MORGONDAGENS DAGSTIDNING – torsdag 1 maj 2025

torsdag 1 maj 2025


Är Alternativ för Sverige verkligen ett alternativ för nationalister?

Valet 2022

Allt fler allvarliga frågetecken har uppstått kring det senaste valets uppstickare AfS sedan partiets grundande 2018. Det finns goda skäl för nationalistiska väljare att ställa sig frågan två gånger vilket parti som representerar deras verkliga intressen.

publicerad 25 augusti 2022
– av Per Nordin
Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand vid lanseringen av partiet 2018. Th. Per Öhberg, chef för Nordiska Motståndsrörelsens parlamentariska gren.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Inför EU-valet 2019 skrev undertecknad en analysartikel under rubriken ”Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?”. Denna redogjorde för hur Sverigedemokraterna sedan länge lämnat sina kärnfrågor och svikit de ideologiska målsättningar som partiet en gång grundades på. Däribland framför allt målet om att ”återskapa ett svenskt Sverige, såväl etniskt som kulturellt”, vilket man tidigare kunde läsa om i SD:s principprogram fram till 2007.

Jag lyfte vid tillfället fram det nystartade uppstickarpartiet Alternativ för Sverige (AfS) som det trovärdiga och seriösa alternativet till Sverigedemokraterna. Sedan dess har det dock uppstått mer än en anledning att betvivla detta. Dels handlar det om frågetecken kring huruvida partiets politik och målsättningar verkligen är det man gett sken av att vara i olika uttalanden och retorik. Därtill är partiets involvering med det subversiva sektnätverk som går under namnet ”Nätverket”, allt mer bekymmersam.

Personligen uppskattar jag Gustav Kasselstrand med flera inom AfS av andra skäl, men detta får inte stå i vägen för befogad kritik. Det finns ett växande behov att sätta ord på några av de främsta frågetecknen kring partiet och ställa ett antal öppna frågor till ledningen som många potentiella väljare söker svar på inför valet. Ett parti som kritiserar riksdagspartierna för deras korruption och brist på ärlighet borde inte ha några problem att besvara dessa frågor inför allmänheten på ett hederligt sätt och undvika att prata runtikring frågorna utan att svara på dem – som typiska riksdagspolitiker dessvärre så oftast gör.

I årets val ställer två partier upp som säger sig vilja återskapa ett svenskt Sverige. Dessa är Alternativ för Sverige (AfS) och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Det är således även på sin plats att jämföra dessa två partiers ställningstaganden för att göra bilden klarare för nationalistiskt inriktade väljare.

Ett svenskt Sverige?

Har AfS verkligen som målsättning att återskapa ett etniskt svenskt Sverige? ”Gör Sverige svenskt igen”, står det att läsa i AfS partiprogram, där man varnar för att svenskarna kommer att bli en minoritet i sitt eget land om inget görs för att stoppa utvecklingen. Partiets profil Jeff Ahl, som sitter med styrelsen, har även skrivit en debattartikel där han tycks förespråka att Sverige ska bli ett etniskt och kulturellt homogent land återigen, genom en omfattande och tvingande återvandring.

Samtidigt finns frågetecken kring vad partiet verkligen vill och förespråkar. Vore ett AfS vid makten verkligen beredda att genomföra de åtgärder som krävs för att trygga svenskarnas existens?

Det är ett rent objektiv konstaterande att återskapandet av ett svenskt Sverige – det vill säga den geografiska separationen från andra etniska folkgrupper som krävs för att uppnå det målet, handlar om en storskalig återvandring av numera miljontals människor. I en hypotetisk framtid där AfS får politiskt inflytande att genomföra sin politik kan det en vacker dag handla om ytterligare miljoner.

Detta vill AfS uppnå, menar man, genom en ”storskalig” återvandring av kriminella probleminvandrare som på olika sätt missbrukat systemet.

Det är ett obestridligt faktum att individer från tredje världen i Sverige är överrepresenterade i olika typer av grov brottslighet, så som gruppvåldtäkter, rån, skjutningar, bilbränder och så vidare. Vi har många av dessa brottsbelastade personer i Sverige, vilket är ett enormt problem, men lika sant är det nog att de flesta människor från dessa länder som bor i Sverige inte sysslar med kriminalitet överhuvudtaget.

Många av dessa utlänningar lever på bidrag, vilket kan vara ett skäl till utvisning enligt AfS. Man kan dock även hitta många invandrare från samma länder i Sverige som inte lever på bidrag och som faktiskt arbetar och betalar skatt. Alla som tänker längre än vad näsan räcker, inser snabbt att det inte på långa vägar räcker med att utvisa kriminella och andra för svenska samhället belastade individer för att säkra det svenska folkets fortlevnad som en separat folkgrupp.

Med andra ord, om AfS är seriösa och verkligen menar allvar med att återskapa ett svenskt Sverige så måste de förespråka omfattande återvandring av stora grupper utomeuropeiska laglydiga invandrare och inte endast de probleminvandrare som partiet talar om. För att överhuvudtaget ha möjlighet att nå detta mål måste AfS repatriera åtminstone merparten utlänningar på etnisk grund, med eller utan svenskt medborgarskap.

Jeff Ahl, som är tredje namn på AfS riksdagslista, har dock dementerat detta och förklarat att ”Vi repatrierar inte på etnisk grund”.

Här blir förvirringen stor. Å ena sidan säger man sig vilja återskapa ett etniskt homogent Sverige, men säger sig samtidigt inte vara beredda att genomföra de politiska åtgärder som otvivelaktigt krävs för att nå det målet.

I den nämnda debattartikeln argumenterar Ahl för att AfS är ett genuint nationalistiskt parti som aldrig kommer kapitulera i frågan om återvandring,

Vi kommer aldrig nöja oss med det minst dåliga i politiska förhandlingar. För vårt folk, våra barn och kommande generationer svenskar duger enbart det bästa. Det är dags att samla den nationella rörelsen och visa att det finns en genuin nationalistisk kraft som vill försvara svenskarnas intressen i riksdagen”, skriver Ahl.

Om AfS verkligen är genuina nationalister och faktiskt vill försvara folkets intressen i riksdagen, varför tänker man sig då inte återvandring på etniskt grund? Det må vara ett obekvämt faktum att påtala under rådande opinion, men om etnisk överlevnad för svenska folket är målet – eller ens ett Sverige där etniska svenskar är en absolut majoritet i sitt eget land – måste denna punkt vara klar bortom varje tvivel. Så varför dessa dubbla budskap?

Om det inte är en primär målsättning för AfS, varför ska då nationalister rösta på AfS istället för Nordiska Motståndsrörelsen, som är helt öppna med just den målsättningen?

I Nordiska Motståndsrörelsens partiprogram under punkt 1 kan man bland annat läsa följande:

Massinvandringen är en stor belastning på vårt välfärdssamhälle, den ökar kriminaliteten och skapar kulturkrockar, men allt detta är egentligen bara ytterst små problem i jämförelse med om vårt folk skulle upphöra att existera. Vår ras- och invandringspolitik handlar inte om hat eller förtryck – det handlar om överlevnad och vad som är bäst för vårt folk. Om de nordiska folken dör ut är det totalt oåterkalleligt.”

AfS budskap är å sin sida mycket tvetydigt och frågan är varför. Kan det vara så som Radio Nordfront själva argumenterat för att AfS medvetet är diffusa i syfte att maximera antalet röster i valen, för att locka både genuint nationalistiska röster som vill ha ett svenskt Sverige och de något mjukare invandringskritiska rösterna som nöjer sig med ”hårdare tag mot islam” och återvandring av kriminella invandrare?

När William Hahne i en radiointervju från Sveriges radio år 2015 fick frågan om han ställer upp på beskrivningen av SDU som etnonationalister, blev svaret ”verkligen inte” och förklarade att han helt motsätter sig etnonationalism – det vill säga uppfattningen att varje folkgrupp har rätt till självbestämmande på ett exklusivt territorium. På frågan hur han ställer sig till ”öppen svenskhet” svarar han att han helt håller med och att det är helt oproblematiskt för honom att ställa sig bakom konceptet.

Det vill säga, dåvarande SDU (som senare ombildades till AfS) hade så sent som 2015 inte hade något problem med ett mångetniskt Sverige, så länge de etniska främlingarna ”blir svenskar” och anpassar sig. AfS har emellanåt flörtat med etnonationalismen som koncept och menat att man står för denna, men faktum kvarstår att det alltså är en uppfattning samma personer endast några år tidigare tog avstånd ifrån.

I en debattartikel samma år skrev flera personer som kort senare kom att ingå i AfS partistyrelse, däribland partisekreterare Jessica Ohlson, partikassör Adam Berg och riksdagskandidaten Joakim Isheden, att ”Vi har i våra styrelser alltid uppfattat Gustav och William som genuina sverigedemokrater och goda ambassadörer för partiets politik och ideologi”. Som bekant var SD:s politik då som nu för ”öppen svenskhet” – och definitivt emot tanken på ett etniskt homogent Sverige, som de slutgiltigt lämnade under 2007.

Så här i efterhand kan man undra varför dessa personer överhuvudtaget var med i SD på den tiden under så många år, om man inte delade deras grundläggande mål och principer? Åtminstone enligt deras egen utsago stod de bakom dessa, vilka inkluderade ”öppen svenskhet”. Har de sedan dess på kort tid, genuint och radikalt ändrat uppfattning? Eller är deras nya inställning bara ett sätt att ge existensberättigande till det nya partiet, som ett sätt att fortsätta den politiska karriären?

Kasselstrand har sagt att han först blev medlem i SD under 2006, och Hahne senare. Jeff Ahl var kvar i SD och representerade partiet i riksdagen. Senare lämnade riksdagsmannen Olle Felten SD för AfS och nu i år riksdagsmannen Roger Richthoff. Alla dessa har alltså varit med i åratal under den moderna SD-erans ”nolltolerans mot rasism”, vilket i praktiken betytt nolltolerans mot nationalism och tankar om etnisk överlevnad för det svenska folket, samtidigt som de under sin tid i SD sade sig dela partiets politik och ideologi.

Om det verkliga skälet bakom grundandet av AfS handlade om att återgå till etnonationalismen, varför stannade man kvar så många år i ett parti vars ideologi de i sådant fall inte stod bakom, även fast de samtidigt då sade sig stå bakom den? Varför bildade de ett nytt parti först när de blivit uteslutna och inte under 2007 eller anslöt sig till något av de dåvarande etnonationalistiska partierna?

Ovanstående bakgrund antyder att det inte är idealism allena eller strävan efter vissa principiella mål eller ideologier som är drivkraften i dessa fall, utan att det handlar om att göra politisk karriär. Kan man inte längre vara medlem i ett riksdagsparti ser man efter något annat alternativ, verkar det som. Kan man verkligen lita på politiker som inte vidhåller grundläggande principer och efter läge byter ideologi och går från ett parti till ett annat? AfS har som parti så klart rätt att tycka exakt vad de vill i denna fråga, men man kan faktiskt begära är att partiet är öppet, ärligt och tydligt med vad de står för och vilka åtgärder de avser att genomföra, så att alla vet exakt vad det är för parti de funderar att lägga sin röst på.

Den judiska lobbyn

Judiska intressegrupper har varit och är fortfarande den mest drivande kraften bakom förvandlingen av västerländska samhällen till mångkulturella och mångetniska samhällen. Det är ett kontroversiellt men väl dokumenterat faktum, inte bara i länder som USA men också i Sverige. Genom medialt inflytande och en stark position i det internationella bankväsendet besitter man ett enormt inflytande över kulturen och politiken, och har i stort sett ostört kunnat omforma västerländska samhällen efter egen vilja i en rad olika områden också utöver invandringspolitiken, helt i strid mot ursprungsbefolkningarnas intressen och rättigheter.

Det är i dagsläget högst oklart hur AfS ser på judisk makt-rörelsen och dess inflytande. Ska judiska intressegrupper i AfS framtida Sverige fortsättningsvis få utöva samma inflytande inom media, politiken, ekonomin och inom andra områden?

NMR tar, som välkänt är, ställning emot dessa grupper och vill enligt punkt 2 avveckla dess inflytande över icke-judiska nationer. Att varje folk bör ha den självklara rätten att styra över sig själva och ha makten och kontrollen över sin egen kommunikationsmedia bör vara en självklarhet för varje nationalist. Motsatsen är imperialism, att andra grupper har rätt att styra och utöva inflytande över andra – vilket är moraliskt förkastligt och bryter mot grundläggande etniska rättigheter.

Interndemokrati

När Gustav Kasselstrand och William Hanhne under 2015 uteslöts ur Sverigedemokraterna, kritiserade SDU som senare blev AfS, den bristande interndemokratin inom SD. Bland annat i en debattartikel i Bonniertidningen DN kallade man uteslutningen för ”det största angreppet på interndemokratin i Sverigedemokraternas historia”. Man argumenterade då för att partiets styrelse hänsynslöst uteslöt dem, vilket var respektlöst mot alla medlemmarna som på demokratisk grund röstat fram dem.

Vidare argumenterade man för de interndemokratiska rättigheterna inom SD:s principprogram. Man beklagade sig även för att formuleringen att ”Partiets företrädare och politiska ställningstaganden väljs i enlighet med majoritetsprincipen efter fria och öppna diskussioner” inte efterlevs inom SD, och kritiken mot SD-ledningens korruption med toppstyrning och brist på interndemokrati var en av anledningarna till grundandet av Alternativ för Sverige.

Det finns inga skäl att betvivla att kritiken mot SD var befogad. Frågan är dock hur det står till med interndemokratin inom AfS. Partiet har snart funnits i 4,5 år och till undertecknads kännedom har det aldrig hållits något årsmöte där medlemmarna fått nyttja sina interndemokratiska rättigheter och välja företrädare och politiska ställningstaganden. Kasselstrand har varit partiledare i 4,5 år, men det är inte medlemmarna som har valt honom som partiledare, trots att han själv gått ut med hård kritik mot SD för att det inte existerar någon interndemokrati inom partiet.

Om demokrati faktiskt är en viktig punkt för AfS bör frågan ställas varför man inte håller årsmöten och val inom partiet. Att en organisation med en partigren som NMR är hierarkisk uppbyggd utan formell interndemokrati kan man tycka vad man vill om, men det är man åtminstone helt öppna, transparenta och ärliga med. Det blir däremot motsägelsefullt när AfS ledare säger sig värna interndemokratin, men inte själva tycks följa den principen.

Sektnätverket

Under det gångna året har Nya Dagbladet fortsatt granskningen av sektnätverket kring huvudmannen Tor Paulsson, som går under den nya identiteten ”Tobbe Larsson”. Detta subversiva nätverk utövar stort inflytande över svensk alternativmedia och ligger bland annat bakom den ”Svenska Bok- och Mediemässan”. Nätverket har även tentakler i AfS, och idag drivs partiets Stockholmsavdelning av till nätverket kopplade personer, bland annat riksdagskandidaten Lennart Matikainen.

SD:s tidigare partiledare, numera vice ordförande för AfS, Mikael Jansson, uteslöt Paulsson ur SD för att denne, då liksom nu, sysslat med infiltration och entrism och enligt många vittnen använder högst tvivelaktiga metoder för att få sin vilja igenom. Varför, är frågan, väljer AfS och Kasselstrand själva att sänka sig till att delta på och legitimera sektnätverkets mässa, trots vetskapen om dess subversiva historia och verksamhet?

Inför de senaste granskningarna i ämnet har AfS partistyrelse även kontaktats med frågor kring detta, vilket man helt undvikit att besvara. Enligt en trovärdig källa inom partiet har partistyrelsen istället varit störd över publiceringarna ifråga – även innan den artikel som granskat kopplingarna till partiet. Om AfS nu inte har något med Paulssons nätverk att göra, om det inte finns något samarbete dem emellan och om nätverket inte har något inflytande över partiet, varifrån härrör denna upprördhet?

Om en seriös publikation kommit med allvarliga, graverande och trovärdiga från varandra oberoende vittnesuppgifter om ett subversivt sektnätverk som börjat infiltrera partiet, precis som man gjort med andra organisationer inklusive tidigare SD, är det inte rimligt för en seriös politiker att reagera med att skjuta budbäraren som försökt varnat för faran. En politiker med omdöme borde snarast tacka för omtanken och hantera faran på ett resolut sätt.

Med nuvarande fakta på bordet har AfS av allt att döma inte något problem att samarbeta med eller lämna över inflytande över partiet till sektnätverket ifråga. I sammanhanget kan nämnas att NMR å sin sida tydligt satt ned foten och har varnat för nätverket i ett antal artiklar och andra former.

Varför ska nationalister rösta på AfS?

Om AfS inte har för avsikt att återskapa ett svenskt Sverige, avskaffa den judiska lobbyns inflytande och dessutom samarbetar med det ett subversivt sektnätverk, varför ska hederliga nationalister överväga att rösta på AfS när de kan rösta på NMR? NMR må ha sina brister och delar av deras politik kan kritiseras. Associationerna till Tredje riket och den något amerikaniserade versionen av nationalism är i undertecknads personliga tycke olyckliga, men deras grundläggande mål, däribland att inte kompromissa kring frågan om de nordiska folkens överlevnad och kamp mot judisk rasism, har visat sig vara konsekventa och allvarligt menade.

Svenska nationalister och andra Sverigevänner bör läsa igenom de båda partiernas program och uttalanden i frågorna innan de går och röstar, för att sedan själva avgöra vilket alternativ som de anser bäst tjänar svenskarnas intressen – och rösta därefter. Om ej förr är det även på sin plats att AfS bekänner tydligare färg inför valet. Noteras kan i sammanhanget att NMR i sin valrörelse utmanat AfS på debatt i ämnet med fler frågor, vilket AfS hittills avböjt att ställa upp på. Det borde de, åtminstone för klarhetens skull, göra.

 

Per Nordin

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Liberalerna kan uteslutas ur EU-grupp efter SD-samarbete

Valet 2022

publicerad 19 oktober 2022
– av Redaktionen
Renew Europe-ledaren Stéphane Séjourné och Karin Karlsbro (L).

Den vänsterliberala EU-gruppen Renew Europe tar inte lätt på att svenska Liberalerna har valt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Därför kan EU-parlamentarikern Karin Karlsbro nu komma att kastas ut ur gruppen.

– Ett parti som är medlem i min grupp har skrivit på ett avtal som gör det möjligt för regeringen att regera med stöd från extremhögern, sa den franske politikern Stéphane Séjourné, som leder gruppen, under en pressträff på onsdagen.

Séjourné företräder det franska vänsterliberala partiet En Marche! och var tidigare rådgivare till Frankrikes nuvarande president Emmanuel Macron när denna var finansminister.

Han hävdar att han har viss ”förståelse” för att blockpolitiken i Sverige gjort regeringsbildningen ”speciell” – men att han ändå inte kan acceptera att L regerar med stöd av SD.

– Jag erkänner att de svenska liberalerna blockerade extremhögern från att komma in i regeringen. Men jag beklagar avtalet och riktningen det tar. Det finns alltid andra alternativ: från en proeuropeisk regering till nyval. En regering med extremhögern kan inte ha vår välsignelse, deklarerar Séjourné.

I praktiken innebär ett uteslutningsärende att Liberalernas EU-parlamentariker Karin Karlsbro kastas ut från Renew Europe, och detta kräver att minst två tredjedelar av gruppens 103 medlemmar röstar för en uteslutning.

Karlsbro hävdar själv i Svenska Dagbladet att hon ”har gruppens förtroende” – och detta eftersom hon varit mycket engagerad i frågor som rör hbtq, jämställdhet och rättsstaten.

– Jag känner mig trygg i att Liberalerna står trygga i värderingar om rättstatens principer och mänskliga rättigheter och jag känner ett stort stöd i gruppen där många tycker att jag är en trovärdig liberal, säger Karin Karlsbro.

Senare under dagen förväntas det bli klart om ett uteslutningsärende mot Karlsbro kommer att öppnas eller inte. Det kan också bli tal om andra ”straff” – exempelvis att hon inte får delta på alla Renew Europes aktiviteter och möten.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Oro för nedläggning av myndigheter

Valet 2022

publicerad 18 oktober 2022
– av Sofie Persson
Lena Ag, generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten i augusti 2022.

Den nya regeringen har tidigare uttryckt att vissa myndigheter bör läggas ner och trots att det ännu inte är klart vilka myndigheter som försvinner märks det redan nu en tydlig oro hos personalen.

Jag sticker inte under stolen med att det finns en oro bland medarbetare på myndigheten, säger Lena Ag, generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten.

Idag finns det 344 myndigheter under regeringen, en siffra som nästan halverats sedan millennieskiftet. Under valrörelsen har partierna som nu kommer att leda Sverige uttryckt att man vill stänga ner ytterligare myndigheter.

Moderaterna har uttryckt att man vill ha en generell minskning av myndigheter och Liberalerna menar att ”statliga nämnder med få ärenden bör omorganiseras”. Kristdemokraterna vill se en nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten, Havs- och vattenmyndigheten, Vattenmyndigheterna på länsstyrelsenivå samt även Arbetsförmedlingen.

Sverigedemokraterna har i sin tur tryckt på för en nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten, men också Diskrimineringsombudsmannen och Statens medieråd, enligt en enkät som Altinget gjorde i augusti i år. Även Delegationen mot segregation (Delmos) har varit ett samtalsämne, men den myndigheten har redan varit under avveckling sedan 2021 och kommer att stängas ner nu i december.

Nu vittnar medarbetare inom flera av de utpekade myndigheterna att det finns en stor oro för framtiden. Lena Ag, generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten, menar att det finns en stor oro för vad som kommer hända med myndigheten, speciellt med tanke på dess historia.

Jag sticker inte under stolen med att det finns en oro bland medarbetare på myndigheten. Med tanke på vår historia så är det klart att det finns en oro för vad som ska hända med verksamheten, säger Ag till Bonniertidningen DN.

Jämställdhetsmyndigheten skulle läggas ner redan 2018, efter att en riksdagsmajoritet beslutat om det. Däremot räddades myndigheten strax därefter av Januariavtalet.

I det så kallade Tidöavtalet, som den nya regeringen formade, står dock inte någonting om att myndigheter ska slopas, men i avtalet tog man däremot upp att man ska slopa enprocentsmål för internationella bistånd och istället ha en fast summa. I praktiken innebär det mindre pengar, vilket i sin tur också kan påverka anställda.

Självklart finns det en oro. Både vad gäller ens anställning men framför allt vad som ska hända med själva uppdraget vi har som myndighet. I slutändan är det människor som lever i fattigdom och förtryck som skulle drabbas, säger en anonym anställd till tidningen.

Utöver slopade myndigheter vill dock M, KD och SD införa en jaktmyndighet i syfte att avlasta polisen. Både KD och SD vill också införa en myndighet som ansvarar för alla välfärdsbetalningar, i syfte att motverka bidragsbrott. Inget av partierna har kommenterat DN:s artikel.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ulf Kristersson: ”Sverige ska bli ett starkt Nato-land”

Valet 2022

publicerad 18 oktober 2022
– av Redaktionen
Ulf Kristersson är en mycket entusiastisk Nato-anhängare.

I sin regeringsförklaring lovar Sveriges blivande statsminister Ulf Kristersson (M) att den nya regeringen ska ”leda Sverige in i Nato” och ”systematiskt integreras i Natos olika strukturer”. Han lovar också att Sverige ska skicka ”kvalificerade vapensystem” till Ukraina.

Under statsminister Magdalena Andersson (S) tog Sverige steget och ansökte om medlemskap i den USA-ledda militäralliansen Nato. I sin regeringsförklaring deklarerar Ulf Kristersson att han tänker fullfölja agendan att gå med i den hårt kritiserade organisationen.

[Regeringen ska] leda Sverige in i Nato, etablera oss som ett starkt medlemsland, och rusta vårt försvar för en säkerhetspolitisk miljö som inte har varit så osäker sedan andra världskriget, konstaterar han.

Kristersson menar vidare att kriget i Ukraina ”lett till att EU och Nato under besvärliga omständigheter uppvisat enighet, solidaritet och beslutsamhet” och att detta är ”ett styrkebesked från de västliga demokratierna”.

– Utrikes- och säkerhetspolitiken måste i denna farligare tid omorienteras för att möta de hot som Sverige och Europa står inför. Rysslands anfallskrig, försvaret av Ukrainas frihet och suveränitet är de närmaste årens mest definierande utrikespolitiska uppgifter, hävdar Sveriges blivande statsminister.

Enligt Kristersson är det under mandatperioden av yttersta vikt att anslutningsprocessen till Nato fullföljs, att försvaret stärks och att Sverige ”lever upp till våra förpliktelser som medlem och att systematiskt integrera oss in i Natos olika strukturer”.

– Detta paradigmskifte för svensk försvars- och säkerhetspolitik kommer att vägleda regeringens arbete.

– Sverige kommer som medlem i Nato att bidra till hela alliansens säkerhet. Vi har unika förmågor att bidra med, på marken såväl som på och under vattnet och i luften, fortsätter han och menar att ”den breda enigheten i Nato-frågan är en styrka för Sverige”.

Vidare menar M-ledaren att ”det regelbaserade internationella systemet, respekten för FN-stadgan och skydd för mänskliga rättigheter är grundläggande för utrikespolitiken” och att Sverige aldrig kommer att ”acceptera att aggressiva stater kränker demokratiska länders frihet och självbestämmande”.

Han lovar också att Sverige kommer att fortsätta ”ge mesta möjliga stöd” till Ukraina – såväl politiskt som ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

– Ett långsiktigt och sammanhållet program för såväl civil återuppbyggnad som militärt stöd utformas. Detta inkluderar överföring av mer kvalificerade vapensystem.

Kristersson deklarerar också bland annat att deltagande i terroristklassade organisationer ska förbjudas och garanterar att Sverige ska förbli ”en aktiv, engagerad, och pådrivande medlem i EU”.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ulf Kristerssons regering har utsetts

Valet 2022

publicerad 18 oktober 2022
– av Redaktionen
Ulf Kristersson har presenterat sina ministrar.

Ulf Kristersson har presenterat sina ministrar i den kommande regeringen. Som väntat lägger Moderaterna beslag på de riktigt tunga ministerposterna medan Kristdemokraterna och Liberalerna får nöja sig med mindre prestigefyllda poster.

Att statsministerposten går till Ulf Kristersson blev klart igår och var någonting som de flesta räknade med på förhand. Även finansministerposten (Elisabeth Svantesson), justitieministerposten (Gunnar Strömmer), utrikesministerposten (Tobias Billström) och försvarsministerposten (Pål Jonson) går till Moderaterna.

Moderaterna får totalt 13 ministerposter – att jämföra med sex för Kristdemokraterna och fem för Liberalerna. Noterbart är bland annat att KD-ledaren Ebba Busch blir energi- och näringsminister samt vice statsminister och att Liberalernas partiledare Johan Persson blir arbetsmarknads- och integrationsminister.

Här är den fullständiga listan över Kristersson-regeringens ministrar:

Moderaterna
Statsminister: Ulf Kristersson (M)
EU-minister: Jessika Roswall (M)
Justitieminister: Gunnar Strömmer (M)
Migrationsminister: Maria Malmer Stenergard (M)
Utrikesminister: Tobias Billström (M)
Bistånds- och utrikeshandelsminister: Johan Forssell (M)
Försvarsminister: Pål Jonson (M)
Minister för civilt försvar: Carl-Oskar Bohlin (M)
Socialtjänstminister: Camilla Waltersson Grönvall (M)
Äldre- och socialförsäkringsminister: Anna Tenje (M)
Finansminister: Elisabeth Svantesson (M)
Finansmarknadsminister: Niklas Wykman (M)
Kulturminister: Parisa Liljestrand (M)

Kristdemokraterna
Socialminister: Jakob Forssmed (KD)
Sjukvårdsminister: Acko Ankarberg Johansson (KD)
Civilminister: Erik Slottner (KD)
Energi- och näringsminister samt vice statsminister: Ebba Busch (KD)
Landsbygdsminister: Peter Kullgren (KD)
Infrastruktur- och bostadsminister: Andreas Carlson (KD)

Liberalerna
Utbildningsminister: Mats Persson (L)
Skolminister: Lotta Edholm (L)
Klimat- och miljöminister: Romina Pourmokhtari (L)
Arbetsmarknads- och integrationsminister: Johan Pehrson (L)
Jämställdhetsminister och biträdande arbetsmarknadsminister: Paulina Brandberg (L)

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.