MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 16 april 2025

onsdag 16 april 2025


Indiana Jones ”5”: En katastrof till film

Kulturrevolutionen i Väst

Det finns dåliga filmer med visst existensberättigande och det finns urkassa filmer med noll dito. "Indiana Jones and the Dial of Destiny" tillhör den senare kategorin. Undvikes till varje pris om du värnar om ditt mentala välbefinnande.

publicerad 1 juli 2023
– av Jan Sundstedt
Indiana Jones and the Dial of Destiny
Indiana Jones är tillbaka för ett femte äventyr.

Indiana Jones and the Dial of Destiny är en urusel film. Jag vill vara tydlig med det redan från första bokstaven. Många sanningar gör ont och detta är tyvärr sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.

Må vara att jag inte hade några större förhoppningar men att det skulle vara så här illa hade inte ens jag befarat. Samtliga inblandade ska banne mig ställa sig i skamvrån och skämmas. Mer om detta senare men vi tar den så kallade handlingen först.

Filmen tar sin början i Frankrike år 1944 och Indiana Jones är återigen i luven på sina bästa vänner – de hemska ”nazisterna”. Indy och arkeologkollegan Basil Shaw (Toby Jones) tillfångatas i samband med att duon är på jakt efter den Heliga Lansen. Samtidigt informerar astrofysikern och ”nazisten” Jürgen Voller (Mads Mikkelsen) sina överordnade om att lansen ifråga är en förfalskning, men att man istället har hittat den ena halvan av Arkimedes urtavla. En artefakt som enligt legenden kan göra tidsresor möjliga.

Jones lyckas fly ombord på ett tåg (som bara råkar vara) fullt av plundrade antikviteter samt fängslade kollegan Basil. Efter att ha konstaterat att den Heliga Lansen är en förfalskning, och i villervallan lyckats knipa den ena halvan av urtavlan, flyr man till sist undan sina antagonister och tar sig tillbaka till USA.

Vi hoppar nu raskt fram till filmens nutid, 1969. Indiana Jones har skilt sig från Marion Ravenwood (Karen Allen) och till råga på allt har sonen Mutt tragiskt dött i det pågående Vietnamkriget. Han ska dessutom snart gå i pension från universitet där han undervisar. Professor Jones har till synes även ett något ohälsosamt förhållande med alkohol.

På en bar blir han kontaktad av sin guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge), arkeologistudent, skattjägare och dotter till Basil. Sociopaten Helena säger sig vara på jakt efter tidigare nämnda Arkimedes urtavla. Hon vet att hennes gudfar har den ena halvan och föreslår Indy ett teamwork, i syfte att få fatt på halva nummer två. Gringubben tackar ja och sedan är jakten igång…

Indiana Jones and the Dial of Destiny
Harrison Ford & Phoebe Waller-Bridge beskådar förskräckt de låga box office-siffrorna för ”Indy 5”. Foto: Walt Disney Pictures, Lucasfilm, Paramount Pictures.

Meningslöst sömnpiller

Varför existerar denna meningslösa film överhuvudtaget? Svaret är det gamla vanliga numera: Pengar och hat. Pengar i form av profithungriga Walt Disney Company, vars enda drivkraft sedan lång tid tillbaka tycks vara d$llarbuntar. Hat i skepnad av manshatande feminister som Kathleen Kennedy och Phobe Waller-Bridge. Två kvinnor som har lika mycket kreativ förmåga som Dan Eliasson – dvs. noll. Listan är lång på dynga som dessa elakingar har ”skapat”. Den fruktansvärda sörja som sägs vara Star Wars VII-IX är blott ett (tre) exempel.

Klassiska manliga attribut som styrka, mod, blod, svett och tårar ska väck och ge vika för Starka kvinnor. För lika självklart som att Indy i denna meningslösa kloak till film är en tönt, lika självklart är sociopaten Helena Shaw raka motsatsen. Likt fjortishäxan Rey Skywalker är denna karaktär enbart till för att rasera allt manligt och lyfta fram den Starka kvinnan.

Jag överdriver inte när jag kallar Helena Shaw för sociopat. Utan att förstöra för mycket av den klappusla ”handlingen” ska jag ge ett exempel. Det finns en scen i filmen där Indiana Jones tvingas bevittna hur en av hans bästa vänner dräps. Hur reagerar sociopaten Helena på det månntro? Jo, med att skratta! Ridå…

Filmens inledande 15-20 minuter (prologen i Frankrike) med en, med hjälp av avancerad teknik, ung/yngre Harrison Ford, är dock helt okej. Klart godkänd Indiana Jones-känsla under den dryga kvarten. Sedan går det käpprätt åt skogen och raka vägen mot ättestupan. Indiana Jones är under de följande dryga 130 minuterna en gammal, frånskild, bitterbutter och ömklig toffelhjälte.

Hjärndött manus

Storyn är lövtunn och manuset så fullt med hål att en schweizerost framstår som en solid tegelsten. Utöver inledningen finns här noll logik och allt som händer tycka bara hända för sakens skull. Actionscenerna är slöa, oengagerande och alldeles för utdragna. Filmen lär ha kostat hisnande 300 miljoner dollar att producera och utöver Fords hisnande monstergage kan man fråga sig vart pengarna tog vägen? Inte syns de på vita duken i alla fall.

CGI-effekterna suger och kommer inte nära originaltrilogins magi. Klippningen är med stor sannolikhet gjord av den lokala 18-åriga praktikanten och fotot är med den bästa av viljor knappt godkänt. Till och med den legendariska musiken av likaledes legendariska John Williams känns påklistrad och skohornad in i filmen.

Indiana Jones and the Dial of Destiny är inte bara fullständigt meningslös och nästintill ett verk av ondskefulla krafter. Den stinker. Jag förstår att Steven Spielberg passade på denna turd. Vad min ungdomshjälte och Hollywood-ikonen Harrison Ford tänkte med är en gåta. Blev karln hotad, eller vad? Fullständigt obegripligt att han tackade ja.

Film nummer fyra, den oförtjänt utskällda Indiana Jones och Dödskristallens Rike, borde och skulle ha varit slutet. Den må ha sina fel och brister men besitter trots allt ett visst existensberättigande. Inte minst för att den slutar så fint. I denna katastroffilm finns inget fint utan enbart uselhet.

 

Undvik denna pestfest och lägg istället tid och pengar på att se om den klassiska trilogin. Jag kan till och med tänka mig att, måhända med viss tvekan, rekommendera fyran. Ska man dock endast se en, är det självklart den första filmen från 1981 – Jakten på den Försvunna Skatten. Definitivt en av de förnämsta äventyrsfilmerna genom alla tider.

Vill man för övrigt se en film med starka kvinnliga karaktärer, utan att för den sakens skull reducera män till svaga och alkoholiserade åsnor, rekommenderas detta mästerverk. Till skillnad från meningslös och politisk korrekt smörja likt Indiana Jones and the Destruction of a Legend.

Jan Sundstedt

Indiana Jones and the Dial of Destiny
Indiana Jones and the Dial of Destiny - 2023 US One Sheet.

Regi: James Mangold
Manus: Jez Butterworth, John-Henry Butterworth, David Koepp och James Mangold
Producenter: Kathleen Kennedy, Frank Marshall och Simon Emanuel
Musik: John Williams
Längd: 154 minuter
Svensk premiär 28 juni 2023

I rollerna (urval).
Harrison Ford
Phoebe Waller-Bridge
Mads Mikkelsen
Thomas Kretschmann
Toby Jones
Antonio Banderas
Karen Allen
John Rhys-Davies

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Betongmardröm i Lund koras till Sveriges fulaste nybygge 2025

Kulturrevolutionen i Väst

publicerad 7 april 2025
– av Redaktionen
Byggnaden i Lund som formellt heter Pärlan har fått öknamnet "Gråsuggan".

Byggnaden ”Gråsuggan” i Lund kan nu tituleras 2024 års fulaste nybyggnation med Kasper Kalkon-priset, efter att Arkitekturupprorets årliga omröstning blivit klar.

Sveriges fulaste nybygge, och Kasper Kalkon-priset är ett antipris som i år genomfördes för tionde gången. Bakgrunden till antitävlingen är den starkt kritiserade arkitekturbranschens utveckling där många länge pekat på att alltför många av Sveriges arkitekter fortsätter att ”överglänsa varandra i fulhet”.

”Vinnaren” får prisbucklan “Skaparvånda”, skapad av konstnären Mikael Grahn, som föreställer en arkitekt korsad med en kalkon som “masskopierar” lådor. Tidigare ”vinnare” av antipriset har bland andra varit Kv. Sofia, även kallat rosthuset, i Malmö, och senast vann byggnaden ”Kvalmen” i Karlstad. Årets byggnader nominerades av 66 000 personer och byggnader sträcker sig genom stora delar av Sverige.

Slutligen blev det byggnaden Pärlan, även kallad ”Gråsuggan”, som tog hem priset med 3080 röster. Byggnaden har upprättats i Lunds nya stadsdel Brunnshög och är tänkt att bli stadsdelens mest centrala plats. Arkitektföretaget OBOS målade upp Pärlan som en ”mångsidig” byggnad med ”olika vyer med ett spel mellan betong, trä och varma kulörer”. I verkligheten konstateras den dock vara en ensidig kulör av grå betong.

”Slår allt”

Gråa betongbyggnader har vi nu sett masskopieras så många gånger under de senaste 100 åren att byggnaden bör ses som en bakåtsträvande stilkopia”, skriver Arkitektupproret om Kasper Kalkon-vinnaren.

Under våra elva år med Arkitekturupproret har vi sett många opassande namn på diverse estetiskt bristfälliga nybyggen, men Pärlan slår allt”, tillägger man vidare i kommentaren om segraren.

På andra plats kom byggnaden Måsholmen, även kallad ”Fängelseskrapan”, som ligger i Skärholmen i Stockholm, följd av Nya Filmstaden Luxe i Uppsala som fått öknamnet ”Fulstaden DeLuxe”. Dessa fick 825 röster respektive 376.

Övriga topplaceringar inkluderar bland andra Hotell Aiden, ”4 shades of poop”, i Karlstad, Fabriken, även kallad Depressionsfabriken, vid Nacka Strand i Stockholm samt Smedjan 26 i Göteborg, som också fått öknamnet ”Gravstenen”.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Bakom transrörelsens progressiva fasad

Kulturrevolutionen i Väst

publicerad 31 mars 2025

En gränslös identitetspolitisk framtid där kön inte längre ska vara biologiskt. Folkets Radio har intervjuat Kristina Turner som studerat translobbyn – en rörelse som drivs på av mäktiga aktörer.

Transrörelsens linje tenderar mot att demontera människan till ett könlöst neutrum, där man likt en avatargubbe på nätet kan klippa och klistra med sina kroppsdelar utifrån hur man känner sig för stunden. Samtidigt ersätts främst kvinnan av könsneutralt språkbruk, något man bland annat kan se i regeringens uppdaterade abortlagstiftning, där man föreslår att ordet ”kvinna” ska ersättas med ”den som är gravid”.

Författarinnan Kristina Turner har borrat djupare genom den progressiva fasaden som transrörelsen projicerar utåt och menar att det i själva verket är en djupt cynisk strömning som bärs fram av inflytelserika krafter. Här mer i intervjun med Folkets Radio.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Disneys woke-tolkning av ”Snövit” får iskallt mottagande

Kulturrevolutionen i Väst

publicerad 25 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Många fans är besvikna över att Disney medvetet klippt banden till allt som gjorde originalet från 1937 tidlös.

Disneys live-action-version av Snövit, som nyligen haft premiär, verkar inte bli den sagosuccé studion hoppats på. Efter år av debatt om casting och en moderniserad handling pekar allt mot att filmen går mot en ekonomisk katastrof samt att fansens farhågor besannats.

Redan långt innan premiären surrade det om problem för Snövit, och tidiga rapporter tyder på att intäkterna inte sjunger ”Heigh-Ho”.

Med en budget som enligt uppgifter ligger runt 250 miljoner dollar (exklusive marknadsföring) hade Disney behövt en stark start. Något som i nuläget inte tycks ha infriats.

Enligt Box Office Mojo drog filmen premiärhelgen i USA och Kanada in blygsamma 43 miljoner dollar och globalt uppskattas intäkterna hittills till 87,3 miljoner dollar, långt under vad som krävs för att gå med vinst. Analytiker spår redan nu att Snövit kan bli ett av Disneys dyraste misslyckanden på senare år.

Långt innan premiären höjdes röster om vad som kunde gå fel, och enligt publikens reaktioner tycks många av de värsta farhågorna ha slagit in.

Låga betyg

Castingen av Rachel Zegler som Snövit väckte tidigt kritik från fans som ansåg att hon inte matchade den ”snövita” looken från originalet – en debatt som Zegler själv kommenterat som ”passionerad”.

Fans har också reagerat negativt på att Snövit i den nya versionen är en så kallad ”girl boss”-version. Istället för att räddas av prinsen leder hon nu en landsomfattande revolt mot den onda drottningen (Gal Gadot), medan prinsen blivit reducerad till den klumpige tjuven Jonathan (Andrew Burnap).

Många av de älskade sångerna har tagits ur handlingen och ersatts med nyskrivna melodier. Besvikna fans uppger att det känns som att Disney medvetet klippt banden till det som gjorde originalet från 1937 tidlös – allt i jakten på en modern, politiskt korrekt fasad.

Filmen har fått låga betyg på recensionssajter som Rotten Tomatoes, och recensenter har klagat på allt från bristfälliga visuella effekter till tråkiga prestationer från skådespelarna. Vissa beskriver filmen som ”utmattande dålig”, och kritiserar Disneys hantering av de sju dvärgarna, som i filmen kallas ”magiska varelser”.

Snövit Snow White Disney
Foto: faksimil/Snow White trailer/Youtube

Tydlig negativ trend

Utan att ha sett filmen själv är det tydligt att reaktionerna pekar mot att Disney tycks ha missat målet för många av sina trogna fans. Snövit är dock inte ett isolerat fall – den hakar på en rad live-action-remakes från Disney som allt oftare möts av ljummen respons.

Mulan (2020) floppade med sin avskalade stil och politiska undertoner, och Dumbo (2019) sjönk som en sten trots Tim Burton som regissör. Den lilla sjöjungfrun (2023) klarade sig visserligen hyfsat bättre ekonomiskt, men delade även den publiken med sina moderna grepp.

Snövit tycks förstärka mönstret: höga kostnader, polariserande val och en känsla av att Disney famlar i mörkret efter en fungerande formel. Frågan är om studion kan vända skutan – eller om spegeln på väggen visar en dyster framtid för eventuella kommande remakes?

Baserat på siffror, estimat och publikens tidiga reaktioner ser Snövit ut att bli en dyr läxa för Disney. Vad som händer härnäst får framtiden utvisa – men just nu är det svårt att se happily ever after i sikte.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Shakespeare-museum ”avkoloniseras” – påstås främja ”vit överhöghet”

Kulturrevolutionen i Väst

publicerad 18 mars 2025
– av Jan Sundstedt
William Shakespeare

I William Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon, England, pågår just nu en hårt kritiserad omprövning av den världsberömde dramatikerns kulturella arv.

Stiftelsen Shakespeare Birthplace Trust, har nämligen beslutat om att ”dekolonisera” sin ansenliga och omfattande samling av bland annat Shakespeare-relaterat material, mot bakgrund av att detta påstås riskera att främja ”vit överhöghet”.

Shakespeare Birthplace Trust i Stratford-upon-Avon har beslutat att ”dekolonisera” sina samlingar och museiupplevelser i syfte att skapa en mer ”inkluderande miljö”, uppger The Telegraph.

Man uppger att beslutet innebär att utforska imperiets och kolonialismens inverkan på museets samlingar, samt hur Shakespeares verk har bidragit till dessa narrativ.

Stiftelsen menar att vissa objekt i samlingarna kan innehålla ”språk eller avbildningar som är rasistiska, sexistiska, homofobiska eller på annat sätt skadliga”, rapporterar The Standard.

Initiativet är ett resultat av en studie som genomfördes tillsammans med Dr Helen Hopkins från University of Birmingham 2022. Studien kritiserade stiftelsens attraktioner i Stratford för att porträttera Shakespeare som ett ”universellt geni” – en tanke som påstås ”stärka ideologin om vit europeisk överhöghet”.

Som en del i initiativet planerar Shakespearestiftelsen att diversifiera sitt fokus genom att fira globala kulturella bidrag, såsom den bengaliska poeten Rabindranath Tagore och Bollywood-dans inspirerad av ”Romeo och Julia”.

Demontering av historien

Kritiker menar dock att beslutet är en del av en bredare trend att dekolonisera kulturella institutioner. Man uttrycker oro för att en sådan omprövning av historiska figurer som William Shakespeare kan leda till en demontering av inflytelserika vita personer i Väst, snarare än att främja en verklig förståelse för det komplexa kulturella arvet.

Shakespeare Birthplace Trust betonar att projektet inte ska ses som kritik av Shakespeares verk, utan syftar till att omvärdera den historiska kontexten av museets samlingar och artefakter.

Att ”dekolonisera” Shakespeares arv riskerar dock enligt bedömare att inte bara förlora den historiska kontexten av den världsberömde skaldens verk. Initiativet riskerar dessutom att förvanska den kulturella betydelsen av en av de mest inflytelserika författarna genom tiderna.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.