Den här artikeln publicerades för 7 år sedan

https://nyadagbladet.se/debatt/sa-avancerar-kampanjen-for-legalisering-av-pedofili/

Debatt

”Så avancerar kampanjen för legalisering av pedofili”

Vårt nuvarande samhälle står alltjämt med kraft emot pedofilin. Samtidigt har vår kultur redan anammat uppfattningen att den sexuella orienteringen är medfödd och oföränderlig liksom att barnet har sexuella rättigheter, vilket allt kan användas i kampanjen för pedofilins legalisering. Det skriver Tapio Puolimatka, professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet.

publicerad 23 oktober 2018

Foto: Guillaume Paumier/CC BY 2.0

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Lagar rörande kön och sexualitet har på senare år ändrats i många västländer, varvid man utnyttjat den känslopåverkande fantasin om att den sexuella orienteringen skulle vara medfödd och oföränderlig. Jämlikheten och de mänskliga rättigheterna har ansetts kräva att människor får ingå äktenskap på den egna sexuella orienteringens villkor. Människorna har invaggats i tron att förändringen av uppfattningen om äktenskapet till könsneutralt inte ger upphov till några större förändringar i samhället. Ändringen av äktenskapslagen leder dock till förändring även av lagarna om moder- och faderskap liksom av undervisningen om kön och sexualitet.

Hur långt kommer denna förändringsprocess att gå? Några forskare har framkastat att fantasierna om att den sexuella orienteringen skulle vara medfödd och oföränderlig lägger grunden även för en kampanj till försvar för pedofilers sexuella rättigheter. När pedofili i medierna börjar framställas som en medfödd och oföränderlig sexuell orientering och med denna kampanj förenas den i vår tids sexologi rådande uppfattningen om barnet såsom en varelse, som söker och behöver sexuell njutning och som har sexuella rättigheter, då grundläggs en process, som så småningom leder till legalisering av först pederasti och sedan pedofili.

Hur medierna påverkar

Enligt Doug Mainwarings (2017) analys har mediekampanjen för normalisering av sexuella relationer mellan vuxna och barn redan börjat. I första skedet är avsikten att normalisera sexuella relationer mellan vuxna och tonåringar (pederasti), varefter man sedan går vidare till att normalisera sexuella relationer mellan vuxna och barn. En dylik normaliseringsprocess genomföres med hjälp av TV-serier, dokumentärer och tidningsartiklar, där dessa relationer skildras såsom något positivt eller åtminstone oskadligt.

”Först normaliseras pederasti och sedan pedofili. Och det genomförs på samma sätt som under vår livstid homosexualitet har nått en fullständig acceptans. Det talas oupphörligt i medierna om homosexualitet och den framställs ideligen i spelfilmer och på TV som något bra, så att den blivit inte bara något vanligt utan även uttjatat.” (Mainwaring 2017) När det gått så långt att det blivit ofarligt och uttjatat, blir det möjligt att legalisera det.

Som exempel på första skedet i denna strategi nämner Mainwaring en Hollywood-film, som premiärvisades i november 2017, Call Me by Your Name. Den handlar om en vuxen mans sexuella relation med en 17-årig pojke, alltså pederasti. Filmen har fått översvallande lovord i många amerikanska tidningar, och filmrecensenter föreslår den redan för Oscarspris. I filmen skildras ej den vanliga situation, vari den vuxne mannen söker förleda den yngre pojken. I stället visar filmen hur pojken söker den sexuella förbindelsen med den vuxne mannen.

I filmen visas hur den 17-årige Elios far accepterar sin sons sexuella relation med den vuxne mannen. Han beklagar att han själv inte fick samma möjligheter, när han var i sonens ålder. På detta vis ger filmen föräldrarna modellen för deras ”normala” sätt att förhålla sig till en ung sons sexuella experiment och eftersträvar sålunda att sätta föräldrars naturliga beskyddarinstinkt ur spel.

Ideologi påverkar forskningen

Även den vid universitetet i Austin (Texas) verksamme sexualforskaren Mark Regnerus (2017) ser tecken på att försök görs att i en nära framtid få en allmän acceptans för pedofili. Han tror att denna kampanj kommer att lyckas, eftersom den bygger på samma antaganden enligt vilka man fick en allmän acceptans för en könsneutral äktenskapslag. Redan nu försöker man i sexualforskningen med tvivelaktig slutledning försvara uppfattningen att sexuella relationer med vuxna inte skadar barnen, eftersom de unga kan erhålla njutning av dessa relationer (Rind & Welter 2014; Rind 2017a; Rind 2017b).

Att unga kan känna njutning i sexuella relationer med vuxna betyder dock inte att sex med vuxna inte skulle skada dessa unga. Skada kan ske fastän de inte är medvetna om att känna skada. Unga far lätt vilse i fråga om sådant som för deras egenskap av människa är på lång sikt värdefullt och viktigt. Erfarenheten av sexuell njutning blir förvriden i en relation, där den unge ej är en jämlik partner, vilket leder det erotiska begäret i en osund riktning. Så karakteriserar Regnerus (2017) dylikt sexuellt utnyttjande av unga som ”djävulskt” (diabolical), eftersom de unga inte nödvändigtvis ens är medvetna om att de skadas och därför inte heller förmår söka medel för att få den egna sexuallustens utveckling att gå i en sund riktning, till exempel den hjälp de kan få i terapi.

Filosofen Roger Scruton (2006: 295-298) anser pedofili jämförbar med tidelag och nekrofili så till vida som i alla dessa alternativ den sexuella lustens objekt är något (ett djur, ett lik, ett barn), som den vuxne kan styra. ”Lika litet som tidelagsidkaren och nekrofilen förmår pedofilen överlämna sig åt den fulla utmaning ett annat perspektiv medför utan måste begränsa sin uppmärksamhet till det han även kan kontrollera.” (296) Nekrofilin är den sexuella perversionens absoluta form, eftersom i nekrofilin den andres existens anses som ett hot mot egen sexuell strävan. I andra perversioner finns begär till den andre men i en försvagad form. Pedofilen hyser begär till barnet just därför att det är ett barn, som det är möjligt att kontrollera och manipulera för de egna begärens tillfredsställelse, eftersom barnet inte kan med samma kraft och förmåga vara medvetet och uttrycka sina begär och sitt eget perspektiv. Barnet förmår inte heller bedöma det mot den egna personen riktade sexuella våldets långsiktiga följder för det egna sexuella begärets utveckling, vilken till följd av pedofilin förgiftas och smutsats med minnen av tvång och alienation.

Alfred Kinseys inflytande

I vår tids sexologi och därmed även sexualundervisning har den uppfattningen blivit rådande att barn är varelser, som alltifrån födelsen söker sexuell njutning. I enlighet därmed har sexualundervisningens ändamål blivit att avlägsna hinder och hjälpa barnet att uppnå sexuell njutning. I daghem och skolor har man tagit i bruk en så kallad helhetsinriktad sexualundervisning, som förmedlar fantasiföreställningen om att olika sexuella levnadssätt är likvärdiga.

En viktig grund till vår tids uppfattning om barnets sexualitet är Alfred Kinseys och hans kollegers forskning, vari de hävdade sig för första gången ha vetenskapligt konstaterat att i orgasm kulminerande sexualitet hör till barns, även spädbarns, normala liv. Utgående från detta tänker man sig att barnet har ”rätt” till sexuellt beteende oavsett hur föräldrarna bedömer detta – rätt till sexualitet i alla former, bara dessa är frivilliga och grundas på gemensamt samtycke. Därvid glömmer man att barnets frivillighet med lätthet kan manipuleras.

På Kinseys barnforskning stöder sig till exempel Robert Crooks och Karla Baur i sitt grundläggande verk om sexologi, Our Sexuality. I bokens första upplaga (1983:410) skrev författarna: ”Det felaktiga antagandet att barndomen är en period av latent sexualitet har så småningom smulats sönder under inverkan av Alfred Kinseys och andra framstående forskares forskningsresultat. I själva verket erkänner man numera att spädbarn av båda könen redan vid födelsen har förmågan att känna sexuell vällust och reagera sexuellt.”

I bokens tolfte upplaga (2014:344) citeras ur Kinseys bok framställningen av små barns orgasmer och konstateras: ”Det är omöjligt att bestämma vad dylika sexuella erfarenheter betyder för spädbarn, men det är rimligen säkert att dessa aktiviteter skänker tillfredsställelse.”

Pedofilers uppgifter om egna iakttagelser såsom kunskapskälla

I sin bok säger Crooks och Baur att Kinseys forskning rörande barn såsom enda kunskapskälla har mödrars uppgifter om sina iakttagelser. I boken nämns icke den andra, betydligt viktigare kunskapskällan. Enligt Kinseys biograf James Jones (2004) grundade sig Kinseys framställning av barns och spädbarns sexualitet och ”orgasmer” till stor del på pedofilers uppgifter om egna iakttagelser.

Kan man då anse Jones’ påstående tillförlitligt? Kinseyinstitutets förutvarande chef och Kinseys nära medarbetare Paul H. Gebhard skriver på baksidan av omslaget till Jones’ bok: ”Detta verk är Alfred Kinseys definitiva biografi. Jones’ arbete utmärks icke endast av sin rikedom på detaljer utan även av sin omsorgsfulla noggrannhet.”

Den uppfattning vår tids sexologi har om barnets sexualitet har påverkats av det kapitel i Kinseys bok om den manliga sexualiteten, där Kinsey avhandlar barns förpubertala sexualitet. Han anser sig ha visat att små barn har förmåga att uppleva orgasm, att sexuell aktivitet är naturlig för människan alltifrån födelsen och att sexuell aktivitet inte skadar vare sig spädbarn eller äldre barn. Enligt Kinsey är ett av målen för barnets utveckling förmågan att uppleva sexuell tillfredsställelse. Kinsey berättar öppet i sin bok att materialet härrör ”från äldre personer, som varit i sexuell kontakt med unga pojkar” (Kinsey 1948:160).

Kapitlets text och i denna införda tabeller uppger att yngre än ettåriga barn stimulerades sexuellt (det vill säga utnyttjades sexuellt) och iakttogs oavbrutet under en timme och en fyraåring till och med 24 timmar oavbrutet. Kinsey uttalar öppet att en av hans informanter hade varit ”i sexuell kontakt med vissa pojkar under många år (i vissa fall rent av sexton år), alltifrån tidig förpubertet ända till sena tonår och tjugo års ålder.” (Kinsey, 1948: 160-161)

Enligt Kinseys biograf James Jones (2004:511) bygger detta kapitel på material som till stor del härrör från en enda känd person, som Jones betecknar som ”Mr X”. Ifrågavarande mr X hade sexuellt utnyttjat 600 pojkar och 200 flickor och upplevat sexuella relationer med djur av många arter (Jones 2004:507). Mr X hade om sina sexuella erfarenheter gjort utförliga minnesanteckningar, vari han rapporterade barnens-offrens reaktioner och beteenden.

Mr X:s minnesanteckningar utgjorde en betydande del av det material, på vars grundval Kinsey bildade sin uppfattning om barns sexualitet. I ett brev till mr X skriver Kinsey: ”Jag gratulerar dig till din forskningsinställning, som lett dig till att samla material under så många år.” Senare tillade han: ”Allt det material du samlat bör finna vägen till vetenskapliga publikationer.” (Kinsey, anf. av Jones 2004:508)

James Jones anser dock (2004:510) att det från vetenskapens synpunkt sett hade varit bättre om Kinseys intensiva lust att få nytt material inte hade fördunklat hans omdömesförmåga:

”Hur man än betraktar saken, bör hans förhållande till mr X tjäna som ett varnande exempel. Mr X:s erfarenheter må vara hur värdefulla för vetenskapen som helst, men faktum kvarstår att han var en rovgirig pedofil – en väldig blind fläck i Kinseys synfält framträdde däri att han övertog mr X:s efter brottsliga gärningar gjorda minnesanteckningar och förvandlade dessa till faktamaterial.” (Jones 2004:510-511)

Skänker pedofiler barn sexuell njutning?

Med stöd i mr X:s material beskrev Kinsey barns orgasmer. Vissa pojkar ”håller eller kippar efter andan, stirrar med ögonen eller kniper ihop dem, händerna darrar, munnen förvrids, ibland sticks tungan ut; hela kroppen eller kroppsdelar rycker till som i kramp.” Kinsey säger vidare att samma pojkar upplever ”en gradvis och ibland utdragen utveckling till orgasm, vari ingår ännu häftigare krampryckningar i hela kroppen; kraftig andning, jämmer, kvidande, snyftningar eller ännu vildare tjut, ibland ymnigt tårflöde (i synnerhet hos yngre barn).” En annan grupp företedde hysteriskt skratt, tal, sadistiska eller sadomasochistiska reaktioner, hastiga rörelser (vid antingen onani eller samlag), kulminerande i mer eller mindre våldsamma rörelser, som fortsätter orgasmen igenom.” Hos andra personer förekom orgasmer, vilka ”kulminerade i extrem skälvning, sammanbrott, ansiktsfärgens försvinnande och ibland personens medvetenhetsförlust.” Några pojkar led ”outhärdliga kval och kunde skrika, om rörelsen fortsattes eller penis ens berördes.” Den sistnämnda gruppens medlemmar ”spjärnade emot för att komma loss från sin partner och kunde göra ännu våldsammare försök att undvika höjdpunkten, fastän de ”tydligt erhåller sexuell njutning av situationen.” (Kinsey 1948:161)

Sexualbrottslingar av mr X:s typ övertygade Kinsey om att barn ”tydligt erhåller sexuell njutning av situationen”, fastän de kämpar för att komma loss, kippar efter andan, skriker av smärta eller rent av förlorar medvetandet. Detta pedofilers påstående om den njutning barnen erhåller upprepas i många av vår tids sexologiska arbeten, där barns sexualitet avhandlas. På detta påstående bygger delvis även vår tids sexualundervisning, vari framhålls barnets ”rätt till sexualitet”, rätt att söka sexuell njutning.

Den upplevelse, som för Kinsey definierade orgasmen, var enligt Kinseys biograf James Jones (2004:512) barnens extrema smärtreaktioner under den sexuella tortyr de fick genomlida. Jones ifrågasätter att vi kan anse trovärdigt pedofilers vittnesmål om den njutning de påstår barn erhålla under den sexuella tortyr de förövar mot dem. Att hämta information om barns sexualitet från dem som utnyttjat barnen sexuellt är enligt Judith Riesman detsamma som att draga slutsatser om vuxna kvinnors sexualitet på grundval av våldtäktsmäns berättelser.

I den sexualundervisning, som hämtat inspiration av Kinseys forskning, strävar man att ge barnet kunskap om sexualitet och att aktivera barnet sexuellt så tidigt som möjligt. Enligt den nya sexualundervisningen finns det inga absoluta sexualnormer: alla på ömsesidigt samtycke grundade former för sexuellt beteende är normala och acceptabla. När alla alternativ framställs för barn och unga såsom likvärdiga utan moralisk eller ens hälsomässig värdering, blir det svårt för de unga att uppfatta att en del av dessa alternativ är ägnade att förstöra deras möjligheter att skapa ett varaktigt och lyckligt äktenskap. När dylikt tänkande läres ut till unga inom skolans obligatoriska sexualundervisning, får de svårt att förstå hur sexualiteten förhåller sig till kärleken och att förflytta sexuallivet in i äktenskapet.

Sexuella rättigheter och sexuell hälsa

Vid världskonferensen för kvinnor år 1995 i Peking skrevs för första gången en internationell överenskommelse om erkännande av principerna för sexuella rättigheter. Därefter har många internationella och nationella organisationer sökt förverkliga och utöka de program som Pekingkonferensen antog. Det i Förenta staterna verksamma Rådet för sexualitet, information och utbildning (Sexuality, Information, and Education Council, SIECUS) definierar sexuella rättigheter på följande vis: ”Individen har rätt till kunskap, färdighet, stöd och tjänster för att kunna fatta ansvarsfulla beslut om sin sexualitet, så att de motsvarar egna värden. Till dessa rättigheter hör rätt att bestämma över den egna kroppen, rätt till sexuella relationer på frivillighetens grund, rätt till sexuell och reproduktiv hälsovård på frivillighetens grund liksom möjlighet att uttrycka den egna sexuella orienteringen utan våld eller diskriminering.” (Lottes 2000:20)

Internationella koalitionen för kvinnohälsa (International Women’s Health Coalition) har underavdelningen HERA (Health, Empowerment, Rights and Accountability). Enligt denna är sexuella rättigheter ”en fundamental del av de mänskliga rättigheterna. De innefattar rätten till lustfylld sexualitet, vilken i sig är väsentlig och värdefull men samtidigt ett grundläggande medel för kommunikation och uttryck av kärlek människor emellan. Sexuella rättigheter innehåller i sig rätten till frihet och självständighet i ansvarsfullt sexuellt beteende” (Lottes 2000:22).

Förenta nationernas världshälsoorganisation WHO tillämpar begreppet sexuella rättigheter begränsat även till barn och definierar sexuell aktivitet och erhållandet av den kunskap, som dess förverkligande fordrar, såsom en barnets rättighet. Erhållandet av kunskapen ifråga tolkar WHO såsom barnets skyldighet att deltaga i av WHO bestämd sexualundervisning. 0–4-åriga barns sexuella hälsa sköts enligt WHO genom att man visar barnet att ”till sexualiteten hörande ting är positiva och ger njutning” (SSE 35). Man skall berätta för barnet ”om den njutning och det välbehag som uppstår vid beröringen av den egna kroppen, om den tidiga barndomens onani”, ”om rätten att bekanta sig med den egna nakenheten” och ”rätten att utforska könsidentiteten”. (SE 17, 38-39)

Det begrepp om barns sexuella rättigheter, som WHO använder i sina riktlinjer, lösgör barnen från föräldrarnas auktoritet med hänvisning till ”individens rätt till sexuellt självbestämmande”, som ”hjälper individen att avvisa familjens eller samhällets intrång.” (SSE 18) Emellertid är det enligt forskningen barnets nära kontakt med föräldrarna, som skyddar barnet för omogna sexuella lösningar. Just på sexualundervisningens område behöver de unga föräldrarnas stöd för att kunna handla klokt med tanke på framtida mänskliga relationer.

I sin hävdvunna bemärkelse avser barnets sexuella rättighet barnets rätt att behålla sin sexuella oskuld, det vill säga sexuella oförbereddhet, och att behålla denna ostörd ända tills barnet mognat till en person, som förmår ge sig hän åt en annan person i ett kärleksförhållande med bibehållen integritet. Till barndomens naturliga oskuld hör friheten från sexuella tankar, sexuella fantasier, begär och aktiviteter.

En del av den naturliga oskulden är förmågan att känna skam. Skamkänslan är också en av högkulturens förutsättningar, såsom Neil Postman konstaterar i sin bok The Disappearance of Childhood: ”Civilisationen kan inte existera utan kontroll av impulserna, i synnerhet impulsen till aggression och omedelbar begärstillfredsställelse. Vi löper en ständig fara för att behärskas av barbari, att överväldigas av våld, lössläppt sexualitet, drifter, egoism. Skammen är den mekanism som håller barbariet stången …. Därför har inpräglandet av skamkänslor utgjort en omfattande och känslig del av den undervisning barnet fått hemma och i skolan.” (Postman 81)

Den sexualundervisning, som aktiverar och väcker sexualiteten, avlägsnar hinder och utsätter därmed barnen för sexuella impulser och sexuellt utnyttjande. Skamkänslans försvinnande gör det svårare för barnet att värja sig för sexuellt utnyttjande, eftersom barnets naturliga känslomässiga motreaktion försvagas. Samtidigt försvagar skamkänslans försvinnande eller hämmande barnets förmåga att stå emot egna primitiva impulser.

Den nya sexualundervisningen får kyrkans välsignelse

I sin bok Monta rakkautta (MR, svensk utgåva: Kärlekens mångfald; övers. anm.) omfattar biskop Björn Vikström okritiskt världshälsoorganisationen WHO:s teser om ”sexuell hälsa” och ”barnens sexuella rättigheter”, varmed förstås barns och ungas behov av och rätt till sexuell aktivitet. Med hänvisning till WHO:s begrepp sexuella rättigheter skriver Vikström: ”Kyrkor och de andra religiösa samfund har även en viktig roll och ett ansvar i förverkligandet av de sexuella rättigheterna och den sexuella hälsan” (MR 81). Vikström dryftar inte kritiskt WHO:s definition av ”sexuella rättigheter”, vilken förutsätter att barnet har behov av och rätt till sexuell aktivitet.

Vikström anpassar sig till den naturalistiska sexologins synsätt, enligt vilket ”sexualitetens olika uppenbarelseformer” kan ”förstås som yttringar av naturliga variationer och naturens rikedom” (113). Tillämpat på sexualundervisningen följer därav att ”Det är de vuxnas uppgift att ge tillstånd till sexuell och könslig mångfald.” (1499 I stället för en kritisk bedömning av sexualitetens olika former ligger tonvikten på en kritiklös acceptans av ”sexuell och könslig mångfald” i enlighet med rådande mode.

Även om Vikström entydigt avvisar sexuella relationer mellan vuxna och barn, gör hans grundtanke om ”acceptans för sexuell mångfald” och om ”olika sexuella orienteringar” såsom ”naturens variationer” det möjligt för hans anhängare att anpassa sig till strömningar i tiden, när pedofilin uppfattas såsom en medfödd och oföränderlig sexuell orientering och barnens sexuella rättigheter betraktas såsom rätten att leva i sexuella relationer med vuxna.

Redan nu finns forskare, som anser att sexuella relationer mellan vuxna och barn är acceptabla och rent av väsentliga för barnets sunda utveckling. Till exempel bör man enligt Joan A. Nelson (1989) kalla pedofilen för en visionär som försvarar barnets rättigheter och som ”tror att de problem som kännetecknar vår tid beror på att barndomssexualiteten blivit undertryckt, vilket förbjuder av åldern oberoende sexuell förbindelse att komma till uttryck”.

Till slut

Vårt nuvarande samhälle står alltjämt med kraft emot pedofilin. Samtidigt har vår kultur redan anammat uppfattningen att den sexuella orienteringen är medfödd och oföränderlig liksom att barnet har sexuella rättigheter, vilket allt kan användas i kampanjen för pedofilins legalisering. Kommer denna kampanj att lyckas? Svaret på denna fråga beror på om människorna vaknar till försvar för barnens äkta mänskliga rättigheter.

Tapio Puolimatka, professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet

Översättning: Nya Dagbladet

Referenser, förkortningar och litteratur

Förkortningar
SSE: Världhälsoorganisationen WHO:s regionbyrå för Europa och
BZgA: Seksuaalikasvatuksen standardit Euroopassa. Suuntaviivat poliittisille päättäjille, opetus- ja terveydenhoitoalan viranomaisille ja asiantuntijoille. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos, Helsinki 2010 (Standarder för sexualundervisningen i Europa. Riktlinjer för politiska beslutsfattare, tjänstemän och sakkunniga på undervisningens och sjukvårdens områden).

Litteratur
Crooks, Robert & Baur, Karla (2014) Our Sexuality. Twelth Edition. Wadsworth.

Jones, James H. (2004) Alfred C. Kinsey: A Life. Norton.

Kinsey, Alfred & Pomeroy, Wardell & Martin, Claude & Gebhard, Paul (1948) Sexual Behavior on the Human Male. Philadelphia: Saunders.

Lottes, Ilsa (2000) ”Uusia näkökulmia seksuaaliterveyteen”, teoksessa Osmo Kontula & Ilsa Lottes (toim.) Seksuaaliterveys Suomessa. Helsinki: Tammi.

Mainwaring, Doug (2017) ”Amid sex scandals, Hollywood releases gay ’romance’ that normalizes man-boy sex”, Life Site News 27.11. 2017.

Nelson, Joan A. (1989) ”Intergenerational Sexual Contact: A Continuum Model of Participants and Experience”, Journal of Sex Education & Therapy 15 (1): 3−12.

Postman, Neil (1985) Lyhenevä lapsuus. Suom. Ilkka Rekiaro. WSOY. Amerikanska originalets titel: The Disappearance of Childhood.

Puolimatka, Tapio (2017) Seksuaalivallankumous: perheen ja kulttuurin romahdus. Kauniainen: Perussanoma.

Puolimatka, Tapio (2018) Seksuaalivallankumouksen uskonnolliset juuret. KKJMK.

Regnerus, Mark (2017b) “No Long-Term Harm? The New Scientific Silence on Child-Adult Sex and the Age of Consent”, Public Discourse 20.09. 2017.

Reisman, Judith (2013) Stolen Honor, Stolen Innocence: How America was Betrayed by the Lies and Sexual Crimes of a Mad “Scientist”. New Revolution Publishers.

Rind, Bruce & Welter, Max (2014) “Enjoyment and Emotionally Negative Reactions in Minor-Adult Versus Minor-Peer and Adult-Adult First Postpubescent Coitus: A Secondary Analysis of the Kinsey Data”, Archives of Sexual Behavior (2014) 3: 285−297.

Rind, Bruce (2017a) “First Postpubertal Male Same-Sex Sexual Experience in the National Health and Social Life Survey: Current Functioning in Relation to Age at Time of Experience and Partner Age”, Archives of Sexual Behavior, Published online 17 July 2017.

Rind, Bruce (2017b) Reactions to First Postpubertal Female Same-Sex Sexual Experience in the Kinsey Sample: A Comparison of Minors with Peers, Minors with Adults, and Adults with Adults”, Archives of Sexual Behavior (2017) 46: 1517−1528.
Scruton, Roger (2006) Sexual Desire: A Philosophical Investigation. London: Continuum.

Vikström, Björn (2016) Monta rakkautta: Seksuaalisuuden, parisuhteen ja avioliiton teologia. Helsinki: Kirjapaja. Svensk utgåva: Kärlekens mångfald. Fontana media (2017).

Finska originalartikeln Kampanja pedofilian laillistamiseksi publicerades i den konservativa nättidningen Oikea media, www.oikeamedia.com, den 27 juli 2018.

Tapio Puolimatka är professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet. Han är särskilt inriktad på pedagogikens teori och tradition.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/kritikens-arbetsfalt-ar-saken-inte-individen/

Debatt

”Kritikens arbetsfält är saken, inte individen”

Totalitära samhällsutvecklingen

Kritik i dess sunda form är ett verktyg ämnat för att klargöra och förstå grunden för olika uppfattningar och synsätt - inte ett vapen för att strypa diskussion. Det skriver Kostas Elefteriadis, fysioterapeut.

publicerad 11 april 2025

Foto: Boscaro/Unsplash

Betydelsen av kritik enligt dess grekiska rötter syftar på att bedöma, avgöra och syna.

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Definitionen av kritik och frihet missbrukas ofta av ordfjäskare, ordförvrängare, och ordbroderare i syfte att rättfärdiga och diktera deras egen definition på vad som är rätt och fel, sant och falskt, orsak och verkan eller person och sak. När den rätta definitionen av kritik och frihet missbrukas på grund av okunnighet, eller av medveten förvrängning, omvandlas dessa fantastiska begrepp istället till hotfulla vapen som hindrar utvecklingen av en kreativ diskussionsatmosfär som underlättar förståelsen bakom olika uppfattningar och formandet av problemlösningar.

Definition av kritik och frihetslagen

Ordet ”kritik” kommer av det grekiska verbet krino som kan översättas med att bedöma, avgöra, syna. Kritik är ett tekniskt verktyg som man skall använda för att skapa en atmosfär för fruktbar diskussion och därmed underlätta och effektivisera meningsutbytet, klargöra, begripa, förstå grunden för olika uppfattningar och synsätt, vilket inte nödvändigtvis behöver leda till åsikternas sammanjämkning eller till konsensus (samsyn). Kritiken skall man i detta fall använda som en övervakare för att motverka kränkning av frihetslagen. Kritikens arbetsfält är saken, icke individen. Kritiken är opartisk, har inget intresse av att klandra, kränka eller döma den enskilde.

Om några personer känner sig kränkta av kritikens arbetssätt, vittnar det om feltolkning av vad kritiken är och vad den avser. Kritiken kan inte ändra sitt definitionsmässiga omfång, sitt arbetsområde, bara därför att några personer anser kritiken icke ge dem rätt i sina resonemang och attityder och känner sig personligt angripna av kritik som icke riktas mot någon enskild person utan på en sak, en företeelse, ett handlande, ett förfarande. Då rör det sig i deras fall om en felaktig tolkning av kritiken, ty inga saker, inga företeelser, inga handlingar, inga förfaranden är så heliga att de inte får tåla att kritiskt granskas. När kritiken icke avser personen utan riktar sig uteslutande mot saken, är varje tal om personlig kränkning betydelselöst för den vidare sakliga diskussionen och bör avvisas ur denna.

Frihets lag

Det är viktigt att understryka frihetslagen, som i sin oavvislighet är grunden för en hållbar livsåskådning syftande till enhet. Mänskligheten på vår planet utgör en enhet. Människan tillhör den mänskliga familjen. Även om mänskligheten är uppdelad i olika länders folk där dessa folk talar olika språk samt att folken och andra grupper av människor i länderna har sina kollektiva drivkrafter, sin speciella konsensus, sin speciella uppfattning om verkligheten och livet, sin världs- och livsåskådning, har varje människa som finns på planeten rätt att existera. Människan har rätt att förändras, rätt att utvecklas, att tro och att tvivla, att uttrycka denna tro och denna tvivel i tal och skrift, att känna och att tänka, att handla, att försvara frihet och rätt, allt detta så länge denna människa inte inkräktar på andras lika rätt till detsamma.

Detta är definitionen av frihetslagen. Det är nödvändigt att skilja mellan person och sak. Den rätt frihetslagen ger varje människa att uttrycka sin åsikt medför inget som helst tvång för andra människor att acceptera hennes åsikt såsom riktig eller sann. Alldeles tvärtom: frihetslagen gäller lika för alla, och den frihet som en människa brukar, måste hon medge även alla andra. Med andra ord har dessa andra samma rätt att tro eller tvivla, att ifrågasätta, att utreda, att analysera och syntetisera utgående från egen övertygelse om vad som är rätt och sant. Och för dem alla gäller denna frihet på villkor att de inte inkräktar på andras lika rätt till detsamma.

Tyvärr respekteras inte frihetslagen; olika grupper i den mänskliga familjen vill på manipulativa sätt göra sina ståndpunkter till de enda sanna och giltiga och tvinga dem som tänker annorlunda till tystnad. När grupper eller enskilda påtvingar andra sina åsikter, därför att de anser att deras uppfattning av verkligheten måste gälla mot andras uppfattningar och genom politisk lobbyism skaffar sig makt att genom lagändringar hindra oliktänkande att uttrycka sina ståndpunkter och att straffa dem för dessa, kränker de frihetslagen. De vill inte medge andra den rätt de kräver för sig själva. Detta är översittarens, tyrannens eller diktatorns logik och psykologi.

I frihetslagens anda kan man i den lugna dialogens form, fri från allt tvång och kränkning av människans rätt, skapa en kreativ atmosfär genom att använda kritiskt analytiskt resonemang. Avsikten är att ge och ta emot olika ståndpunkter, därmed berika diskussionen och förhoppningsvis nå en djupare förståelse av de olika uppfattningarnas ursprung, verklighetsvärde och ändamålsenlighet.

Kostas Elefteriadis, fysioterapeut Veidos

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/den-okontrollerade-jakten-i-sverige/

Debatt

”Den okontrollerade jakten i Sverige”

Jägarkåren har för stora rättigheter och behöver striktare regler bland annat genom att knyta mikrofoner till samtliga jaktvapen, skriver hundpsykologen och naturdebattören Charlotte Swanstein.

publicerad 3 april 2025

Montage. Foto: Privat, iStock/ESOlex

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jakt är ett särintresse som sker okontrollerat och ger jägarkåren för stora rättigheter i förhållande till hur jakt går till. Ett krig pågår ständigt i naturen iscensatt av människor med längtan till naturen, som de säger.

Politiken och olika medier tystar den faktiska sanningen om jakt i vårt land. Troligen för att flera av dem själv finner nöje i att döda djur, utarma biologisk mångfald som de inte har ett skvatt intresse av och eller kunskap om, eller ens förstår vad olika arter har för avgörande roll i och för naturen.

I licensjakter och skyddsjakter har 4 400 björnar, 1100 lodjur, 400 vargar, 180 järvar dödats i landet de senaste tio åren.

För illegal jakt, med bland annat snöskoterns tillåtelse i naturen, borde siffran tilläggas men den är alltjämnt ett frågetecken på exakta antal, eftersom ”ingen” på landsbygden anmäler illegala händelser.

BRÅ – Brottsförebyggande rådets undersökningar av jakt och jaktbrott, är ingen trevlig läsning. Man kan konstatera att den politiska idén påhejad av jägarförbunden, att tillåten jakt ökar toleransen och därmed minskar illegal jakt, är ett av de mest falska spridda antaganden, kring hantering av stora rovdjur.

Samma påstående och felaktigheter har cirkulerat världen över, där forskning kan bevisa motsatsen av denna tes.

Trots att Riksdagen har beslutat att det i Sverige ska finnas livskraftiga stammar av björn, järv, kungsörn, lo och varg (prop. 2000/01:57) inträffar det besynnerliga att varken riksdag eller regeringar lyssnar till forskare, vilka är de enda som kan vetenskapligt belägga GYBS – Gynnsam bevarande status för en art.

I riksdagshuset har man folkets röst och kan därmed drista sig till att ”killgissa” en siffra som är rätt för GYBS.

Den tesen applåderar jägarförbunden som dessutom ordnat skyttebana i Riksdagshusets källare för ledamöter som vill ta jägarexamen – jakt är fortsatt ett intresse att stoltsera med för folk med makt och pengar. Men vem som är medlem i ”Riksdagens Jakt och Fiskeklubb” det är hemligstämplat?

Fortsatt skriver BRÅ;

Det enskilt största hotet mot rovdjursstammarna är den illegala jakten.
Bara sex procent av alla järvar dör en naturlig död. Ungefär 9 av 10 järvhannar dödas i tjuvjakt i Jokkmokks kommun och i landet i övrigt är siffran 6 av 10.
Uppemot tiotalet Björnar dödas i illegal jakt/år.
Man kan konstatera att illegal jakt på varg är betydande, fler än 200 vargar är spårlöst försvunna. Dessutom skjuts alla vargar som invandrar – då de måste passera renbetesland (53 procent av landets yta) och där är förbjudna att etablera sig.
Uppskattningsvis dödas mellan 100 och 150 Lodjur illegalt i Sverige varje år.

Till detta kan läggas att under alla varande licensjakterna alltid konstateras ett stort antal skadeskjutningar, vilket innebär ett onödigt lidande – som jaktlagen påstår inte skall få ske, sker. Bara i årets licensjakt på varg i Örebro län, skadesköts fyra av tolv vargar. Övriga djur som skadeskjuts och jagas illegalt vet ingen, men att antalet är stort förstår samtliga.

Älgjakten har kultstatus som varje svensk kan få ägna sig åt, till den grad att höstlovet instiftades i skolorna för att barnen skulle kunna medverka på jakten, en gammal lag/favör som fortsatt gäller, barnen ska vara med på älgjakten och bör då ha ledigt från skolan.

Myndigheter åläggs att implementera lagar inom sitt verksamhetsområde och i Barnkonventionen fastställs att det är en förbjudet att utsätta ”barn” för psykiska våld genom att de får uppleva hot, lidande och död av annan – allt detta innehåller jakten. Trots det är det mer regel än undantag att jagande fäder tar med barn redan i unga år ut i skogen och där får de se hur djur dödas och skärs upp/tas ur.

Det finns otaliga berättelser av vuxna, som förtäljer att de som barn var ”tvingade” att följa med på jakt, och upplevde fasa av händelsen. Myndigheten obstruerar alltså kring barnkonventionens skrivningar och informerar inte jägarförbunden om förbud att barn medverkar vid jakt.

Rävjakt är nödvändig liksom jakt på grävling, de anses vara förskräckliga djur som äter andra djur, det har man hört flera jägare uttala.

Att just dessa djur ihop med rådjur rensar fästingar från virustyperna borrelia, ehrlichia samt TBE är det få som yppar. Att räv troligen är den bästa av renhållare i skogen och därmed eliminerar andra smittor tänker man inte på när man efter skott kastar djuret på hög bland annat ”skräpvilt”. Om man inte klär in ladugårdsvägen med skjutna rävar hängandes upp och ner. Vem är publik för dessa jakter och tilltag? Ökar det värdet/rädslan för jägaren i byn, eller?

Att det föds upp fler fåglar för jakt än det finns vilda i naturen kan man bara läsa om i miljötidningar och att det påverkar vilda fåglars matresurser – en riktigt ädel sport. Män på rad klädda gärna i engelsk tweed med spanielhundar som skrämmer upp fågeln till flykt från sin gren/lega respektive retriever som apporterar tillbaks skjuten fågel – rena ”hemkörningen”.

Sverige har väl tilltag av vilt, man får jaga och enligt jägarförbundens egna frivilliga statistik dödas över en miljon fåglar och djur årligen.

Man har i princip fri tillgång för när man känner för att gå ut och skjuta, för vem är där i skogen som ser och eller vågar rapportera felaktigheter.

Det är inte många landsbygdsbor som vågar konfrontera jägare och eller polisanmäla. För denna del av vårt land har egna regler, ”djungellagen”, och den sträcker sig inte sällan in både till länsstyrelser som polisväsendet – där finns också folk som jagar och man håller sig väl med jaktkamrater, även om man i dessa yrken ska skilja rätt från fel, även på sin fritid.

För jägarna har kidnappat landsbygdens befolkning för längesen, till den grad att även i media kavlas det ut utan ifrågasättandet, att landsbygdsbefolkningen tycker – när det i själva verket är jägarna som tycker.

Att jägarna verkar på landsbygden är ju självklart men att folk som bor på landsbygden verkar för och ägnar sig åt jakt är mindre självklart och faktiskt enligt flera undersökningar är en minoritet av landsbygdens folk jägare. Idag är det inte en så liten del av jägarna som bor i storstäder och kör till landet för sitt nöje, sägs att 20 procent av jägarna bor i städer.

För vem av alla oss vanliga svenskar som uppskattar en promenad i skogen sätter sig upp emot män med vapen, vilket de sällan bryter vid möten, som det är lagstadgat att göra?

Vem bär ansvaret när jakthundar kommer farandes, tillsynes helt själv, med otrevligt beteende mot skogsflanören med eller utan egen hund. Hur många fårbönder vågar öppet vittna om jakthundar som härjar i deras fårhagar – några har vi som vågar, men det kostar dem hot och glåpord i byn. Liksom när de stängslar med RAS/rovdjursavvisandestängsel får dom hör att de är vargälskare – vuxna karlar kör med rena trakasserier och mobbingfasoner vilka eventuellt tyvärr, kan höra hemma i småskolan.

För i landet Sverige har vi tillit till att människor följer lagar och innehar allmän artighet mot sin nästa, den typen av antagande kan inte längre jaktlagar vila på.

Särintresset behöver nya regler;

Förbud av motorfordon vid jakt
Endast en hund får medverka vid jakt
Kontroll av jakthundars liv och status skall ske inför varje höstjakts start av utbildad person.
Uppskjutning skall göras inför varje hösts jaktstart under kontroll av myndighetsperson, vilken eftersöksjägare skall upphöjas till och avlönas av staten.
Art- och Habitatdirektivets skrivelser måste följas som till exempel licensjakter på skyddat vilt får ej ske, likaså under parningstid är djur skyddade, med fler delar
Vapen skall inte få förvaras hemma, utan skall förvaras enligt alla konstens regler för vapenförvaring, hos den nyinrättade myndighets-anställde Eftersöksjägaren.
Samtliga jaktvapen skall vara ”uppmicade*” vilket innebär att man skall kunna höra vad som pågår i och under jakten.

* att mikrofon skall vara knuten till vapnet, borde vara lika självklart som det är i andra liknande farliga/hemliga uppdrag, för djurs liv måste respekteras – vilket inte sker idag.

Charlotte Swanstein

Hundpsykolog & naturdebattör

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/var-gar-granserna-i-svensk-media-for-vad-som-far-sagas-om-gaza/

Debatt

”Var går gränserna i svensk media för vad som får sägas om Gaza?”

Situationen vid Gazaremsan

Principerna som tillämpas på rapporteringen om Israels krig och folkmord i Gaza är helt annorlunda från de som tillämpas på kriget i Ukraina, skriver debattören Andi Olluri utgående från en pilotstudie.

publicerad 28 mars 2025

Foto: Jaber Jehad Badwan/CC BY-SA 4.0

Israeliskt flyganfall mot Gaza.

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

I denna korta pilotstudie vill jag undersöka var gränserna för svensk debatt om folkmordet i Gaza går. Vilka åsikter kommer fram om Israels grundläggande legitimitet att genomföra militära operationer mot Gaza, och hur palestinierna får svara på detta. Syftet är endast att undersöka vilka åsikter som måste godkännas för att man över huvud taget ska få ingå i nationell diskussion och debatt, och vad som anses vara acceptabelt inom rådande agenda.

För att göra detta har jag valt att granska varenda artikel och nyhetsinlägg från de stora riksmedierna sedan 7:e oktober 2023: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, ETC, Dagens Industri, SvT, TV4, Sveriges Radio och Fokus. Det gäller ungefär 19 000 artiklar och nyhetsinslag sedan attacken började.¹

Innan vi tar en titt på resultaten, behöver vi konstatera bakgrunden för vad som utmärker svensk debatt om Israels anfallskrig mot Gaza. Den kanske viktigaste frågan, som all annan diskussion om kriget i Gaza fundamentalt bygger vidare på, är nämligen Israels rätt att försvara sig mot dem de ockuperar till att börja med.

Har en angripande illegal ockupant (såsom fastställt av bland annat ICJ:s domslut sommaren 2024) rätt att “försvara sig” mot det folk de ockuperar och ständigt attackerar? FN:s officiella studie om legaliteten av Israels ockupation av både Gaza och Västbanken ger oss ett hum om saken. Den fann att Israels decennier långa ockupation av Palestina är fullt illegal ur flera “tydliga avseenden under internationella lag”. Israel måste genomföra ett “omedelbart, ovillkorligt och totalt avlägsnande av Israels militära styrkor” från Palestina. Israels ovillkorliga kapitulation av ockupationen “kan inte förhandlas undan”. Israel kan inte hävda självförsvar, eftersom landet är “en laglös angripare” mot Palestina.² Detta kom att bekräftas knappt ett år efter att den juridiska studien publicerades, då Världsdomstolen ICJ i Haag den 19:e juli 2024 kristallklart dömde Israels ockupation vara illegal, och även att stöd av olika sorter från andra länder till den israeliska ockupationen är illegalt.³

Har en angripande illegal ockupant rätt att “försvara sig” mot det folk de ockuperar och ständigt attackerar?

Som FN:s särskilda kommissionär Francesca Albenese uttryckte saken: “Israel har rätten att försvara sig, men Israel kan inte hävda det vad angår folket [palestinier] de förtrycker och landet Israel koloniserar [Palestina]”.⁴

Vi kan också vända oss till den mest detaljerade juridiska rapporten, som finns än så länge, om Israels attack mot Gaza, publicerad av flera av världens ledande akademiska rättsliga institut sommaren 2024. Studien fann helt förväntat att Israel är ansvarig för folkmord, och att “världens stater är obligerade till att inte betrakta Israels militära operationer i Gaza som lagliga, och får specifikt inte hänvisa till någon ursäkt – inklusive rätten till självförsvar – för att urskulda Israels operationer i Gaza”.⁵

Nå, i och med att folkmordet blivit alltför blodigt för att entusiastiskt stödjas (åtminstone öppet) förekommer riklig taktisk kritik; det är för blodigt, tar för lång tid, skadar Israels prestige och så vidare.

Konformiteten i svensk media om detta sammanfattades perfekt av en av de ledande “kritikerna” av attacken mot Gaza, Aftonbladets Wolfgang Hansson: “Alla anser fortfarande att Israel har rätt att försvara sig men så gott som samtliga tycker att den israeliska krigföringen gått över alla gränser”, som kritiserade kriget för att det “inte lyckats nå sitt mål”.⁶ Det är i grund och botten “en självklarhet att stå upp för Israels rätt till självförsvar”, förklarade DN:s ledarredaktion. Men “Israel riskerar anseendet för flera generationer framåt” genom sättet de krigar i Gaza.⁷ “Israels mål är att tillintetgöra Hamas, eller åtminstone bryta organisationens grepp om Gaza. Det är legitimt”, tydliggjorde redaktionen.⁸

Det var bakgrunden. Nu över till vilka åsikter om denna situation som får lov att utrymmas i massmedia.

Hur många föreslog då att Hamas, eller Palestina i allmänhet, har rätt till självförsvar mot en offensiv anfallsstat som ockuperat landet i decennier och genomfört otaliga oprovocerade anfall som hotar Palestinas existens?⁹

På 19 000 artiklar fanns endast en enda artikel – ett brev till tidningen ETC – som nämnde palestiniernas rätt till självförsvar. “Israel har som ockupant inte rätt till självförsvar. Däremot har det ockuperade folket rätt till motstånd inom ramarna för folkrätten”.¹⁰ På den fundamentala frågan råder alltså på utom en artikel 100 procent konsensus och lydnad på 19 000 artiklar och nyhetsinslag.”.¹¹

Det fanns bokstavligen noll referenser bland 19 000 artiklar och nyhetsinslag till den juridiska undersökningen från flera av världens ledande akademiska människorättsinstitut om att Israel saknar “rätten till självförsvar” för sina “operationer i Gaza”.¹²

Det fanns återigen precis noll referenser till FN:s officiella juridiska rapport som avfärdar Israels rätt till självförsvar och kräver dess ovillkorliga kapitulation av allt ockuperat territorium.¹³

En disciplin som hade imponerat den iranska eller ryska journalistkåren, helt klart.

De personer som deltar i den transparent fåniga svenska “debatten” om Gaza kan inte få för sig att en illegal ockupant inte har rätt att avfyra ens en kula mot dem de ockuperar, utan snarare endast skyldigheten att omedelbart avsluta sin attack och ockupation. Det är den enda rättigheten Israel har i sammanhanget. Det är en spektakulär prestation av det lojala mediesystemet att sådana här triviala observationer inte kan yttras. Det är inte dessa sorters fakta och tankar den patriotiska och distraherade befolkningen bör utsättas för medan den finansierar ett folkmord.

I komplett kontrast, fanns helt enkelt för många artiklar som slaviskt upprepade att “Israel har sin rätt till självförsvar” för att kunna nämnas här. De har sin rätt att slå till hårt mot Hamas”, för att citera “folkrättsexperten” Ove Bring från Försvarshögskolan och Stockholms universitet.¹⁴ Låt oss ta ett mikroskopiskt urval.

“Internationell rätt ger landet [Israel] rätt att försvara sig”, som Socialdemokraternas Magdalena Andersson och Morgan Johansson skrev i december. De kritiserade Israel på taktiska grunder. I sitt i grunden rättfärdiga anfallskrig har Tel Aviv passerat “gräns efter gräns”. Men det var Hamas “som utlöste detta krig”, skrev de, och “fördömer i starkaste ordalag” 7:e oktober – något de inte gör om Israels västfinansierade folkmord eller decennier lång brutala ockupation, som förstås inte “utlöste detta krig”.¹⁵

Eller deras kollega, tidigare utrikesminister Ann Linde, som “betonar Israels rätt till självförsvar enligt FN-stadgans paragraf 51”.¹⁶ Kort sagt: “Försvaret av den folkrättsligt grundade världsordningen innefattar Israels suveränitet, territoriella integritet och rätt till självförsvar mot varje angrepp”, som SvD:s Olof Ehrenkrona sammanfattade saken.¹⁷

Vad FN och ledande juridiska organ anser om den frågan spelar alltså knappast roll. “Försvaret av den folkrättsligt grundade världsordningen innefattar” absolut inte Palestinas “suveränitet, territoriella integritet och rätt till självförsvar mot varje angrepp”. Palestinierna har privilegiet endast att attackeras och ockuperas, och ingen rätt till självförsvar. Så enkelt är det i en laglös och terroristisk kultur.

Ytterligare ett minimikrav på ärlig rapportering och debatt hade varit att seriöst behandla frågan om varför svenska skattebetalare inte anländer till Hamas undsättning. Finns det någon röst i mainstreammedia som föreslagit att Sverige på något sätt kommer till Hamas undsättning med militärt stöd mot en aggressiv ockupant inställd på att utrota dem?

Fullt enligt med uppfattningen att ockuperade palestinier inte har någon som helst rätt till självförsvar mot angripare, är att de givetvis inte bör få någon hjälp för att försvara sig. På 19 000 artiklar fanns exakt noll artiklar som föreslår att vi skickar vapen till Hamas för att försvara sig mot en genocid angripare.¹⁸

Kan avsaknaden av svenska vapenleveranser till Hamas, och förslag på detta i massmedia, bero på att Hamas är icke-demokrater och genomfört våldsdåd mot civila? Den förklaringen förtjänar inte ens ett skratt av vuxna personer. Faktum är att den förklaringen till varför denna uppfattning är bannlyst från att uttryckas i pressen är bokstavligen en logisk omöjlighet. Vi finansierar och skickar generösa mängder vapen mordiska terrorregimer som brutalt attackerar andra länder, begår långt värre terrordåd mot civila som får Hamas handlingar att framstå som rena picknicken –såsom Israel, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Filippinerna, bland många andra.

Hysterisk ilska till följd av minsta indikation på att något annat land skulle försöka hjälpa dem som blir illegalt attackerade och folkmördade fanns det ingen brist på, däremot. “Den iranska regimen har med pengar och utbildning gjort det möjligt för Hamas att begå bestialiska terrordåd mot civila israeler” skrev SvD:s Mattias Svensson. “Sett till aggressioner är den iranska staten stark. Den åstadkommer mycket lidande och död också långt utanför sitt territorium” – till skillnad från Västbeväpnade Israel, förstås.¹⁹ Iran “beväpnar Israels fiender”, Hamas, som ledande kommentatorn Susanne Birgersson beklagade. “Den dag diktaturen faller i Iran finns alla möjligheter till fredlig samexistens med Israel”, då vapen till Hamas också sinar, skrev SvD:s ledarredaktion. “Palestiniernas elände under såväl Fatah som Hamas är väsentligen självförvållat”, fortsatte ledarredaktionen.²⁰

Den outtalade innebörden i nationell medias diskussion är alltså uppenbar: Internationell lag är helt enkelt ett irrelevant störningsmoment, och terroriststater får inte störas i sina anfallskrig mot försvarslösa offer. Skulle så vara fallet – ifall någon förser offren med vapen för självförsvar – väcker det endast ramaskri och hat bland välutbildade svenskar. Det finns ingen annan innebörd i det, vilket illustrerar en hel del om vår politiska kultur.

Hur onödigt det än må vara att påpeka, är principerna som tillämpas i rapporteringen om Israels anfallskrig och folkmord mot Gaza av bombastiska moralister i svenska tidningar och nyhetsredaktioner helt annorlunda från de som tillämpas på Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Om Israel inte hade misslyckats med sina strategiska mål, och upprätthållit sin image i västvärlden, hade allt varit ganska acceptabelt. Åtminstone finns ingen indikation till motsatsen. Men det var inte vad media sade när Ryssland krossade Mariupol och Charkiv; vad media sade då – och ännu upprepar dagligen – är att ockupanten måste slås tillbaka av den ockuperade, bekämpas med våra vapen som vi skickar till dem, att ockupantens attack är principiellt fel oavsett hur Ryssland utför sin attack, och därefter måste Kreml betala skadestånd till Ukraina. All denna moralisering är magiskt försvunnen när vi diskuterar vår partners, Israels, brott och hur vi ser på palestiniernas rättigheter, och därför är dessa sentiment ingenting mer än psykologisk krigföring, vulgärt och billigt hyckleri, och inget mer än så.

Situationen vi har att göra med är därmed enkel. Vill du vara med i debatten om Gaza måste total lydnad råda. Du får hata Netanyahu, hata Trump, säga att kriget det är lite för blodigt, för många civila har strukit med, det har gått för långt, eller kritisera anfallet på andra taktiska punkter – vad du vill. Men håller du inte med om grundantagandena, de viktigaste principerna som allt annat bygger på, är du eliminerad från att delta i debatten. Det råder alltså, på annat än taktiska frågor som inte i grunden ifrågasätter laglighet och principiell rätt bakom de brott vi sponsrar mot palestinierna, 100 procent konformitet. Ett enda undantag på 19 000 artiklar och nyhetsinslag.

Andi Olluri

Källor och referenser:

(1) Sökt i Retriever med nämnda nyhetskällor med “Palestin* OR Israel OR Hamas OR Gaza*” mellan 7 oktober 2023 – 15 mars 2025. Med “*” indikeras att alla ändelser på ordet inkluderas, för att minimera risken att relevanta uppslag utesluts på grund av stavning och grammatisk kontext.

(2) U.N CEIRPP, “The legality of the Israeli occupation of the occupied Palestinian territory, including East Jerusalem”, sep 2023.

(3) United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights, “Experts hail ICJ declaration on illegality of Israel’s presence in the occupied Palestinian territory as “historic” for Palestinians and international law”, 30 jul 2024.

(4) Times of Israel, “UN human rights official says Israel ‘can’t claim’ self defense after deadly terror”, Luke Tress, 9 apr 2023; Se också United Nations, “Israeli settlements amount to a war crime, Special rapporteur tells human rights council”, United Nations Human Rights Office of the High Commissioner, 9 jul 2021.

(5) University Network for Human Rights et al., “Genocide in Gaza: Analysis of International Law and its Application to Israel’s Military Actions since October 7, 2023”, 15 maj 2024.

(6) Aftonbladet, Wolfgang Hansson, 28 mar 2024.

(7) DN, “Israel riskerar anseendet för flera generationer framåt”, Ledarredaktionen, 7 jan 2024.

(8) DN, Ledarredaktionen, 2 jan 2024.

(9) Al-Haq et alibi, “Open letter to the prosecutor of the International Criminal Court” & “Open letter to the president of the assembly of the state parties to the Rome Statute”, 23 nov 2022.

(10) ETC, Johanna Darneus et al, “Svenska media misslyckas att bevaka Gaza”, 5 aug 2024.

(11) Sökt i Retriever med nämnda nyhetskällor med “Palestin* OR Israel* OR Hamas AND självförsvar*”, 7 oktober 2023 – 15 mars 2025.

(12) Sökt i Retriever med nämnda nyhetskällor med “Palestin* OR Israel OR Hamas AND University Network for Human Rights mellan 7 oktober 2023 – 15 mars 2025. Även “University Network for Human Rights” söktes. Även relevanta fraser från studien inkluderades för att se ifall den passivt citerats i media.

(13) Sökt i Retriever med nämnda nyhetskällor med “Palestin* OR Israel OR Hamas AND The legality of the Israeli occupation of the occupied Palestinian territory, including East Jerusalem, mellan 7 oktober 2023 – 15 mars 2025. Även relevanta fraser från studien inkluderades för att se ifall den passivt citerats i media.

(14) Miranda Wretman, “Folkrättsexperten om FN-rapporten: ‘Undviker begreppet folkmord’”, TV4, 12 jun 2024.

(15) SvD, Magdalena Andersson & Morgan Johansson, “Sverige måste höja trycket mot Israel”, 1 dec 2024.

(16) SvD, Jesper Sundén & Anna Tärnhuvud, “‘Offren för Hamas bestialiska dåd har hamnat i skymundan’”, 24 dec 2023.

(17) SvD, Olof Ehrenkrona, “Att vinna kriget räcker inte”, SvD, 5 jun 2024.

(18) Sökt i Retriever med nämnda nyhetskällor med “Hamas AND vapen*”. “Stöd* Hamas”, “Stöd till Hamas”, “Hamas AND vapenleverans*”, “skicka vapen till Hamas”, “militärt stöd AND Hamas”, “militärt stöd till Hamas”, mellan 7 oktober 2023 – 15 mar 2025.

(19) SvD, Mattias Svensson, “Iran är nyckeln till fred”, 12 okt 2023.

(20) SvD, “Terrorn är inte Mellanösterns öde”, Ledarredaktionen, 7 okt 2024.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/inkompetenta-jarnvagsbeslutare/

Debatt

”Inkompetenta järnvägsbeslutare”

Järnvägsprojektet Ostlänken är ett skräckexempel på hur inkompetens och förutfattade meningar styr järnvägsbesluten i Sverige. Projektet bör pausas för att sedan planeras om för att spara pengar och få en modern järnväg på kvarvarande sträckor. Det skriver Hans Sternlycke.

publicerad 21 mars 2025

Foto: iStock/Jonas Rönnbro

Det är järnvägen som ligger i teknikframkanten, inte bilen eller flyget.

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Ostlänken, järnvägen mellan Järna och Linköping som började byggas förra året är ett skräckexempel på hur okunnighet och förutfattade meningar styrt järnvägsbesluten, både bland politiker och Trafikverket. Bygget borde pausas och projekteringen göras om för att rädda pengar och få en modern järnväg på kvarvarande sträckor. Det finns gott om tid. Banan beräknas inte vara klar förrän 2035, men kunde byggas på bråkdelen av tiden på bro för 400 kilometer i timmen mot med makadam på konventionell banvall som nu för 250 kilometer i timmen.

Kostnaden blir 103 miljarder kronor för de 18 milen, internationellt höga 5,7 miljarder milen, mot hälften för på bro, enligt Skanska. Underhållskostnaden blir hela 4,5 gånger mer än på bro och med spår i betong, under 30 år 19 miljarder kronor mot 4,2.

Ostlänken blev kvar när de nya stambanorna som skulle gett 2,5 timmars restid mellan Stockholm och med tåg i 320 kilometer i timmen och två timmar till Göteborg. Nu borde ett höghastighetsnät för 400 kilometer planeras. Sedan blev banorna nedgraderade till 250 kilometer i timmen, under påstående från Trafikverket, att det skulle vara billigare. sedan blev första åtgärden av nya regeringen att lägga ned för att spara pengar. Kvarvarande bitar skulle ha pendeltåg och godståg, helt ignorerande kapacitetsförlusten olika hastigheter ger. Nya stambanorna med bara höghastighetståg skulle gett plats för tre gånger fler tåg på de gamla stambanorna genom jämnare hastigheter där.

I dag tar det tar det tre timmar och 40 minuter att resa mellan Stockholm och Göteborg och och fyra timmar och 30 minuter att resa mellan Stockholm och Malmö. Det är trekvart respektive en halvtimme längre än de restider som gällde 1998. Då presenterades en stomnätsplan för hela landet hur tågen skulle bli snabbare att resa med 2007. Bara för ett par sträckor har det förverkligats. Tvärtom har nästan alla sträckor längre restider än de hade 1998.

Orsaken är att trafiken har ökat, men järnvägen inte byggts ut, så att järnvägen nu ligger vid kapacitetsgränsen, och att underhållsskulden ökat. Bilen och flyget har setts som det moderna, som man satsat på. Ändå är det bara ett par orter med flygfält som har kortare restid med flyg än med tåg efter stomnätsplanen för 2007.

Det är järnvägen som ligger i teknikframkanten, och som kan bli billigare och snabbare, inte bilen eller flyget. Järnvägen är miljövänligare och mer ekonomisk. Politiker och planerare bör uppgradera sin kunskap om modern järnvägsteknik.

Hans Sternlycke

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

fredag 9 maj 2025

NyD Debatt

Tipsa oss!

Följ NyD!

Morgondagens dagstidning!

Kontakta oss

Utgivare

N

Morgondagens Dagstidning

Nyheter

Övrigt

Mer

Nyhetsbrev

Ladda ner NyD:s mobilapp

Följ NyD på sociala medier!

© 2012-2025 Nya Dagbladet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!