Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
De sataniska krafter som driver porrindustrin har under många årtionden förfinat exploateringen av en av människans mest grundläggande mänskliga instinkter, vars starka kraft vi har svårt att värja oss för. Reproduktionslusten och förmågan är essentiell, alltså livsavgörande.
Det är ett tecken på ett sjukt samhälle när en så omfattande och människofientlig industri tillåtits att explodera och idag exponeras för unga individers hjärnor utan filter i massiv skala via internet och andra medier.
En av huvudanledningarna är liberalismens långsamt verkande gift som förtär de västerländska ländernas folkkroppar och nu sprider sig till övriga delar av världen.
Vuxenpornografi bör likställas med barnpornografi. Medgivandeperspektivet är inte avgörande för den grova pornografins vara eller icke vara utan utgångspunkten för bedömningen är dess nedbrytande effekter på det mänskliga psyket.
En individ som fyllt 18 år är i lagens mening myndig och får medverka i pornografiska produktioner, men de flesta människor blir aldrig vuxna nog att förutse de effekter sexuell exploatering har över tid och vad det innebär att medverka i en sådan industri.
För konsumenterna gäller samma sak. Även om människor i allmänhet vore förmögna att förutse verkningarna av porrkonsumtion är följdverkningarna så skadliga att produktion av sådant material inte bör tillåtas av samhället.
För den normalintelligente är skillnaden mellan vuxna individers sexualliv och dokumentation samt exploatering av detsamma uppenbar och utgör två helt skilda ting.
Vad den grova pornografin gör med det mänskliga psyket är svårt att ens överblicka. Forskningen som har en mer klinisk måttstock visar entydigt på negativa effekter på både den egna sexualdriften och lusten att hitta en verklig partner som känslan av tomhet utöver den uppenbara sexuella avtrubbningen. Synen på andra människor förändras och objektifiering sker av både mannen och kvinnan.
För att överhuvudtaget möjliggöra modern pornografi har en långsam avtrubbning av människan och hennes psyke varit nödvändig. Att ha sex med en individ som man inte är bekant med och inte känner något känslomässigt band till eller rent av äcklas av är för den oförstörda människan något otänkbart. Att konstgjort arrangera något dylikt för att dokumentera och sedan exponera det för miljontals människor hör inte hemma i naturliga tankegångar och samhällen som gör anspråk på mänskliga rättigheter.
Med hjälp av den liberala populärkulturen har porrindustrin som vuxit fram, främst ifrån det judiskt dominerade Hollywood, på ett allt mer sofistikerat sätt fått människor att förtränga kontakten med sitt känslocentrum och koppla bort sin personlighet för att kunna exploateras och utnyttjas i produktioner.
Många individer, främst unga tjejer, är så avskurna ifrån kontakten med sina känslor och sin personlighet att de till synes är oberörda av sin medverkan. Den själsliga skadeverkningen är dock oöverskådlig.
Industrin växte med rätta fram i skymundan och mer underjordiskt men har tack vare den liberala populärkulturen tagit plats i finrummen och blivit allt mer professionell varför den också blivit avsevärt mer förrädisk och satanisk till sin natur. En så skadlig och människofientlig industri som den moderna porrindustrin utvecklats till, måste kriminaliseras och förpassas till historiens skräphög.
De direkta offren kan redan räknas till hundratusental som medverkat i produktioner, men till de mer passiva offren som mer eller mindre frivilliga konsumenter räknas åtminstone hundratals miljoner människor. Många unga skadar redan från barnsben sin syn på relationer, sex och familjelivet. Vuxna skapar destruktiva beroenden, riskerar jobb och ansvar och blir samtidigt avtrubbade i sina relationer.
En så skadlig och människofientlig industri som den moderna porrindustrin utvecklats till, måste kriminaliseras och förpassas till historiens skräphög.
Kampen mot barnporren har delvis misslyckats eftersom den ensidigt riktat in sig på internet och konsumtionen. Konsumtion av pornografi kan svårligen kriminaliseras. Istället måste insatserna främst riktas direkt emot producenterna där man efter att ha uppdaterat lagstiftningen slår till mot regissörer, agenter, produktionsbolag och även skådespelare. Givetvis måste man precis som mot sajter som sprider barnpornografi stänga ned och blockera plattformar som sprider den grova pornografin på internet.
Att exploatera och med industriella medel utsätta en livsupprätthållande funktion som sexual- och reproduktionsförmågan för stora risker med uppenbara faror för familjebildningen och hela samhällslivet är ett brott mot mänskligheten och bör kriminaliseras och bestraffas i samma utsträckning.
En kriminalisering torde vara nödvändig också därför att det ännu återstår mycket medvetenhetsevolution innan genomsnittsindividen själv av egen kraft och insikt kan värja och skydda sig ifrån ett så sofistikerat angrepp mot den mänskliga naturen som den moderna pornografin utvecklats till.
Sexualiteten är en gudomlig aspekt av livet och tillhör den privata helgedomen. Om människan leker med elden kan hon kastas in ett inferno där hon brinner upp både kroppsligt och själsligt.
… och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. (Matteus 6:13)
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Svenska politiker brukar slå sig för bröstet och hänvisa till olika rapporter som gör gällande att Sverige är ett av världens mest demokratiska länder. Här har vi minsann friheten att välja.
Frågan följer dock – vad är det då egentligen vi har att välja på? Vad är det för partier som påstår sig representera svenska folket, och vad skiljer dem egentligen åt?
De rödgröna partierna betonar generellt vikten av bidrag, en stor offentlig sektor och vurmar i högre utsträckning för diverse, förment förtryckta, nationella minoriteter – medan den borgerliga högern snarare värnar om avdrag, riskkapitalisters rätt att ta del av skattebetalarnas pengar och lovprisar Israel vid varje tillfälle som ges.
Angående riksdagskammarens ”debatter” om dessa saker skulle man samtidigt kunna citera den tidigare S-ledaren Stefan Löfven med att ”det där är bara käbbel”. Debatterna är fokuserade på procentsatser och andra relativt betydelselösa höjningar eller sänkningar, som samtidigt lyfts fram som viktigt stoff på etablissemangsmediernas löpsedlar.
”Barnbidraget måste höjas med 200 kronor”, skriker någon – ”Nej, det måste det inte alls, flerbarnstillägget måste avskaffas”, gapar någon annan – och så håller cirkusen på.
I det stora hela bråkas det helt enkelt om vad som i sammanhanget är petitesser och oväsentligheter.
Den rörande enigheten
I nästan alla frågor av djupgående betydelse är riksdagspartierna samtidigt rörande överens.
Exempel på områden där det politiska etablissemanget ställer sig bakom med enad röst är bankernas sakrosankta maktposition i samhället, den globalistiska kulturrevolutionen under regnbågsfanan inklusive det gradvisa befolkningsutbytet, det totalitära massövervakningssamhället, Nato och förhållningssättet till Ryssland, till koldioxid, och även mer tidsbegränsade teman med särskild laddning så som experimentella massvaccinationskampanjer och covidpass eller sympatier med den öppet våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM.
I alla dessa frågor agerar regnbågspartierna som en koalition, som vore de blott olika falanger av ett och samma statsbärande parti.
Ibland låtsas man vara osams – men i de större frågorna är man rörande överens. Montage. Foto: Ulf Kristersson, Magdalena Andersson/FB
Partierna längst till vänster eller till höger kan då och då opponera sig mot att massinvandringsprojektet går för snabbt, att EU-medlemskapet är för dyrt eller vem som egentligen ska ha äran för Natointrädet. Några faktiska ansträngningar för att bryta väg för en annan politisk riktning utanför riksdagsparlamentarikernas komfortzon görs dock inte.
Systemet är riggat på så sätt att vi i teorin förvisso har politisk valfrihet – men i praktiken bara vad gäller frågor som är relativt obetydliga för makten och samhället i stort – och som inte upplevs hota regnbågspartiernas maktmonopol. Man kan unna sig själv och även andra en hel del teatraliskt gapande, så länge regnbågssystemet i sin helhet inte ifrågasätts.
När en någorlunda genuin utmanare sticker ut hakan visar regnbågspartierna snabbt vad de går för och bildar enad front – där allt fokus läggs på att demonisera och bekämpa den systemhotande utmanaren tills den är besegrad eller tillräckligt urvattnad för att, som i Sverigedemokraternas fall, slutligen vika sig och smälta in som blott en ytterligare blågul nyans inom regnbågskoalitionen.
En bromskloss
Om denna strategi inte fungerar och verkliga oppositionspartier tar mark kan andra metoder med framgång användas. Organiserade lobbyister agerar systematiskt för att underminera och liberalisera oppositionen genom att locka dess företrädare med pengar, inflytande eller andra förmåner i utbyte mot att man släpper vissa frågor. På så sätt kan regnbågssystemet snabbt och enkelt få en tacksam glans av opposition – och chimären om parlamentarismens förträfflighet förstärks ytterligare.
En av regnbågspartiernas de facto viktigaste funktioner är att agera bromskloss mot alla typer av verkliga förändringar.
Partier i rött, grönt, blått eller blågult visar att demokratins finrum minsann erbjuder alternativ för alla åsikter och perspektiv. I praktiken fungerar dock riksdagspartierna som olika falanger av ett och samma regnbågssystem. Samtidigt som man de facto är eniga i alla frågor av betydelse skapas det bland annat en bedräglig illusion av att det redan finns något för alla tycken och smaker – och att det därför är ”slöseri” att lägga sin röst på verkligt oppositionella partier utanför riksdagen.
Vissa regnbågspartiers roller är särskilt otydliga, på gränsen till komiska om det inte vore för det underliggande allvaret i problematiken. Även för den som har politik som specialintresse kan det vara svårt att förstå varför exempelvis både Centerpartiet och Liberalerna behövs i riksdagen, eller vad som egentligen skiljer deras svävande världsbilder åt. Liberalerna skriker sig exempelvis hesa om att man minsann värnar medborgarnas ”frihet”, samtidigt som man i nästa ögonblick glatt applåderar när massövervakningsapparaten byggs ut ytterligare eller över att medborgarna tvingas visa upp sina vaccinationspass för att få vara en del av samhället.
”Ett cyniskt bedrägeri”
Den politiska dockteatern av spelad valfrihet erbjuder oss alla att delta i gnabbet om hur många regnbågsflaggor som ska vaja på Riksdagshusets flaggstänger. Grundriktningen är huggen i sten – dikterad av ett neo-liberalt etablissemang med en alltmer totalitär attityd där man betraktar avvikande uppfattningar som ett hot mot det system de specialiserat sig på att livnära sig av.
Representanterna för Tidölagets ”högerblock” betonar ofta hur mycket just deras parti behövs – men det är inte helt lätt att förstå vad som egentligen skiljer dem åt. Foto: Tom Samuelsson/CC BY-SA 4.0
Här står vi idag. Medan regnbågsgänget fortsätter att käbbla om skattesatser och symbolfrågor, för att marknadsföra en falsk demokrati, tickar klockan på för de verkligt stora problemen. Deras låtsasbråk och pajaskonster i riksdagen blir ett sätt att hålla oss upptagna med oväsentligheter så att vi inte ska lägga märke till den snäva åsiktskorridoren, eller att de underliggande narrativen är desamma oavsett vilken av de olika regnbågsfalangernas representant som står och orerar i talarstolen.
Det första steget till verklig förändring är att konstatera faktum: det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.
Utan sanningen är demokratin död
Så länge vi fortsätter att rösta och tro på samma gamla livströtta och konforma gäng, kommer inget att förändras. Den urblekta regnbågen kommer att fortsätta vaja trött i vinden, medan världen kommer att brinna i allt hetare lågor.
Det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.
Tilläggas kan också att Sverige inte på något sätt är unikt i Västblocket av idag vad gäller denna typ av system. Sverige och det kollektiva Väst är i desperat behov av hederliga representanter med genomgripande visioner om hur samhällskroppen kan läkas och hur saker och ting kan bli bättre – på riktigt. Vi behöver ledare och företrädare som inte backar för etablissemangets drev och som vågar sätta de verkligt viktiga frågorna – de som regnbågspartierna systematiskt sopar under mattan – högst upp på agendan.
Utan krafter som vågar säga sanningen, även när den är som mest obekväm, är demokratin död. Bara genom att var och en av oss kliver fram i det lilla, eller stödjer andra som gör det vi själva inte klarar på varje sätt vi kan, kan den återuppstå i en mer meningsfull form.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den israeliska kärnvapenarsenalen och det så kallade "Samsonalternativet" har blivit föremål för allt större diskussion i samband med den eskalerade situationen i Mellanöstern.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
1986 avslöjades Israels kärnvapenprogram – även om landets myndigheter än idag vägrat att erkänna att man besitter några massförstörelsevapen. Det israeliska kärnvapeninnehavet har till och med kallats för ”världens sämst bevarade hemlighet” och började med fransk hjälp utvecklas under stort hemlighetsmakeri redan på 1950-talet.
Den israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu var den som avslöjade programmet i brittisk press, innan han kidnappades av underrättelsetjänsten Mossad, fördes hem till Israel igen och fick tillbringa de nästkommande 18 åren i israeliskt fängelse. Än idag är Vanunu förbjuden att lämna landet och har även dömts till flera kortare fängelsestraff på grund av ”förbjudna yttranden” kopplade till kärnvapenprogrammet.
Artikeln publicerades ursprungligen den 27 april 2024.
Hur många kärnvapen Israel faktiskt har är svårt att säga med säkerhet. 2008 spekulerade den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i att det vid tidpunkten handlade om minst 150 stridsspetsar ”eller ännu fler”.
Samson och filistéerna
Intimt relaterat till den israeliska kärnvapendoktrinen är det så kallade ”Samsonalternativet” – som syftar på Israels strategi för vedergällning i händelse av omfattande attacker mot det egna landet, eller i en situation då själva nationens existens bedöms som hotad.
Namnet är hämtat från den bibliske karaktären Samson, som förblindad och tillfångatagen av filistéerna till slut lyckades riva isär pelarna i det tempel han hölls fången – varpå taket störtade ner och dödade inte bara honom, utan också tusentals av de filistéer som plågat honom.
Samson förstör filistéernas tempel. Målning: Giovanni Benedetto Castiglione.
Samsonalternativet går enligt många bedömare ungefär ut på – att Israel skulle svara med omfattande kärnvapenattacker om man hotas existentiellt eller om exempelvis Jerusalem skulle bombas sönder och samman.
Hotade Nixon med kärnvapen
Redan 1967, i samband med sexdagarskriget, planerade Israel att detonera en kärnvapenladdning på ett berg i Sinaiöknen för att varna de omkringliggande arabstaterna i området. Detta kom dock aldrig att förverkligas, eftersom Israel genom konventionell krigföring kunde besegra sina motståndare.
Under Yom Kippur-kriget 1973 var det dags igen när den dåvarande premiärministern Golda Meir valde att utpressa USA och president Nixon genom att förbereda för och hota med att använda kärnvapen mot sina fiender – om inte USA omedelbart levererade krigsmateriel och hjälp av olika slag. Inte heller denna gång detonerades några atombomber – enligt bedömare helt enkelt för att Nixon gick med på kraven.
Richard Nixon och Golda Meir. Montage. Foto: Willem van de Poll/Nationaal Archief/CC BY-SA 4.0
Enligt den prisbelönte granskande journalisten Seymour Hersh betraktade Israel under 1970-talet Sovjetunionen som det största hotet, och ett antal kärnvapenspetsar riktades också mot sovjetiska städer – samtidigt som Sovjet hade flera israeliska städer på sin lista över potentiella kärnvapenmål.
Hersh menar att kärnvapendoktrinen förändrades när högerledaren Menachem Begin tog makten 1977, och att det uppstod en ambition att inte bara skaffa ett stort antal kärnvapen för att reagera på en eventuell attack, utan också i syfte att ”använda Israels makt för att rita om den politiska kartan i Mellanöstern”.
”Makten att förgöra världen”
Den vanligast uttalade uppfattningen är trots allt att syftet med det så kallade Samsonalternativet är att slå ut eller utplåna stater som attackerar Israel. Andra går dock längre och argumenterar för att det istället handlar om att ”hämnas på världen” och att Israel, om man upplever ett existentiellt hot, vill orsaka så stor skada och förödelse som möjligt även för länder som inte är direkt involverade i attacken mot dem. Exempelvis den judiske professorn David Perlmutter vid Louisiana State University gav uttryck för en sådan hållning i LA Times 2002.
”Israel har byggt kärnvapen i 30 år. Judarna förstår vad ett passivt och maktlöst accepterande av undergången har inneburit för dem i det förflutna, och de har sett till att skydda sig mot det. Masada var inte ett exempel att följa – det skadade inte romarna ett dugg, men Samson i Gaza? Vad skulle tjäna den judehatande världen bättre som återbetalning för tusentals år av massakrer än en kärnvapenvinter. Eller bjuda in alla dessa tutande europeiska statsmän och fredsaktivister att göra oss sällskap i ugnarna?”, skrev Perlmutter.
”För första gången i historien har ett folk som står inför utrotning medan världen antingen fnissar eller tittar bort – till skillnad från armenierna, tibetanerna, de europeiska judarna under andra världskriget eller rwandierna – makten att förgöra världen. Den yttersta rättvisan?” frågade sig Perlmutter vidare.
”Störta världens pelare”
Den judiske författaren och journalisten Ron Rosenbaum menar även han att Israel, i ”efterdyningarna av en andra förintelse”, inte bara skulle kunna attackera sina angripare utan även ”störta världens pelare (attackera Moskva och europeiska huvudstäder till exempel)” med motivet att antisemitism i samband med tidigare förföljelser i historien måste hämnas. Även ”islams heliga platser” kan i en sådan situation attackeras med kärnvapen, menar Rosenbaum, som betonar att ”övergivande av proportionalitet är själva kärnan” i Samsonalternativet.
Den israeliske militärhistorikern Martin van Creveld ger uttryck för en liknande linje. I samband med den andra intifadan menade han att Israel hade ”hundratals kärnvapen” – och att dessa även kunde riktas mot europeiska huvudstäder som han menade fanns i skottlinjen för den israeliska militären.
”Vi har flera hundra atomstridsspetsar och raketer och kan avfyra dem mot mål i alla riktningar, kanske till och med mot Rom. De flesta europeiska huvudstäder är mål för vårt flygvapen. Låt mig citera general Moshe Dayan: ’Israel måste vara som en galen hund, för farlig att störa’.
”Jag anser att allt är hopplöst vid det här laget. Vi måste försöka förhindra att det går så långt, om det överhuvudtaget är möjligt. Våra väpnade styrkor är emellertid inte de trettionde starkaste i världen, utan snarare de andra eller tredje starkaste. Vi har förmågan att dra med oss hela världen i fallet, och jag kan försäkra er om att det kommer att ske innan Israel går under”, deklarerade van Creveld vidare.
Moshe Dayan ( f.d försvars- och utrikesminister) menade att Israel måste agera ”som en galen hund”. Foto: National Library of Israel/ CC BY 4.0
Jerusalem Posts journalist Gil Ronen har också beskrivit Samsonalternativet som ett sätt för Israel att utplåna sina fiender och ”eventuellt orsaka irreparabel skada på hela världen” i en situation då ”Israel står inför utplåning”.
Orubbligt stöd från Väst?
Eftersom israeliska makthavare inte ens vill bekräfta att man har kärnvapen – eller hur många det rör sig om, är det i nuläget förstås uteslutet att landets ledare samtidigt skulle tala klarspråk kring hur landets strategi vad gäller dessa är utformad. Vidare är det förstås osannolikt att Israel – eller något annat land för den delen, skulle medge att man har för avsikt att ”ta världen med sig om man faller” – även om så just skulle vara fallet. Så fungerar det sällan, även om exempelvis Rysslands president Vladimir Putin bland annat vid Oliver Stone besök i Moskva tillstod att han bedömer att ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och USA ”antagligen inte skulle ha några vinnare”.
Vad Samsonalternativet egentligen innebär i ett ”värstascenario” lär bli föremål för fortsatt diskussion – inte minst eftersom situationen i hela Mellanöstern fortsätter att bli allt mer riskabel och gå mot eskalation, där Israel nu attackerar iranska mål (och vice versa).
Västs stöd för Israel tycks fortsatt orubbligt – trots de tiotusentals civila dödsoffer som skördats i Gaza och larm från människorättsorganisationer om brott mot folkrätten. Kan detta förklaras blott av historisk lojalitet till Israel? Eller finns det någonstans eventuellt också en rädsla i bilden, en rädsla för att landets politiska styre, för att citera Moshe Dayan, faktiskt skulle agera ”som en galen hund” om man lämnade landet åt sitt eget öde?
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Den lilla människan får kämpa allt hårdare för att betala hyran, köpa mat och undvika att skuldsätta sig. Samtidigt fortsätter det politiska etablissemanget i Stockholm och Bryssel att strö pengar omkring sig som vore man pojken med guldbyxorna.
Skattemedel läggs på jätteprojekt som framstår som alltmer frånkopplade från verkligheten, i form av summor som rör sig om närmast ogreppbara belopp. Nyligen lät EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, exempelvis meddela att man vill satsa ytterligare motsvarande 9000 miljarder kronor, alltså 9 biljoner, på militären i proxykriget mot Ryssland. För att få någon form av konkret referens kan nämnas att det är mer än sju gånger hela den svenska statsbudgeten. Det betonas därtill att ”Europa är redo att massivt öka sina försvarsutgifter”.
På etablissemangsmediernas ledarsidor är stämningen mestadels exalterad över linjen att Europa skär ner på välfärden och istället lägger pengarna på militär upprustning. Delar av finansieringen, förklarar von der Leyen vidare, ska ske genom ännu mer lån (vad annars?). Hemma i Sverige måste Svensson påminnas om att det är för friheten detta krig bedrivs, inte för storkapitalets eller det militärindustriella komplexets avräkning, nej alls inte. För vad kunde väl vara mer demokratiskt ovärderligt för Sverige och Europa än att vagga in Europas länder än djupare in i Wall Streets trygga famn och köpa vapen för pengarna?
Europe must trim its welfare state to build a warfare state – Janan Ganesh https://t.co/EbGMtswxDk
De specifikt svenska insatserna i form av pengar och materiel som slussas ut ur landet till krigets Ukraina, vid sidan av att vi liksom andra EU-länder får bära oket av fröken Ursulas frikostiga donationer, har numera överträffat statsbudgetens post för pensioner.
Det är mot denna bakgrund knappast förvånande att larmen duggar tätt om att allt fler barnfamiljer vräks, att ensamstående föräldrar och pensionärer inte har råd att äta sig mätta och att många tar till desperata åtgärder som sms-lån eller söker sig till kyrkan och frivilligorganisationer för att få hjälp att klara vardagen.
Hyreshöjningar, elprischocker, rusande matkostnader och urholkade löner är exempel på ekonomiska fenomen som alla direkt kan kopplas till politiken som bedrivs. Sammantaget har det gjort det omöjligt för många att leva med värdighet och det har drivit på hushållens akuta skuldsättning. Förra våren uppgick svenskarnas skulder hos Kronofogden till 119 miljarder kronor – en 17-procentig ökning på bara ett år. För många unga par som vill bilda familj är ett hus, något som tidigare var en självklarhet, idag för många närmast en naiv utopi. Det är ett tecken i tiden att nyliberala tankesmedjor som Timbro vill att regeringen öppnar upp för byggandet av slumbostäder utan kök eller fönster.
En föreställning som präglat Norden under lång tid har varit att efterföljande generationer i regel fått bättre materiella förutsättningar än sina föräldrar och farföräldrar. Det är dock svårt att tolka utvecklingen på annat sätt än att vi i själva verket lever i en tid där historieböckernas Fattigsverige nu är på väg tillbaka, och det med besked.
För detta kan vi tacka alla de makthavare som konsekvent visat att de prioriterar opportunistisk ideologi och kortsiktiga egenintressen framför folkets långsiktiga välfärd för ögonen. ”Vad fan får jag för pengarna?”, som industrimannen Leif Östling formulerade det, är en fråga som allt fler svenskar med rätta också ställer sig.
Krig, ”klimat” och covid
Priset för de halsbrytande satsningar som makthavare slängt sig in i bara sedan millennieskiftet, eller ens under de senaste fem åren, är svåra att överhuvudtaget greppa. Det handlar om tusentals och åter tusentals av medborgarnas miljarder som pumpas in i projekt där insatser och kostnader fördelas på många olika sätt och nivåer. Även om de ofta är svåra att greppa i sina komplexa upplägg är det å andra sidan heller ingen raketforskning att konstatera vart pengarna gått, för det är man mycket öppna med.
Debaclet Ukraina betraktades allmänt, före 2022, som ett av Europas mest havererade och korrupta länder. Föga överraskande konstateras nu mycket riktigt att en stor del av pengarna som skickats till landet har ”försvunnit”, liksom att militärt materiel som skickats nu återfinns hos kriminella nätverk bland annat i Latinamerika och säkerligen även i Europa. I medströmsmedia påminns det i sammanhanget förstås inte heller om att de senaste tre årens krig varit ett helt meningslöst företag i sig självt och även, framför allt mot denna bakgrund, var mycket nära att avslutas med ett fredsavtal redan i mars 2022 med i stort sett eniga diplomatiska delegationer från Ukraina och Ryssland efter samtalen i Istanbul. Det faktum att trovärdiga vittnesmål uppgivit att överenskommelsen saboterades från Västblockets sida med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som torped, är uppgifter som blir allt tyngre att bära.
Vanan hos det politiska kotteriet att satsa pengar på nationalekonomiska svarta hål föregår samtidigt, och lär dessvärre också efterfölja, Ukraina. Bland tidigare satsningar som gjorts, till demokratins gagn får vi förmoda, återfinns massinvandringspolitiken, som enligt bedömare kostat svenskarna åtminstone 250 miljarder kronor årligen. Vid sidan av svepande humanitära skäl har detta i regel framför allt motiverats med behovet av ett större utbud på nya restauranger.
Hundratals miljarder kronor betalas in till EU-kolossen i Bryssel, som vid sidan av krig i nuläget har utvecklat sitt medborgerliga erbjudande till nya och innovativa former av totalitarism, så som Chat Control-projektet. Nämnas kan förstås också alla miljarder som lagts, och fortsätter att läggas, på ”klimatsatsningar” på EU-nivå, som att ge starka mediciner till mjölkkor för att försöka få dem att sluta fisa. Skälet är att detta är miljövänligt, garanterat hälsosamt för kossorna och säkerligen, i förlängningen, också bra för mejeriprodukterna och människorna som äter dem.
Livsmedelsförsörjningen är man på god väg att förstöra och det är numera inte bara i Nederländerna som det finns goda skäl till bondeuppror. De svenska jordbruken tvingas, främst i klimatpolitikens, sanktionernas och energikrisens namn, läggas ner på löpande band, där NyD nyligen bland annat uppmärksammade hur situationen för mjölbönderna i Norrland är kritisk och att det snart inte ser ut att finnas kvar några mjölkgårdar i de norra delarna av landet.
”Kompensationen”, som vi för detta erbjuds från makthavarna vid sidan av svävande löften om att undvika jordens undergång, består i första hand av vindkraftsparker som är mycket illa anpassade för samhällsekonomins faktiska behov. För vissa segment av befolkningen utgörs också delar av kompensationen av förbättrad nattsömn över att elakingen i Kreml inte kan köpa svenskt knäckebröd, i varje fall inte utan att importera det på omvägar via transitländer, med andra ord ungefär på samma sätt som vi inhandlar rysk olja.
Nedstängningspolitiken under corona var heller inte gratis, eller, rättare sagt, skadade ekonomin i sina grundvalar. I efterhand konstateras samtidigt också att den, som många kritiker redan vid tillfället påpekade, i stort sett var helt betydelselös i epidemiologiskt hänseende. Om man även tar folkhälsoaspekter i beräkningen, psykiska och fysiska, är den slutgiltiga notan för covidpolitiken fortfarande högst oklar – alltså vid sidan av den avbetalningsplan till läkemedelsjättarna som Ursula von der Leyen drog på EU:s medlemsländer via sin sms-shopping med Pfizer-bossen Albert Bourla.
Detta, kan tilläggas, rör sig blott om ytliga nedslag i ett system som visar betydligt fler tecken på att man är i färd med att omsätta sin moraliska bankrutt i en ekonomisk.
En ledarskapskris
Sverige och många andra europeiska länder har historiskt befunnit sig i extrem fattigdom under vissa perioder – även om ingen levande människa idag är tillräckligt gammal för att minnas detta. Det fanns en tid där misären var så utbredd att nästan en tredjedel av befolkningen inte längre såg någon framtid i sitt hemland utan valde att fly undan svält och missväxt för att söka efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
Det finns förstås betydande skillnader mellan samtidens och 1800-talets Sverige, men även den grundläggande ekonomiska standard som vi tagit för given kan mycket väl tas ifrån oss, och det görs också.
Trenden pekar tydligt på att vi befinner oss i början av en motsvarande period av ekonomisk tillbakagång, men denna gång beror det inte på missväxt i jordbruket, utan på missväxt hos den styrande klassen.
Det finns, tyvärr, ingen enkel eller snabb (realistisk) lösning på den problematiken – men lika fullt är det av yttersta vikt att en radikal förändring sker. Grundprincipen är enkel och väl känd av var och en som kan se bortom medströmsmedias dimridåer; så länge makthavarna inte har vilja eller kompetens att tjäna medborgarnas väl, kommer medborgarna heller inte att gynnas av den politik som förs.
Den lilla människan får betala för Ulf Kristerssons undermåliga beslut. Montage. Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet, Monkeybusinessimages/iStock
Dagens svenska och europeiska etablissemang har bortom rimliga tvivel för länge sedan visat att de drivs av andra motiv än att tjäna Sveriges och Europas folk, oavsett om de heter Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller Ursula von der Leyen. Samma typ av olämpliga makthavare återfinns dessvärre inte bara i politiken, utan även i andra samhällsbärande sektorer som storbanker och massmedier. Den andliga fattigdomen i det sociala nervsystemet manifesterar sig på många sätt, nu även på ett alltmer påtagligt ekonomiskt plan.
Det vore fullt möjligt att peka på en lång rad enskilda reformer som skulle kunna förändra den ekonomiska situationen, men det är sekundärt i ett läge där det som i själva verket behövs är ett djupgående systemskifte. Det behövs ett politiskt ledarskap som fullgör sitt faktiska ansvar och funktion att tjäna medborgarna snarare än ytliga massmediala narrativ och ultraglobalistiska intressegrupper.
Det måste inte vara så här. Om, och när, viljan finns, kommer det förstås att gå alldeles utmärkt att prioritera samma pengar på områden och projekt som på riktigt gynnar nationens intresse och utveckling. Exemplet El Salvador, som tidigare lyfts på NyD Analys, är av alldeles särskild relevans i sammanhanget eftersom det visar att en politisk förändring av denna magnitud inte bara är möjlig, utan dessutom kan ske mycket snabbt särskilt i ett litet land som Sverige.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Destruktiv påverkan från psykopatiska personlighetstyper kan vara det mest allvarliga och omfattande samhällsproblemet i vår tid. Den polske forskaren Andrzej Łobaczewskis banbrytande psyko-sociala analyser bär samtidigt på viktiga nycklar till att bryta dess lömska förbannelse i både små och stora sammanhang.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Efter andra världskrigets slut inledde Andrzej Łobaczewski sina studier i psykiatri vid Jagellonska universitetet i Krakow. Vad han då inte visste var att hans professor, Edward Brzezick, själv var psykopat. Efter att instinktivt ha känt att något inte stod rätt till började Łobaczewski tillsammans med ett fåtal vänner, för att själva behålla vettet, på ett vetenskapligt sätt studera hur gruppdynamiken förändrades under studietiden.
Artikeln publicerades ursprungligen den 16 oktober 2021.
Med åren drog de sedermera slutsatsen att psykopatiskt inflytande följer vissa förutsägbara mönster och har exakt samma effekt på små grupper som på samhället i stort. Łobaczewski myntade begreppet ponerologi (studiet av ondska) för att beskriva det nya forskningsområdet och sammanfattade sedermera detta på sin ålders höst i boken Political Ponerology som utgavs 2006.
Enligt Łobaczewski kännetecknas grupper som infekterats av psykopatologi framförallt av vad han benämner som paramoral, paralogik och dubbeltänk. Paramoral innebär att värderingar förvrids till sin motsats, medan paralogik syftar på stigmatisering och utträngande av genuint logiskt tänkande. För att hålla ihop paramoralen och paralogiken medföljs dessa även av så kallat dubbeltänk, där två eller flera motstridiga idéer samtidigt måste accepteras som sanna.
Det fåtal individer som håller fast vid de förlorade värderingarna, eller envisas med att använda sig av sitt sunda förnuft, demoniseras med olika typer av fientliga etiketter och riskerar olika sanktioner – såsom social utfrysning eller till och med fysiska repressalier. Den psykopatiska maktens antimoral projicerar samtidigt en demonisk avbild på dem den uppfattar som sina motståndare och avleder på det sättet också uppmärksamheten från sig själv. Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare. Ner blir upp och upp blir ner.
Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare.
Samtidigt är det svårt för de flesta att sätta fingret på vad som är fel i en grupp som infekterats. Upplevelsen av att befinna sig i en liten eller stor grupp, där psykopatiskt inflytande fått fäste, kan närmast vara som om en demonisk kraft tagit kontroll över dem utan att de ens kan förklara varför de känner som de gör. Samhällen där dessa fenomen blivit dominerande i politiken och kulturen benämner Łobaczewski som patokratier – ett styrelseskick som är oberoende av den samhällsbärande ideologin. Patokratier kan med andra ord vara kommunistiska likväl som fascistiska eller liberala – eftersom psykopaten blott betraktar och behandlar ideologi som olika säljande förpackningar att förvridas för att förmedla ett annat innehåll – att möjliggöra för en psykopatisk härskarklass att dominera och parasitera på den resterande samhällsorganismen. Łobaczewskis budskap var att den yttersta utmaningen för ponerologins studier stod i att finna hållbara motmedel mot sådan patokratisk förvridning.
Idag lever vi de facto i en tid då det ekonomiska systemet möjliggör finansiell utsugning och förslavning av hela länder. Privatlivet gentemot centralmakten har avskaffats och ersatts med ett övervakningssamhälle. Det fria demokratiska samtalet har ersatts med politiskt korrekt moralpanik. Etablerad massmedia förvrider och förtiger istället för att informera och upplysa. De folkvalda har själva vänt sig mot sitt egna folk och förnekar grunden för dess själva existens. Demokratin, kan man konstatera, är inte heller den immun mot psykopatiskt inflytande och kan även den förvridas till patokrati under Demon Kratius härskarskap.
Hoppeligen kan Andrzej Łobaczewskis visdom och insikter nyttjas för att förhindra att så åter sker när väl dagens variant av bred samhällelig patokrati är förpassad till historieböckerna.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
