Är hemmamödrar vår tids paria?

Kvinnor som vårdar sina egna barn kallas “frivilligt arbetslösa”. Därmed stöts de ut ur vår gemensamma välfärd. Men vårdar de istället andra kvinnors barn räknas de plötsligt som arbetande och välkomnas in i värmen. Varför ser vi så olika på kvinnors arbete med barnomsorg? Har det att göra med att feministerna valt fel väg till jämställdheten? Det skriver Monica Sunward.

När feminister i dagens jämställda samhälle avvisar alla former av ekonomisk ersättning till mödrar, som vårdar egna barn, menar man att det vore som att få ”betalt för att inte arbeta”, vilket förstås är oacceptabelt. Men när samma arbete utförs av någon annan än modern blir det plötsligt, som genom ett under, ett fullvärdigt arbete.

”Man ska inte få betalt för att skaffa barn” brukar feministerna motivera sin avvisande inställning med. Men varför ska kvinnor straffas med fattigdom och utstötning för att de vill vårda sina egna barn? I de flesta fall är det just kvinnorna, som vill vara hemma med barnen. Därför använder jag ordet kvinnor.

Jag vågar påstå att aldrig tidigare, under mänsklighetens historia, har kvinnor straffats med uteslutning ur gruppens gemensamma välfärd, för att de vägrat att lämna bort sina barn till andra. Sedan urminnes tider har män och kvinnor kompletterat varandra och samarbetat för allas bästa. Männen har jagat, kvinnorna har vårdat och bytet har sedan delats solidariskt av alla i gruppen. Denna arbetsfördelning och solidaritet gjorde att människan överlevde utan försäkringskassa, socialkontor och feminism.

Så varför sker denna plötsliga utstötning av mödrarna just i vår upplysta tid? Varför stöter vi ut mödrarna ur vår gemensamma välfärd? På stenåldern räknades mödrarna in i gemenskapen. Var stenåldersmänniskan humanare än vi är nu?

Är mödrar som vårdar egna barn vår tids paria, vår tids utstötta? Hur blev de det? Varför protesterar ingen? Varför accepterar vi feminismens dom över moderskapet, som om det vore en sanning huggen i sten?

Det är inte bara feministiska socialister som föraktar arbetet med egna barn. Även konservativa och liberaler kallar detta arbete, med illa dolt förakt, för ”frivillig arbetslöshet”. Vad de verkar omedvetna om är att de själva är fångna i det de säger sig bekämpa; det ”patriarkala” föraktet för det traditionellt kvinnliga arbetet med vården och fostran av nästa generation.

De ser inte det motsägelsefulla i att de vill uppvärdera kvinnan genom att nedvärdera det kvinnliga. De anser det som en orubblig sanning att vårdarbetet är värdelöst, när det utförs av den som fött fram barnet. Med nästan religiös fanatism försvarar de att arbetet med nästa generation får ett värde först när det utförs av en främling.

Ingenting kan rubba deras övertygelse. Inte ens argumentet att ur samhällets neutrala synvinkel är barnens vård lika värdefull oavsett om vårdaren är släkt med barnen eller ej. Barnen växer ju upp till samhällets framtida medborgare oavsett vem som sköter deras vård. Det småaktiga nedvärderande av de hemarbetande mödrarna kommer inte från vårt gemensamma samvete.

Jag tror att vi innerst inne anar var det kommer ifrån. Det är kanske lite skambelagt att säga det högt, men det kommer faktiskt från feministerna. Det kommer från feministernas hemliga beundran av den manliga könsrollen. Det kommer från karriärkvinnornas grandiosa självförhärligande, deras uppfattning att de är överlägsna ”hemmakvinnorna”. Dessa underlägsna hemmavarelser som frivilligt låter sig ”kedjas fast vid spisen” och frivilligt stannar hemma för att ”vårda en frisk man”. Det är underförstått att dessa ”svagbegåvade” varelser skall straffas med utstötning och fattigdom för sitt ”osolidariska” beteende.

När ska vi våga ta bladet från munnen och konfrontera feministerna med deras blinda fläck; deras omedvetna kvinnoförakt? Först när de erkänner att de valt fel väg till jämställdheten, först då kan vi nå verklig jämställdhet.

Monica Sunward