“Kan vi stoppa våldsspiralen?”

Det dramatiska och dödliga våldet har ökat år från år och det tycks inte finnas någon ende på eländet. Polisen arbetar intensivt på att komma åt beväpningen i kriminella miljöer. Detta kan försvåra för dem som vill använda skjutvapen mot sina kriminella konkurrenter och/eller fienden. Men det ändrar inte det sociala undantagstillstånd som råder i dessa dysfunktionella miljöer.

De kriminella ungdomarna har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ett ansvar för att deras ungdomar inte blir mördare, som fördärvar både sina egna liv och andras. Men det fungerar inte eftersom dessa ungdomar lever isolerat i ett fragmenterat samhälle, med svaga familjeband och där den informella sociala kontrollen inte finns.

I dessa dysfunktionella områden har de kriminella inte kunnat göra samhällets normer och värderingar till sina egna och därför saknas de den inre kontrollen eller samvetet som hindrar kriminalitet och våld. “Antingen skjuter jag eller så skjuter de på mig.”

Bakgrunden är typisk för utanförskapsområden. Det skapas stereotypiska bilder och spänningar till samhället, vilket blir självuppfyllande. I gängmiljön behövs det bara en händelse som “legitimerar” våldet i de kriminella ungdomarnas ögon, för att ge igen. Men vi bör inte, som ofta sker, skylla kriminaliteten och våldet på fattigdom. Det handlar inte så mycket om detta.

Det behövs metoder och processer som bygger en sund, normförmedlande gemenskap, i vilken även ungdomarna, på väg in i kriminalitet, blir delaktiga. Eftersom många av dessa, ofta invandrarungdomar, inte ser någon framtid i Sverige har de inte mycket att förlora på att gå den kriminella vägen till “värdighet”, som de ser det. Utan delaktighet och accepterade framtidsperspektiv, lever de i nuet och försöker göra något av sina liv.

Inom socialt arbete har vi metoder som går ut på att organisera lokalsamhället till socialt fungerande miljöer. Det kallas också för community organizing, Ett intressant exempel på hur detta kan användas för att stävja utvecklingen av våldskriminaliteten, visades den 28:e december i SVT. I stadsdelen Westside i Brooklyn, New York har organisationen SOS (Save Our Streets) genom community organizing lyckats få ner skjutningarna från 24 år 2010 till 2 i år. Samhällsarbetarna Sheaqua “cocopuff” Parvis och Amy Ellenbogen berättar i programmet hur de, tillsammans med boende och frivilliga arbetar med att skapa sociala miljöer som påverkar ungdomarna i riktning från våld till försoning och ändrade livsperspektiv.

Det är lite förvånande att vi hör och ser så lite av community organizing i de många så kallade utanförskapsområdena (av polisen nu omfattande 23 bostadsområden typ Karlslund i Landskrona). Vi lär ut dessa metoder bland annat på socialhögskolorna, men socialtjänsten i kommunerna har en svag tradition att organisera en del av sitt arbete på detta sätt. Här behövs ett annat tänkande och det är kanske polisen (som nu vädjar om hjälp) som kanske hjälper kommunerna att få upp ögonen för community organizing.

För den händelse du som läser detta, inte känner till community organizing kan jag tipsa om några bra böcker:

• Community: The Structure of Belonging – Peter Block
• Promoting Community Change – Mark Homan
• Organizing: A Guide for Grassroots Leaders – Si Kahn
• Building Communities from the Inside Out – John P. Kretzmann/John L. McKnight
• Samhällsarbete: strategier för ett radikalt och humanistiskt socialt arbete – Stefan Wahlberg
• Organizing for Community Controlled Development – Patricia Watkins Murphy/James V. Cunningham

Alf Ronnby
fil dr i sociologi och docent i socialt arbete