Förvisso hade Duesberg i sina texter pekat på några av de mekanismer inom sjukdomsförloppet som man dittills inom forskningen inte helt kunnat förklara, exempelvis den extremt långa tiden mellan smittotillfälle och tills kroppen börjar producera antikroppar mot HIV, den så kallade serokonversionen. Han åberopade också Kochs postulat, dvs att en patogen mikroorganism måste kunna framkalla sjukdom i varje varelse den infekterar. Det sistnämnda gäller inte för HIV (dock med vissa undantag; får, häst och schimpans) – och inte heller för många virus. De är tämligen artspecifika när det gäller smittsamhet. Inte desto mindre lyckades Duesberg få många anhängare bland speciellt lekmän – och därmed slutade dessa rikta uppmärksamheten mot ett av de allra största brott som riktats mot mänskligheten. Jag träffade personligen Duesberg vid en alternativ aidskonferens. Mina farhågor gentemot honom stärktes vid det mötet. Exempelvis ställde jag testfrågan till honom om han också uteslöt Visna-viruset som orsaken till fårens Maedi-Visna sjukdom. Hans svar blev ja, Alltså slog det mig att han förklarar den sjukdomens orsak med fårens promiskuösa leverne gärna uppiffat med intagande av allehanda droger som poppers etc. samma ”förklaring” han hade uttryckt för Aids uppkomst.

Hela Duesbergs uppförande under konferensen var förvirrande. Men detta var förmodligen avsikten – att skapa förvirring i en vetenskaplig frågeställning.

Diskussion och debatt

Frågeställningen om HIV var en laboratorieprodukt medvetet framställd för att hejda befolkningsökningen är för de flesta en alldeles för oerhörd frågeställning. Man vill gärna förneka den möjligheten. Men det finns också en annan dimension. Då, när boken var färsk, var det relativt enkelt att nå ut via media. De flesta lokala nyhetstidningar som tillfrågades lämnade gärna stort utrymme. Till och med Sveriges Television gjorde ett stort inslag i sitt nyhetsprogram – flera radioprogram gjorde detsamma. Men efter millennieskiftet har debatt- och diskussionsklimatet allvarligt försämrats. Nu gäller detsamma överlag för lokala tidningar, som för de stora tidningarna när boken kom ut. Dagens Nyheters Karin Bojs var exempelvis på plats vid min premiärföreläsning 1992, men bestämdes sig för att inte skriva någonting. Däremot skrev exempelvis göteborgska Arbetet rättframma referat.

Jämte mig och i den grupp SARA som vi bildade 1990 deltog också filmaren Roy Andersson, som under arbetet med sin kortfilm Någonting har hänt djupdök i aids ursprung. Hans slutord sedan hans debattartikel ”Vetenskapsmannen och vår tid” också refuserats i DN 1989 (artikeln publicerade jag som chefredaktör för 2000-Talets Vetenskap 10 år senare) blev:

Om vi inte får en debatt om ursprunget till vår tids farsot nu, så kanske nästa virus som lämnar laboratoriet smittar luftburet. Inför den möjligheten kan vi bara be att det inte smittar när vi skrattar tillsammans

Ingemar Ljungqvist, författare, skribent, lärare