Hur vi förflyttar oss styr samhällets utformning. Förr när vi rörde oss till fots var staden tät och liten med gångavstånd till allt. Även stadsinvånarna bedrev jordbruk. Bilen har gjort boendet utspritt och svårt att förbinda med kollektivtrafik. Hälften av stadsytan upptas av bilen med gator, parkeringsplatser och skyddszoner. Det gör vägavstånden en tredjedel längre. Från ett storstadscentrum till förorten kan det med kollektivtrafik ta trekvart. Man får barriärer, ingen kan längre leka på gatan, buller och luftföroreningar. Elbilar ger ingen bättring. Det mesta kommer från däcken, partiklar, och över 40 kilometer i timmen dominerar däcksljuden. Flera tusen om året dör av ohälsan bilen ger.
Tåg kan sprida bebyggelse och stärka glesbygd
Stort befolkningsunderlag ger bra arbetsmarknad och god kommunekonomi, medan glesbygden utarmas. Bostäder byggs på i ringar, och centra förtätas, ofta med uppgivande av grönområden och av tätt byggande utan hänsyn till ljusförhållanden, föroreningar och ljud. En återgång till gångavstånd inom en kilometer krävs för ett trivsammare samhälle. Planering för tåg och nya stationssamhällen kan göra det möjligt.
De bör byggas täta från början. Gamla stationssamhällen är ofta för glesa för bekvämt gångavstånd. Det brukar behövas ett par tusen invånare för att få ett tågstopp. Om genomsnittsfarten i kilometer är 60 kilometer i timmen för bussen och 80 för bilen år den 120 med bra järnväg inklusive stopp varannan mil. På ett bekvämt pendlingsavstånd på tre kvart når man fyra och en halv mil ut med buss, sex mil med bil – men hela nio mil med tåg. Dessutom klarar storstadscentra ofta inte av mer vägtrafik.
Tågresor är billigare
Per passagerarkilometer kostar en fullsatt buss tre gånger mer än ett fullsatt tåg enligt Trafikanalys: 47 respektive 16 öre. Att anlägga en station går på 100 miljoner kronor. Runt den kan rymmas 7 500 småhus inom en kilometer. Med 5 000 blir det 20 000 kronor per tomt. Två mil ny järnväg á en miljard milen blir om det behövs 3 750 kr per tomt. För en återupprustad bana räcker tiondelen. Med 10 000 invånare blir det underlag för en bra lokal service, samtidigt som alla får nära till naturen och kort restid till storstadens utbud.
Nya stationssamhällen kan byggas mer hållbara och få ekologisk mat
Förr hämtade bönderna stadens dynga, nu spolas den ut med avloppet och havet övergöds. Den förlorade näringen till åkern ersätts med konstgödsel, som bara innehåller makronäringsämnena kväve, fosfor och kalium. Alla de bortåt 30-tals mikronäringsämnena, som växten skulle hämtat från jorden bättre med hjälp av marklivet,. blir det mindre av i maten. Mullen förbrukas när inget nytt organiskt tillförs, marklivet försvinner och jorden blir alltmer steril och får svårt att ta emot och hålla vatten.
Bebyggelse i ett nytt stationssamhälle kan ges ett VA-system som är hållbarare men ändå hygieniskt. Ett sätt kan vara att skilja ut toalettavfall från BDT-avlopp (bad, disk och tvätt) för att ta vara på näringen och inte spola ut den som avfall. VA-system.
Inom stationssamhällets gångavstånd kan man nå småskaliga ekologiska odlare som utan mellanhänder kan sälja sund mat billigare och ändå få en större ersättning. I stationssamhällets utkant kan man också ha kolonilotter för dem som vill odla mer än de kan göra på den egna tomten. Med mat från ekologiska råvaror är chansen stor att längre få behålla full hälsa.
Skyddsavståndet efter järnvägen kan bli grönområde. In till centrum bör det också gå grönområden för att ge nära tillgång till natur. Husen i samhällets bör ordnas i grupper för att stimulera till större grannskapskontakt.
Elöverkänsliga kan få ett hälsosamt boende i ett anpassat samhälle
Elöverkänsliga har svårt att vistas i samhällen. Magnetfält uppstår under trottoaren genom orena strömmar från elnätet som genom jordningsbrist går över i vattenledningen. Strålning från mobilsändare påverkar kroppens egna elektriska signaler och ger allvarliga hälsoeffekter. Varje ny generation av mobiler har blivit mer skadlig. De första som sände med analog signal var inte farliga. Nu är sändningen digitalt sönderhackad. På samma sätt ger likström inga hälsoeffekter medan växelström som är sönderhackad i bitar ger magnetfält.
Om samhället bara tillåter kommunikation via tråd kan det göras fritt från ohälsosam mobilstrålning. De flesta apparater går på likström som fås via växelström från en liten transformator. Solceller ger likström men transformeras upp till växelström, som med inkorrekt installering ger farlig strålning.
De elöverkänsliga är många men kan ofta inte delta fullt ut i samhälls- och arbetsliv. Om de kunde bo i ett samhälle utan strålningspåverkan får de mindre besvär. Det kan nås med elektronisk kommunikation via fiber i stället för trådlöst. Växelström måste vara ordentligt jordat och får inte ta in orena strömmar via mobilsändare. Kanske kan hela samhällets el matas via likström.
Tågresor är problem för elöverkänsliga. Strålningen från mobiltelefoner och dataapparater som sänder studsar mellan väggarna, som skärmar, innan den kan nå ut genom fönstren. Man borde ha mobilfria avdelningar lika väl som tysta eller kräva anslutning via tråd till sätet.
Nya stationssamhällen kan ge billigare boende
Boendet kan bli billigare. Exploateringskostnaden är höga i storstadsområdena. Längre ut blir också råmarkspriset lägre. Om bilen bara behöver användas som komplement med taxi och bilpooler blir parkeringsplatser till var lägenhet onödiga. Ytan som krävs för dem kan vara lika stor som lägenhetsytan.
Hans Sternlycke
