”Jämlikhetshysterin upphäver inte människornas fundamentala olikheter”

Det har blivit på modet att bekämpa rasismen, det vill säga skillnaden mellan raser, inte (än så länge) häst- och hund- och andra raser, men blott människoraser. Många genetiker påstår att skillnader mellan vit, gul och svart endast är ”sociala konstruktioner”, alltså nonsens och dumheter. De fuskar! Jämlikhetshysterin förvirrar, men upphäver inte de naturliga skillnaderna. För att radera en välgrundad ”rasism”, måste man först utrota raserna själva. Vet de egentligen vad de sysslar med?

Vad skulle man säga om en målare, för vilken de tre (eller alla) färgerna är detsamma? Med i den absurda bilden hör kampen mot könsskillnader, för att inte tala om något som sällan kommer på tal: skillnaderna mellan naturliga kast- eller klassformationer. Vad är meningen med att skapa denna förvirring?

Erfarenhet som bygger på naturobservation, talar tillsammans med den allmänna kulturhistorien ett tydligt språk om fundamentala skillnader mellan raser, kön och samhällsklasser och enskilda individer.

Att bekämpa dessa skillnader är som att bekämpa eller förneka skillnaden mellan sol och regn, mörkt och ljust, natt och dag.

Att förneka det motsatta förhållandet är vansinne. De som gör det seglar under falsk flagg eller har själva blivit offer för sina egna galna konstruktioner. Allt prat om att reducera naturliga skillnader och vetenskapliga distinktioner till sociala konstruktioner måste vara uttryck för verklighetsflykt, en slags jämlikhetssjuka eller masshysteri, som ofta beror på press från den grupp man menar att man hör till.

Det är både trist och löjligt att se hur såväl biologer som teologer förnekar de grundläggande naturliga skillnaderna. Låt vara att djur och människor är jord och vatten eller eld och värme, men de är också mer än så. Vår tid är en av de mest kultur- och identitetsfattiga. Bättre tider kunde tala om en spirituell vetenskap, men de är nu reducerade till andefattig information och kommunikation. Genetik har inget att rapportera om ande eller högre kultur och bildning.

När till och med lingvister rensar språket för det förfärliga kränkande ordet ras, törs man knappast fråga vad puristerna tycker om en fråga som tidigare ansågs så viktig att den trycktes på frimärken: rasrenhet.

Som alla vet, och färre kanske bryr sig om, så väljer massmedierna, särskilt de västerländska, att lovprisa blandningar av de renare mänskliga raserna. De sociala konstruktionernas propagandister ser mycket gärna att tidiga ideal om rasenhet kriminaliseras och ersätts med rasblandning och den samhälleliga och allmänna förvirring som av erfarenhet följer därav.

Reduktionen av naturliga skillnader till sociala konstruktioner är att göra olika lika, att upphäva skillnaden mellan sant och falskt.

Reduktionisterna är svindlare, och deras motiv är sällan ärliga. Vi känner igen det från religiösa svindlare, som säljer en frälsning de inte kan leverera. Med naturvetenskapliga drömmare är det nu tydligen på samma sätt.

I slutändan är den sociala konstruktivismen också en kamp mot familjebildning och samhörighet. Att ödelägga familjen är ett väldigt effektiv sätt att undergräva ett harmoniskt samhälle. Den är alltså skapad och fungerar som ett vapen i en kamp mot en gammal kultur, särskilt den europeiska eller ”vita”.

Den kaotiska jämlikhetshysterin är sålunda ett virus riktat mot normalt fungerande medmänniskor.

Christian Lindtner