Efter Karl XII:s död år 1718 försvagades den svenska monarkin kraftigt. Förfallet gick så långt att makten skulle glida i händerna på en riksdag styrd av två partier; Hattarna och Mössorna; där båda fraktioner öppet finansierades av utländska makter. Under Hattarnas och Mössornas välde omvandlades Sverige från en självständig nation till att i praktiken bli en marionettstat för stormakternas geopolitik.

Hattarna, som dominerade riksdagen under 1740–1760-talen, mottog direkta mutor från den franska ambassaden. Arkiv från Versailles uppger att partiets ledande företrädare mottog stora summor pengar bland annat för att driva en anti-rysk politik. Detta ledde också till katastrofala krigsinsatser för Sverige, först i Hattarnas misslyckade ryska krig 1741–1743, där Sverige led stora förluster och som ironiskt nog istället skulle stärka det ryska inflytandet över svensk politik. Det Pommerska kriget mellan 1757 och 1762, där svenska soldater skickades att kämpa för franska intressen i Tyskland, blev en konflikt som tömde den svenska statskassan.

Detta bäddade för att partiblocket Mössorna, som å sin sida var finansierade av Ryssland och Storbritannien, övertog makten i Sverige år 1765. Rådgivare till Katarina II av Ryssland ska ha också ha argumenterat öppet för att Sverige var lättare att kontrollera genom den lätt manipulerade riksdagen än genom en kung. Omgående efter att man tagit över makten av Hattarna beslutade Mössorna 1765 – delvis efter ryska påtryckningar – att minska den svenska armén till 17 000 man – något som var en betydande säkerhetsrisk för ett land som för inte länge sedan varit en militär stormakt och nyligen förlorat ytterligare territorium till sina fiender.

Den svenska regeringen blev så korrupt att utländska ambassadörer i praktiken kunde köpa röster i riksdagen. Brittiska diplomater ska under 1760-talet ha glatt sig åt att det gick att driva igenom i princip vilken motion man än önskade – så länge man bara betalade tillräckligt bra. Sveriges utrikespolitik styrdes i praktiken inte längre från Stockholm, utan från London, Sankt Petersburg och från Paris.

Gustav III gör revolution

I början av 1770-talet hade Sverige kommit att bli ett land som var bankrutt, splittrat och internationellt marginaliserat. Den så kallade frihetstidens maktkamp mellan hattar och mössor hade lämnat landet försvagat och föraktat – både av folket och omvärlden. Riksdagen var förlamad av fraktionsstrider, armén var förnedrad och underfinansierad, och makten låg i händerna på ett parlament som mer liknade ett kacklande hov än en statsbärande institution. Riksdalern var i stort sett värdelös och den dominerande adeln vägrade samtidigt att bidra till statskassan.

Under ytan kokade det folkliga missnöjet. En av dem som allra djupast föraktade det tillstånd Sverige försatts i var den nye, blott 25 år gamle svenske konungen Gustav III som besteg tronen år 1771. Under sin uppväxt hade han noterat och upprörts över hur de utländska makterna systematiskt utnyttjade den svenska regeringens svaghet och förfasade sig över att det svenska riket förvandlats till en politisk marknad där främmande ambassadörer kunde köpa lagar och förordningar som gynnade deras herrar.

Hans far, Adolf Fredrik, hade inte haft varken styrkan eller förmågan att bryta partiernas korrupta välde, men Gustav, skulle det visa sig, var av en helt annan kaliber. Sitt smeknamn, ”teaterkungen”, fick han senare i historieböckerna för sitt djupa kulturella intresse för teater, opera och konst, och det var också med en teaterkungs känsla för regi som han bara ett drygt år efter sitt tillträde iscensatte en spektakulär revolution som radikalt skulle förändra Sveriges politiska kurs.

Tidigt på morgonen den 19 augusti 1772 samlades lojala officerare i huvudstaden och under den unge Gustavs ledning intog de slottet, arresterade motsträviga riksråd och tog kontroll över rikets institutioner. Allt skedde hastigt och utan att en enda droppe blod spilldes.

Redan dagen därpå trädde en ny regeringsform i kraft, som noggrant hade formulerats redan på förhand av den nye konungen. Denna avskaffade riksdagens dominans över politiken och återförde nu istället den yttersta verkställande makten till kungen – som nu återtog kontrollen över att stifta lagar, utse ministrar och styra över utrikespolitiken.

Den nya regeringsformen formulerade sig särskilt starkt mot den lobby i Sverige som slagit klorna i landets institutioner.

”Främmande utlänningar – vare sig furstar, prinsar eller andra personer – ska hädanefter varken användas eller utses till några av rikets ämbeten, vare sig inom det civila eller militära ståndet, med undantag för Kunglig Majestäts hov, såvida de inte genom lysande och stora egenskaper kan göra riket stor heder och påtaglig nytta”, deklarerades det bland annat i texten.

Det omvälvande maktskiftet förde in Sverige i vad historieböckerna beskriver som den gustavianska eran.

”Hat och splittring har slitit sönder riket”

I sitt strafftal till riksdagens ständer, två dagar efter att statskuppen genomförts, kritiserade Gustav hur landet hade styrts av Hattarna och Mössorna. Han betonade med eftertryck att det inte var friheten han hade för avsikt att avskaffa genom revolutionen, utan att bryta det vanstyre Sverige lidit så illa av under lång tid.

”Det är en sorglig, men allmänt känd sanning att hat och splittring har slitit sönder riket. Nationen har sedan lång tid tillbaka varit uppdelad i två partier, vilka i praktiken gjort den till två olika folk, förenade enbart i att slita sönder sitt fädernesland. Ni vet hur denna splittring födde agg, hur agget ledde till hämnd, hur hämnden ledde till förföljelser, och hur förföljelserna i sin tur ledde till nya revolutioner – något som till slut blivit som en återkommande sjukdom, som sargat och förnedrat hela samhället”, förkunnade kungen och fortsatte:

”Dessa omvälvningar har skakat riket på grund av några få personers maktbegär. Strömmar av blod har flutit – ibland utgjutna av det ena partiet, ibland av det andra – och folket har alltid blivit offer för motsättningar som knappt berörde dem, men vars olyckliga följder de först och mest fick känna av. Att befästa sitt välde har varit de styrandes enda mål; allt har anpassats efter det – ofta på andra medborgares bekostnad, alltid på rikets”.

Att befästa sitt välde har varit de styrandes enda mål.

När lagarna inte hade passat de styrande, förvrängdes och ignorerades de, argumenterade Gustav III, som slog fast att ”inget har varit heligt för en folkförsamling uppretad av hat och hämnd” som till slut varit övertygad om att den stod över lag och rätt.

”Så har friheten – den ädlaste av människans rättigheter – förvandlats till ett outhärdligt aristokratiskt förtryck i händerna på det rådande partiet, som självt varit kuvat och styrt efter godtycke av några få män inom detsamma. Man har bävat inför varje nytt riksmöte, och i stället för att tänka på hur rikets angelägenheter bäst kunde skötas, har man endast sysselsatt sig med att skaffa sitt eget parti majoritet – för att skydda sig mot det andra partiets laglösa övergrepp och våld”.

”Ett aristokratiskt ok – outhärdligt för varje svensk”

”Född som svensk och Sveriges konung, borde det för mig vara otänkbart att tro att främmande intressen skulle kunna råda över svenska män – än värre, att de lägsta och mest förnedrande medel därtill skulle ha använts. Ni vet vad jag syftar på, och min blygsel räcker för er att förstå i vilken skam era inbördes strider sänkt riket”, fortsatte den unge kungen och beklagade hur svenska politiker lockats av såväl ”utländskt guld” som ”inhemskt hat och självrådighet”.

Han pekade vidare på hur han tidigare försökt få makthavarna att ändra riktning – men utan resultat, och att de ”dygdigaste, mest värdiga och främsta medborgarna” som försökt stoppa vanstyret på olika sätt bekämpats och offrats.

”Ja, till och med folket har förtryckts – deras klagomål har setts som uppror, och friheten har till slut förvandlats till ett aristokratiskt ok, outhärdligt för varje svensk”.

”En del av folket har burit oket med suckar och klagomål, men utan att göra motstånd – de visste inte var räddningen fanns, eller hur den kunde nås”, fortsatte kungen och pekade på andra som istället ”förlorade hoppet och grep till vapen”.

Gustav Vasa och Engelbrekt

Enligt Gustav III befann sig inte bara medborgarnas frihet och säkerhet utan själva rikets fortsatta existens i stor fara – och det var enligt honom själv skälet till att han ”tog till de medel som hjälpt andra modiga folk, och som en gång hjälpte Sverige självt under Gustav Vasas fana, att resa sig mot ett outhärdligt förtryck”.

”Gud har välsignat mitt verk. Jag har sett hur kärleken till fosterlandet återväckts hos folket – samma glöd som en gång brann i Engelbrekts och Gustav Erikssons hjärtan. Allt har gått väl, och jag har räddat både mig själv och riket – utan att en enda medborgare kommit till skada”, fortsatte han och slog fast att Sverige bara kan styras av en ”orubblig lag – vars ord inte får förvrängas”.

”Stora och odödliga kungar har burit den spira jag nu håller i min hand. Det vore verkligen djärvt av mig att försöka likna dem på något sätt – men i iver och kärlek till er tävlar jag med dem alla, och när ni bär samma hjärta för fosterlandet, hoppas jag att det svenska namnet åter ska få den ära och respekt som det en gång vann under våra förfäders tid”, avslutade han sitt berömda tal.

Kultur – och krig

På många sätt lade Gustav III snart grunden för en svensk kulturskatt som än idag finns närvarande i Sverige. Han grundade inte bara Svenska Akademien (1786) för att främja svenska språket och litteraturen, utan även Kungliga Operan (1773). Hans passion för teater och konst gjorde Stockholm till något av ett nordiskt kulturcentrum.

Kungen var samtidigt ingen klassisk aristokrat utan snarare inspirerad av franska upplysningsideal där han införde tidiga versioner av tryckfrihet och avskaffade tortyr som förhörsmetod – reformer som stärkte medborgarnas rättigheter.

Han såg samtidigt ofta tillbaka på det Sverige som en gång varit och drömde om att återupprätta Sverige som stormakt. Med förhoppningen att återta tidigare förlorade svenska områden samt hindra vidare rysk inblandning i svensk politik, förklarade han Ryssland krig 1788.

Enligt vissa samtida vittnesmål och senare historiker ska Gustav III ha låtit svenska soldater ikläda sig ryska uniformer eller kosackliknande kläder och iscensatt ett angrepp för att skapa ett legitimt och folkligt accepterat skäl till krig – påståenden som dock inte kunnat beläggas och som av andra historiker avfärdats som ren smutskastning och propaganda.

Kriget inleddes med växlande resultat, och missnöje bland officerare ledde till att det så kallade Anjalaförbundet bildades 1788 – en grupp befäl som motsatte sig kriget och krävde fred med Ryssland. Striderna fortsatte dock, framförallt till sjöss där den svenska flottan vann en viktig seger i slaget vid Svensksund 1790, vilket stärkte Sveriges förhandlingsposition.

Freden i Värälä slöts samma år och innebar att gränserna förblev oförändrade. Sverige lyckades behålla sin territoriella integritet men återfick inte några tidigare förlorade områden. Trots detta försökte kungen ändå framställa krigets utgång som en politisk framgång, men hans tveksamma krigsprojekt hade också satt hans maktposition i gungning.

Adeln konspirerar

Spänningarna mellan Gustav III och adeln tilltog – inte minst på grund av förenings- och säkerhetsakten 1789, där adeln bland annat förlorade sin ensamrätt till högre ämbeten och privilegier, och kungen fick ännu större befogenheter att fatta beslut i utrikes- och krigsfrågor utan att behöva riksdagens godkännande. Förändringarna stöddes dock av såväl präster som borgare och bönder.

Missnöjet inom adeln fortsatte att växa i takt med att Gustav III stärkte sin makt på deras bekostnad. Kritiken mot kungens styre, hans hantering av utrikespolitiken och hans försök att reformera samhället utan adelns samtycke hade skapat djup splittring inom de högre samhällsskikten.

Den 16 mars 1792 nådde konflikten sin kulmen då Gustav III sköts vid en maskeradbal på operan i Stockholm. Attentatet utfördes av kapten Jakob Johan Anckarström, men planeringen bakom mordet omfattade en vidare konspiration bland missnöjda adelsmän. Bland de inblandade fanns framträdande personer som Adolf Ribbing, Claes Horn och Carl Fredrik Pechlin – samtliga med kopplingar till oppositionella kretsar inom adeln.

Pechlin, som betraktas som en av hjärnorna bakom sammansvärjningen, hade under längre tid bedrivit politiskt intrigerande mot kungen och agerade förmedlare mellan konspiratörerna. Sammanträden hölls i hemlighet där kungens avsättning – och i förlängningen död – diskuterades som den enda lösningen på vad man beskrev som ett hot mot rikets styre och adelns rättigheter.

De officiella motiven till dådet var politiska: kungens styre ansågs av konspiratörerna ha brutit mot 1720 års regeringsform, hotat rikets konstitutionella ordning och underminerat adelns traditionella maktposition. Genom att undanröja kungen hoppades sammansvärjningen kunna återupprätta den gamla maktbalansen och sätta stopp för det gustavianska enväldet.

Anckarström som syndabock?

Gustav III överlevde det initiala skottet, men drabbades av en infektion och avled av sina skador den 29 mars samma år.

Efter mordet följde ett omfattande rättsligt och politiskt efterskalv. Jakob Johan Anckarström greps redan dagen efter dådet, efter att ha blivit identifierad av flera vittnen. Under förhören erkände han sin roll som attentatsman men vägrade först avslöja andra inblandade. Med tiden pekade dock indicier och vittnesmål ut det vidare nätverket av konspiratörer som låg bakom mordet.

Adolf Ribbing och Claes Horn greps och förvisades, medan den politiskt inflytelserike Carl Fredrik Pechlin – som många betraktar som den egentliga organisatören – undgick hårdare straff genom att undanhålla direkta bevis. Han dömdes av Högsta domstolen att hållas i förvar i syfte att utreda hans eventuella delaktighet, först på Karlstens fästning och därefter på Varbergs fästning, där han enligt källor fick röra sig relativt fritt och förblev till sin död fyra år senare.

Trots att flera personer bevisligen varit inblandade i planeringen valde myndigheterna att fokusera på Anckarström som den huvudsaklige gärningsmannen. Anckarström dömdes till döden och blev offentligt avrättad den 27 april 1792 efter att ha genomgått en utdragen och symboliskt hård bestraffning: han pryglades dagligen i tre dagar på olika platser i Stockholm innan han halshöggs och hans högra hand höggs av. Kroppen styckades och delar spikades upp som en varning till andra.

I efterhand har många historiker i regel betraktat Anckarström just som en syndabock, en man som visserligen avlossade skottet men som agerade på uppdrag av mäktigare krafter. Rättsprocessen präglades också av en vilja att snabbt återställa ordningen snarare än att helt blottlägga den politiska konspirationen bakom mordet.

Ju mer man grävde, desto fler namn dök upp i utredningen, men flera av de övriga inblandade undgick helt åtal, vilket också bidrog till bilden av att Anckarström i själva verket offrades för att dölja ett bredare uppror inom rikets absoluta toppskikt.

Populärkulturell upprättelse

Den gustavianska eran tog slut i och med mordet, men Gustav III:s reformer, nya institutioner och kulturpolitiska initiativ hade på kort tid satt ett avtryck som skulle prägla Sverige långt efter hans bortgång.

Även om Gustav III av mer konservativa analytiker ofta hyllats som en stark ledare och en nationens försvarare som bekämpade korruption och vanstyre, är han inte heller helt okontroversiell bland fosterlandsvänner. Liksom många andra av tidens upplysningsvänliga furstar var han nämligen frimurare, precis som fadern Adolf Fredrik och ordens högste beskyddare i Sverige. Enligt källorna var flera av hans närmaste allierade också med i samma ordensnätverk. Bevekelsegrunderna är inte helt klarlagda, men frimureriet gav av allt att döma inte bara Gustav en viktig plattform och ett nätverk av inflytelserika män och internationella kontakter – och hans försvarare menar att hans medlemskap snarare var en strategi för att övervaka och påverka den framväxande frimurarrörelsen i Sverige, och se till att denna inte blev en oberoende maktfaktor.

Vissa kritiker har med detta i åtanke påpekat att Gustav III, trots sin uttalade vilja att minska det utländska inflytandet över Sverige, själv de facto var starkt präglad av den franska kulturen och politiska modellen. Han var djupt fascinerad av det franska hovet och sökte både diplomatiskt och ekonomiskt stöd från Frankrike, som han såg som ett föredöme för hur den svenska kungamakten kunde se ut och riket moderniseras inspirerat av upplysningsideal.

I modern historieskrivning lyfts sällan historiska gestalter fram som inte överensstämmer med de samtida regnbågspartiernas idéer. Gustav III har trots sin inspiration från den franska upplysningstiden ofta uppfattats tillhöra denna kategori och har av vissa snarare beskrivits som en demokratifientlig despot eller rentav en tyrann.

Teaterkungens närvaro består dock i samtidens populärkultur. Ett framstående exempel är Stefan Andersson historiska konceptalbum Teaterkungen kronologiskt i text och musik som beskriver hans revolution år 1772 fram till hans död år 1792.

Sverige förlorade Finland och sonen avsattes

I praktiken hade Gustav III:s idé om en upplyst kungamakt med den yttersta makten gått under med honom själv. Trots att Gustav III stärkt sitt inflytande genom 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, lyckades han inte lägga grunden för ett varaktigt kungligt envälde i Sverige, och hans drömmar om en handlingskraftig monarki som kunde stå över partistrider och adelns privilegier blev aldrig verklighet i längden.

Hans son Gustav IV Adolf var bara 13 år vid faderns död, vilket innebar att makten övergick till en förmyndarregering ledd av Gustav III:s bror, hertig Karl (senare Karl XIII). Förmyndarregeringen styrde mer försiktigt och återgav viss makt till riksdagen och adeln, vilket innebar ett första steg bort från den modell som Gustav III eftersträvat.

När Gustav IV Adolf tog över styret som myndig 1796, visade han sig vara en svag och bland många impopulär regent, där hans misslyckade utrikespolitik – särskilt konflikten med Napoleon – ledde till ett katastrofalt nederlag: förlusten av Sveriges östra rikshalva (Finland) till Ryssland 1809. Gustav IV Adolf avsattes efter detta i en statskupp, och Sverige antog samma år en ny regeringsform som innebar en tydlig maktdelning mellan kung och riksdag. Kungen skulle visserligen fortfarande regera, men inte längre ensam.

Hans son förlorade både tronen, folkets och sina viktiga allierades förtroende, och hans ätt ersattes till sist av den franska ätten Bernadotte, som kom till makten med Karl XIV Johan 1818. Därmed gick Sverige in i en ny politisk era – fortfarande med monarki, men nu i konstitutionell form och där kungen idag fyller en närmast symbolisk och politiskt betydelselös roll.