Hjärnforskning har under årtionden bedrivits, och under denna tid har inhämtats mycken kunskap om hjärnans funktioner och reaktioner, elektrokemiska såväl som biokemiska. En hjärncells uppbyggnad och struktur kan idag detaljrikt förklaras och åskådliggöras, och därtill har man klarlagt dess funktion. Hjärnan som organ har fastställts vara nervsystemets överordnande del vilken förmedlar impulser till övriga nervsystemet, möjliggörande bland annat motoriska rörelser. Mycket har därmed mänskligheten vunnit kunskap om gällande hjärnan, liksom om andra fysiska organ, vilket är till gagn vid dysfunktioner, skador, behandling och kirurgi.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 4 januari 2025.
Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet. Ändock vill naturvetenskapen, implicit stora delar av hjärnforskningen, envist hävda att människan är hjärnan och att hjärnan styr hela människans medvetande, det vill säga allt som människan tänker, känner, säger, minns, kan och gör. Hjärnan får alltså inte bara funktionen av att vara den övergripande delen av nervsystemet, utan tillskrivs den övergripande, eller ledande, ställningen över själva människan. Hur ett sådant resonemang kan få föras i vetenskapens namn, och därmed nästintill ”vunnit laga kraft” inom den offentliggjorda delen av naturvetenskapen, torde vara absurt för en självständigt tänkande människa.
Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet.
Om hjärnforskningen och därmed den fysikaliska vetenskapen inte kan, med vetenskapliga metoder och bevis, påvisa hur och på vilket sätt hjärnan utgör producenten av allt som människan gör, tänker, känner och säger, hur kan den då så bestämt hävda något dylikt och dessutom låta detta hävdande utgöra underlag för de offentliga framställningar som görs om hjärnan? På webbsidor och i tv-program samt via institutioner inom vård och utbildning blir vi ständigt delgivna denna ”kunskap” om hjärnans enorma inflytande över oss. Inget av det som där sägs om hjärnans ”frambringande” av det mänskliga medvetandet och minnet är dock vetenskapligt bevisat.
Inte bara det att förklaringarna i sig ofta är motsägelsefulla (de framställer hjärnan och människan som två olika aktörer), de blir förnuftsvidriga i bemärkelsen att själva människan som ett levande väsen med drömmar, önskningar, vilja, reflektioner, intelligens, handlingsförmåga etcetera reduceras till en passiv slav, underordnad ett veckat grovfysiskt organs elektrokemiska signaler.
Några citat med anmärkningar, för att åskådliggöra de motsägelsefulla argumenten samt hur du som människa presenteras, tagna från bland andra en nationell och välkänd vårdsida på internet:
”Storhjärnans yttre lager kallas hjärnbarken eller cortex. Den består av grå hjärnsubstans som innehåller nervceller. Hjärnbarken ansvarar för vårt medvetande av olika sinnesintryck. I hjärnbarken skapas våra tankar, känslor och minnen.”
”Hjärnan är inblandad i det mesta vi gör, känner och upplever. Det är den som ger oss vår personlighet och våra känslor. Det är hjärnan som gör att vi har ett medvetande, att vi kan tänka och att vi kan minnas.”
”Hjärnan använder väldigt få hjärnceller för att komma ihåg saker som den ser.”
”Forskning hävdar att neuroner agerar som tankeceller, kapabla att specialisera sig på vissa minnen som hjärnan tidigare valt ut.”
Observera hur hjärnbarken beskrivs som en grå substans innehållandes nervceller, och hur denna grå substans är ansvarig för medvetandegörandet av sinnesintrycken – den ”ser”, ”den kommer ihåg”. Vidare hur hjärnan tillskrivs egenskaper som gör att du kan tänka och minnas och att den dessutom ”väljer ut” minnen utifrån ”vad den ser”. Du har i dessa framställningar ingen talan, du får förlita dig på att ”hjärnan ser rätt”, att nervcellerna ”kommer ihåg det hjärnan ser”. Du är med andra ord helt underordnad och vem du är eller vad hjärnan ska med dig till framgår inte. Hur hjärnan med dess nervceller ”väljer”, ”ser” och ”kommer ihåg” kan den fysikalistiska forskningen inte förklara, men är för den skull inte beredd att ompröva sina påståenden.
Tillåt mig att, utifrån detta reduktionistiska synsätt på människan och medvetandet, göra ett något humoristiskt nedslag i ”hjärncellsmassan Edgars liv”:
Hjärncellsmassan Edgar skapades samtidigt som den fysiska kropp vari hjärncellsmassan Edgar är lokaliserad högst upp i. De båda kom liksom i ”samma paket” via en annan hjärncellsmassas kropp, som resultat av att denna andra hjärncellsmassa, kallad mor, tillsammans med en tredje hjärncellsmassa, kallad far, tidigare gemensamt beslutat sig för att avla en ny hjärncellsmassa.
Hjärncellsmassan Edgar är nu vuxen och bor i en egen lägenhet. Inte långt från hjärncellsmassan Edgar bor bästa kompisen, en annan hjärncellsmassa vid namn Agaton. De båda umgås flitigt med varandra och det är lätt att ta dem för tvillingar. De båda är nämligen oerhört lika varandra. Båda har de en rosa-grå nyans med veckat utseende, de väger ungefär lika mycket, är lika formade och indelade i lika många lober och ventriklar vardera. Båda har identiska lillhjärnor och hjärnstammar, och hjärnbalken hos de båda hjärncellsmassorna, vilken förenar de två uppdelade halvorna, är förvillande lika. Även thalamus, hypotalamus och limbiska systemet hos de två ser likadana ut och är placerade på samma ställen. Kort sagt deras struktur, uppbyggnad och funktion skiljer sig inte alls åt och det är mycket lätt att vid blotta anblicken ta fel på de båda.
Sin otroliga likhet till trots så finns en väsentlig skillnad dem emellan. Hjärncellsmassan Agaton har nämligen sedan sin begynnelse varit mycket skicklig på att frambringa vackra tongångar på diverse instrument. Hjärncellsmassan Edgar däremot, är trots många och tappra försök helt oläraktig när det kommer till musicerande, och därtill alldeles tondöv. De båda har vid ett flertal tillfällen ställt sig frågan hur det kan komma sig. De båda hjärncellsmassorna är ju så lika och äger ju båda samma funktioner i sina respektive delar. Hjärncellsmassan Edgar frågade en gång hjärncellsmassan Agaton hur det kommer sig att denne är så musikaliskt skicklig. Spelade hjärncellsmassan Agatons hjärncellsmassor till föräldrar mycket? Hjärncellsmassan Agaton letade febrilt i sig själv, både på den plats hos sig själv benämnd hjärnbarken och i den grå substansen där de så kallade ”korttidsminnena” och ”långtidsminnena” sägs finnas, men utan resultat. Hjärncellsmassan Agaton kunde inte, i sig själv, hitta varifrån intresset för musik uppkommit, när det uppkom eller hur skickligheten att hantera olika instrument uppstått. Under uppväxtåren fanns ingen annan musicerande hjärncellsmassa i den omedelbara närheten.
Några av cellerna i hjärnbarken hos hjärncellsmassan Edgar fann detta mycket frustrerande och blev ledsna av detta, skapade således en nedstämdhet – hur kan två, i uppbyggnad; struktur och hjärncellsinnehåll, så lika hjärncellsmassor vara så olika i läraktighet och utövande? Några andra hjärnceller i hjärncellsmassan Edgar ansåg det orättvist. De båda hjärncellsmassorna samtalade mycket om detta, genom att, via det största hålet i huvudet, växelvis utstöta olika ljudpuffar.
En dylik framställning av människan skapar mängder av frågor varav endast ett fåtal tas upp i denna text. Den tänkande läsaren, med intelligent förmåga och med uppfattningen om sig själv som besittare av självaktiverad tankeverksamhet kan säkerligen göra sig fler frågeställningar.
Vilka celler saknar hjärncellsmassan Edgar, som inte kan lära sig musicera, och som hjärncellsmassan Agaton verkar ha haft sedan sin skapelse? Vilka hjärnceller bestämmer vad som ska väljas ut, vad som ska kunna läras in, var det inlärda skall lagras och hur bestämmer cellerna var inlagringen sker? Varför sådana individuella skillnader mellan hjärncellsmassor trots samma idoga träning, liknande uppväxtvillkor, samma förutsättningar, ja ibland till och med samma föräldrar (om syskon avses)? Om hjärncellsmassan skapar tankarna och känslorna, vilket de båda hjärncellsmassorna fått lära sig av andra hjärncellsmassor, som sysslar med hjärnforskning och utbildning, vilka hjärnceller är det som blir upprörda och ledsna, som i hjärncellsmassan Edgars fall ovan, och hur skapar hjärncellen dessa känslor? Om nu hjärncellerna har samma funktion hos alla friska hjärncellsmassor, vad är det då som gör att säg en och samma företeelse gör hjärncellerna i hjärnbarken upprörda och ledsna hos vissa hjärncellsmassor, men inte hos andra? Hur bestäms det och av vad?
Vidare, om man exempelvis inte minns något vid ett visst tillfälle, men som man sedan glasklart kommer ihåg vid ett senare tillfälle, är det då så att de hjärnceller som lagrat just det specifika minnet man ville åt var upptagna med annat eller hade ledigt vid det första tillfället, för att sedan vara ”åter är i tjänst” vid det senare, och då kan plocka fram minnet? Hur plockar de ”minnesbärande” hjärncellerna fram själva minnesbilden? Och hur blir det en bild för ens inre? Hur går sammansättningen, av det över flera nervceller utspridda minnet, till? Och ”man” förresten, är det man själv som vill minnas något eller är det hjärnan? För om det är ”man själv” som vill minnas och ser minnesbilden för ”sitt inre”, så måste ju detta ”man själv” vara något annat än själva hjärnan. Hur står då dessa två aktörer i förhållande till varandra?
Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta. Men om vetenskapen skall vara vägledande i kunskapshänseende så bör den följa vetenskaplig praxis och därmed hålla sig till vad den vet respektive inte vet, vad som är konstaterbart och vad som icke är det, således inte skapa gissningar och teorier för att fylla kunskapsluckorna. Vetenskapen vet att hjärnan är ett organ som, likt andra organ, tillhör den grovfysiska organismen.
Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta.
Vetenskapen vet hur nervceller fungerar och vilka elektrokemiska och biokemiska impulser de förmedlar sinsemellan. Vetenskapen vet att dessa signaler förmedlar och sätter igång andra signaler och aktiviteter i andra organ i organismen. Dock varken vet eller kan dagens vetenskap förklara vad medvetande är. Och på grund av sin okunskap om det sistnämnda förminskar man levande människor till intelligensbefriade och viljelösa grå substanser. Pressar in icke passande pusselbitar i ett redan fastlagt pussel och avfärdar samtidigt pusselbitar man inte kan inpassa.
Fysikaliska forskare försvarar ofta detta med att mycket av det som rör hjärnan fortfarande är ett mysterium och att detta till stor del beror på att det är svårt att forska på hjärnan. Man får väl ödmjukt utgå från att det egentligen inte är själva hjärnan som fysiskt organ som är det stora mysteriet, utan att det i själva verket är det levande väsendet människan med sitt medvetande som utgör det för forskarna oförklarliga. För att något skingra den huvudbry som därför råder om detta ”hjärnans mysterium”, så kan det för fortsatt utveckling inom området underlätta, om de som utför forskningen inte så dogmatiskt hävdade att det mänskliga minnet och medvetandet skapas i och av en organisk grå massa av hjärnceller; är enbart det sekundära resultatet av hjärncellsimpulser.
Cecilia Gustafsson
Källor och referenser:
1177 – Så fungerar hjärnan
Utforska sinnet – Vårt minne: hur fungerar det egentligen?
