Den 21 juli 1973 bröts lugnet i Lillehammer på det mest brutala sätt. Ahmed Bouchikhi, en 30-årig marockansk servitör som levt ett stilla liv i Norge sedan 1966, gick hem från biografen tillsammans med sin sju månader gravida norska hustru Torill. Klockan var halv elva på kvällen när ett mordkommando från Israels säkerhetstjänst Mossad klev ur sina bilar.
Två agenter steg fram mot paret. Med ljuddämpade pistoler av kaliber .22 öppnade de eld. Tretton kulor träffade Bouchikhi medan hans fru stod bredvid och bevittnade det hela. Mannen, vars enda "brott" var att ha mörkt hår, Mellanösternbakgrund och tala franska, avled nästan omedelbart.
Det skulle bli Lillehammers första mord på 36 år. Men för Israel var det bara ytterligare ett namn på en mycket lång lista.
Brittiska ministrar och svenska kungligheter
Lillehammer-mordet var långt ifrån någon isolerad incident. Redan innan staten Israel grundades 1948 hade judiska paramilitära grupper och terrorister etablerat lönnmord som sitt modus operandi. Terrorgruppen Lehi mördade den brittiske ministern Lord Moyne i Kairo 1944 – två unga judiska terrorister sköt honom när han kom hem till lunch.
Två år senare, 1946, sprängde terrorgruppen Irgun King David Hotel i Jerusalem, där den brittiska administrationen hade sin bas. 91 människor dödades, många av dem civila hotellgäster och personal. Ledaren för Irgun, Menachem Begin, skulle senare bli Israels premiärminister.
Men det kanske mest ökända mordet skedde 1948, när samma Lehi-grupp lönnmördade FN:s medlare Folke Bernadotte på Jerusalems gator. Den svenske greven, ironiskt nog hyllad för att han ansågs ha räddat tusentals judar från tyska koncentrationsläger, sköts ihjäl med en tysk kulsprutepistol för att hans fredsplan ansågs hota drömmen om "Stor-Israel".
Mördarna blev aldrig straffade – terrorledaren Yitzhak Shamir blev istället Israels premiärminister på 1980-talet, medan skytten Yehoshua Cohen kom att bli David Ben-Gurions (även han israelisk premiärminister) livvakt.
Sverige har aldrig fått någon officiell ursäkt och det svenska kungahuset har inte besökt Israel sedan dess.
Global mordlista
Efter statens grundande institutionaliserades lönnmorden. Mossad skapades 1949 och började snart genomföra "riktade dödanden" världen över – en eufemism för statssanktionerade mord där offren långt ifrån alltid var militära mål.
Vetenskapsmän eliminerades systematiskt. Tyska raketforskare som arbetade för Egypten på 1960-talet mördades eller skadades i brevbomber. Den egyptiske kärnfysikern Yahya al-Mashad dödades i sitt hotellrum i Paris 1980 och iranska kärnforskare har lönnmördats på Teherans gator så sent som i år.
I Europa genomfördes mord som om kontinenten var Mossads privata jaktmark. Mahmoud Hamshari sprängdes i luften via en bomb i sin telefon i Paris 1972. översättaren Wael Zwaiter sköts ned i sin trappuppgång i Rom samma år och Basel al-Kubaisi dödades på en gata i Paris 1973.
I Sydamerika jagades gömda nationalsocialister, men också palestinska aktivister. Letten Herbert Cukurs torterades och mördades i Montevideo 1965 och palestinska studenter och intellektuella dödades i Buenos Aires och São Paulo under 1970- och 80-talen.
Listan kan göras lång: Tunis, Malta, Cypern, Dubai, Damaskus. Ingen plats var för avlägsen, ingen gräns för helig. Israel hade gjort hela världen till sitt jaktrevir för vedergällning.
Norge – den osannolika jaktmarken
När Mossad fick tips om att Ali Hassan Salameh, "Den röde prinsen" som anklagades för OS-massakern i München 1972, gömde sig i Lillehammer, skickades ett 15 man starkt team till Norge. Underrättelsen var dock helt fel, men detta spelade ingen roll – Israels hämndbegär efter München var gränslöst. Operation Guds vrede hade redan krävt många liv, men i Lillehammer skulle operationen sluta i katastrof.
Främlingarna i den lilla staden med färre än 20 000 invånare stack ut omedelbart. Hyrbilar, walkie-talkies, konstiga rörelsemönster – allt noterades av den nyfikna lokalbefolkningen. Men Mossad-agenterna, vana vid att operera med straffrihet, ignorerade varningssignalerna.
Det som gör Lillehammer särskilt anmärkningsvärt är att flera av agenterna kände på sig att de skulle döda fel man. Agenten Sylvia Rafael rapporterade tvivel till sina överordnade och Marianne Gladnikoff hörde mannen tala norska och sa att han inte matchade beskrivningen.
En kvinnlig agent hoppade till och med i poolen för att avlyssna honom och hörde honom tala franska – vilket ironiskt nog "bekräftade" den felaktiga identifieringen eftersom den egentliga måltavlan Salameh var flerspråklig. Men alla andra signaler pekade åt fel håll: mannen var för lång, för smal, och saknade Salamehs karakteristiska drag.
Men operationsledaren Michael Harari – en Mossad-veteran som orkestrerat mord över hela världen – vägrade lyssna. "Jag vet bättre," uppges han ha sagt.
Dan Arbel, en av de gripna agenterna, avslöjade 50 år senare sanningen till norska NRK: "Vi visste att vi dödade fel man". De sköt ändå. Order var order. En oskyldig mans liv betydde mindre än att okritiskt följa kommandokedjan.
— Jag såg mannen i Lillehammer tydligt, och jag sa till Mike (Harari) att 'det här är inte rätt person, det här är inte Salameh', upprepade Arbel.
Nio flydde till Israel
Den norska polisen behövde bara 12 timmar för att gripa de första agenterna. Dan Arbel och Marianne Gladnikoff togs på flygplatsen med samma hyrbil de använt vid mordet – amatörmässigt även för Mossads låga standarder i Norge.
Arbel, som led av klaustrofobi, bröt samman omedelbart. Han gav upp adressen till det säkra huset i Østerås. Razzian avslöjade ett helt nätverk: nycklar till säkra hus över hela Europa, förfalskade pass, mordplaner.
Sex agenter greps. Nio flydde till Israel, inklusive mördarna och Mossadchefen Zvi Zamir. Som vanligt skulle de faktiska mördarna aldrig ställas till svars.
Symboliska straff
Rättegången i Oslo 1974 blev en parodi. De gripna dömdes till symboliska straff, men behövde inte ens sitta av dessa. Sylvia Rafael dömdes till 5,5 års fängelse, Abraham Gehmer till 5 år och Dan Arbel och Marianne Gladnikoff till 2,5 år vardera.
Efter bara 15 månader släpptes dock alla fria och skickades hem till Israel efter politiska påtryckningar. Rafael kom senare att gifta sig med sin norske försvarsadvokat.
Israel betalade så småningom ett symboliskt skadestånd 1996 – 23 år senare. De uttryckte "sorg" men erkände aldrig någon skuld för dådet. För dem var Bouchikhi mest ett pinsamt misstag.
— För mig är den här kompensationen blodspengar, har sonen Jamal Terje Rutgersen kommenterat i en tv-intervju.
— De sa uttryckligen att de inte tog ansvar för detta, men att de ville betala kompensation för att bevara de goda relationerna mellan Israel och Norge.
For Ahmed Bouchikhi, a Moroccan waiter, July 21, 1973, began as a normal evening.
He did not know that Mossad agents would kill him in an assassination that would lead to a case known as the “Lillehammer Affair” — one that Israel refused to take responsibility for 52 years pic.twitter.com/P9fd5qkoAY
— TRT World (@trtworld) July 21, 2025
Den israeliske journalisten Ronen Bergman, som skrivit omfattande om Mossads hemliga operationer, förklarar att när agenterna i Lillehammer såg Bouchiki ta emot ett paket från en misstänkt kontaktperson blev de övertygade om att han var terrorist – och resonerade att även om han inte var "storterrorist" så var han säkert en "liten terrorist" och borde således ändå likvideras.
Paketet visade sig senare bara innehålla LP-skivor, men då hade den oskyldige kyparen redan skjutits ihjäl.
Den verkliga måltavlans öde
Medan en oskyldig man låg död i den norska skidorten fortsatte Ali Hassan Salameh att leva vidare. Först 1979 lyckades Mossad mörda honom i Beirut med en bilbomb som också dödade fyra livvakter och fyra civila förbipasserande. Det ansågs vara ett acceptabelt pris för att döda en misstänkt terrorist.
Lillehammer-fiaskot avslöjade också Mossads europeiska nätverk. Nycklar hittade på gripna agenter ledde till razzior i Paris, Rom, Bryssel. Säkra hus, vapengömmor, flyktvägar – allt exponerades.
För första gången kunde världen se omfattningen av Israels mordapparat. Avslöjandet att ett stort antal västerländska underrättelsetjänster assisterat Mossad chockerade till och med Israels allierade.
Men var detta verkligen en "katastrof" för Israel? Eller bara ett tillfälligt bakslag i en mordkampanj som fortsatt oförminskat i årtionden?
Ett mönster som fortsätter
Israeliska underrättelsetoppar har hävdat att de lärt sig av Lillehammer. Att de infört striktare protokoll och bättre verifiering – men lönnmorden har aldrig upphört.
Hotellrum i Dubai där misstänkta stryps av agenter med förfalskade pass. Bilar som exploderar på Teherans gator. Forskare som skjuts med fjärrstyrda vapen eller palestinska aktivister som "försvinner" från europeiska huvudstäder. Mystiska "olyckor" som drabbar utpekade fiender till Israel från Kairo till Kuala Lumpur.
Årtionde efter årtionde fortsätter samma mönster. Tekniken har förbättrats – från kulsprutepistoler till drönare och AI-styrda vapen. Försiktigheten har ökat – team som en gång lämnade spår överallt arbetar nu i skuggorna. Men den fundamentala principen – att Israel har rätt att mörda vem som helst, var som helst – består.
Pågående israelisk policy
Ahmed Bouchikhi sköts ned den 21 juli 1973 framför sin hustru som väntade deras barn. Hans mördare flydde till Israel där de levde i frihet resten av sina liv. Michael Harari, mannen som beordrade mordet trots varningar om att de hade fel person, belönades med fortsatt karriär inom underrättelsetjänsten och ingen straffades egentligen för att ha dödat en oskyldig servitör i en liten norsk småstad.
Detta är inte historisk kuriosa utan fortfarande en pågående israelisk policy. Den apparat som mördade Bouchikhi – och Folke Bernadotte innan honom – opererar fortfarande, bara mer sofistikerad och försiktigare med att lämna spår.
Lillehammer exponerade en sanning som många föredrar att ignorera: att Västvärldens främsta allierade i regionen och "den enda demokratin i Mellanöstern" inte bara systematiskt använder mord som politiskt verktyg utan även opererar med förakt för andra nationers suveränitet, och betraktar oskyldiga liv som acceptabla förluster. När internationell lag står i vägen för hämnd är det lagen som får vika – och Israels allierade i Väst fortsätter att se mellan fingrarna.
Den norska regeringen producerade en omfattande rapport om Lillehammer-affären år 2000. Israels egen dokumentation om operationen förblir dock hemligstämplad – vissa sanningar är tydligen för besvärande att offentliggöra även efter ett halvt sekel.
