När andelen utomeuropéer överstiger fem procent i ett bostadsområde börjar svenskarna flytta därifrån och söker sig till mer homogena områden, enligt en ny avhandling från Linköpings universitet. Tendensen till segregation är dock inte unik för svenskar som folkgrupp betraktad, utan gäller även för invandrade grupper i landet.
Alex Giménez de la Prada vid institutet för analytisk sociologi har kartlagt tendenserna till ”white flight” i Stockholm och hans forskning visar mycket tydligt att etniska svenskar i praktiken föredrar att bo med andra västerlänningar.
”I linje med tidigare forskning visar analyserna i avhandlingen att en större närvaro av icke västerlänningar kan leda till att skapa en inhemsk utflyttning”, står det att läsa.
Benägenheten hos svenskar att flytta påverkas inte så länge andelen utomeuropéer inte är högre än fem procent i ett område, men ökar sedan märkbart ju högre denna andel blir. När utomeuropéer utgör cirka 25 procent av befolkningen i ett bostadsområde tycks mycket få etniska svenskar vilja bo kvar.
”Analyserna visar att en ökning av förekomsten av etniska minoriteter kan utlösa inhemsk utflyttning när minoritetsbefolkningen når 5-10% eller mer. Liten eller ingen effekt visas för områden under detta värde.”
– Jämnt fördelade områden, 50–50, är mycket sällsynta i Sverige, konstaterar Giménez de la Prada.
Han betonar samtidigt att det uppenbarligen finns andra faktorer än andelen invandrare i ett bostadsområde som avgör varför och vart människor flyttar, exempelvis ändrade familjeförhållanden, jobb och studier.
I kartläggningen kan man också notera att vänners och bekantas beslut att flytta från ett visst bostadsområde även påverkar ens eget beslut. Om etniskt svenska vänner flyttar från ett område är det större sannolikhet att man själv gör likadant.
Avståndet påverkar
Alex Giménez de la Prada menar vidare att den ”fysiska närheten” mellan svenskar och icke svenskar i ett område spelar mycket stor roll och att påverkan är mycket liten om det fysiska boendeavståndet är större än 500 meter mellan grupperna.
”Ju närmare grupperna är varandra desto mer sannolikt är det att observera inhemsk utflyttning”, skriver han i avhandlingen.
– De administrativa områdena blir ofta alldeles för stora och människor kan påverkas på helt olika sätt inom ett så stort område. Tidigare har man ofta antagit att alla påverkats på samma sätt, förtydligar Giménez de la Prada som i sin forskning betonar att han själv utgått från betydligt mindre geografiska enheter.
I avhandlingen kan man också se att det specifikt är permanent invandring, eller uppfattningen om att den är permanent, som orsakar en så kallad ”white flight”. Temporära asylboenden som sattes upp under massinvandringskrisen 2015 ledde exempelvis inte till någon ökad utflyttning bland etniska svenskar.
– Stabilitet är ett nyckelord. Det spelar stor roll om man uppfattar den etniska förändringen som tillfällig eller permanent, konstaterar Alex Giménez de la Prada.
Han betonar också att även om man statistiskt tydligt ser att svenskarna flyttar när antalet invandrare ökar i deras områden så går det inte att med säkerhet säga exakt varför flytten sker och huruvida det främst handlar om att de som lämnar inte vill bo nära icke svenskar – eller om de helt enkelt bara föredrar att leva med andra etniska svenskar.
– Det kan också vara helt andra faktorer med koppling till invandring, som ekonomiskt välstånd och skolans kvalitet, säger han.
Av analysen framgår att svenskars ”flykt” från områden med hög andel invandrare ökat successivt under de senaste 30 åren och att första och andra generationens invandrare med utomeuropeisk bakgrund idag framför allt finns i Stockholms miljonprogramsområden – samtidigt som svenskarna, om de har möjlighet, väljer att undvika dessa områden.
Det framgår också att fler utomeuropéer i ett bostadsområde inte leder till att de invandrare som redan bor där vill flytta. Tvärtom tyder den tillgängliga datan på att invandrare gärna bor kvar i invandrartäta områden med få svenskar.
Tidigare forskning vittnar om samma tendenser
Avhandlingen bekräftar en bild som tidigare forskning redan har pekat på. 2015 kom Emma Neuman vid Linnéuniversitet i sin doktorsavhandling fram till att etniska svenskar i regel väljer att lämna eller inte flytta till ett särskilt bostadsområde om antalet utomeuropéer överstiger fyra procent.
– Det kan bero på att man tycker att området har försämrats eller att man tror att det kommer att försämras, men det kan också bero på negativa attityder gentemot utrikesfödda. Vi kan inte särskilja orsakerna bakom, men förmodligen hänger de ihop, menar hon.
Neuman menar vidare att svenskar samtidigt inte är unika i sitt beteende och att man precis som invandrade folkgrupper tenderar att vilja bo nära sina landsmän och att båda faktorer bidrar till den ökande segregeringen.
En annan studie som genomförts av forskare från Göteborgs och Karlstads universitet visar på liknande slutsatser. Av etniska svenskar som växte upp i ett låginkomstområde var det bara 35 procent som bodde kvar i vuxen ålder – medan siffran för utomeuropéer var hela 61 procent.
”Studien visar att infödda svenskar flyttar ifrån bostadsområden där andelen utomeuropeiska invandrare blir påtaglig. Redan vid 3-4 procent utomeuropeiska invandrare börjar utflyttningen. Högutbildade och höginkomsttagare flyttar först”, konstaterar Per Gudmundsson i en ledartext.
Gudmundsson pekar på att segregationen inte saknar ”rationell grund” och att forskarna tror att ”invandrare, i motsats till svenskar, kan dra nytta av de etniska nätverk som uppstår i invandrartäta områden”.
Även den ökade brottsligheten i invandrartäta områden är en trolig förklaringsmodell till att svenskarna väljer att flytta därifrån, konstaterar han.
”Offentlig statistik visar exempelvis ett klart samband mellan vardagsbrottslighet, som inbrott och rån, och andelen invånare som är födda utrikes eller har två utrikesfödda föräldrar. På platser som har hög vardagsbrottslighet är också oron – motiverad eller ej – för att bli utsatt för brott hög. Klart folk flyttar”.
Politiker vill ”bryta segregationen”
Att ”bryta segregationen” är en fråga som de senaste åren haft mycket hög prioritet hos samtliga riksdagspartier – inklusive Sverigedemokraterna. Vanliga argument från politiker mot tendensen att såväl svenskar som invandrare bosätter sig med sina landsmän är att det leder till arbetslöshet och kriminalitet i invandrartäta områden.
– Den organiserade brottsligheten beror på segregation, att det har tillåtits fortgå allt för länge. Det viktigaste vi gör här är att minska skillnaderna i vårt samhälle, hävdade exempelvis statsminister Stefan Löfven 2019.
M-ledaren Ulf Kristersson vill i sin tur avskaffa möjligheten för asylsökande att själva välja var de ska bosätta sig – just för att minska segregationen.
– Ebo har lett till extrem segregation, trångboddhet och rekrytering in i kriminalitet, menar han och vill istället att asylsökarna ska bo på särskilda migrationsboenden.
En av de värsta konsekvenserna av coronapolitiken är enligt C-ledaren Annie Lööf att segregationen ytterligare har ökat. Även Sverigedemokraterna förespråkar en integrations- och kulturell assimileringspolitik tillsammans med ett minskat tillflöde av immigranter som lösningen för att bryta segregationen.
”För oss är det rimligt att det är de gemensamma svenska värderingarna, traditionerna och kulturen som ges plats i samhället samt att vi uppmanar människor att ta del av dem – istället för att uppmana till segregation”, skriver två SD-företrädare i en debattartikel som handlar om att man inte vill ha några muslimska böneutrop i landet.
Det faktum att såväl svenskar som invandrare, att döma av tillgänglig data, naturligt tenderar att vilja leva segregerat med sina egna landsmän är däremot någonting som enligt en politiskt korrekt kodex under många år varit tabubelagt att tala om i explicita termer och är i nuläget fortfarande något som sällan diskuteras i politiska sammanhang.
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
