“De amerikanska krigen leder till splittring”

Artikeln är en översättning från en ursprunglig publicering den 30 augusti på Strategic Culture Foundation.

Det är augusti – Ukrainas nationaldag, samt också årsdagen av Bidens katastrofala tillbakadragande från Kabul. Washington är alltför medvetet om att dessa smärtsamma bilder (av afghaner som klamrar sig fast i Hercules-planens underreden) kommer att spelas upp igen under upptakten till (de amerikanska) valen i november.

Anledningen är att händelserna i Ukraina utvecklas negativt för Washington – när den långsamma, kalibrerade ångvälten av ryskt artilleri mosar den ukrainska armén. Ukraina har varit tydligt oförmöget att förstärka intagna positioner, samt att gå till motattack och hålla kvar återerövrat territorium. Ukraina har använt HIMARS, artilleri och drönare för att slå ut några ryska ammunitionsdepåer, men dessa är så här långt isolerade företeelser och mer mediagodis än skapandet av någon förändring i krigets strategiska balans.

Så, låt oss skriva om “berättelsen”: Under den senaste veckan har Washington Post varit upptagen med att fräscha upp saker och ting med en ny berättelse. I korthet är förändringen ganska simpel: USA:s underrättelsetjänst kan ha fått saker om bakfoten tidigare, men de har “fått till det” den här gången. De varnade om Putins plan att invadera. De hade koll på den ryska militärens planer i detalj.

Första omskrivningen: Team Biden varnade Zelensky ett flertal gånger, men tjurskallen vägrade lyssna. Som ett resultat av detta, när invasionen lamslog Zelensky, var ukrainarna som nation hopplöst oförberedda. Budskap: “Det är Zelenskys fel”.

Låt oss inte gå in på denna omskrivnings makalösa uteslutande av åtta år av Nato-förberedelser för en mega-attack på Donbass som skulle tvinga Ryssland till en motattack. Det behövs ingen kristallkula för att räkna ut det. Ryska militärenheter hade suttit 70 km från den ukrainska gränsen i månader.

Andra omskrivningen: Ukrainas armé “vänder på steken”, tack vare vapen från väst. Verkligen? Budskap: Ingen upprepning av debaclet i Kabul; en kollaps i Kiev får inte ske före (de amerikanska) valen i november. Därför, säg efter mig: “Ukraina vänder på steken”; håll ut, håll kursen!

Tredje omskrivningen: (från en krönika i Financial Times): Rysslands ekonomi har visat sig vara mer motståndskraftig än vad man tidigare trodde, men de ekonomiska sanktionerna “förväntades aldrig få dess ekonomi att kollapsa”, men faktum är att amerikanska talesmän och USA:s och Englands underrättelsetjänster förutspådde just det, att en rysk finansiell och institutionell kollaps på grund av sanktionerna skulle trigga ekonomisk och politisk oreda i Moskva av sådan magnitud att Putin skulle tappa greppet om makten och att Moskva, sönderrivet av politisk och finansiell kris, skulle bli oförmöget att effektivt bedriva ett krig i Donbass – alltså skulle Kiev klara sig.

Det var den “röda tråd” som övertalade Europas politiska klass att satsa allt på sanktioner. Den franske finansministern Bruno Le Maire, förklarade “ett storskaligt ekonomiskt och finansiellt krig” mot Ryssland, för att orsaka dess kollaps.

Fjärde omskrivningen: (Financial Times igen) Européerna förberedde sig inte tillräckligt för den påföljande energiprisstegringen. De måste därför ligga i mer för att krympa Rysslands intäkter, “skruva åt” det kommande oljeembargot ännu mer. Budskap: EU måste ha missuppfattat alltihop. Sanktionerna var aldrig menade att krascha Rysslands ekonomi. Inte heller EU förberedde folk för långsiktiga energiprishöjningar; deras fel.

Medan denna förändring av berättelsen skulle kunna vara begriplig ur ett USA-intresseperspektiv, kommer det som en kalldusch för européerna.

Helen Thompson, Professor i nationalekonomi vid Cambridge University, skriver i Financial Times:

“I Europa vill regeringarna lindra den panikartade pressen på hushållen … [medan de låter] rädslan för den kommande vintern pressa ner konsumtionen.

Staten går då in med bidrag för att reducera höjda energiräkningar … Vad som inte är tillgängligt någonstans, är omedelbara verktyg för att öka den fysiska tillgången på energi.

Denna kris är inte en oundviklig konsekvens av pandemin eller Rysslands brutala krig mot Ukraina. Den har mycket djupare rötter i två strukturella problem.

För det första, hur osmaklig denna verklighet än är för klimatet och ekologin, behöver världsekonomin fortfarande fossil bränsleproduktion. Utan fler investeringar och exploateringar är det osannolikt att det kommer att finnas tillräckliga tillgångar på armlängds avstånd för att möta behovet. Den nuvarande gaskrisen har sin upprinnelse i den av Kina ledda efterfrågan på gas under 2021. Behovet växte så snabbt att gasen endast var tillgängligt för europeisk och asiatisk upphandling, till mycket höga priser.

Samtidigt har den respit från ökande oljepriser vi fått endast tillkommit för att de ekonomiska siffrorna från Kina är vikande. Enligt den Internationella Energibyrån IEA:s bedömning är det fullt möjligt att den globala produktionen av olja inte kommer att räcka för våra behov så snart som nästa år. Under större delen av 2010-talet klarade sig världsekonomin på boomen av skifferolja [shale oil fracking] … Men USA:s skifferolja kan inte utvinnas i samma hastighet längre: Sammantagen är USA:s produktion drygt en miljon fat lägre än den var 2019.

Även i traditionell utvinning sjunker den dagliga produktionen i källorna. Mer borrning till havs, av det slag man initierat i Mexikanska golfen och Alaska med stöd av en ny lag för att minska inflationen, bland annat genom att investera i inhemska resurser [Inflation Reduction Act, 2022], kommer att kräva en högre prissättning, eller investerare som är villiga att satsa kapital oavsett om de kan göra profiter eller inte.

Det bästa geologiska prospektet för en större förändring liknande den som hände 2019 ligger i det enorma Bazhenov-områdets skifferolja i Sibirien. Men Västvärldens sanktioner gör vägen, för de stora oljebolagen att där assistera Ryssland teknologiskt, till en geopolitisk återvändsgränd.

För det andra, det är inte mycket man kan göra som omedelbart skulle accelerera övergången från fossila bränslen … Att driva elnäten med sol- o vindkraft kommer att kräva teknologiska genombrott vad gäller lagring av energin. Det är omöjligt att planera en utveckling som har materialiserat sig inom 10 år med någon större säkerhet”.

Det geostrategiska budskapet från detta är lika simpelt som ett kvastskaft: En oblyg varning att EU:s intressen inte går hand i hand med USA:s. För USA handlar det om att klara sig fram till valet i november – med skärpta sanktioner mot Ryssland (“De tekniska sanktionerna kommer att kosta Rysslands ekonomi i slutänden”) och tillsammans med Europa, som “orubbligt” fortsätter med sitt militära och finansiella stöd till Ukraina.

Som Professor Thomson skarpsynt påpekar: “Det är också väsentligt med en nypa geopolitisk verklighet … Västvärldens regeringar måste antingen bjuda in ekonomiskt elände i en omfattning som skulle pröva väven i demokratin i vilket land som helst – eller inse det faktum att den minskade tillgången på energi stryper medlen tillgängliga för att försvara Ukraina.”

Med andra ord, antingen räddar man den politiska klassens skinn genom att återgå till att köpa billig rysk gas, eller så är man trogen Washington och utsätter sina väljare för misär och sina ledare för ett politisk uppvaknande som redan är på väg.

Detta ger Ryssland en möjlighet att spela ut sina “trumfkort”: Så på samma sätt som USA till fullo spelade ut sin militärt uppbackade dollardominans åren efter Sovjetunionens sammanbrott, för att fånga in stora delar av världen i sin regelbaserade sfär (rules-based order), kan Ryssland och Kina idag erbjuda Latin-Amerika, Oceanien, Afrika och Asien en befrielse från dessa västerländska “regler”.

De uppmuntrar nu “resten-av-världen” att försvara sin autonomi och sitt oberoende via BRICS och EEC.

(BRICS är förkortningen för ett organiserat samarbete mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – fem av världens största och mest växande statsekonomier.

EEC. Författaren menar här förmodligen EAEU, Eurasiska ekonomiska unionen som ersatte EEC 2015. EAEU är en ekonomisk union mellan stater i Europa och Asien. ö.a)

Ryssland bygger nu, tillsammans med Kina, breda politiska relationer tvärs över Asien, Afrika, Latinamerika och Oceanien, baserat på sin dominerande roll som leverantör av fossilt bränsle och mycket av världens mat och råvaror. För att ytterligare öka sin inflytande över de energiresurser som Västs militära fientligheter är beroende av, snickrar nu Ryssland ihop ett “gas-OPEC” med Iran och Qatar, och har spelat välkomnande ouvertyrer för Saudiarabien och Förenade Arabemiraten för att tillsammans ta ett större grepp på alla energins nyckelresurser.

Vidare förenar sig dessa stora producenter med stora energikonsumenter för att bryta ädelmetall- och råvarumarknaden ur händerna på London och USA – med målet att sätta punkt för Västvärldens manipulationer av råvarupriserna medelst derivat (finansinstrument som urladdas i spekulation, kapitalflykt och sammanbrott. Inflation stimuleras av finansmarknadens derivatprodukter. ö.a.)

Argumentet som framförs av ryska talesmän till andra stater är både väldigt lockande och enkelt: Väst har vänt ryggen åt fossila bränslen och planerar att fasa ut dem helt – inom ett decennium eller så. Budskapet är att de inte behöver gå med i denna masochistiska “uppoffrande politik”. De kan få olja och gas – och det med rabatt på Europa-priserna, vilket kommer att ge konkurrensfördelar till deras industrier.

Västvärldens välnärda befolkning (“The Golden Billion”) har åtnjutit moderniteternas fördelar, och nu vill de att ni [resten av världen ö.a.) ska gå i bräschen för alltihop och utsätta era väljare för den extrema påfrestningarna av en radikal grön agenda. Det kan med fog sägas att den icke allierade världen behöver åtminstone grundläggande moderniteter. Den tunga bördan av Västvärldens gröna ideologi kan emellertid inte pådyvlas resten av världen – mot deras vilja. Detta slående argument banar vägen för Ryssland och Kina till att värva stora delen av världen till sitt läger.

Andra stater, å andra sidan – trots att de är sympatiskt inställda till behovet att adressera klimatförändringen – ser tydliga försök för en ny västfinansierad kolonialism lura inom ESG med finansiering och krediter ransonerade till dem som helt och hållet ansluter till Västs gröna projekt. (Environmental, Social och Governance är ett sätt att analysera bolag ur ett icke finansiellt perspektiv). Kort sagt, de misstänker en ny dimridå, som kommer att berika i huvudsak Västvärldens finansiella intressen.

Ryssland säger bara: “Det behöver inte vara så här.” Ja, klimatet måste tas på allvar, men fossila bränslen erfar en akut brist på investeringar, delvis beroende på gröna ideologiska orsaker, inte att dessa resurser håller på att ta slut i sig, och osmakligt som det faktiskt kan verka för en del, faktum är att världsekonomins tillväxt kräver fossil bränsleproduktion. Utan fler investeringar och exploateringar är det osannolikt att tillgången på dessa kommer att räcka till för att möta behovet inom den närmaste framtiden. Det som inte finns någonstans är omedelbara verktyg för att öka tillgången på alternativ fysisk energi.

Var befinner vi oss nu? Ryssland har en stor pågående offensiv i Ukraina och Europa hoppas kunna slinka iväg från sina besvärliga åtaganden gentemot Ukraina utan att det märks, utan att öppet bryta med Biden, samtidigt som Ukraina faller samman. Du ser det redan. Hur många rubriker får Ukraina i tidningarna idag? Hur många TV-nyheter? “Europa kan bara stå tyst och backa ut från debaclet”, sägs det.

Men här är det som skaver: Innan Putin lossar greppet om EU:s stater, kommer han förmodligen att insistera på att det amerikanska inflytandet över Västeuropa dras tillbaka, eller att Europa åtminstone börjar agera helt autonomt för sina egna intressen.

Det är ingen tvekan om att detta var i Putins sinne när han lanserade den “speciella militära operationen” i Ukraina – Han måste ha förutsett att Natos reaktion skulle bli att införa sanktioner mot Ryssland – som den senare (mycket oväntat för Väst) har gjort stora profiter på. Det är EU som har tagit den största smällen, med en tumskruv som Putin kan skruva åt ytterligare om han vill.

Dramat fortsätter. Putin behöver behålla trycket på Ukraina för att kunna fortsätta pressa (EU). Han kommer troligtvis inte att kompromissa. Nu till vintern kommer det att bli ännu tuffare i Europa, troligtvis med social oro på grund av energi och matbrist. Putin kommer bara att sluta när européerna har upplevt tillräcklig smärta för att slå in på en annan strategisk väg – och bryter med USA och Nato.

Alastair Crooke