Databaser där miljontals släktforskare delar med sig av sitt DNA har lett till att polisen kunnat lösa ett flertal ouppklarade brott. Samtidigt varnar också experter för att DNA-kartläggningarna missbrukas av företag och myndigheter och att medborgarnas rätt till integritet och privatliv försvinner allt mer. Finns det överhuvudtaget någon gräns för hur mycket information om oss själva som vi vill dela med oss av?

I ett längre reportage i New York Times skrivet av Rafil Kroll-Zaidi berättar CeCe Moore om hur hennes inkorg svämmas över av e-post från främlingar som ber henne lösa mysterier och olösta brott. Bara under det senaste året har hon med hjälp av anonyma DNA-prover lyckats identifiera en mordmisstänkt genom att kartlägga gamla migrationsmönster från Polen till norra New Jersey, löst ett misshandelsfall och gjort viktiga upptäckter i ytterligare en mordutredning.

Moore är kanske en av de mest inflytelserika experterna inom fältet genetisk genealogi – vilket alltså handlar om att kartlägga och mäta exakt hur släktingar delar DNA och för Moore handlar det i regel om att fastställa en oidentifierad persons identitet genom att gå igenom ett bredare nät av genetiska släktskap.

Hon har även hjälpt adoptivbarn och hittebarn att hitta sina biologiska föräldrar och att identifiera tidigare okända fäder genom att först gå igenom kända släktingar i DNA-databaser och sedan fortsätta gräva i offentliga arkiv och sociala medier.

I april 2018 fick hon möjligheten att använda sina tekniker för att hjälpa polisen i Kalifornien när de bekräftade att man använt sig av just genetisk genealogi för att identifiera och gripa en serievåldtäktsman och mördare – något som fick Moore att börja jobba med ett mordfall där hennes fynd fick en oskyldig man friad och en annan dömd för brottet i fråga.

Snart började CeCe Moore arbeta tillsammans med Parabon NanoLabs – ett Virginiabaserat företag som bland annat erbjuder DNA-baserad kriminalteknik. Tillsammans löste man flera brott och lyckades hitta tidigare oidentifierade misstänkta i fall som länge bedömts som hopplösa. Även detta genom kartläggningar av DNA-databaser där man hittat släktingar till de misstänkta gärningsmännen (som lämnat DNA på brottsplatsen) och sedan kunnat pussla ihop vem som faktiskt begått brotten.

Polisen infiltrerar sajterna

New York Times konstaterar att i och med att så många människor numera frivilligt delar med sig av sitt DNA på olika sajter för släktforskning och liknande så har även polisen fått tillgång till ett vapen de aldrig tidigare haft och som gör att de kan hitta gärningsmän som begått brott för flera decennier sedan.

Polisen började också infiltrera sajterna för DNA-släktforskning och i hemlighet sätta upp DNA-profiler över misstänkta brottslingar som användarna sedan skulle ”matcha med” – utan att på något sätt meddela att profilerna tillhörde personer som misstänktes ha gjort sig skyldiga till grova brott.

Redan 2018 avslöjades det att polisen skapade denna typ av profiler på bland annat GEDmatch och att sajtens ansvariga också varit medvetna om detta. Även FamilyTreeDNA med då drygt två miljoner användare hade utan att meddela användarna tillåtit FBI att ladda upp profiler på databasen för att ”fiska” DNA-matchningar.

Båda sajterna gjorde om sina användarvillkor i påstått syfte att bättre skydda användarnas integritet, men dessa tycks inte ha hindrat polisen från att fortsätta ”fiska” DNA-matchningar och skapa nya profiler – ofta genom att helt ignorera användarvillkoren.

Integriteten hotas

Rafil Kroll-Zaidi skriver också att debatten kring DNA-databaser länge varit snedvriden och att det som diskuterats har varit individens integritet och privatliv – inte gruppens, trots att en persons frivilligt uppladdade information inte bara kan användas för att kartlägga den personen – utan hela släkten.

Moore berättar att hon 2012 diskuterade med två indiankvinnor som konstaterade att de inte kan ta DNA-testen utan att rådgöra med alla övriga medlemmar i sin stam – eftersom det är ett beslut som påverkar dem alla.

”Allt har flugit under radarn och det spelar egentligen ingen roll om du själva motsätter dig det. Det är ett kollektivt beslut som redan har fattats. Jag håller med om mycket av det integritetsaktivisterna säger men 30 miljoner människor har redan fattat det här beslutet åt alla andra”.

Skribenten noterar också att dagens människor i praktiken blir berövade sina privatliv och sin integritet och hur det inte längre spelar någon roll vad de själva delar med sig om sig själva – eftersom andra personer nu ändå kan offentliggöra denna information på internet. Det individuella valet är borta.

”Det handlar om hur vi kan kontrollera någonting som är unikt och vårt eget – och ändå inte fullt ut vårt att kontrollera”, skriver man.

”Vetenskapens framsteg förser regeringen med nya metoder att spionera”, konstaterade en gång advokaten Louis Brandeis och frågade vidare vad som skulle hända om det blev möjligt att läsa människors tankar – skulle även detta missbrukas, utnyttjas och exploateras?

New York Times skriver vidare att teknologin har komplicerat vår rätt till privatliv mer än någonsin. Användare och konsumenter delar idag med sig av sin egen och sina näras personliga information till företag och myndigheter på ett sätt där det är mycket oklart hur dessa uppgifter egentligen hanteras.

Vad gäller DNA-databaser blir det hela än mer problematiskt, konstaterar man, eftersom majoriteten av världens människor finns med i dessa utan att de själva gått med på att ladda upp sitt DNA.

Osäker framtid

”Vi tenderar att överskatta ny teknologis påverkan på kort sikt och underskatta dess effekter på lång sikt”, argumenterade futuristen Roy Amara och menade vidare att den nya teknologin i tysthet expanderar och används inom fler och fler områden på ett sätt som till slut får enorm påverkan för flertalet.

Även om DNA-tekniken och de kommersiella databaserna, med tiotals miljoner människors DNA-samlingar, fått massiv kritik av aktivister och organisationer som fokuserar på medborgarnas integritet, så tyder allting på att den kommer att bli ännu vanligare framöver och användas i ännu fler sammanhang än nu.

Vissa lagar har också skapats under förevändning att begränsa missbruket av DNA-bankerna och skydda medborgarnas integritet men om de överhuvudtaget får någon faktisk påverkan är mycket oklart. Det troliga är att polis och andra aktörer kommer att använda och fortsätta kartlägga befolkningens DNA för att hitta rätt brottsling eller annan eftersökt person.

”Problemet är inte om backen är hal; det är att vi inte ens kan se alla backar vi är på”, konstaterar New York Times Rafil Kroll-Zaidi.