Receptet för att förbrödra Europas folk är knappast att tvinga dem att fatta gemensamma beslut om sina ekonomiska och politiska angelägenheter. Det mest påtagliga exemplet på att politikerna satt kärran framför vagnen är EMU – valutaunionen som fått grekerna att hata tyskar och tyskar att förakta greker.
Carl Bildt skriver i DN 31/12 att främlingsfientlighet och Europafientlighet är släkt. Med detta menar han att de Europeiska nationalstaternas strävan efter att behålla sitt politiska oberoende i grunden styrs av fientlighet riktad mot andra nationalstater i EU. Storbritanniens skepsis mot Bryssel beror därmed på misstro mot fransmän (frogs) och tyskar. Italienarnas skepsis mot euron skulle bero på misstro mot britter.
Men är det så? Betraktas tyskar som oönskade utbölingar om de kommer till London? Är en britt som över dagen åker för att shoppa i Stockholm med Ryanair persona non grata i Sverige?
Nationalism är inte rasism – det är viktigt att komma ihåg. Att vi vill att svenskar ska bestämma över om de ska få snusa eller inte är inte detsamma som att vi hatar italienare (som inte snusar). Vi vill bara inte att italienarna ska bestämma över något som inte angår dem.
Politik är en sak – ras någonting helt annat. Och förmodligen är de sociala och språkliga klyftorna i Europa betydligt viktigare än de politiska och rasmässiga. Det är inte EU som skapar fred – EU har blivit möjligt på grund av att vi inte krigar med varandra i Europa. Institutionen EU är bara ett ställe där makthavarna talar med varandra om makt – helt frikopplat från vanliga människor i Europa. Svenskarnas acceptans för britter grundläggs inte i EU; den grundläggs när vi träffar britter och inser att de är nästan som vi – kanske med vissa nationella särdrag som vi inte delar. Institutioner kan nog ha betydelse för samhällsutvecklingen, men de politiska institutionerna är lika mycket bekräftelse på en utveckling som till största delen sker helt vid sidan av dessa institutioner.
Kommissionstjänstemannen Bernard Connolly skrev i mitten av 1990-talet boken ”Rotten Heart of Europe” – en kritik av europrojektet och av EU:s politiska strategi. Boken är närmast prosaisk, då vi ser att Connollys alla farhågor bekräftas – allt från ekonomisk tudelning mellan söder och norr till ökande nationalism och konflikter mellan medlemsstater. Migrationen är bara en liten del av detta – och vi får inte glömma bort att den största migrationspolitiska krisen äger rum vid EU:s yttre gräns. Nationalstaten EU är i den meningen mer främlingsfientlig än alla dess medlemsnationer tillsammans.
Bildt fokuserar bara på nationalismen i EU, inte EU:s nationalism. Men även om vi bortser från denna inskränkning av problemställningen är receptet för att förbrödra Europas folk knappast att tvinga dem att fatta gemensamma beslut om sina ekonomiska och politiska angelägenheter.
Det värsta man kan göra är att försöka tvinga folk att bli kompisar. Det är som i skolan när läraren säger till Pelle att ”… gå bort och prata med Olle, han står ju så ensam i hörnet därborta”. Det blir ingen riktigt naturlig konversation – och det är precis som med den påtvingade konversationen i EU, som inte heller fungerar lika bra som den demokratiska processen i nationalstaterna.
Bildt pekar på att de nationalistiska krafterna i EU-parlamentet växer sig starka. Ja, så är det nog. Det är en direkt reaktion på att den politiska klassen försökt forcera fram skapandet av nationalstaten EU. Men EU är inte – och kommer aldrig att bli – någon nation. Det mest påtagliga exemplet på att politikerna satt kärran framför vagnen är EMU – valutaunionen som fått grekerna att hata tyskar och tyskar att förakta greker.
Vi kan rent kontrafaktiskt fundera över var Europa hade varit utan EU. Sanningen är att vi inte vet. Men jag tror inte att Europa hade sett så annorlunda ut. Tyskland hade nog inte befunnit sig i krig med Storbritannien (igen). Grekland hade nog haft ekonomiska problem, men de hade inte varit Tysklands. De skandinaviska välfärdsstaterna hade sett ut precis som i dag, och Sverige hade förmodligen varit bäst i klassen – helt förutan EU.
Sanningen är att nationalisterna i EU i stor utsträckning hämtar sin näring från federalister som Carl Bildt. Det är som i kemin – reaktion och motreaktion. Stora grupper i samhället tycker att maktelitens integrering gått för snabbt. De vill hellre själva få möjlighet att bekanta sig med Olle, utan att någon auktoritet talar om för dem vad de ska göra.
Nej, det är knappast främlingsfientlighet som driver fram UKIP och andra motreaktioner. Det är Carl Bildt själv och federalisterna i EU som har skapat grogrund för partiet. Och som man sår får man skörda, heter det ju.
Mattias Lundbäck
Mattias Lundbäck är forskare vid det privata forskningsinstitutet Ratio och har en bakgrund som politiskt sakkunnig vid Socialdepartementet och är tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet.