1945 stod USA tillsammans med Sovjetunionen som tydlig segrare i det världskrig som slagit stora delar av Europa i ruiner. Genom den så kallade Marshallhjälpen skulle amerikanerna pumpa in miljarder av dollar till återuppbyggnaden av Västblockets Europa. Med pengarna kom samtidigt medföljande krav på att öppna marknaden i USA för Coca-Cola Company och en svärm av amerikanska företagsjättar.
Den nya konsumentkulturen skulle snabbt komma att uppfattas som en exotisk motpol till det brutala krigets umbäranden, där unga européer i synnerhet kom att förknippa USA med en ny frihetlig tidsanda och en ekonomisk utveckling i riktning mot allmänt överflöd. När det kalla kriget sedan inleddes cementerades den positiva synen ytterligare på USA som en faderlig beskyddare av den liberala friheten mot sovjetkommunistisk totalitarism.
Vid sidan av militärpakten Nato, och andra i praktiken USA-ledda institutioner, var det dock popkulturen som blev det mest framstående verktyget för att trollbinda européerna till det amerikanska blocket. Under 50- och 60-talet togs kulturimperialismen till en ny nivå, där Hollywood dominerade biograferna samtidigt som tv-serier som Dallas och Dynasty förmedlade bilden av en glamorös livsstil där människans individuella lycka, och ytterst hennes själva identitet, gradvis alltmer framstod som en konsumentprodukt. Det amerikanska associerades till en trendig och frihetlig framtid – medan det europeiska i allt högre utsträckning kopplades till en kasserad och stelbent forntid.
Under 1990-talet och internets genombrott förstärkte USA sitt grepp som det ekonomiska, kulturella och politiska navet, inte bara i Västblocket utan även globalt. Techjättar som Microsoft, Apple och senare Google, Facebook och Netflix skapade plattformar där amerikansk kultur blev det självklara standardspråket.
Eran av amerikanisering kan idag tydligt beskådas nästan överallt i världen, men särskilt intensiv har den varit i Europa. I synnerhet gäller detta Sverige, som brukar räknas till ett av de mest amerikaniserade länderna i världen. Det finns flera förklaringar till detta, bland annat det faktum att Sverige under lång tid har varit positionerat neutralt och inte haft någon stark koppling till något annat land som kunnat balansera den amerikanska influensen. Svenskarna har därtill varit särskilt snabba på att anamma internet och amerikanska digitala plattformar, föregånget av att svensk tv mycket tidigt började köpa in amerikanska tv-serier och annan kultur som lanserades för en bred publik.
Sociologen Åke Daun noterade även, som många andra före honom, det faktum att svenskarna mentalt alltid har varit särskilt utåtblickande, där den egna kulturen varit något som på sin höjd kan tolereras, absolut inte värderas. Idag är många yngre svenskar uppvuxna med Youtube och algoritmer som systematiskt lyfter fram amerikanskt innehåll, med följden att man i praktiken har en närmare relation till USA än till sitt eget lands kulturhistoria.
Vi har i allt väsentligt kommit att bli en amerikansk satellitstat, inte bara militärt – vilket genom Natomedlemskapet nyligen har formaliserats – utan framförallt kulturellt och politiskt. Amerikanska primärval och valvakor görs närmast till Eurovision-liknande spektakel, medan det som händer i Europa på något subtilt sätt uppfattas som allt för tråkigt och irrelevant för att bry sig om eller orka engagera sig i.
Den transatlantiska relationen har dock varit allt annat än tråkig, snarare intensiv och stormig, vilket kanske delvis berott på att USA i en andlig bemärkelse är och förblir Europas lillebror. Europa har mer än dubbelt så stor befolkning och utgörs av tusenåriga nationer med djupa kulturer som kontrasterar starkt mot det historiskt mycket unga nationsbygge som USA utgör. Europas sympatier med lillebror på andra sidan Atlanten är samtidigt inte utan grund, där den amerikanska kulturens frihetslängtan och can-do-attitude bland mycket annat tagit sig uttryck i en unik statskonstitution och en fullkomligt exceptionell entreprenörskultur.
Potentialen har alltid funnits i USA att fortsätta inspirera sina äldre släktingar i Europa och skapa en sund relation med den gamla världen, men likt en nyligen utflyttad ungdom, som drivs av sin naturliga arrogans, har det blott 250-åriga USA visat en stor omognad på den internationella arenan där man utövat en global influens som präglats av ytligt liberala värden, perfekt symboliserad av Marvels andligt lobotomerade ”superhjältar”.
Essensen i dess globalistiska kulturströmning har, vid sidan av sina anspråk på ett sista världsherravälde, i huvudsak varit att homogenisera världen till en själsligen urholkad plats, fylld av meningslösa skendemokratier som i praktiken legitimeras som ”demokratiska” endast i den grad de låter sig inlemmas som lydstater i det amerikanska globo-homo-imperiet. Exploaterad av totalitär oligarkisk kapitalism, och splittrad i en vulgär kombination av vänsterextrem regnbågsliberalism och högerextrem ultrasionism, genomlider Uncle Sam för närvarande en djup existentiell kris och en kraftig social polarisering som smittat av sig även på vasallerna i Europa.
Mycket tyder dock på att den amerikanska eran i Europa nu kan vara på väg mot sitt slut.
Djupa samhällsanalytiker, som den franske statsvetaren Emmanuel Todd som klarsynt förutsåg Sovjetunionens fall redan i mitten av 1970-talet, pekar på att det amerikanska Västblocket av allt att döma nu går ett liknande öde till mötes som det forna sovjetiska Östblocket efter Berlinmurens fall. I ett perspektiv av Europas långa historia är detta redan pågående skifte egentligen inte något dramatiskt. För svensk del var det exempelvis länge Tyskland man lät sig inspireras och influeras av. Fram till 1939 var tyska – inte engelska, det obligatoriska andraspråket för samtliga svenska gymnasieelever. Går man tillbaka till 1700-talet var Frankrike den starka influensen, vilket vid sidan av uttrycket att ”när Paris nyser går Europa mot förkylning” fortfarande också märks genom stora avtryck på låneord i många europeiska språk inklusive svenskan. Det amerikanska tillståndet utgör i sammanhanget en mycket kort era, men skadan det åsamkat vår kontinent har idag överträffat nyttan.
Inget tyder på att situationen kommer att bli enklare efterhand som USA:s förfall fortsätter och ett amerikanskt tillbakadragande från Europa blir ett definitivt faktum, men ju förr plåstret rivs av desto bättre. Det är dags för USA att åka hem.
Isac Boman
