Kommentar: “Folklistan” – en löjlig politisk teater

EU-valet 2024

Sara Skyttedals och Jan Emanuels EU-projekt är genant, men också användbart som ett skolboksexempel på vad falsk opposition faktiskt kan innebära i praktiken.

publicerad 7 maj 2024
- av Isac Boman
Sara Skyttedal och Jan Emanuel hoppas på stora framgångar i sommarens val.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


14 150 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Asylbaronen och riskkapitalisten Jan Emanuel har tjänat mångmiljonbelopp på den skattefinansierade flyktingindustrin där han i synnerhet gjort stora och snabba pengar på det för svenska folket mycket kostsamma mottagandet av så kallade ensamkommande flyktingbarn, som sedermera ofta visat sig vara varken barn, flyktingar eller ensamkommande.

På sociala medier stoltserar den tidigare socialdemokratiske riksdagsmannen med sina lyxbilar och båtar. Att livsstilen till stor del finansierats av svenska skattebetalare på ett sätt som gränsar till att kunna beskrivas som kleptokratiskt ser han dock inga konstigheter med.

– Marknaden – oavsett inom vilken bransch – fungerar på detta sätt, har han tidigare kommenterat de förmånliga vinsterna inom asylindustrin.

Sara Skyttedal petades från Kristdemokraternas EU-valsedel efter att det framkommit att hon varit djupt illojal med partiet och i hemlighet tagit kontakt med SD, där hon erbjudit sig att överge sitt gamla parti och istället kandidera som Sverigedemokrat.

Enligt källor med insyn ville hon toppa SD:s EU-lista och på så sätt också säkerställa en fortsatt hög EU-lön och andra förmånliga villkor, som hon riskerade att förlora då hon på grund av tidigare kontroverser inte längre var KD:s förstakandidat.

Nytillskottet: SD:s hbtq-profil

Tillsammans leder Emanuel och Skyttedal nu partiet ”Folklistan” som påstår sig vilja ”sätta gränser för EU”. Enligt en opinionsundersökning från SVT/Verian kommer 1,5 procent av väljarna att rösta på partiet i EU-valet – vilket gör det till det största alternativet om man bortser från riksdagspartierna, och man har lyfts fram som den primära “utmanaren” till de etablerade partierna.

Andra uppseendeväckande värvningar har gjorts, där man bland annat knutit till sig Sverigedemokraternas hbtq-profil och EU-ledamot Johan Nissinen. Denne blev föremål för mycket hård kritik inom det egna partiet när han lanserade en kampanj och krävde ett ”snabbspår” för ”transpersoner” inom vården, för att ”frigöra resurser” och göra det lättare för barn och unga att genomgå könsmanipulerande behandlingar.

Även Nissinen valde att ansluta sig till “Folklistan” först efter att han ”petats ner” på sitt gamla partis vallista, och möjligheterna till en fortsatt ekonomiskt förmånlig tillvaro i Bryssel såg ut att försvinna bortom horisonten.

Andra ”toppkandidater” som kan nämnas är den ”politiska influencern” och ”Big Brother”-deltagaren Amilia Stapelfeldt samt den tidigare socialdemokraten Hans Polo från Övertorneå.

“Räds inte etablissemanget”

– Folklistan är inte ett parti, utan det är en valsamverkan med personer som har olika politisk bakgrund, är Skyttedal noga med att betona.

Projektet lanserades vid en presskonferens på den anrika Östermalmsrestaurangen Grodan. Efter lanseringen valde toppkandidaterna att teatraliskt lämna pressträffen i helikopter – ett PR-drag som uppmärksammades stort i pressen.

Frågorna man ska driva är bland andra att ”skrota asylrätten”, ”skicka brottslingar i fängelser utomlands”, ”förbättra djurskyddet” och ”riva upp landsbygdsfientlig lagstiftning”.

Vi kommer vara en röst som inte räds etablissemanget eller har partier som håller oss tillbaka. Vi kommer stå upp för det vi tror på utan att behöva ta hänsyn till interna partiintressen”, hävdar man bestämt.

Svenska politiker har inte framgångsrikt representerat medborgarnas intressen i EU. De har misslyckats med att skydda dessa intressen och drivits med i den starka gravitationskraft av makt som centreras i Bryssel”, deklarerar man vidare.

Menlösa – men inte meningslösa

I sina uttalanden har man givetvis rätt i att svenska politiker numera sällan eller aldrig representerar det svenska folket i EU. Många politiker verkar istället primärt drivas av ett snävt egenintresse och en lust efter ett bekvämt liv i Bryssel, med höga skattefinansierade ersättningar och efter ”pensionen” kanske ett ännu mer välbetalt jobb som lobbyist som brukligt har blivit.

Den stora frågan är dock varför någon skulle anamma figurer som Skyttedal, Emanuel eller Nissinen som förtroendeingivande företrädare för någon form av oppositionsrörelse överhuvudtaget. I de stora politiska frågorna är man därtill också slående överens med det etablissemang man menar sig vilja bekämpa.

Skyttedal och Johansson har i åratal själva varit en del av det styrande etablissemanget, utan att lämna något märkbart avtryck bakom sig vid sidan av att man profiterat på den politik som bedrivits. Det är svårt att hålla skämskudden borta från denna politiska teaterföreställning där man nu försöker övertyga väljarna att man verkligen ska reformera EU och börja ”representera medborgarnas intressen”.

Det kan möjligen spekuleras kring huruvida Emanuels attityd och livsstil kan komma att locka en mindre skara yngre manliga röstberättigande. Att hitta en anledning till varför någon skulle vilja lägga sin röst på Sara Skyttedal kräver dock betydligt mer livlig fantasi. Även om man identifierar sig som konservativ, EU-motståndare, liberal eller kristdemokrat och anser att “Folklistan” har helt rätt i sak är det samtidigt svårt att tydligt särskilja Skyttedal från andra politiska charlataner som sedan tidigare präglar Sveriges representation i EU-parlamentet.

Medströmsmedia uppskattar “Folklistans” upptåg. Foto: faksimil/Expressen/T

Vad som framförallt står ut som intressant angående “Folklistan” är det stora fokus projektets två representanter fått i medströmsmedia, och hur mycket som rapporterats om deras relativt triviala eskapader. Man kunde nästan få för sig att det är ungefär så här man föredrar att en ”EU-utmanare” verkligen ska se ut – en menlös ventil som dock kan utföra en meningsfull funktion att fånga upp delvis etablissemangskritiska och missnöjda väljare på glid – så att dessa inte söker sig vidare efter alternativ som på allvar utmanar den rådande hegemonin.

“Falsk opposition” är ett begrepp som ofta missbrukas. Det kan dock vara på sin plats när det gäller gubbar och gummor som plötsligt hoppar fram ur lådan och ska lösa samhällets problem – efter att redan varit politiskt aktiva i decennier utan att ha lyft ett finger för att åstadkomma någon förändring av värde. Löjligt är bara förnamnet.

 

Isac Boman

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!