Matthias Matthijs är docent i internationell politisk ekonomi vid Johns Hopkins universitet och ”senior fellow” vid en av USA:s och världens tyngsta geopolitiska tankesmedjor – Council on Foreign Relations.
Även om det gick bra för många nationalistiska och EU-kritiska partier i det senaste valet, menar han att det mesta trots allt tyder på att den sittande borgerliga mittenalliansen och deras liberala allierade behåller en majoritet av mandaten och trots en del bekymmer och svårigheter ändå lär fortsätta sätta agendan i Bryssel och besluta vilken väg EU ska ta.
I en analys frågar han sig om de europeiska väljarna verkligen har ”har förlamat EU” och ”äventyrat kontinentens agenda” genom att rösta på EU-kritiska och patriotiska partier som Nationell samling och Alternativ för Tyskland.
”Men även om valet innebar en obestridlig högervridning, främst på bekostnad av gröna och liberala partier, uteblev i stort sett den befarade högerpopulistiska vågen”, noterar han.
Docenten pekar vidare på att valdeltagandet med strax över 50 procent trots allt var långt över lägstanivån på 43 procent 2014 och hävdar att valresultatet ändå ”understryker EU:s betydelse för de europeiska väljarnas vardag”.
Matthijs påpekar att det i Tyskland gick mycket dåligt för såväl Socialdemokrater som mer miljöpartistiska och liberala partier där AfD rönte framgångar – men att ”det största osäkerhetsmolnet nu hänger över Frankrike” – där Macrons vänsterliberala allians fick mindre än 15 procent av rösterna – jämfört med 31 för Nationell samling.
”Även om de till stor del proeuropeiska centristerna kommer att ha majoritet i Europaparlamentet, kan resultatet av EU-valet mycket väl förebåda en ny era för kontinenten – en era där Frankrike och Tyskland, som är indragna i sina egna inrikespolitiska strider, kanske inte kommer att kunna tillhandahålla det ledarskap de brukar ha. Istället kan EU-valet innebära en period av osäkerhet och volatilitet om den europeiska integrationens framtida inriktning, just vid en tidpunkt då EU minst av allt har råd med det”, noterar han vidare.
Von der Leyen kan få förnyat förtroende
Han menar att Ursula von der Leyens ”mittenhöger” blev valets stora vinnare och att EPP håller 186 mandat. Tillsammans med sina traditionella partners bland vänsterliberaler och högerliberaler har man mer än 450 av EU-parlamentets 720 mandat.
”De EU-skeptiska partierna på både den yttersta vänster- och högerkanten gjorde bra ifrån sig men nådde inte den nivå av valframgångar som skulle ha gjort det möjligt för dem att bli en del av en faktisk regeringskoalition som skulle kunna utöva direkt inflytande över EU:s politik”, bedömer han och pekar på att oppositionellas framgångar i Frankrike, Tyskland och Österrike framförallt lär påverka den inhemska politiken i länderna, men även göra änderna upptagna med interna stridigheter.
Matthijs menar vidare att såväl vänstern som den radikala högern är ”djupt splittrade” i Bryssel och att flera nya koalitioner kan komma att skapas och att avhopp från existerande grupper förmodligen är att vänta. Att man skulle kunna enas i sitt EU-motstånd är osannolikt, tror han, och även om man skulle det besitter man alltså för få mandat för att göra någon större skillnad mot de starkt EU-positiva liberala partierna.
”Med tanke på att Europeiska folkpartiets familj har gjort ett bra val ligger von der Leyen bra till för att återta sin roll som ordförande för EU-kommissionen under de kommande fem åren. Med undantag för Macron, som sannolikt kommer att vara upptagen av att landet förbereder sig för att gå till valurnorna igen för att välja en ny nationell församling och regering under de kommande veckorna, kommer de europeiska ledarna att vara angelägna om att agera snabbt och tillsätta EU:s toppositioner – vars innehavare bidrar till att fastställa EU:s politiska agenda och institutionella inriktning – före slutet av juni”.
EU förväntas utvidgas
Matthias Matthijs menar att det i stort är Tyskland och Frankrike som avgör EU:s framtid och agenda och att mycket lite händer i unionen när de två länderna inte är överens. Vidare menar ha att Europa står inför svåra prövningar under de kommande fem åren – bland annat genom att göra Ukraina till EU-medlem och få igenom institutionella reformer.
”Under de senaste åren har EU tillkännagivit planer på att utöka medlemskapet med upp till tio nya medlemsländer, däribland Georgien, Moldavien och Ukraina, reformera sina institutioner för att göra dem lämpade för en större union i en värld full av konkurrens samt utarbeta en ny sjuårsbudget för att förverkliga dessa ambitioner”, skriver han och menar att även om Von der Leyen arbetat för ”att göra EU till en viktig geoekonomisk aktör” så är detta arbete bara ”halvfärdigt”.
”Jämfört med den senaste stora utvidgningen av EU, 2004, kommer ett utökat EU-medlemskap att få ännu större konsekvenser för hur unionen ska finansieras och styras. Enbart ett inträde av Ukraina skulle göra de flesta, om inte alla, medlemmar till nettobetalare till EU:s budget snarare än nettomottagare. De flesta av EU:s nuvarande kandidatländer är långt ifrån att uppfylla de traditionella ekonomiska och politiska kriterierna för medlemskap – inklusive fungerande institutioner med fri marknad, respekt för rättsstatsprincipen, ett helt oberoende rättsväsende och en omfattande pressfrihet”, noterar han vidare och menar att EU ”kommer behöva utforma en formel som belönar kandidatländerna för goda framsteg och avskräcker dem från att backa”.
Måste få in mer pengar
Vidare anser Matthijs att EU-ledarna måste fundera på hur en sådan utvidgad union ska fungera utan ständiga hot om nationella veton som leder till låsningar i olika frågor och pekar ut Viktor Orbans Ungern som ett färskt exempel.
Han pekar också på att EU-ledarna måste komma på nya ”fantasifulla sätt” att öka sin gemensamma budget så att de kan finansiera sina ambitioner om ett gemensamt EU-försvar, fossilfri energi och förnyad produktivitetstillväxt.
En annan fråga som kommer att få stort fokus under det kommande året är huruvida EU verkligen kan fortsätta att förlita sig på säkerhetsgarantierna från sin amerikanska beskyddare genom NATO.
”Oavsett vem som sitter i Vita huset i januari 2025 kommer det säkerligen att bli mer, inte mindre, transatlantisk oenighet om handel, industripolitik och försvar. EU står inför påtryckningar att göra mer på alla fronter. Det skulle ha varit en skrämmande utmaning för EU, även med Frankrike och Tyskland i spetsen. Men när Paris och Berlin nu är inlåsta i stora inrikespolitiska strider kommer det att bli en ännu brantare uppförsbacke”.
