“Galopperande brottslighet knäcker polisen”

Situationen i vårt land är mycket bekymmersam och polisen är hårt pressad. Detta har lett till att regeringen blev tvungen att byta ut den oduglige polischefen Dan Eliasson, trots att han har partibok. Det finns 800 kriminella män i nätverk med tillgång till vapen. 2017 skedde 300 skjutningar och 40 dödade, huvudsakligen i gänguppgörelser. Det är i storstadsområdena dessa kriminella nätverk finns, i Malmö 200, Göteborg 300 och Stockholm 300. Brottsligheten i landet har ökat allt sedan 1975, från 750 000 anmälda brott till 1,5 miljoner år 2016, eller från 9 221 per 100 000 invånare till 15 219, dvs med 65 procent. Särskilt allvarligt är att brott mot person (liv och hälsa) ökat mest och utgör nu 19 procent av brotten. Från 282 per 100 000 invånare år 1975 till 957 år 2016, alltså en ökning med 239 procent. Av de 957 är 112 fall av dödligt våld. Denna typ av brott är det högsta under 2000-talet. Vad gäller våldtäkter är ökningen katastrofal med 9 per 100 000 invånare 1975 till 68 år 2016. Detta är en ökning med hela 655 procent! Av 36 länder ligger Sverige två i toppen med mest våldtäkter. Japan har minst med bara en (1) per hundratusen invånare.

Här i landet har vi varje år cirka 180 000 personer misstänkta för brott. 76 procent av dessa är män. Hela 20 procent är unga män 15-20 år. Av de nyligen kartlagda 800 är de flesta män i åldern 15 till 25 år och uppvuxna i hårt belastade miljöer typ Fittja, Kroksbäck och Bergsjön. Polisen får kritik för att man inte klarar upp mer än 19-14 procent av personbrott, dvs brott som lagförts (inte fastställda domar). Men vad gäller gängkriminaliteten är problemet bland annat att de som sett och vet något inte vågar anmäla eller ställa upp som vittnen. Gängen har tagit över makten i vissa bostadsområden och den som pratar med polisen riskerar att själv råka illa ut. Inom polisväsendet klagar man (t.ex. i Polistidningen no 12 2015) på hur verksamheten är organiserad och blivit allt mer centraliserad med landet uppdelat i sju regioner. Bristen på poliser framhålls också.

Sverige har 206 poliser per 100 000 invånare medan t.ex. Tyskland har 300, Belgien 400 och Grekland 500. Vi har 30 000 anställda hos polismyndigheten varav 20 000 är poliser. Men långt ifrån alla poliser arbetar i yttre tjänst med uniform. Bara 46 procent är i yttre tjänst. År 1965 var det 67 procent. Det är alltså allt färre poliser i yttre tjänst. Organisationen ser ut som en tratt, men vi bör vända den upp-och-ner. Poliser på fältet har fått det allt tuffare i sitt arbete genom ökad kriminalitet och inte minst genom att det grova våldet ökat. Banditerna ger sig till och med på polisen. Detta måste vi sätta stopp för genom upprustning och ökad bemanning.

Det brukar ibland hävdas att kriminaliteten beror på klassamhället, men i dagens samhälle är denna koppling inte så tydlig. Anledningen är att vi genom öppna gränser och migrationen i världen, kommit att bli en del av de brottsaktivas marknad. Det finns ca 300 kriminella gäng med ca 5000 “medlemmar” eller snarare “deltagare” som går in och ur gängen utifrån omständigheter. Ligorna pendlar också in och ut ur landet utan större problem. De som är här illegalt och riskerar en kriminell utveckling ska snabbt utvisas.

Vad ska vi då göra mer för att bryta denna spiral av stegrande kriminalitet? Eftersom vi är med i EU kan vi inte längre ha full koll på vem som kommer in och åker ut ur landet. Men om tullarna får ökade befogenheter att kontrollera alla som åker in och ut skulle det säkert gå att göra livet surt för bovarna och andra med inte rent mjöl i påsen. Skärpta vapenlagar är bra, men vi måste också kunna kontrollera att vapen inte kommer in i landet.

Erfarenheten från vissa satsningar (t.ex. i New York) visar att man bör ingripa tidigt mot brottslighet, för att förhindra allvarligare kriminalitet. Man bör särskilt hårdbevaka brottsbenägna individer. Detta förutsätter tidig information och kartläggning, vilket kräver att polisen är i utsatta miljöer och att det behövs fler poliser i yttre tjänst. Samverkan med andra myndigheter för att kunna ingripa mot bedräglig livsföring öht (bidragsbedrägeri, försäkringsbedrägeri, skatteflykt, rattfylla, fortkörning, smuggling, osv.) Polisen och andra bör göra omfattande kartläggning av brottsaktiva. Information som bör vara tillgänglig för varje polisman som ska göra ett ingripande.

I utanförskapsområdena finns tyvärr många dysfunktionella familjer, som inte har förmåga att ge sina barn en bra uppfostran och utveckling. Det händer att i invandrarfamiljer förlorar husfar och andra auktoriteter i familjen (och “storfamiljen” inräknat nära släktingar) sin statur och pondus. Detta beror på flera faktorer som att de är arbetslösa och inte kan försörja familjen, att de inte är bekanta med det nya samhället, inte kan språket, inte organisationen, inte koderna och kulturen. Barnen lär sig det nya språket snabbare än föräldrarna och hur man ska ta sig fram i samhället. De kanske tom börjar se ner på eller förakta sina föräldrar, som inte kan slussa barnen in i det nya samhället på ett adekvat sätt. För att möta detta bör socialtjänsten satsa mera på familjerådgivning.

För att få tidig information om familjeproblemen är det viktigt med samverkan mellan socialtjänst, skola, sjukvård och polis. Många av dessa dysfunktionella familjer lever på bidrar och i samband med att de söker hjälp, finns tillfällen att närmare få information om förhållandena i familjen.

Samverkan mellan polisen och medborgarna gör polisen synlig och kan skapa förtroende. Vi kanske tom ska uppmuntra poliser att bosätta sig i utanförskapsområden t.ex. mot att de får gratis hyra. Kanske ska vi också återgå till att ha vicevärdar och portvakter i husen, för att få bättre koll vem som bor i husen och går ut och in. I vissa bostadsområden och mindre samhällen har det utvecklats “nattvandrare” för övervakning. Ibland går det längre och kallas medborgargarde. Det har dålig klang, men är förståeligt när polisen inte klarar att sätta dit bovarna.

Grannsamverkan har visat sig ha en positivt effekt och kan utvecklas till än mera informativt arbete, som hjälper polisen. Projektet “Nos” är ett exempel på tidig upptäckt och rapport till polisen, där hundars fantastiska luktsinne och hörsel kommer till användning. Jag har tidigare skrivit om att vi bör genom community organizing skapa en bättre social miljö i utanförskapsområdena. En organisering bland de boende kan ev också leda till att man som grupp vågar informera polisen om viktiga iakttagelser. Samtidigt måste det bli möjligt att vittna utan att behöva visa upp sig i rättssalen och att informanten namn blir offentligt.

Ökad kameraövervakning och vakter kan vara bra hjälpmedel, men utan förstärkning av polisen leder det inte långt. Att sätta in militären mot kriminella gäng funkar nog inte, men de kan ju i krissituationer vara bra för bevakningsuppgifter. Migrationsströmmarna är ju också ett bekymmer och där bör vi ta bättre reda på vad det är för folk som kommer hit. Hyresvädrar och bostadsrättsföreningar ska ha skyldighet att informera om vilka det är som bor i deras lägenheter, för att minska möjligheten för kriminella att gömma sig bland andra. Vissa miljöer har blivit veritabla smältdeglar för brottsligt beteende. Att sanera här är inte lätt, men viktig förutsättning för att bekämpa kriminalitet.

Åtgärderna kan se tråkiga ut, men en tråkig samhällsutveckling måste nog mötas med tuffa metoder.

Alf Ronnby
fil dr i sociologi och docent i socialt arbete