Vita brittiska barn är nu i minoritet på en fjärdedel av alla skolor i England, enligt en analys som The Telegraph gjort utifrån officiell skolstatistik från början av 2025.
Av de över 21 500 skolor som ingår i statistiken har 72 inga vita elever alls, medan de i ytterligare 454 skolor utgör mindre än två procent av elevunderlaget.
Den demografiska förvandlingen är mest påtaglig i landets större städer. På Rockwood Academy i Birmingham registrerades inte någon av skolans 1 084 elever som ”vit brittisk”, enligt tidningen. På Loxford School i Redbridge, i östra London, var endast 12 av skolans 2 779 elever vita britter.
Trenden är särskilt framträdande i områden som London, Birmingham, Manchester, Bradford och Leicester. I London är vita brittiska barn i minoritet i samtliga 32 stadsdelar (boroughs) utom en – Bromley – där andelen uppgår till 50,3 procent. I Newham och Harrow är motsvarande siffror så låga som fem respektive sju procent.
”Skolcensusdata visar att andelen vita brittiska barn i den unga befolkningen minskar i många områden”, skriver tidningen.
”En ö av främlingar”
Nyligen uppmärksammade Nya Dagbladet en annan brittisk rapport som förutspår att vita britter som grupp kommer att vara i minoritet i Storbritannien redan från början av 2060-talet. Prognosen bygger på analyser av migration, födelsetal och dödlighet, och pekar på att andelen vita britter kan minska från dagens cirka 73 procent till omkring 33,7 procent vid slutet av seklet.
Studien har tagits fram av professor Matt Goodwin vid Buckingham University, som menar att utvecklingen väcker ”djupgående frågor om den brittiska statens förmåga att både absorbera och hantera denna skala av demografisk förändring”.
Goodwin varnar också för att utvecklingen sannolikt kommer att väcka ”avsevärd oro, bekymmer och politiskt motstånd” bland väljare – något han menar att landet aktivt måste hantera för att undvika ”avsevärd politisk oro och polarisering under de kommande åren och decennierna”.
– Vid slutet av detta århundrade kommer de flesta på dessa öar, inte att kunna spåra sina rötter i detta land mer än en eller två generationer tillbaka. Detta väcker enorma frågor om våra ledares förmåga att förena människor kring en gemensam identitet, värderingar och kultur, och undvika risken att vi blir vad Sir Keir Starmer i maj kallade ’en ö av främlingar’, konstaterar han.
