“Könsrollerna har varierat över historien”

publicerad 4 mars 2013

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


2739 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Monica Sunward skriver den 16 februari i Nya dagbladet om könsroller. Ett skrivande som är utgår ifrån att de könsroller som dominerade i Sverige för 50 år sedan, är de naturliga och utvecklats genom evolutionen. Sunward visar därmed total brist på kunskap i arkeologi, historia och antropologi. Sanningen är att könsrollerna varierat och varierar fullständigt med tidsepok, kultur och geografisk plats. Det skriver Ingemar Siby som är samhällsdebattör och amatörhistoriker.

Låt oss göra en rapsodisk genomgång av dessa kunskapsbanker.

Kvinnan som jägare
1939 hittades en nästan 9000 år gammal grav i Barum i Skåne. Eftersom arkeologerna hittade en spjutspets i graven, fastslog man att det var en man. När sedan osteologer[1] tittat närmare på skelettet, visade det sig att “mannen” fött minst 10 barn! Den nutida idén att kvinnor inte kan vara jägare, hade lett arkeologerna fel. Kvarlevorna döptes därför snabbt om till “Bäckaskogskvinnan”.

.. och som krigare
På samma sätt förhåller det sig med gravar med vapen i. Ända till nyligen har arkeologerna utgått ifrån att vapenbruk och krig varit förbehållet män. Även här har osteologerna ändrat på idéerna.

Ju fler skelett från vapengravar som granskas, ju fler kvinnor hittas – även i Sverige! Åldern på gravarna är från 500 f.v.t. till 1000 e.v.t. Dessa gravar bekräftar grekiska, romerska och isländska källor, som beskriver kvinnliga krigare. Krigare, som i norden brukar kallas “sköldmör”.

Alla känner till Jean D’Arc (1300-tal). Hon brukar anses som ett unikum. Verkligheten är att hon var den sista kvinnliga krigaren i Europa. Så sent som på 1200-talet var det vanligt att änkor till härskare ledde sina arméer i fält. På många andra håll i  världen är fortfarande kvinnliga soldater vanliga.

Speciellt intressant är Dahor-riket i Västafrika, som existerade mellan på 1600 och 1700-talen. Av dess stående armé på ca 15 000 soldater var ca 5 000 kvinnor. De regementena var elittrupper.

Kvinnor som härskarinnor
Kvinnliga jägare och soldater. Fanns det också kvinnliga “kungar”? Jodå, det finns rikligt med kvinnliga ledare både i gravar och källor. Om detta går inte att läsa i skolans historieböcker, eftersom det inte ingår i dessa författares -manliga- idévärld att det funnits kvinnliga härskare. Jo, unionsdrottningen Margareta (runt år 1400) och drottning Kristina, har man inte lyckats gå förbi. Men forskarna känner till flera, och härskerskor finns ju än idag: I Storbritannien t.ex.

För vårt nordliga vidkommande är det tänkvärt att de två rikaste, förnämsta gravarna på Skandinaviska halvön är kvinnogravar. (Osebergskeppet (Oslo) ca 850 e.v.t och Badelunda (Västerås) ca 300 e.v.t.). Påfallande är att de rika kvinnogravarna är fler än de rika mansgravarna. Speciellt i Mälardalen. Även de rika gravhögarna vid Gamla Uppsala – ”Uppsala högar” (600 e.v.t)  innehåller kvinnor, trots göticism och nationalromantik!

Kristendomens införande ändrar på detta, men långsamt. På kyrkogården runt ruinen efter Sveriges äldsta stenkyrka – ca 300 m från Varnhems klosterkyrka – daterad till 1030 e.vt., hittades gravarna efter ett förnämt par, vilka levt på tidigt 1000-tal. Efter kristen sed hade de inte fått några gravgåvor. De hade dock gravar av påkostad sten, .. och på kvinnans grav låg ett stenlock med inskription och namn. Kvinnan – Kata – var alltså den förnämare och troligtvis bygdens och ättens överhuvud. Ytterligare bevis på detta är att locket senare placerades in i Varnhems klosterkyrka.

Kvinnor behövde ens knappast vara “kungar” för att ha haft största inflytandet. Gravar och källor har bekräftat förekomsten av spåkvinnor “Völvor”. (Grav med en völva har bl.a. hittats i Birka). Dessa mångkunniga kvinnor kunde bl.a. förutse framtiden. Den som har den förmågan har alltid haft stort informellt inflytande i samhället. Se bara på våra dagars ekonomer och deras matematiska spåkonst!

Kvinnlig ättelinje
Det kan t.o.m. varit så att ättelinjen länge räknades på mödernesidan. Ca år 1200 blev det vanligt med efternamn i Norden. Många högättade män – och några kvinnor valde namn av typ Katarinasson, Kristinedotter. Den mest kände är dansk kung år 1080: Sven Estridsen. Det kan bara berott på att i deras släkter räknades arvet på mödernesidan. Detta namnbruk fanns kvar ända in på 1500-talet.

En del nutida kvinnosakskvinnor har valt att markera sin ståndpunkt genom att efternamnskonstruktionen pappas namn + dotter (t.ex. Larsdotter). Så långt som att ta mammas namn + dotter (t.ex. Evadotter) har få vågat gå.

Sexobjekt
De nordiska gudasagorna anses oftast vara just sagor, men många forskare anser att verklighetsbakgrunden är så stark att ”sägner” är en riktigare beteckning. Otvivelaktigt speglar de det förkristna samhället i Norden och bl.a. förhållandet mellan manligt och kvinnligt. Gudinnorna, speciellt Frigg och Freja är mycket kraftfulla gestalter. De väljer sexpartner allt efter eget tycke och sinnelag. Friggs make Oden knystar inte. Partnerbyte verkar vara en del av kulturen. Inte ens tanken på våldtäkt verkar förekomma – av den enkla anledningen att sexuellt umgänge tycks utan tyglar. Dessutom verkar det som att det är kvinnorna som väljer partner. En sed som förekommer på många håll i världen än idag. Bl.a. hos Tuaregerna i Sahara.

Så Moncia Sunward: Ta och skaffa dig lite kunskaper: Studera dina förmödrars seder! Traditionens restriktioner är endast ca 3 000 år gamla, – 1 000 år i Norden -, medan människor funnits i minst 100 000 år!

 

Ingemar Siby
samhällsdebattör och amatörhistoriker

 


 [1]Osteolog: Arkeolog specialiserad på ben och skelett.

Om författaren

Ingemar Siby är samhällsdebattör och amatörhistoriker

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!