Vikingen som upptäckte Amerika

I stora delar av världen kopplas den europeiska upptäckten av Amerika fortfarande ihop med den italienske sjöfararen Christofer Columbus. Faktum är dock, som är mer känt i Norden, att europeiska upptäcktsresande satte sina fötter på den nya världens stränder mer än ett halvt årtusende tidigare. Leif Eriksson var pionjären från Grönland som ledde expeditionerna över Atlanten till dagens Kanada - det nordmännen kallade Vinland.

publicerad 8 juni 2024
- av Markus Andersson
Leif Eriksson landstiger i Amerika.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


4360 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Enligt källorna föddes Leif Eriksson omkring år 970 på Island som son till Erik Röde – en norsk upptäckare som bland annat grundade den första nordiska bosättningen på Grönland. Under Leifs barndom och uppväxt var stora delar av världen fortfarande mystisk och outforskad men enligt Grönlänningasagan ska islänningen Bjarni Herlofsson redan 986 ha råkat ut för dimma och kommit ur kurs när han skulle segla från Island till sin far på Grönland. Enligt legenden siktade han tre okända länder som han kallade Helluland, Markland och Vinland – vilka långt senare identifierats som delar av östra Kanada. Han gick dock aldrig iland utan fortsatte istället sin färd mot Grönland, där han ska ha berättat om sina upptäckter.

Enligt sagan ska samme Bjarni 15 år senare ha sålt sitt skepp till just Leif Eriksson, som satte ut med 35 män för att söka efter det land islänningen beskrivit. Eriksson följde den beskrivna rutten och nådde slutligen Nordamerika – men först sannolikt den ö som idag kallas Baffin Island – eller Labradors norra delar.

Eriksson fortsatte utforskandet av den nya kontinenten och satte upp vinterläger i ett mildare klimat, samtidigt som han skickade ut sina män att utforska omgivningarna. Enligt legenderna upptäckte man att där växte vinrankor och druvor – varpå platsen passande nog också fick heta Vinland. På platsen byggde också Eriksson och hans besättning en mindre bosättning, Leifsbudir, som senare kom att nyttjas av andra nordbor som följde i hans spår.

Själv återvände Eriksson till Grönland efter övervintringen – enligt källorna med en last bestående av bland annat timmer och vindruvor. På vägen hem passade han dessutom på att rädda en skeppsbruten isländsk besättning – något som kan ha varit skälet till att han också fick smeknamnet ”Leif den lyckosamme”.

Staty över Leif Eriksson i Minnesota. Foto: Mulad

Eriksson återvände aldrig till den nyupptäckta kontinenten utan dog som hövding på Grönland mellan 1018 och 1025. Hans upptäckter blev dock mycket betydelsefulla och andra nordbor valde snart att söka upp de landområden han och hans besättning beskrivit. Leif Erikssons bror Torvald ska exempelvis senare ha seglat till det nyupptäckta landet, men snart hamnat i konflikt och dräpts av vad man vid tiden benämnde som “skrälingar” – alltså indianer eller inuiter. Enligt Erik Rödes saga seglade också Torfinn Karlsämne tillsammans med 160 män och kvinnor, boskap och förnödenheter och satte upp läger vid just Leifsbudir och försökte där bygga upp ett samhälle. Efter olyckor och konflikter (interna såväl som med urinvånarna) övergavs dock slutligen planerna på en permanent nordisk bosättning i Nordamerika.

Hur mycket sanning det ligger i sagorna är idag svårt att säga med säkerhet. Det står dock definitivt klart att nordbor mellan år 990 och 1050 faktiskt bosatt sig i Nordamerika. Vid L’Anse aux Meadows, i de norra delarna av kanadensiska Newfoundland, upptäcktes redan på 1960-talet rester efter en vikingabosättning där bland annat minst åtta husgrunder, verktyg, metallrester, synålar och rester av en smedja påträffades. Det kunde också bedömas att bosättningen använts endast ett par år innan den övergivits – vilket också stämmer väl överens med de nordiska sagorna.

Rekonstruktion av vikingabosättning i L’Anse aux Meadows. Foto: Dylan Kereluk/CC BY 2.0

När fransmännen koloniserade Nordamerika på 1600-talet fick de höra en indianlegend där det berättades att det långt bort i norr funnits ett kungarike där blonda män satt på stora rikedomar av guld och pälsverk – men att det var nästan garanterat dödsdömt att försöka ta sig dit. Det har åtminstone lyfts fram hypoteser om att berättelserna haft sitt upphov i verkliga möten med nordmän hundratals år tidigare.

Även om Leif Eriksson och de nordiska upptäcktsresandena kanske inte orsakade någon långsiktig större förändring för den nordamerikanska kontinenten, har de definitivt bidragit till vår förståelse för världens utforskning. Vikingarnas upptäckaranda och sjöfartskunskaper var exceptionella och deras resor utvidgade världsbilden i Europa långt före renässansens upptäcktsresor.

Leif Erikssons upptäckt av Amerika. Målning: Christian Krohg (1893)

Dagen för Leif Erikssons landstigning i den nya världen, 9 oktober, firas idag i delar av USA med Leif Eriksson-dagen, som en hyllning till vikingarnas bedrift och de nordiska bidragen till världens historia. Firandet är heller inte bara ett erkännande av Erikssons prestationer utan också av utbytet och mötet mellan två världar.

Även om det fortfarande finns många obesvarade frågor om Erikssons tid i Vinland har hans arv på många sätt levt kvar. Intresset för vikingarnas resor och deras kultur har blivit ett område för såväl akademisk forskning som populär fascination över Leif Erikssons upptäckaranda, som drev honom och hans besättning hela vägen över Atlantens stormiga hav till platser där inga européer tidigare satt sina fötter.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!