Många är trötta på nedstängningarna och den repressiva coronapolitiken som enligt experter kostat många människoliv och orsakat enormt psykiskt och ekonomiskt lidande för mänskligheten. Vissa krafter är dock inte alls intresserade av att världen återgår till det normala utan vill fortsätta nedstängningspolitiken - "för klimatets skull".
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Föga överraskande leder trådarna bakom lobbyprojektet för klimatnedstängningar bland annat till den globalistiska tankesmedjan World Economic Forum.
Profilerade ultraglobalister som World Economic Forums förgrundsprofil Klaus Schwab har under de senaste åren populariserat termen ”The Great Reset” – som åsyftar att hela världen ska ”startas om” och att det nuvarande kapitalistiska systemet ska omformas till ett mer globaliserat och teknokratiskt övervakningssamhälle – där även människor ska robotiseras bland annat med inopererade mikrochipp i sina kroppar och hjärnor.
”Ytterst kommer den fjärde industriella revolutionen att leda till en sammansmältning av våra fysiska, digitala och biologiska identiteter”,förklarade Schwab själv nöjt i ett utspel för Chicago Council on Global Affairs redan 2019 och menar också att polis och myndigheter i framtiden kan komma att ”använda teknikerna för att bedöma sannolikhet för kriminella aktiviteter, avgöra skuld eller kanske till och med hämta minnen direkt från människors hjärnor”.
Lösningen ”The Great Reset” innebär vidare enligt Schwab att inte bara virus måste bekämpas utan att hela samhället måste göras om från grunden för att skapa mer ”sammanhållning, rättvisa, inkludering och jämlikhet” – något han anser inte kan åstadkommas med nuvarande system. Istället måste mänskligheten styras in i en mer ”klimatsmart”, globalistisk och digitaliserad värld.
”Men vi har ett annat val, vi kan bygga ett nytt socialt kontrakt, som särskilt integrerar nästa generation, vi kan ändra våra beteenden för att vara i harmoni med naturen igen, och vi kan se till att tekniken för den fjärde industriella revolutionen på bästa sätt utnyttjas för att ge oss bättre liv”, deklarerar Schwab.
Denna typ av idéer och tankegods om att mänskligheten och världen ska ”ställas om” försöker man fortgående normalisera och popularisera på olika sätt – inte bara genom lobbyism utan också genom digitala kampanjer som dragits igång i syfte att försöka skapa en folklig rörelse för denna omvälvning.
Profilerade ultraglobalister som World Economic Forums förgrundsprofil Klaus Schwab har under de senaste åren populariserat termen ”The Great Reset” – som åsyftar att hela världen ska ”startas om” och att det nuvarande kapitalistiska systemet ska omformas till ett mer globaliserat och teknokratiskt övervakningssamhälle
GreatReset.com är ett sådant projekt, där man öppet skriver om de oerhörda positiva effekter för planeten som man menar att nedstängningspolitiken har haft och att vi därför måste fortsätta leva som under coronapolitikens tidevarv.
”The Great Reset är en rörelse inom den kreativa industrin som vill bädda in de positiva miljöskiften som inträffat under nedstängningarna som det nya normala”, deklarerar man och fortsätter med att man ”måste ta tillfället i akt för att hjälpa till att skapa ett samhälle som sätter människans och planetens behov i första rummet”.
För att åstadkomma detta menar man att vi själva aktivt måste bli ”ombud för förändring” snarare än bara ”passiva mottagare”. Vidare kan man läsa att vi måste”ställa om” våra värderingar, attityder och beteende i både vardagen och på arbetet och skapa en mer ”hållbar värld”.
Vidare har man publicerat en 20 sidor lång vitbok och en stor mängd dokument, flygblad, bilder och annonser med budskapet att världen måste omformas och hur nedstängningspolitiken varit positiv för planeten och koldioxidutsläppen och därför bör fortsätta.
”Bra jobbat folk! Sedan nedstängningarna blir allting grönt. Fortsätt så!” och ”Nu är vi alla klimathjältar och framtiden kan bli grönare. Kan du göra dessa förändringar för evigt?” är slagord som basuneras ut.
I en påkostad ”reklamfilm” för kampanjen får tittaren veta att det är ”vi” som har ”makten att influera hur världen beter sig” och att vi under coronarepressionen ”pausade” vårt skadliga beteende och ”bara skapade vad världen verkligen behövde”.
”Nu har vi tillfället att använda vårt inflytande för samhällets och planetens bästa”, säger berättarrösten samtidigt som tittaren matas med bilder på människor i små lådliknande hus och budskap om att utsläppen minsann har minskat under nedstängningarna.
Bakom projektet står gruppen Purpose Disruptors som beskriver sig själva som ett nätverk av personer med bakgrund inom reklamindustrin och vars målsättning är att skapa en ”synlig, storskalig uppåtgående rörelse inom industrin som ska agera solidariskt för att på ett meningsfullt sätt tackla klimatförändringarna”.
Man hävdar själva att nätverket består av ”briljanta strateger, akademiker, forskare och artister” och att målsättningen är att omforma reklam- och marketingindustrin så att denna enbart ska lyfta fram ”attityder, livsstilar, beteenden och märken” som är i linje med målsättningen om en ”klimatneutral värld 2030”. Gruppen betonar särskilt att det är ”människorna” och ”samhället” som måste förändras för att passa in i deras vision om en ny ”klimatsmart” värld.
Exakt hur finansieringen av projektet ser ut i detalj är oklart, men Purpose Disruptors uppger själva att man får pengar från European Climate Foundation (ECF) som beskriver sig som ett ”oberoende och filantropiskt initiativ” som vill bidra till att utsläppsnivåerna går ner till noll till år 2050. Denna stiftelse finansieras i sin tur av bland annat Rockefeller Brothers Fund och Bloomberg Philantrophies men också bland annat av Ikea Foundation och nederländska Postkodlotteriet.
ECF:s vice vd Sharan Burrow är också en uttalad feminist som beskriver sig som en ”krigare för kvinnor” samt medlem i Globala kommissionen för ekonomi och klimat tillsammans med bland andra Mexikos tidigare president Felipe Calderon Hinojosa och Mari Elka Pangestu från Världsbanken i Indonesien.
Burrow är också generalsekreterare i Internationella fackliga samorganisationen som är verksamma i 163 länder och har varit samordförande för World Economic Forums möten i Davos under 2016 och 2018. Hon är också medlem i World Economic Forums råd för ”global framtid” och kommissionär för projektet ”New Climate Economy”.
Även profiler knutna till Världshälsoorganisationen WHO lobbar öppet för att världen och mänskligheten måste ”omvandlas” för att tackla klimatförändringarna.
Italiensk-amerikanska Mariana Mazzucato är professor i ”Economics of Innovation and Public Value” vid Londons University College och grundare för deras institut för ”Innovation of Public Purpose”. Hon är även ordförande för Världshälsoorganisationens råd för ”ekonomisk hälsa för alla” samt ekonomisk rådgivare åt såväl FN som de skotska och sydafrikanska regeringarna.
I en uppmärksammad krönika i Project Syndicate, som bland annat finansieras av ultraglobalisten George Soros stiftelse Open Society Foundation och The Bill and Melinda Gates Foundation, skriver hon att det krävs ”dramatiska interventioner” för att ”skydda civilisationens framtid” mot klimatförändringarna och att en ”grön ekonomisk transformation” är nödvändig.
”När Covid-19 spred sig tidigare i år, införde regeringarna nedstängningar för att förhindra att ett nödläge för folkhälsan snurrar ur kontroll. Inom en snar framtid kan världen behöva återgå till nedstängningar igen – den här gången för att hantera ett klimatnödläge”, skriver hon.
”Vid en klimatnedstängning skulle regeringar begränsa användandet av privata fordon, förbjuda konsumtion av rött kött och införa extrema åtgärder för att spara energi samtidigt som företag som producerar fossila bränslen skulle behöva sluta med borrningar”, menar hon vidare.
För att undvika denna typ av ”klimatnedstängningar” menar Mazzucato att vi måste omdana våra ekonomiska strukturer till en helt annorlunda modell än idag och införa en ny slags ekologisk, globalistisk och teknokratisk kapitalism.
”Klimatkrisen är också en allmän hälsokris”, hävdar hon vidare och menar att 3,5 miljarder människor inom 50 år inte längre kommer att kunna bo sina hemländer.
Skärmbild från en propagandafilm från thegreatreset.com. (Foto: Faksimil/Youtube)
Stater måste enligt Mazzucato straffskatta och hårdare kontrollera företag som inte är ”klimatsmarta” och rakt av förbjuda material och produktionssätt som bedöms vara skadliga för klimatet.
”Eftersom marknaden inte själv kommer att leda en grön revolution måste regeringsdokument styra dem åt det hållet”.
Noterbart är att Mazzucatos tankar om framtidens utformning ansågs så pass relevanta att de återpublicerades i sin helhet av World Business Council for Sustainable Development (WBCSD) – en organisation vars medlemmar utgörs av ledarna för storföretag som Bayer, Walmart, Google och Microsoft.
En ekonom som arbetar för Världshälsoorganisationen skriver alltså en rapport om att ”klimatnedstängningar” kan bli nödvändiga i en tidskrift som finansieras av Bill Gates och George Soros – och återpubliceras sedan av en grupp som representerar många av världens mäktigaste storföretag.
Även den tyske socialdemokratiske parlamentarikern Karl Lauterbach har argumenterat för att makthavarna måste införa ”åtgärder” för att hantera klimatförändringarna som liknar de restriktioner och begränsningar av medborgarnas friheter som sattes in för att tackla coronaviruset.
World Economic Forum har också själva publicerat artiklar där man försöker framställa coronanedstängningarna i positiv dager och man pekar särskilt på hur utsläppen ska ha minskat kraftigt under nedstängningspolitiken.
”Låt oss inte upprepa samma misstag. Vi måste separera våra ekonomiska prioriteringar från det långsammare men i förlängningen större hotet från klimatförändringarna, återhämtningen från covid-19 är inte ett val mellan ekonomisk återhämtning kontra en grön agenda, utan en möjlighet att uppnå båda. Vi måste fatta beslut i den fasta tron att inbäddandet av grön politik kan vara en katalysator för ekonomisk tillväxt och samtidigt ha en positiv inverkan på vår hälsa och vårt välbefinnande”, hävdar man samtidigt som man beskriver det som någonting positivt att vägarna var tomma på bilar och flygplan stod kvar marken.
Historien upprepar sig om människan inte lär sig av den, sägs det. En avgörande lärdom som skulle bespara mänskligheten mycket lidande är att korrupta makthavares våta dröm om det totalitära samhällsbygget kvarstår, men förpackat i nya varianter.
Redan i nuläget står det klart att klimatpolitiken i praktiken nyttjas för att kanalisera makt till en globalistisk överklass som nu hoppas att världens befolkning ”vant sig” vid den typ av drakoniska åtgärder som införts under covid-19 och i detta ser en möjlighet att ytterligare dra åt snaran kring människans friheter.
Den oberoende amerikabaserade kanalen Red Ice TV:s svenske kommentator Henrik Palmgren, som analyserat projektet klimatnedstängningar, ramar in sakens kärna i explicita ordalag.
– Att ”göra kapitalism annorlunda” är den drivande retoriska motivator som används bakom World Economic Forums ”The Great Reset”, en annan term för implementeringen av global marxism och det är i praktiken vad det är,konstaterar han.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Jeffrey Epstein var ingen ensam galning. Han var en kugge i ett maskineri som få vill erkänna existerar, och som fortfarande i allra högsta grad fortfarande opererar i skuggorna.
publicerad 23 augusti 2025
Jeffrey Epstein med Ghislaine Maxwell till vänster, till höger USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger och Robert Maxwell i samband med ett profilerat möte i Amsterdam år 1989.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det är en märklig känsla, nästan förbjuden, att slå sig ner och tala öppet om Jeffrey Epstein. Så beskriver den amerikanske journalisten Tucker Carlson det när han i en timslång intervju möter poddaren och skribenten Darryl Cooper för att tillsammans försöka reda ut trådarna i en av vår tids mest skandalösa och gåtfulla historier. Det är som att kliva in på en plats där man egentligen inte får vara – där ljuset blottlägger skuggor som många hellre låter ligga kvar.
Jeffrey Epsteins namn har sedan hans gripande och påstådda självmord blivit synonymt med maktmissbruk, pedofili och internationella konspirationer. Hans historia innehåller alla ingredienser för en thriller: en ung man utan examen och utan pengar som lyckas nästla sig in i världens rikaste kretsar, bygga ett nätverk av komprometterande relationer och samtidigt spela en oklar men central roll i vad som tycks vara underrättelseverksamhet på hög nivå.
För den som verkligen vill förstå hur makt fungerar är Epstein inte bara en skandalfigur. Han är en symbol för ett helt system – ett nätverk där statliga och privata intressen smälter samman, där journalistikens vakthundar tiger och där några få människor har verktygen att skydda sig själva, sina vänner och sina hemligheter. Framför allt väcker hans öde den största frågan av alla: vem styr egentligen världen?
I denna artikel följer vi samtalet mellan Carlson och Cooper, och går igenom de viktigaste händelserna och kopplingarna i Epsteins liv. Vi stannar vid de frågor som få andra vågar ställa, och tittar närmare in i ett av vår tids mest skrämmande mysterier.
Vem var Jeffrey Epstein? Från Coney Island till elitskolan Dalton
Jeffrey Epstein föddes i början av 1950-talet i Coney Island, Brooklyn, som son till arbetarklassföräldrar. Han växte upp under enkla förhållanden i ett område präglat av hårt arbete, och det fanns ingenting i hans bakgrund som pekade på att han en dag skulle röra sig bland världens mäktigaste personer. Han var en begåvad elev och utmärkte sig framför allt i matematik. Han började läsa på Cooper Union och senare vid New York University, men tog aldrig någon examen.
Hans första steg in i den sociala eliten kom när han, trots sin brist på akademisk examen och lärarlicens, år 1974 blev matematiklärare på prestigefyllda Dalton School på Upper East Side. Dalton hade – och har fortfarande – ett rykte om sig att locka till sig landets intellektuella elit och de rikaste familjernas barn. Hur en 20-åring utan varken universitetsexamen eller lärarerfarenhet fick en tjänst där är än idag en gåta.
Elitskolan Dalton på 91st Street, New York (2018). Foto: Jim Henderson/CC BY-SA 4.0
Det var också på Dalton som han fick kontakt med föräldrar till flera av sina framtida kontakter. Bland annat undervisade han sonen till Ace Greenberg, ordförande för investmentbanken Bear Stearns. Greenberg imponerades av den unge Epsteins sociala kompetens och ”kan fixa allt”-attityd, och mötet dem emellan skulle visa sig bli avgörande för hans karriär.
Samtidigt började det spridas rykten om hans beteende på skolan. Flera av de kvinnliga eleverna noterade att han dök upp på studentfester och försökte umgås med tonårsflickor utanför skoltid. Hans tid på Dalton blev kort – efter knappt två år tvingades han lämna tjänsten med hänvisning till ”bristande prestation”. Då hade han dock redan börjat klättra uppåt i nätverk där pengar, makt och hemligheter hörde ihop.
Rektorn Donald Barr och de osannolika kopplingarna till makten
Att Jeffrey Epstein fick jobbet på Dalton School kan inte förstås utan att nämna skolans rektor vid tiden: Donald Barr. Barr var en excentrisk och karismatisk figur med en bakgrund som både författare och underrättelseveteran. Han hade tjänstgjort i OSS, föregångaren till CIA, under andra världskriget och förblev efteråt nära underrättelsevärlden. Han var också känd för att ha skrivit en märklig science fiction-roman, Space Relations, som utspelar sig i ett rymdimperium där unga människor hålls som sexslavar – en detalj som i efterhand framstår som kuslig i ljuset av vad som långt senare avslöjades om Epsteins verksamhet.
När Epstein sökte jobb på Dalton hade han varken examen eller erfarenhet, ändå tog Barr in honom och satte honom att undervisa några av New Yorks mest privilegierade barn. Kanske såg Barr något i den unge mannen – eller så visste han något som vi andra inte vet. Det har spekulerats i att Epstein redan på denna tid var på väg att värvas som ”tillgång” för underrättelsetjänster, och att Barr helt enkelt agerade som en slags sponsor eller grindvakt för detta ändamål.
Sambandet mellan Donald Barr och hans son William Barr är ännu märkligare. William blev årtionden senare justitieminister under Donald Trump och ansvarig just för utredningen av Epsteins gripande och död. Han var också en veteran från CIA, där han på 1970-talet arbetade med att skydda myndigheten under de så kallade Church- och Pike-utredningarna – kongressens försök att granska CIA:s övergrepp. Det var en tid då CIA befann sig under massiv press och tvingades dölja många av sina hemligaste operationer.
Det faktum att den man som gav Epstein hans första fot in i eliten också var far till den man som övervakade hans död i häktet, är mer än bara ett märkligt sammanträffande. För många är det ett talande tecken på hur liten och sluten den värld är som Jeffrey Epstein rörde sig i.
Sonen som städade upp i kulisserna
Dalton-skolans karismatiske rektor Donald Barrs son William blev senare själv en central figur i Jeffrey Epsteins historia. Under sin karriär gick han från att arbeta för CIA på 1970-talet till att bli USA:s justitieminister, först under George H.W. Bush och sedan under Donald Trump.
Som ung advokat på CIA arbetade Barr under den turbulenta perioden då kongressutredningarna ledda av Church och Pike blottlade olagliga operationer och övergrepp inom underrättelsetjänsterna. Barrs uppgift var specifikt att skydda CIA från kongressens granskning och förhindra att alltför mycket hemligheter avslöjades. Det var här han etablerade sitt rykte som en “fixare” för mäktiga män och deras institutioner.
När Epstein greps på nytt 2019 var det åter William Barr som i egenskap av justitieminister övervakade utredningen. Han lovade först en grundlig granskning av hela nätverket, men när Epstein senare hittades död i sin cell konstaterade många att Barr inte följde upp sitt löfte – tvärtom lyckades Barr begränsa utredningen och inga nya högt uppsatta personer åtalades.
Epsteins första steg in i finansvärlden – Bear Stearns och specialuppdrag
Efter att ha lämnat Dalton fick Epstein genom Ace Greenberg sedan in en fot på Wall Street. Greenberg imponerades av hans självsäkerhet och förmåga att tala både med höga chefer och med kunder på deras nivå. Trots sin unga ålder och obefintliga akademiska meriter erbjöds Epstein en tjänst på Bear Stearns, en av USA:s största investmentbanker. Han började på optionsavdelningen, men hans verkliga talang låg någon annanstans.
Efter en kort tid placerades Epstein i den så kallade Special Products Division. Det var en liten enhet som arbetade med att hjälpa bankens mest diskreta och ofta kontroversiella kunder att hantera sina pengar – att gömma tillgångar, undvika skatter och tvätta svarta pengar. Där lärde han sig de tekniker som senare skulle bli hans signum: att använda skenbolag, offshorekonton och avancerade skatteupplägg för att flytta enorma summor pengar under radarn.
Epstein var bara 23 år när han började på Bear Stearns och hade redan då en förbluffande förmåga att vinna förtroende hos förmögna män med tvivelaktiga motiv. Fyra år senare, 1981, fick han dock lämna banken. Det officiella skälet var en disciplinär fråga rörande insiderhandel – ett regelbrott som internt beskrevs som allvarligt. Trots detta bröt han aldrig helt med sina kontakter på banken och fortsatte att använda Bear Stearns som bankpartner i många år framöver.
Vid det laget hade han dessutom redan börjat få egna klienter och inlett en ny karriär som frilansande finansiell rådgivare. Hans enda kund vid den tidpunkten sägs ha varit den saudiske miljardären och ökände vapenhandlaren Adnan Khashoggi, en av världens mest inflytelserika mellanhänder i internationella affärer. Genom honom skulle Epstein dras in i ett mycket större spel – ett spel där pengar, politik, vapen och underrättelsetjänster smälte samman.
Mötet med vapenhandlaren och inträdet i den globala skuggvärlden
År 1981, bara några månader efter att han lämnat Bear Stearns, befann sig Jeffrey Epstein på ett privatplan på väg till Pentagon. Med på resan fanns Douglas Lease, en brittisk vapenmäklare med starka band till både den saudiska kungafamiljen och den brittiska regeringen. För en ung före detta bankman utan officiell position framstod resan som oförklarlig. Vad gjorde Epstein tillsammans med Lease på planet?
Svaret är att Epstein hade börjat etablera sig som en fixare för personer som verkade i maktens skuggvärld. Douglas Lease var en av huvudarkitekterna bakom den gigantiska Al-Yamamah-affären – den största vapenaffären i Storbritanniens historia, där BAE Systems sålde stridsflygplan till Saudiarabien för tiotals miljarder dollar. Affären kantades av anklagelser om omfattande mutor, hemliga betalningar och tvättade pengar. Enligt uppskattningar fick Adnan Khashoggi, Epsteins första klient, ensam över 200 miljoner dollar i provisioner bara på den affären.
Saudiska miljardären Adnan Khashoggi i Deauville, 1980-talet. Foto: Roland Godefroy / CC BY 3.0
Epstein fungerade som mellanhand och penningtvättare – en som var villig att ta smutsiga pengar och förvandla dem till rena. Den typen av tjänster var oumbärliga i en värld där mäktiga män och stater behövde dölja sina spår. Där andra rådgivare på Wall Street drog gränsen av rädsla för lagens långa arm, gick Epstein gärna längre.
Douglas Lease introducerade honom också för Robert Maxwell, den brittiske mediemogulen och underrättelseagenten, och dennes dotter Ghislaine. Det mötet skulle inte bara förändra Epsteins bana – det skulle också länka honom ännu tätare till den internationella underrättelsevärlden och inleda det partnerskap som han blev allra mest känd (och beryktad) för.
Epstein hade nu tagit steget från Wall Streets öppna marknader till den slutna, kompromisslösa värld där makten på riktigt utövas – och insynen från allmänheten ytterst begränsad.
Douglas Lease och introduktionen till Robert Maxwell och Ghislaine
Douglas Lease blev snabbt en av de mest avgörande personerna i Jeffrey Epsteins liv. Lease var en veteran i den internationella vapenhandeln, fungerade som en mentor och dörröppnare till miljöer där Epstein annars aldrig skulle ha fått tillträde. Lease var inte bara känd som en central aktör i Al-Yamamah-affären, där Storbritannien i största hemlighet sålde krigsmateriel till Saudiarabien under decennier. Han var också en viktig länk mellan brittiska underrättelsetjänster och deras klienter i Mellanöstern.
Epsteins nya bekantskap Maxwell var vid tiden redan en mytomspunnen figur: brittisk mediemogul, miljardär, före detta soldat och, som det senare skulle visa sig, också underrättelseagent med långvariga band till israeliska Mossad. Han ägde tidningar och bokförlag över hela världen och var en man som både fruktades och beundrades i Londons maktkretsar.
Maxwell hade i åratal fungerat som mellanhand åt den israeliska underrättelsetjänsten, bland annat hjälpt dem att smuggla teknologi till Sovjetunionen i utbyte mot att Sovjet tillät judiska utvandrare, och hjälpte till att finansiera deras operationer genom sina bolag och pensionsfonder. För honom var Epstein en användbar nykomling – någon som kunde hantera pengarna som behövde flyttas runt i hemlighet.
Genom Robert Maxwell lärde Epstein också känna hans dotter, Ghislaine Maxwell. Hon skulle bli hans närmaste partner, både offentligt och bakom kulisserna. Hon hade med sig en social access som Epstein själv saknade och försåg honom med kontakter i den brittiska aristokratin, Hollywood och på Wall Street.
Douglas Leases roll kan inte överskattas. Han var den som byggde bron mellan Epstein och den värld där han sedan skulle komma att operera i decennier: en hemlig värld av pengar, sex, utpressning och underrättelseoperationer, där Maxwellfamiljen var en central aktör.
Dottern som tog över spelet
Ghislaine Maxwell var på många sätt sin far Roberts förlängning: intelligent, socialt slipad och väl insatt i maktens spel. När Robert Maxwell plötsligt dog 1991 flyttade hon till New York och tog över en del av nätverket som hennes far hade lämnat efter sig.
Ghislaine och Epstein blev oskiljaktiga. Hon blev hans förtrogna, värdinna och medbrottsling. Vid sidan av de öppnade dörrarna in till den brittiska aristokratin, till kungahus och till internationella affärsmän var det också hon som organiserade många av de fester där unga kvinnor rekryterades och där makthavare komprometterades. Enligt flera av hans offer var det hon själv som i praktiken rekryterade flickor till hans nätverk.
Flera av Epsteins offer har berättat hur det ofta var Ghislaine som först kontaktade dem, utgav sig för att erbjuda modelljobb eller praktikplatser och lockade in dem i Epsteins värld. Hon övervakade verksamheten med kall effektivitet, och många såg henne som den som förvandlade hans verksamhet från ett individuellt rovdjursbeteende till en systematisk rekryteringsapparat.
När Epstein greps på nytt 2019 gick Ghislaine under jorden i nästan ett år innan hon själv greps. 2022 dömdes hon till 20 års fängelse för sin roll i sexhandeln. Hennes domslut blev en påminnelse om att hon var lika central som Epstein själv i operationen – kanske till och med mer.
Epstein som spelpjäs i underrättelsetjänsternas spel
En av de mest förbryllande aspekterna av Jeffrey Epsteins liv är hur han gång på gång tycks ha undgått rättvisan, trots överväldigande bevis för de brott han hade begått. Redan när han greps första gången 2007 hade federala åklagare tillgång till åtminstone 40 minderåriga vittnen. Ändå slapp han undan med en mild överenskommelse som gav honom ett minimalt straff och tillät honom att lämna häktet dagtid. Hur var detta möjligt?
Enligt flera vittnesmål var förklaringen enkel: han var en tillgång. När den dåvarande åklagaren Alexander Acosta i efterhand tillfrågades om varför han gick med på den uppgörelsen svarade han lakoniskt att han fått veta att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han därför borde lämnas ifred. Detaljerna bakom det påståendet har aldrig avslöjats – men det pekar på något som många inom underrättelsevärlden länge tagit för givet: Epstein fungerade som en så kallad cut-out, en frilansare som gör det som officiella agenter inte kan göra själva.
Bild från Jeffrey Epsteins cell direkt efter vad som av allt att döma handlat om ett mord.
Bilden som växer fram är inte av en man som styrde allt själv, utan av en spelpjäs i ett mycket större spel. Hans uppdrag tycks ha varit att bygga nätverk, skapa komprometterande material på inflytelserika personer och hantera svarta pengar. Enligt Darryl Cooper är det en klassisk underrättelsetaktik: ”Man använder människor som honom för att rekrytera och binda fast folk. Det är ett sätt att få kontroll över människor som annars skulle vara utom räckhåll”.
Flera tecken tyder på att Epstein inte arbetade för en specifik underrättelsetjänst utan för ett nätverk av intressen där både CIA, Mossad och kanske även ryska aktörer samarbetade när det passade. I praktiken var han en frihandlare – en man som byggde sin egen position genom att bli oumbärlig för alla som behövde hans tjänster. Det var det som gjorde honom så svår att åtala och till slut så farlig.
Att Epstein var en spelpjäs snarare än en ensam mästare gör inte hans handlingar mindre förkastliga, men det flyttar fokus från honom som individ till den struktur som gjorde honom möjlig – och som sannolikt fortfarande existerar.
Fixarrollen: Så används “frilansare” i underrättelsevärlden
För att verkligen förstå Jeffrey Epsteins roll måste man förstå hur underrättelsetjänster arbetar i gråzonen mellan lag och brottslighet. De har alltid använt sig av så kallade fixare eller frilansare som inte är officiellt anställda men som utför tjänster som de inte vill knyta direkt till sig själva.
Epstein var en perfekt fixare. Han hade inga egna formella kopplingar till någon myndighet, men han hade en sällsynt förmåga att vinna förtroende, skapa nätverk och erbjuda just de tjänster som de mäktiga behövde: diskretion, utpressning och tvättade pengar.
Sådana figurer används för att ge underrättelsetjänster en form av ”förnekbarhet”. Om något går fel kan staten säga att personen aldrig arbetade för dem – vilket formellt sett också är sant. Samtidigt är relationen ömsesidigt beroende: fixaren skyddar sina uppdragsgivare genom att bära deras hemligheter, och de skyddar honom genom att hålla honom utanför rättvisans räckhåll.
Darryl Cooper sammanfattar det väl i intervjun: ”Epstein var ingen mästare som styrde allt. Han var en man som byggt sitt liv på att vara oumbärlig för människor som styr allt”.
Iran-Contras och Epsteins roll i 1980-talets skandaler
Under 1980-talet vävdes Jeffrey Epstein in i några av de största politiska och finansiella skandalerna i modern tid. Enligt flera källor var han en nyckelfigur bakom kulisserna när hundratals miljoner dollar skulle flyttas i hemlighet mellan vapenhandlare, regeringar och rebellgrupper – ett uppdrag som passade honom perfekt.
En av de största affärerna var Iran-Contras. USA:s regering, under president Reagan, ville både stödja de antikommunistiska Contras-gerillorna i Nicaragua och samtidigt påverka Iran mitt under det pågående vapenembargot. Lösningen blev ett hemligt system där USA via mellanmän, bland dem Israel och saudiska aktörer, sålde vapen till Iran till överpris. Vinsten från dessa försäljningar skickades sedan till Contras.
Epstein spelade enligt Darryl Cooper en roll som penningtvättare och rådgivare. Med Iran-Contras visade Epstein att han kunde leverera under press – och att han var villig att göra sådant som andra banker och rådgivare vägrade. För sina uppdragsgivare var han oumbärlig. För sina fiender var han osynlig.
Det var en roll han skulle komma att spela i olika skepnader under resten av sitt liv: den som såg till att hemligheter förblev hemligheter, till ett pris som bara de allra rikaste kunde betala.
Al-Yamamah-affären: Vapenskandalen som formade nätverket
Vid sidan av Iran-Contras var Al-Yamamah-affären den andra stora skandalen som definierade 1980-talets maktnätverk och gav Jeffrey Epstein en plats i dem. Al-Yamamah var ett enormt vapenavtal mellan Storbritannien och Saudiarabien, där brittiska BAE Systems sålde stridsflygplan och annan militär utrustning för motsvarande tiotals miljarder dollar.
Affären var officiellt en legitim exportaffär, som dock i praktiken kantades av mutor, svarta pengar och hemliga provisioner till saudiska prinsar och mellanhänder. En av de största mottagarna av dessa pengar var Adnan Khashoggi som var Epsteins viktigaste klient under denna period. Khashoggi fick enligt flera rapporter ensam över 200 miljoner dollar i kommission – pengar som måste gömmas undan och tvättas.
Det var här Epstein kom in i bilden. Hans skicklighet som penningflyttare och hans diskreta uppträdande gjorde honom oumbärlig. Han hjälpte Khashoggi och andra aktörer att kanalisera pengarna genom skenbolag och offshorekonton, långt bortom journalisters och myndigheters räckvidd.
Al-Yamamah visade att Epstein redan då förstod spelets regler: han byggde inte sin rikedom på investeringar eller affärsstrategier, utan på att vara den som förflyttade och dolde andras rikedomar – och i processen lärde han sig hur man skaffar inflytande över dem.
Robert Maxwell: från krigshjälte till Mossad-agent och mediemogul
För att förstå Jeffrey Epsteins väg in i maktens innersta kretsar måste man förstå mannen som förde honom dit: Robert Maxwell. Maxwell var en av 1900-talets mest komplexa och mytomspunna personer – en överlevare, hjälte, skurk och spion på samma gång.
Född 1923 i en judisk familj i Tjeckoslovakien lyckades Maxwell undkomma nazisterna och tog sig till Storbritannien, där han som ung man tog värvning i den brittiska armén. Han stred under andra världskriget med stor tapperhet och dekorerades för sina insatser. Efter kriget tjänstgjorde han en tid i brittiska underrättelsetjänstens arbete i Berlin, där han lärde sig att manövrera mellan öst och väst och byggde upp värdefulla kontakter i Sovjet.
På 1950-talet blev han brittisk medborgare och började bygga sitt medieimperium genom att köpa upp bokförlag och tidningar. Han blev ägare till Daily Mirror och ett av Europas största mediebolag och använde sin förmögenhet för att köpa politiskt inflytande. Samtidigt arbetade han enligt flera före detta israeliska agenter i hemlighet för Mossad. Uppdraget att smuggla avancerad teknik till Sovjet i utbyte mot att de släppte judiska emigranter till Israel var en känslig och livsfarlig balansakt.
Robert Maxwell (längst till höger) tillsammans med Henry Kissinger på Global Economic Panel i Amsterdam, 1989. Foto: Public domain
Maxwell var känd för sin brutalitet mot sina anställda och sin skamlösa opportunism. Hans bolag plundrades på miljardbelopp när han i hemlighet tog pengar ur pensionsfonder för att täcka sina egna förluster. När sanningen började komma ikapp honom 1991 hittades han död i havet utanför Kanarieöarna, flytande vid sin yacht Lady Ghislaine. Om hans död var en olycka, självmord eller en planerad avrättning har aldrig fastställts.
Det var denne Robert Maxwell som tog Epstein under sina vingar och introducerade honom för det nätverk av underrättelsetjänster, bankirer och makthavare som han själv varit en del av i årtionden. Och det var han som förde samman Epstein med sin dotter Ghislaine – en kombination som skulle få ödesdigra konsekvenser.
Epsteins band till Maxwell och den mystiska kopplingen till Israel
Relationen till familjen Maxwell och Epstein var mer än en personlig allians. Den öppnade också dörren till den israeliska underrättelsevärlden. Robert Maxwell hade under flera årtionden varit en värdefull tillgång för Mossad, och flera tidigare israeliska officerare har bekräftat att han regelbundet hjälpte till att finansiera och täcka deras operationer. Han tillhandahöll pengar, täckmantlar och logistik när Mossad behövde agera utomlands.
Epstein verkar ha fortsatt i samma spår. Hans arbete med komprometterande material på mäktiga män, hans roll som penningtvättare och hans sociala skicklighet gjorde honom till en värdefull tillgång för dem som ville ha inflytande över amerikanska politiker och finansmän. Som Darryl Cooper konstaterar: ”Han var förmodligen inte anställd av Mossad, men han var en av många ’cut-outs’ – människor som används när du inte kan skicka en riktig agent”.
En särskilt besvärande detalj är att Epstein och Ghislaine med tiden tycks ha samlat på sig komprometterande information om en lång rad toppar i det amerikanska etablissemanget. På deras egendomar hittades videokameror i alla rum, och flera av hans offer har vittnat om att gäster regelbundet filmades utan sin vetskap. För den som ville påverka amerikansk politik från Tel Aviv eller London var detta ovärderligt.
Den ”israeliska kopplingen” har länge förnekats av officiella företrädare, men mönstret är tydligt, och det stärker bilden av Epstein som mer än bara en frilansande sexförbrytare. Han var en spelpjäs i ett större spel där stater och privata aktörer samarbetar för att samla inflytande i form av hemligheter.
Vem skyddade honom?
En fråga ekar genom hela berättelsen om Jeffrey Epstein: vem var det som skyddade honom? Hur kunde han, under decennier, bedriva sin verksamhet öppet, rekrytera och utnyttja minderåriga flickor, umgås med några av världens mest inflytelserika män – och ändå gång på gång undgå allvarliga konsekvenser?
När han första gången åtalades i Florida 2007 hade åklagarna redan samlat vittnesmål från över 40 unga flickor som berättade i detalj hur de förts till Epsteins hus för att utsättas för övergrepp. Men trots bevisläget slöts en uppgörelse som väckte förvåning även bland jurister. Epstein erkände ett mindre brott, fick en extremt mild dom och tilläts avtjäna den på ett sätt som mest liknade husarrest, med frihet att vistas utanför häktet dagtid.
När Alexander Acosta, den federale åklagare som godkände uppgörelsen, långt senare pressades på ett svar, sade han att han hade blivit tillsagd att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten” och att han skulle lämnas ifred. Den kryptiska förklaringen, som Acosta aldrig utvecklade, väckte fler frågor än den gav svar.
”Epstein belonged to intelligence.”
Darryl Cooper and Tucker Carlson on how Jeffrey Epstein was given a sweetheart plea deal and escaped justice. pic.twitter.com/tW30AlohKI
Än idag är det oklart exakt vilken ”tjänst” Epstein tillhörde, men flera insatta pekar just på att han var en frilansande tillgång snarare än en formellt anställd agent. En sådan tillgång är värdefull just för att den är lös – en aktör som kan användas av olika intressen och som har tillräckligt mycket på inflytelserika personer för att skapa ett skyddande nät omkring sig.
Epsteins död i häktet i augusti 2019 har bara ytterligare spätt på misstankarna. Officiellt blev det förklarat som självmord, men under omständigheter som fick både läkare och före detta fängelsechefer att ifrågasätta detta. Kamerorna fungerade inte. Vakterna ”sov”. Cellkamraten hade plötsligt flyttats. Enligt en obducent var skadorna på halsen mer förenliga med strypning än hängning.
Som Darryl Cooper konstaterar: ”Det finns inte många som kan ge ordern att döda en federal häktesfånge på Manhattan”. Frågan kvarstår: vem var det som drog i trådarna?
Konspirationer eller kalla fakta
När historien om Jeffrey Epstein kommer på tal är det fortfarande förekommande att den avfärdas som en ”konspirationsteori”. Att tala om underrättelsetjänster, kompromat och internationella nätverk anses av många vara spekulativt, för att inte säga paranoia. Men som Darryl Cooper framhåller i intervjun: det finns inget konspiratoriskt i att kalla en spade för en spade när den ligger mitt på bordet.
De metoder som Epstein och hans nätverk använde är välkända inom underrättelsemiljön. Komprometterande av individer – att få dem i situationer där de kan fotograferas eller filmas i sexuella eller olagliga handlingar – är en klassisk strategi som används av underrättelsetjänster världen över. Den som kontrollerar komprometterande material, kompromat, kan kontrollera människor.
Epsteins hem i New York och på Virgin Islands var utrustade med övervakningskameror i varje rum. Vittnen har berättat hur gäster fördes till avskilda rum där de utan sin vetskap spelades in medan de utnyttjade minderåriga flickor. Detta material blev en form av makt, en valuta som Epstein kunde växla in hos sina uppdragsgivare – eller som hans uppdragsgivare kunde använda för att säkra sitt grepp över inflytelserika personer.
Cooper påpekar att det snarare är en ”konspiration” att låtsas som att dessa samband inte finns, än att undersöka dem. För i den värld där underrättelsetjänster, politiska ledare och privata aktörer agerar tillsammans, är pengar och hemligheter lika viktiga som vapen. Och hemligheterna är till salu.
”Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler”, säger Cooper. ”I själva verket styrs den av hemligheter och utpressning”.
Att kalla det en ”konspirationsteori” är därför ett bekvämt sätt för dem som vill undvika obehagliga frågor att slippa behöva gräva djupare.
Varför vägrar medierna att granska historien på djupet?
Trots att Jeffrey Epstein-affären har alla ingredienser för en journalistisk världssensation – sex, makt, internationella konspirationer, underrättelsetjänster och komprometterande material på världsledare – har etablerade medier visat en märklig ovilja att gräva på djupet. Visst, de rapporterade om hans gripande och rättegångar, och om hans död. Men inga större tidningar eller tv-bolag har verkligen följt trådarna till slutet.
Darryl Cooper kallar det ”den stora gåtan”: varför står det inte reportrar utanför Alexander Acostas hus varje dag och frågar vad han menade när han sade att Epstein ”tillhörde underrättelsetjänsten”? Varför har ingen ställt de självklara frågorna till William Barr, som övervakade den officiella utredningen efter Epsteins död? Varför får vi bara enstaka dokumentärer om övergreppen, men inga större granskningar av nätverket som skyddade honom?
Det är inte för att historien saknar sprängkraft – tvärtom. Den är för sprängfylld av mäktiga namn. Många av de som kan ha komprometterats, eller som själva suttit på inflytande över Epstein, tillhör samma sociala kretsar som journalisterna som skulle granska dem. Andra kontrollerar mediebolag eller har tillräckligt inflytande för att sätta stopp.
Cooper påpekar att självcensur är en stor del av problemet: reportrar vet att om de gräver för djupt i vissa ämnen riskerar de sin egen karriär. Att låta bli att ställa frågor är bekvämare, och på kort sikt mindre farligt.
Det faktum att så många självklara frågor aldrig ställts är i sig ett tecken på att historien inte bara handlar om Epstein. Den handlar om ett större nätverk som fortfarande är intakt – och om en presskår som, medvetet eller ej, lärt sig att titta bort.
Som Cooper säger: ”Det är inte konstigt att folk kallar det en konspiration. Det konstiga är att ingen vill undersöka den”.
Vem styr egentligen världen?
När man granskar Jeffrey Epsteins liv framträder en helhetsbild som är både skrämmande och avslöjande. Han var en man som till synes kom från ingenstans, utan examen, utan förmögenhet, och med en karriär byggd på märkliga sammanträffanden. Ändå lyckades han klättra till toppen av den globala maktpyramiden – för att han erbjöd det som de verkligt mäktiga behövde: diskretion, kompromat och pengar i rätta fickor.
Epstein var ingen ensam galning. Han var en kugge i ett maskineri som få vill erkänna existerar: ett globalt nätverk där nationella underrättelsetjänster, privata fixare och korrupta politiker samarbetar i skuggorna. Där brott används som verktyg. Där hemligheter är valuta. Där komprometterande material är makt.
Som Darryl Cooper påpekar var Epstein inte unik. Han var bara ovanligt synlig. För varje Epstein som avslöjas finns många andra som fortfarande verkar i mörkret, skyddade av samma nätverk som en gång skyddade honom. Det är därför ingen egentligen vill veta hela sanningen – för den skulle avslöja hur liten vår kontroll över våra institutioner egentligen är.
Hans död avslutade inte historien. Tvärtom. Den lämnade oss med en påminnelse om att de krafter han tjänade fortfarande finns kvar. Och att frågan vi borde ställa oss inte är: vem var Jeffrey Epstein? Utan snarare: vilka var det som behövde honom – och vilka är det som fortfarande håller i trådarna?
Som Cooper sammanfattar:
”Folk vill gärna tro att världen styrs av lagar och regler. Men i själva verket styrs den av hemligheter och utpressning. Det är ett spel – och vi får bara se bråkdelen av det som pågår”.
Reza Nasouri
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Digital centralbanksvaluta – i Sverige benämnd "e-krona" eller internationellt som CBDC – utmålas som framtidens betalsystem och säljs framförallt in som "bekvämt". I praktiken möjliggör det tilltänkta systemet samtidigt en totalitär kontroll över befolkningen som får covidpassen att framstå som frihetliga i sammanhanget.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Sveriges Riksbank har sedan 2017 bedrivit ett projekt för att implementera den svenska versionen av så kallad digital centralbanksvaluta: e-kronan. Man talar om “ett digitalt komplement till kontanter” och förklarar i en av sina egenpublicerade videor i ämnet hur “deltagare” skickar “tokens” i “nätverk”. I grunden för denna teknologiskt omvälvande lösning återfinns blockkedjetekniken, vilken ofta betraktats som en nyckel till frihet från statlig kontroll. I detta fall riskerar den dock att tjäna rakt motsatt syfte.
Artikeln publicerades ursprungligen den 18 mars 2023.
En fundamental skillnad mellan e-kronor och de nuvarande pengarna på våra vanliga bankkonton är att de förstnämnda i likhet med kontanter ges ut direkt av Riksbanken – inte av privata affärsbanker. Det låter till en början ganska lovande mot bakgrund av de kommersiella bankernas oförtjänta privilegium att driva en verksamhet där man själva skapar pengar ur tomma intet, som man sedan lånar ut mot ränta. Problemet är dock att den moderna digitala infrastruktur som ligger till grund för e-kronan ger den som administrerar systemet avsevärt mycket mer långtgående kontroll över användarens transaktioner än vad som är möjligt idag.
Riksbanken förklarar hur e-kronor exempelvis kan laddas på ett kort som ett vanligt betalkort, men i praktiken kommer de nya pengarna med stor sannolikhet i första hand att finnas på en mobilapp. Staten kommer med detta system, via Riksbanken, att ges full insyn i medborgarnas transaktionshistorik och kommer dessutom att kunna införa kriterier som begränsar möjligheterna för individer att fritt handla med varor och tjänster – i realtid.
I augusti 2016 släppte World Economic Forum, i samarbete med globala redovisningssgiganten Deloitte, rapporten “A Blueprint for Digital Identity – The Role of Financial Institutions in Building Digital Identity”. Av titeln framgår att det egentligen inte är pengar som är centralt i sammanhanget, utan snarare “digital identitet”. Läser man vidare deklareras det att vi med hjälp av modern teknik kan och bör förenkla vardagen, där frånvaron av en centraliserad digital identitet utgör en ”flaskhals” för att göra detta – inte bara för finansbranchen utan för samhället som helhet.
Ett ytterligare exempel kunde vara att köpa alkohol på systembolaget utan att legitimera sig, eftersom systemet vid betalningsögonblicket erhåller omedelbar kännedom om kundens ålder och därmed godkänner eller nekar köpet automatiskt – utan någon mänsklig inblandning i form av en sedvanlig legitimationskontroll. Andra tänkbara exempel kan vara låneansökningar, påskrivning av avtal som exempelvis hyreskontrakt, onlineköp, resor och så vidare. Allt vi behöver göra för att åtnjuta vad man menar är en åtråvärd bekvämlighet är att koppla vår individuella identitet till en digital dito – direkt kopplad till och kontrollerad av vår centralbank och andra statliga myndigheter. Det råder dock inga tvivel om att detta också är ett potentiellt maktmedel av sällan skådat slag.
Riksbanken skulle exempelvis kunna införa restriktioner kring hur mycket drivmedel en enskild medborgare tillåts köpa under en given tidsperiod, exempelvis med hänvisning till klimatpolitiska motiv. Under en pandemi skulle staten kunna bestämma hur långt ifrån ditt hem du tillåts handla med varor och tjänster och har du inte tagit dina obligatoriska injektioner, ja då kanske du inte får handla något alls.
Med tanke på vilken fundamental roll pengar spelar i vår vardag är det närmast fantasin som sätter gränser för vilka kontrollmekanismer som med detta skulle kunna införas.
I och med centralbankernas framträdande roll i sammanhanget är det knappast förvånande att den internationella regleringsbanken för världens centralbanker, Bank for International Settlements i Schweiz (BIS), är en av de viktigaste initiativtagarna till utvecklingen kring CBDC och digital identitet.
Systemet har beskrivits av en brittisk medborgarjournalist i målande termer i sammanställningen ovan.
Riksbanken skriver att e-kroneprojektet sedan 2020 gått in i en mer praktisk fas och att man tillsammans med den Dublinbaserade globala teknikjätten Accenture påbörjat utvecklingen av en möjlig teknisk plattform för e-kronan. John Velissarios, Accentures VD och expert på kryptografi, förkunnade i maj 2021 också att vi bara är ”några få år ifrån en fullskalig lansering av digital centralbanksvaluta på flera marknader”. I nuläget ser det ut som att antingen Sverige eller Ryssland kan bli först i Europa med att implementera systemet, och är vid sidan av Ukraina de två länder som hunnit med pilottester. Jamaica återfinns bland andra mindre önationer i det karibiska havet som redan infört systemet rent tekniskt i nuläget.
Den kommunistiska världen öster om Kalla krigets järnridå kunde under lång tid stå oöverträffad som exempel på hur långt det totalitära kontrollsamhället kan dras, men under 2000-talet har även den moderna kapitalistiska världen antagit en allt mer tydligt motsvarande skepnad. Massövervakningssamhället, som infördes i kölvattnen av 11 september 2001, har följts upp av coronapolitikens tidevarv, som visade att något tidigare så självklart som grundlagsskyddade medborgerliga rättigheter, även i ett land som Sverige, i praktiken inte är så mycket mer än tomma papperskonstruktioner. Den digitala centralbanksvalutan är ett nytt sjumilakliv i samma riktning – som snart kan få covidpassens apartheid-system att framstå som förhållandevis frihetligt i sammanhanget.
Isac Boman
Här kan du följa CBDC-projekten
Bank for International Settlements har inrättat ett flertal innovationshubbar runt om i världen, bland annat i New York, London, Hong Kong och Stockholm, där akademi och näringsliv kommer samman för att konkretisera och tekniskt realisera de lösningar för digital centralbanksvaluta som tänkts ut i diverse tankesmedjor världen över. Här är en lista över de CBDC-projekt som just drivs via BIS innovationshubbar och här återfinns en överblick av implementationsstatus för systemet i världens olika länder, listade av den Nato-nära tankesmedjan Atlantic Council.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Donald Trump utmålar sig som en fredsmäklare i kriget mot Ukraina – men i praktiken gör han inte mycket för att ändra kurs. Bakom retoriken fortsätter USA att leverera vapen, ge underrättelsestöd och göda det militärindustriella komplex som han själv påstår sig vilja stoppa.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
För en gångs skull sade en reporter något vettigt under en presskonferens och ifrågasatte varför amerikanska skattebetalare ska fortsätta finansiera ett krig där man skickar äldre, sjuka och handikappade personer till fronten, med hänvisning till Zelenskys undertecknande av en lag som höjer den maximala åldern för tjänstgöring i den ukrainska armén till 60.
USA:s president Donald Trump sade då att han försöker få sitt land ur den militära konflikten i Ukraina:
— Detta är Bidens krig, det här är inte mitt krig. Jag är här för att få oss ur det. Jag har inte hört det du sa om 60-åriga män etcetera, men det här är Bidens krig och vi arbetar väldigt hårt för att få oss ur det. Jag har faktiskt stoppat fem krig under de senaste fem månaderna och jag skulle vilja att det här blir det sjätte.
Man undrar: vem skriver hans manus? Vilka fem krig har han stoppat? Det finns inget som talar för att Putin kommer falla till föga för att Witkoff rest till Moskva och Trump hotar med tullar – tvärtom sägs det att man börjat tappa respekten för Trump.
Det blir smått patetiskt att höra honom säga att de ”arbetar hårt” för att lämna Ukraina, när allt pekar på motsatsen. Trump är väldigt bra på att snacka, men det går inte att komma ifrån att han likväl göder det militärindustriella komplexet.
Här medger Trump dessutom att USA är en part i konflikten, och om han menar allvar med att dra sig ur finns det många sätt att visa det, till exempel genom att:
• sluta leverera vapen och ammunition
• sluta ge informations- och underrättelsestöd till Ukraina
• dra tillbaka all amerikansk militär inklusive Natopersonal och andra specialister från ukrainskt territorium
• ovillkorligt godkänna alla ryska krav som är fullt rimliga
• avskriva alla Ukrainas skulder.
Men eftersom det finns pengar att tjäna är det bara tomma ord som levereras. USA tjänar pengar på vapenförsäljning och sanktioner samt drar fördel av att Europa och Asien försvagas. Samtidigt växer Trumps personliga kapital, så han gör vad han och övriga makthavare alltid gör: tjänar pengar på krig.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
När en brittisk nationalist frihetsberövas i över ett dygn och utvisas – utan brottsmisstanke – säger det mer om Sverige än om honom. Vi talar gärna om yttrandefrihet - men den som inte delar maktens värdegrund är inte välkommen i Sverige.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
141 750 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Jag läser i media att den brittiske nationalisten Mark Collett, i massmedia och av Expo stämplad som nynazist, ska ha stoppats på Arlanda i fredags och vägrats inresa i landet, trots att det saknades brottsmisstanke.
Collett, som är ledare för den brittiska nationalistorganisationen ”Patriotiska alternativet”, beskrivs i media som en ledande person inom högerextrema kretsar i Storbritannien och var inbjuden som talare till ”Det fria Sveriges” sommarfest i Töreboda. Polisen nekade dock Collett inträde i Sverige, och på sin Telegramkanal skriver Collett att det hänvisades till att han utgör ett hot mot den allmänna ordningen, samhällets struktur samt de värderingar på vilka Sverige och Europa är byggda.
Enligt hans egen utsago hölls han frihetsberövad på flygplatsen i över 25 timmar utan tillgång till vare sig sitt bagage eller pass, och utan brottsmisstanke eller rättegång.
Jag hade ingen aning om vem den här personen är, men efter detta makabra agerande av svensk gränspolis tittade jag på en brittisk dokumentär om honom och kan bara konstatera att Sverige i vanlig ordning överreagerar samt använder dubbla måttstockar när de fattar beslut.
Collett och hans parti är nationalister och vill att det egna folket ska prioriteras i samhället framför invandrare, en utveckling som växt fram och eskalerat i takt med den oansvariga migrationspolitiken, som i det långa loppet drabbar de egna medborgarna, som ska betala notan samt får stå tillbaka. Mycket likt utvecklingen i Sverige, samt även andra delar av Europa, där konservativa/högernationalistiska partier växer som en konsekvens av massmigrationen till EU och därtill ökad kriminalitet samt försämrade villkor för det egna folket.
Man behöver inte hålla med om detta, men Mark Collett har rätt att ha denna åsikt samt driva ett politiskt parti med de värderingarna. Detta är inte grund för att neka honom inresa i Sverige. Och det rimmar dessutom väldigt illa med det faktum att vi inte stoppar varken ”återvändande” IS-terrorister vid gränsen eller, för den delen, så kallade islamistiska hatpredikanter som regelbundet reser in och ut ur landet, för att ta några exempel.
Dessutom är vi i Sverige väldigt bra på att slå oss för bröstet när det handlar om yttrandefrihet och komma med pekpinnar mot andra länder som ägnar sig åt åsiktsförtryck/åsiktsförföljelse, men uppenbarligen är vi inte bättre själva.
Detta är så befängt att man saknar ord. Att en person som inte begått något fel ska nekas inträde i landet baserat på att dennes värderingar inte är tillräckligt politiskt korrekta.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
