Den svenska modellen har historiskt kännetecknats av ett offentligt ansvar för grundläggande samhällsfunktioner, där välfärdstjänster och infrastruktur har finansierats gemensamt och drivits i offentlig regi. Syftet har varit att säkerställa jämlik tillgång, hög kvalitet och demokratisk kontroll över verksamheter av avgörande betydelse för samhällsutvecklingen.
Under de senaste decennierna har denna modell successivt förändrats genom en långtgående marknadsanpassning, privatiseringar och konkurrensutsättning. Kollektivtrafiken utgör ett tydligt exempel på denna utveckling. Sedan 1990-talet har driften av kollektivtrafiken i Sverige i stor utsträckning organiserats genom upphandlingar, där privata aktörer konkurrerar om trafikavtal. Denna förändring har inneburit att samhällsviktiga funktioner underställts marknadslogik, där lägsta pris och vinstmarginaler ofta tillåts väga tyngre än långsiktiga samhällsintressen. Resultatet har blivit en fragmentiserad trafikverksamhet, där den offentliga huvudmannens direkta inflytande över genomförandet av kollektivtrafiken försvagats.
Forskning om marknadsstyrning i offentlig sektor har visat att detta skapar problem för såväl kvalitet, kontinuitet som personalförhållanden. Arbetsmiljön för förare och personal har försämrats till följd av korta anställningar, splittrade arbetsgivare och återkommande anbudsprocesser. Bussförarbristen har under senare år förvärrats och blivit ett strukturellt problem, där många förare lämnar yrket på grund av hög arbetsbelastning, osäkra scheman och bristande arbetsvillkor. Detta påverkar i sin tur trafikutbudet negativt, särskilt i glesbygd och mindre lönsamma områden samt säkerheten. Den negativa spiralen hotar både tillgänglighet och samhällsekonomisk effektivitet.
Samtidigt är det viktigt att klargöra att dagens lagstiftning ger regioner och kommuner möjlighet att driva kollektivtrafik i egen regi, under förutsättning att politisk majoritet och organisatoriska förutsättningar finns. Det är således inte juridiska hinder som omöjliggör egenregidrift, utan i hög grad politiska beslut och ideologiska ställningstaganden. Ansvaret för kollektivtrafikens organisering och de konsekvenser som följer av valda modeller vilar ytterst på de folkvalda. Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen åligger det allmänna att verka för att ”trygga den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd”. Det innebär att situationen med försämrad trafik, skenande förarbrist och undermålig arbetsmiljö för kollektivtrafikens personal är en direkt politisk fråga och ett ansvar för regionernas beslutsfattare.
Det har inget med politiskt mod att göra. Det är politikernas direkta ansvar. Mot denna bakgrund bör kollektivtrafikens organisering och styrning aktualiseras som en central del i diskussionen om välfärdens framtida utformning. Ett konkret politiskt krav bör vara att regioner aktivt utreder och återinför egenregidrift där så är möjligt och lämpligt, i syfte att stärka den demokratiska kontrollen, förbättra arbetsvillkoren och säkerställa ett robust och jämlikt kollektivtrafiksystem i enlighet med regeringsformens krav på det allmännas ansvar för medborgarnas välfärd.
Ett sådant initiativ skulle utgöra ett nödvändigt steg för att åter stärka den svenska modellen och säkerställa att kollektivtrafiken drivs i medborgarnas, snarare än marknadens, intresse.
Peter Sellen, Bussförare Stockholm
