Den gamle grekiske filosofen Aristoteles gjorde en tydlig skillnad på ekonomi och vad han kallade för "krematistik". Ekonomi, betonade han, handlade om konsten för ett samhälle att hushålla med resurser, medan krematistiken definierades som konsten att berika sig.
Just krematistiska tendenser är något som världens bankirskrå sedan Aristoteles dagar lyckats bygga in i det moderna finansiella systemets själva väsen, något som aktualiseras i samband med varje ny finanskris.
I början av förra veckan gick Silicon Valley Bank i konkurs efter en likviditetskris. Banken var USA:s 16:e största bank och inte definierad som en så kallad ”systemkritisk institution” - en så kallad "SIFI-bank" vilket enligt definitioner av den så kallade Dodd-Frank-lagen som tvingar banken att göra så kallade ”bail-ins” vid likviditetsproblem - att man helt enkelt beslagtar medel från bankens finansiärer och insättare för att förhindra att banken går omkull. Praktiken motiveras med att SIFI-banker kan orsaka en dominoeffekt för den omgivande ekonomin och infördes som lag i USA 2010 i eftermälet av den senaste stora finanskrisen 2007-2008.
Även om Silicon Valley Bank i juridisk mening inte uppfyllt kriterierna för en SIFI-bank verkar den dock med facit på hand ha varit just en sådan systemkritisk bank i praktiken. Den senaste veckan fick under gårdagskvällen ett dramatiskt slut när den anrika jättebanken Credit Suisse i praktiken räddades genom ett gigantiskt uppköp av den andra schweiziska storbanken UBS, i en affär som garanteras med 100 miljarder schweiziska franc (över 1 biljon kronor) från den schweiziska centralbanken. Affären beskrivs som historisk och som ett försök att stoppa fler dominobrickor från att falla i banksektorn.
I finanskrisen 2008, när Lehman Brothers undergång skakade världen, var katalysatorn framförallt finpaketterade värdepapper baserade på dåliga huslån. Flera analytiker pekar på att det i den nuvarande situationen framförallt är så kallad derivathandel som bidrar till mörka orosmoln på finanshimlen.
Derivathandelns ursprungliga syfte var att för bönder och andra näringsidkare med oförutsägbar produktion väga upp för dåliga år genom att ”spela mot sig själva” och därmed försäkra sig från undergång i händelse av en svag skörd. På moderna finansmarknader av idag kan det handla om att spela på sådant som priset på guld, en valutakurs eller värdet på en aktie. Principiellt sett är derivatmarknader således egentligen inte mer avancerade än spel på hästar, men i praktiken är spelformerna och uppläggen oerhört komplexa och svåröverskådliga även för seriösa analytiker.
Silicon Valley Bank hade 27,7 miljarder dollar i derivat, förstås ingen liten summa, men samtidigt blott växelpengar i jämförelse med de 50 biljoner (50 000 miljarder) dollar som hålls i derivat av bankjätten JP Morgan, som länge dominerat derivatmarknaden i USA tillsammans med Goldman Sachs och Citibank. Just JP Morgan omnämns också i världens börsnyheter som den bank som bedömdes löpa störst risk att hamna i en liknande situation som Credit Suisse om inte gårdagens räddningsaffär hade gått igenom.
Oavsett om dominobrickorna med detta just nu slutar falla eller inte, påminner det inträffade om jättebankernas exceptionellt privilegierade samhällsposition. Inte bara åtnjuter bankerna förmånen att skapa pengar ur tomma intet genom systemet baserat på så kallade fraktionella reserver, där banker kan låna ut mer pengar än vad man har i valvet - något som, kan tilläggas, även verkar ha ställt till det för Silicon Valley Bank när man drabbades av bankrusning då oroliga insättare ville ha ut sina tillgångar kontant.
Som den Schweiziska studien The Network of Global Corporate Control så tydligt visade redan 2011, utgör världens storbanker i praktiken ett närmast samlat konglomerat där man i hög utsträckning äger varandra. Det gör också att allmänheten är tagna som gisslan eftersom någon av storbankernas undergång kan innebära att hela systemet sätts på spel. När bankernas satsningar går åt fanders får den vanlige medborgaren således ta notan för gigantiska räddningspaket - antingen via skattesedeln eller genom att penningsedeln urholkas i värde när centralbanken öppnar sedelpressarna - som i fallet med den senaste räddningsaktionen i Schweiz.
Det är förstås en fullkomligt orimlig och orättvis affärsmodell som förr eller senare måste kasseras.
Faktum är att bankvärlden verkar bära på en viss självinsikt om detta och redan är i färd med att presentera en modifierad modell för banksystemet i form av så kallad digital centralbanksvaluta (CBDC) - vilket lyftes under lördagen på NyD Analys. Systemets totalitära potential kan inte beskrivas som något annat än skrämmande för varje person med minsta frihetliga fiber i kroppen, men om man lyssnar till globalistiska profiler som Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak (med bakgrund på storbanken Goldman Sachs) är systemet något som kommer att föras fram som en lösning inte bara på finanskriser, utan även på sådant som klimatkriser och framtida pandemikriser.
Möjligheter finns samtidigt till positiv finansiell innovation som ligger i allmänhetens intresse, vilket kan tilläggas faktiskt var det första tema som undertecknad förde fram när jag själv kom i kontakt med Nya Dagbladet i samband med att tidningen gjorde en artikel 2015 om min avhandling i nationalekonomi vid Åbo Akademi: Penningmakten – ett medel för frihet eller slaveri. De senaste veckornas turbulens på världens finansmarknader och den teknokratiska penningreform som drivs på bakom kulisserna antyder att det lär bli ett ämne att återkomma till i fler former framöver.
Isac Boman
Bidra till kriget mot bankerna
Nya Dagbladet förbereder som bäst en rättsprocess för att ställa Länsförsäkringar Bank till svars för vad som tidningens advokat pekar på utgör flera lagbrott i samband med att man under bisarra omständigheter stängde ned tidningens och även redaktionsledningens privata konton.
Hjälp oss uthärda ekonomiskt medan vi strider för fri media och för allas rätt till ett bankkonto. Detaljer om hur du bidrar till krigskassan hittar du här.
