Orimligt drev mot Wallström tyder på andra motiv

Aftonbladet avslöjade fredagen den 15 januari att utrikesminister Margot Wallström hade fått hyra en bostad av fackförbundet Kommunal. Margot hade fått gå före i kön. Många väntar åratal i de växande köerna i Stockholm, särskilt i innerstaden. Avslöjandet var uppseendeväckande.

Men affären är ett ganska klassiskt exempel på korruption bland svenska toppolitiker och är förhållandevis varken särskilt förvånande eller graverande. Wallström är knappast ensam om att åka gräddfil.

Men sen återstod det att se. Skulle man nöja sig med att konstatera missförhållandet kring Wallströms lägenhetsaffär, ge henne en smäll på fingrarna och gå vidare och rapportera om för allmänheten avsevärt mer betydelsefulla och större händelser i Sverige och världen? Migrantkrisen i Europa är fortfarande högaktuell, hela Schengensamarbetet håller på att brisera av migrationstrycket.

Sexövergreppen på europeiska kvinnor eskalerar och en del har först nu fått upp ögonen efter händelserna i Köln, Kalmar, We are Sthlm med fler. Rapporterna fortsätter att strömma in. Är vi klara nu med övergreppen, kommer de att upphöra? Har vi tid att fortsätta grotta oss i vilken plats Wallström hade eller inte hade i en bostadskö? Skandalen som borde vara ganska överspelad. Vad gör de svenska medierna, är vi inte klara med Wallström nu? Hur många dagar ska en lägenhetsaffär få löpsedelsplats och överskugga världsliga händelser?

Det är proportionerna i kritiken mot Wallström som antyder att drevet handlar om något mer än oegentligheter i en lägenhetsaffär.

Det luktar andra motiv lång väg. Wallström är nämligen en av få svenska ministrar som vågat vara konsekvent i delar av sin utrikespolitik. Wallström är knappast någon antisemit, men hon har kritiserat staten Israel och dess omfattande brott mot mänskliga rättigheter. När Wallström drev igenom erkännandet av Palestina som en egen stat väckte hon ont blod hos det judiska etablissemanget. Ifrån judiskt håll har man varit tydlig med att det här inte skulle tolereras. När hon sedan fortsatte med sin konsekventa utrikespolitik och hållning i Israelfrågan stod det klart att man bestämt sig för att avsätta Wallström.

Drevet mot Wallström har liknelser med drevet mot Juholt. Man ägnar helsidesuppslag åt detaljer och orkestrerar så ledes ett drev med uppföljande artiklar dag efter annan, men kommer egentligen inte med något nytt, huvudnyheten är överspelad. Man kommer dock troligen inte ge sig med mindre än att hon tvingas avgå.

Det är proportionerna i kritiken mot Wallström som antyder att drevet handlar om något mer än oegentligheter i en lägenhetsaffär. Om man bara ville kunde man gräva fram och exponera oegentligheter bland våra andra toppolitiker som skulle ha ett avsevärt mycket större nyhetsvärde än Wallströms lägenhetsaffär. Jättescoop och skandaler hade kunnat rullats ut. Men det handlar inte om journalistisk konsekvens eller renhårighet. Banden mellan den politiska makten och mediehusen har länge varit tät. Det finns “hållhakar” på i stort sett alla politiker och kändisar. En enskild journalist får inte mandat att rota i och avslöja sådant som rubbar de tysta överenskommelserna i maktens absolut toppskikt. Men Margot har trampat på fel tå.

För att avslutningsvis citera Voltaire;

För att ta reda på vem som styr, ta reda på vem du inte får kritisera.

Markus Andersson