Den senaste tiden har sett en till synes samordnad vaccinpasskampanj från Sveriges största ledarsidor, med olika varianter på uppmaningen att det är dags för hutuerna att sluta dalta med tutsierna (förlåt, jag menar för de vaccinerade att sluta dalta med de ovaccinerade) och skyndsamt införa medicinskt apartheid i Sverige.

Vi ska återkomma till innehållet i dessa ledarstick men för att tydligare se hur denna propagandakampanj är utformad kan det vara behjälpligt att studera en viktig förlaga den massiva indoktrinering vi nu utsätts för.

I boken Concpiracy Theory In America undersöker professor Lance deHaven-Smith ordet konspirationsteori/konspirationsteoretiker som kommit att bli det högpotenta smutskastningsord det är idag, och hur det effektivt används för att undvika en saklig debatt om ett för makten känsligt ämne. Enligt deHaven-Smith användes ordet knappast utanför akademiska kretsar fram till mitten av 1960-talet. Han spårar dagens smutskastningsvalör till ett CIA-memo som underrättelsetjänsten skickade ut till sina kontakter inom massmedia 1967. Bakgrunden var att den officiella versionen av Kennedymordet blev alltmer ifrågasatt och att de försök som gjorts att räta ut de många frågetecknen hade lyckats dåligt i argumentationen.

Memot är för långt för att här återges i sin helhet, men det huvudsakliga budskapet är väldigt enkelt att sammanfatta: sluta ge er in i faktadiskussioner om Kennedymordet! Det var kontraproduktivt att försöka övertyga skeptiker om hur ”den magiska kulan” kunde komma från fel håll, varför Cadilacen presidenten färdats i hade tvättats före den forensiska undersökningen och hur man kunde tillåta liket att flyttas till Washington före obduktion, samt en hel uppsjö av andra konstigheter.

”Gå inte in i argumentation”, löd memot, ”utan rikta in er på karaktären hos de som ifrågasätter den officiella versionen. Förklara att de är konspirationsteoretiker, besatta av sin egen förträfflighet”.

Det tog några år, förklarar deHaven Smith, sedan hade den nya innebörden av ordet konspirationsteoretiker satt sig i det allmänna medvetandet, och har sedermera kunnat användas med skrämmande framgång när man vill undvika en debatt i sakfrågan.

Åter till propagandakampanjen på svenska ledarsidor. Hur kan en opinionsbildare följa CIA:s recept om man vill föra fram ett kraftfullt budskap utan att ha sanningen på sin sida i tillräcklig omfattning för att föra en ärlig debatt?

Jo, man smyger in det påstående som ligger till grund för hela resonemanget lite omärkligt som en premiss, nästan lite i förbigående. Typ något sådant här: ”Eftersom det nu är klarlagt att Kennedy mördades av en ensam skytt kan vi nu ta i med hårdhandskarna mot de som sprider desinformation och konspirationsteorier som skadar landets anseende”, och sedan, när den lögnaktiga premissen är insmugen, kan man med stor formuleringsskicklighet lägga ut texten om varför vi nu måste få ett slut på denna för nationen så skadliga debatten.

Eller så här:

”Covidvaccinen är en succé”, inleder DN:s Erik Helmerson sitt ledarstick.

”Vaccinerna gör verkligen sitt jobb”, skriver Peter Wolodarski.

”Ingen behöver längre tvivla på covidvaccinens effektivitet”, skriver Expressens ledarskribent Anna Dahlberg.

Det vill säga, det är precis dessa frågor – huruvida vaccinerna mot covid-19 är säkra, effektiva och nödvändiga – som ett öppet och demokratiskt samhälle borde välkomna en debatt om. Men den debatten tycks mainstream-media inte vilja ge oss, antagligen av samma anledning som CIA inte ville ha någon debatt om Kennedymordet – det var ingen debatt man var säker på att vinna.

I stället följer man alltså CIA-memot. Man smyger in denna premiss som inte tål att ifrågasättas, och sedan använder man sin stilistiska arsenal till att demonisera alla som inte rättat in sig i vaccinledet. Anna Dahlberg jämför i en passus med gängkriminella som tillåts terrorisera ett helt område. ”Majoritetens intresse av trygghet och frihet får stå tillbaka för de kriminellas frihet”. Wolodarski skriver att ”En minoritets egoism, nonchalans eller ointresse går ut över resten av samhället.”

Det handlar här inte om vänster-höger, i vaccinfrågan talar etablissemanget med en röst. På Aftonbladets ledarsida skriver tidningens politiska chefredaktör Anders Lindberg att ”Vaccinmotståndet och den flora av konspirationsteorier som sprids på internet är en samhällsfara.”

Bortom demoniseringen och smutskastningen är ledarsticken väldigt fattiga på substans och uppgifterna tagna ur sitt sammanhang.

Exempelvis när det gäller att ovaccinerade utgör en belastning på intensivvården (IVA) som ledarskribenterna lyfter som ett jätteproblem, handlar det just nu om drygt 40 IVA-patienter i hela landet, att jämföra med drygt 500 när det var som värst förra våren. Detta antal måste dessutom ställas i relation till antalet allvarliga biverkningar av vaccinet, i dagsläget drygt 5600 av alla rapporter som Läkemedelsverket har handlagt. För att uppfylla myndighetens kriterier för allvarlig biverkning krävs är den ”leder till döden, är livshotande, nödvändiggör sjukhusvård eller förlängd sjukhusvård, leder till invalidisering, medför missbildning eller är annan medicinskt viktig händelse”.

Slår vi ut detta över tid blir det cirka 150 allvarliga biverkningar per vecka, alltså att jämföra med de drygt 40 patienter som nu ligger på IVA.

”Biverkningarna är mycket sällsynta”, försäkrar DN:s chefredaktör.

Sällsynta? Totalt i Sverige har på drygt 8 månader 73 566 möjliga biverkningar av coronavaccin anmälts, att jämföra med att Läkemedelsverket i snitt brukar få in cirka 8000 rapporter om misstänkta biverkningar årligen – för samtliga läkemedel och vacciner. Aldrig i världshistorien har så många misstänkt vaccinrelaterade dödsfall rapporterats efter ett vaccin. Det gäller i alla system som registrerar detta: VAERS i USA, EudraVigilance, Yellow card i Storbritannien, Legemiddelsverket i Norge.

”Vaccinerna gör verkligen sitt jobb”, fortsätter Wolodarski. ”Det inger hopp i pandemimörkret, även om det snart kan komma att behövas påfyllning och vaccin för barn”.

Här får vi en vink om det som många av oss redan anat, att man kommer att fortsätta krypa ned i åldrarna och snart även inkludera barn från 12 år i vaccinationsprogrammet mot covid-19. Någon debatt om det ändamålsenliga i detta verkar vi som sagt inte få i de stora medierna. Kanske för att det är extremt svårt att motivera varför individer som löper lika stor risk att dö om de träffas av blixten som att dö av covid-19 ska utsätta sig för en inte obetydlig risk för biverkningar, kända såväl som okända.

Studier från Israel visar att risken för män 16-24 år att drabbas av hjärtmuskel- och hjärtsäcksinflammation ligger på omkring 1 individ per 3000-6000 vaccinerade och USA:s smittskyddsenhet CDC har visat att risken är ännu mer förhöjd att drabbas av dessa hjärtåkommor för pojkar 12-17 år, alltså en mycket högre risk än samma kohort löper att drabbas av svår covid-19. Varför den gruppen fullt friska individer ska utsättas för risker som ännu inte är överskådliga är lika tacksamt som det var att förklara varför den där ”magiska kulan” kom från fel håll. Alltså undviks debatten i sak och i stället ägnar sig opinionsbildarna åt smutskastning av alla som känner en fullt berättigad oro.

Så om vi haft redaktörer och publicister som faktiskt såg värdet av en öppen debatt, hur skulle en sådan i så fall kunna se ut? Ja, då skulle vi på ena sidan ha de som förfäktade den officiella linjen, som vi kan kalla för den experimentella. Det vill säga att man inte begränsar sig till riskgrupper utan riktar in sig på att vaccinera så stor andel av befolkningen som möjligt, och räknar med att vi ständigt kommer att behöva fylla på med nya doser för att möta de mutationer (vaccinresistenta varianter) som massvaccineringen driver fram.

På andra sidan skulle vi ha förespråkare för vad vi kan kalla den klassiska epidemiologiska strategin vid till exempel influensa, där man vaccinerar riskgrupper. Dessa debattörer skulle kanske påpeka att den experimentella linjen prövats en gång, då man massvaccinerade mot svininfluensan 2009. Förutom svårförutsedda biverkningar som förstörde livet för flera hundra barn i Sverige, ledde massvaccineringen mot svininfluensa till precis det som företrädarna för den klassiska linjen den gången varnade för – att vi skulle bli mer sårbara för andra, svårare influensor i framtiden. Ett par år senare drabbades Sverige och Norge, som massvaccinerat mot svininfluensan, betydligt hårdare av influensa än andra länder, vilket också underströk att skyddseffekten var temporär.

I romanen 1984 skriver George Orwell att den mest effektiva formen av lögn är utelämnande.

Om det stämmer är den massiva kampanj som nu rullas ut av landets ledande opinionsbildare synnerligen lögnaktig. Den utelämnar i princip alla viktiga omständigheter, som att risken för friska barn och ungdomar att drabbas av svåra biverkningar är betydligt större än risken att drabbas av svår covid, och att man på mycket goda grunder –  utan att vara en ”foliehatt” – kan ifrågasätta den experimentella massvaccinationskampanjen mot covid-19.

Det är ”dags att sluta dalta med vaccinskeptikerna”, förkunnar DN:s Erik Helmerson.

Är det kanske snarare dags att vi kräver en riktig debatt om denna oerhört viktiga fråga och förkastar de publicister och ledarskribenter som hänger sig åt försåtlig propaganda?

Per Shapiro, frilansjournalist. Grundare av Folkets Radio