Under 2007 sköts 14 oskyldiga irakier ihjäl i Bagdad av soldater som var anställda av det amerikanska militärföretaget Blackwater, numera Acedemi. Nu har fyra soldater dömts till fängelse av en amerikansk domstol.
Blackwater-soldaterna hade den 16 september 2007 i uppdrag att skydda en viktig amerikansk diplomat i det krigshärjade Bagdad där en bilbomb hade detonerat tidigare under dagen.
Enligt USA:s justitiedepartement öppnade totalt 11 Blackwater-soldater eld mot en högtraffikerad korsning på Nisour-torget i Bagdad. 14 personer, varav två pojkar i 10-årsåldern, avled och ytterligare 18 skadades i skottlossningen.
– För sju år sedan sköt dessa Blackwater-anställda med kulsprutor och granatkastare mot oskyldiga män, kvinnor och barn, säger den federale åklagaren Ronald Machen.
Skottlossningen var oprovocerad och efter en lång rättsprocess har domen fallit. Paul Slough, Evan Liberty och Dustin Heard döms för dråp och mordförsök, medan Nicholas Abram Slatten döms för mord. Deras fängelsestraff är ännu inte offentliggjorda. Maxstraffet för dråp respektive mord i USA är 15 år och livstid.
Efter händelsen valde Blackwater att byta namn till Academi, men är fortfarande mest kända som Blackwater. Academi hävdar i ett pressmeddelande av man inte gjort något fel och välkomnar domen,
Var invasionen av Irak verkligen ett "godhjärtat försök till demokratisk humanism"? Beskrivningen av kriget i samband med 20-årsdagen visar framförallt på att varken svensk eller västerländsk media i stort har något principiellt emot varken aggressivt våld eller olagliga invasioner, skriver Andi Olluri.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Medias rapportering kring tjugoårsdagen av den oprovocerade västerländska attacken mot Irak, som förstörde landet och dödade mellan några hundratusentals och en dryg miljon irakier, var intressant av flera skäl. Dels för att den var mikroskopisk till exempel jämfört med uppmärksamheten som samtidigt ägnades åt ICC:s arresteringsorder mot Putin, medan den trevlige och gemytlige farbror Bush Jr. turnerar med föreläsningar på de främsta universiteten. Det främsta skälet är dock att den verkliga händelsen i stort sett inte finns i samtida historieskrivning. Vad som istället finns är “misstag” och ”försök” till ”demokratisk intervention”.
Attacken mot Irak kritiseras i västerländsk media nästan uteslutande för att ha varit ett godhjärtat försök till demokratisk humanism, men “ett misstag” eller “en blunder”. I Nazityskland fanns en liknande kritik mot generalstaben för att anfallet mot Sovjetunionen var ett ogenomtänkt “misstag” och en “blunder”, men det betyder förstås inte att man principiellt motsatte sig det, eller intog någon moraliskt meningsfull ståndpunkt. De västerländska intellektuella som kritiserar Rysslands attack mot Ukraina med motiveringen att det var en “blunder”, ett välvilligt “misstag” är förstås spårlöst obefintliga och istället betonar man att det är en illegal terrorattack som är fel – oavsett om den lyckas eller inte. När fienden begår brott inser vi utan svårigheter att två plus två är fyra. När det gäller oss själva, däremot, är det en annan femma.
En av The Guardians texter inför tjugoårsdagen av aggressionen mot Irak, skriven av Patrick Wintour, är representativ för fenomenet. Här beskrivs attacken som en nästan obeskrivligt välvillig intervention med de ädlaste av avsikter. Och faktiskt “verkar det spela mindre roll ifall kriget startades baserat på en lögn, en förvrängning eller en ärligt menad premiss. Det var en blunder”. Vi kan försöka föreställa oss hur allmänheten hade reagerat ifall en rysk kommentator “invände” mot invasionen av Ukraina med samma nonsens-motivering. Wintour avslutar med att beskriva attacken som “det största försöket av liberal interventionism sedan Vietnam”, då USA illegalt och öppet angrep landets bondebefolkning först via proxy, och sedan invaderade och bombade landet och resten av Indokina till stenåldern, och dödade närmare 3 miljoner vietnameser. Alltså har Wintour tekniskt sett rätt om kontinuiteten av Västs ideologi, “liberal interventionism”, i alla fall utifrån rådande nyspråkslexikon som sedan länge ersatt vanligt språk inom den akademiskt utbildade världen.1
Det är faktiskt rätt roande att noggrannare granska brittiska The Guardian som, liksom den extremt pretentiösa intelligentian i Sverige, tar sig själv på så stort allvar när man i själva verket är patetiska kloner av Pravda från dess värsta dagar. “Bushs tro att Irak kunde förvandlas till en demokrati” visade sig vara “illa genomtänkt”, förklarar Martin Chulov, som förstärker propagandasystemets grundsatser genom att passivt anta att det faktiskt var syftet med invasionen.2 Dan Sabbagh, tidningens krigs- och militärspecialist, kom med sin svidande kritik: invasionen “försämrade Storbritanniens anseende”. Varför? Nämligen, enligt Sabbagh, på grund av enstaka sporadiska rapporter om att “brittiska soldater utövade ‘våldsamma och fega’ övergrepp mot irakier”. Detta är perfekt propaganda, verkligen förfinad. Det får Sabbagh att framstå som kritisk mot makten, när han i själva verket ynkligt skyller på förhållandevis marginella problem. De verkliga brotten sker inte av brittiska Joe six-pack som skickats över till öknen och misshandlar lokalbefolkningen. De verkliga brotten sker i Amerikas och Europas huvudstäder, där de faktiska besluten om militär aggression fattas.
Man bör tillägga att ryssarna använder sig av samma trick. Således hålls seriösa och uppstyltade rättegångar mot enskilda ryska soldater som begått brott mot ukrainska civila, och detta uppmärksammas mycket. Vi alla vet vad vi ska tycka om sådant; det är endast ett sätt att distrahera uppmärksamhet från de verkliga brottslingarna, politikerna. Dan Sabbagh, och övriga västerländska journalister, är mycket väl medvetna om detta, och resten av världen uppskattar och försöker behärska den professionella teknik av desinformation som Väst förfinat till en konst.3
Foto: Christopher Hubenthal/CC BY 2.0
Också The Guardians systertidning, The Observer, tryckte aspirerande agitprop, skriven av Peter Beaumont. Han börjar med att konstatera att “de moraliska likheterna” mellan invasionen av Irak och Ukraina “är mycket komplexare än Putin-apologeter hävdar”. Han har rätt, men oavsiktligen: Rysslands invasion, om än helt illegal, var totalt och medvetet framprovocerad, till skillnad från invasionen av Irak, såsom massiv dokumentation visar, om än denna sällan når en allmän läsekrets. Beaumont går vidare med att fördöma det oprovocerade angreppet mot Irak som “dumdristig, fal”, allra främst eftersom det kunde “utnyttjas av Moskva” för att påvisa Västs hyckleri – en standardrädsla inom pressen, som helt och hållet struntar i legaliteten av aggression såtillvida vi är ansvariga. Beaumont är särskilt orolig över “statligt sponsrad desinformation, av vilket Kina och Ryssland är de främsta främjarna”. Skillnaden i Väst är att “desinformation” i statens tjänst utförs av journalister utan statligt tvång, till skillnad från deras kloner i de auktoritära fiende-staterna, och därmed är den moraliska och intellektuella nivån hos oss långt mycket lägre.4
Det råkar dessutom hända att Beaumont är pristagare för Orwell Prize. Det finns en särskild ironi i detta svärtande av Orwells namn eftersom Orwell var den som mest klarsynt – i ett censurerat förord – genomskådade denna systematik. Orwell noterade att “Den bittra sanningen” om propaganda i demokratiska samhällen är att “den är huvudsakligen frivillig. Impopulära idéer kan tystas, och opassande fakta undanhållas, utan behovet av officiell censur”. Det här censurerade förordet skrev han för Djurfarmen, en i Väst älskad satir om den ryska Fienden. Att se sig själv i spegeln, däremot, kunde inte gå an.5
Låt oss heller inte glömma att vända blicken även till den svenska propagandan. Även här härmar man det ryska propagandasystemet – som ständigt kritiserar sitt lands krig mot Ukraina på rent pragmatiska grunder – i det att man klagar över att invasionen av Irak var “förbluffande oskicklig och vårdslös”, och att Irak därefter blivit en “språngbräda” åt våra fiender (FOI:s och UI:s Mellanösternexpert, Aron Lund). Hade Väst kommit undan med attacken utan en skråma, hade allt varit OK; åtminstone finns det inga tecken på motsatsen.6 På motsvarande sätt beskrev GP:s ledande utrikespolitiska analytiker invasionen som endast “en historisk strategisk blunder”, Solovyov-style.7
Sydsvenskan inflikade att Västs “invasion av Irak var ett av de största politiska misstagen som gjorts” (Hibba Abbas), “ambitionen att bygga demokrati” – en total lögn – som gick “uselt” (Olle Lönnaeus). Återigen beskådar vi den spektakulära sordin som lagts på västerlänningar, som hindrar oss från att konsekvent fördöma aggression och våld.8 Det har alltså mer eller mindre skapats en hel litterär genre som går ut på att klaga över hur pass illa invasionen av Irak var, eftersom den var så dåligt utförd, och eftersom “Mycket talar” för att den “formade Putins beslut att angripa Ukraina”, som Aftonbladets Wolfgang Hansson uttryckte saken.9 Ingenting mer, alltså.
Faktum är att hökarna och duvorna knappt skiljer sig på detta sätt, ett allra högst talande faktum om propagandans monumentala prestationer. För att ta ett exempel, betrakta Jan Guillous läsvärda text på tjugoårsdagen, den med stor marginal absolut mest kritiska av dem alla. Även Guillou beskriver attacken som “USA:s mest kontraproduktiva insats”, i synnerhet Västs “mest kontraproduktiva insats för demokratin”. Det kunde inte finnas en tydligare illustration av medias och intellektuellas samhälleliga roll av att tjäna rådande Makt och Ideologi, än att de, även de mest “kritiska”, enhälligt beskriver ett illegalt aggressionskrig som dödat uppemot en miljon människor, genomfört massiv oljeplundring och så vidare, som en “insats för demokratin”. Inga argument anförs, inga bevis presenteras; att Partilinjen är sann per automatik är så djupt ingrodd hos oss att vi psykologiskt inte kan föreställa oss något annat. Vi bör återigen försöka föreställa oss vad reaktionerna hade varit ifall någon svensk journalist använde sig av denna skandalösa förljugenhet i sin “kritik” av Rysslands attack mot Ukraina.10
Å andra sidan har vi de ledarskribenter och redaktioner som var “så entusiastisk[a] inför kriget att det vid vissa skrivbord senare sattes upp idolbilder på Condoleezza Rice”, som en stödjare av aggression och rått våld, DN:s Isobel Hadley-Kamptz, påpekade. Men hon “var ung” då, och nu har hon bättrat sig. Hon är nu en kritiker av “Irakkriget”. Eller, rättare sagt, kritisk över att “USA gick in” och gjorde bort sig med “en rad olika misstag”, och därför skadade “den amerikanska fria demokratin och i förlängningen demokratin i världen”. Där har vi den stora intellektuella utvecklingen som lyckades åstadkommas på 20 år: noll. Ingen kommissarie ens under det sovjetiska Polens mest autokratiska tid kunde ha varit lika servil mot Politbyrån i Moskva.11
Allt som allt illustrerar denna episod att västerländska och svenska tidningar inte har något principiellt emot aggression, våld, terror och ockupation – ifall vi utför den.
Andi Olluri
Källor och referenser:
(1) The Guardian, Patrick Wintour, 13 mar. 2023.
(2) The Guardian, Martin Chulov, 18 mar. 2023.
(3) The Guardian, Dan Sabbagh, 18 mar. 2023.
(4) The Observer, Peter Beaumont, 19 mar. 2023. Om Ukraina, se Olluri i Global Politics på fritt urval mellan december 2021 och 2023.
(5) George Orwell, Essays, Everyman’s Library, New York (2002), s. 889.
Vad som uppges vara två tidigare medarbetare vid CIA berättar för Business Insider att den tidigare amerikanske presidenten George W. Bush och dennes administration medvetet försökte förvränga underrättelserapporter.
Avsikten skall ha varit att kunna hävda att det fanns en koppling mellan Iraks ledare Saddam Hussein och terrororganisationen al-Qaeda – i syfte att sälja in den blodiga invasionen av landet.
En av flera påhittade kopplingar mellan Irak och terrororganisationen är ett möte som aldrig inträffat mellan den irakiska underrättelsetjänsten i Prag i slutet av 2001 och Mohammed Atta, den egyptiske man som enligt den amerikanska regeringen ska ha flugit in ett flygplan i det andra tvillingtornet i World Trade Center. Den dåvarande vice presidenten Dick Cheney höll en presskonferens och menade att mötet var ”ganska väl bekräftat” – trots att det inte fanns några bevis överhuvudtaget för att detta möte någonsin skulle ha ägt rum.
Det av allt att döma påhittade mötet blev en bärande del i Bush-administrationens propagandakampanj för att få igenom en amerikansk invasion av Irak – som sedermera kom att kosta minst 300 000 liv, skriver tidningen.
– Ingen i Washington går ut och kallar Bush en lögnare. Alla är för artiga. De använder andra termer för att beskriva vad han gjorde, men han ljög och jag vill vara tydlig med vad jag menar med det. Han visste att det han sa inte var sant, berättar pseudonymen ”Alice” och tillägger att Vita huset gjorde ”allt de kunde” för att koppla ihop den irakiske ledaren Saddam Hussein med Al-Qaeda och sälja in en invasion.
– Samtidigt sa våra irakiska analytiker, helt sanningsenligt, att al-Qaida och Saddam Husseins regim stod så långt ifrån varandra i sina ideologier – Saddam var en ren sekularist medan al-Qaida hade en messiansk vision av ett kalifat och var självmedvetet islamiskt, åtminstone påstått. Det är som katter och hundar, man kan inte blanda dem, fortsätter den tidigare CIA-medarbetaren ”Bob”.
George W. Bush misrepresented our work at CIA to sell the Iraq invasion. It’s time to call him what he is: ’A liar.’ https://t.co/1cnm932mnR by @Schwartzesque
”Alice” pekar på att beslutet att invadera Irak redan var bestämt och att inga underrättelserapporter i världen hade kunnat ändra Bush-administrationens uppfattning i frågan.
– Detta var alltså inte ett försök att rättfärdiga kriget, det var ett försök att sälja in kriget offentligt. Det är en viktig skillnad. Bush-administrationen var mycket tydlig med sin besatthet av Irak nästan omedelbart när den tog makten.
Hon konstaterar vidare att USA genom invasionen skapade de förutsättningar som sedan ledde till terrororganisationen Islamiska statens framväxt och beskriver kriget i Irak som ”det värsta vi kunde göra”.
Bob tillägger att CIA tvingades arbeta med att koppla ihop Atta med Irak under tre år och att Bush-administrationen var ”besatta” av att hitta kopplingar som av allt att döma inte existerade.
Flygplanskaparen Mohammed Atta påstods ha kopplingar till Iraks underrättelsetjänst.
– Jag har förstått att allt började med ett fotografi av ett förmodat möte som han hade i Prag. Vi fick det några veckor efter attackerna. Det var riktigt grynigt. Kanske var det han, kanske inte. Han var inte helt vänd mot kameran och det fanns andra gryniga figurer runt omkring honom.
– De personer som gav oss fotot från början sa till slut: ’Ni letar efter något som förmodligen inte finns där.’ Från början hade fotoupptagningsgruppen sagt att det fanns en 60-procentig chans att det var han. Men snart spekulerade vi om att de hade blåst upp den siffran på grund av den stora pressen på dem, och så småningom backade de. De sa att de inte kunde identifiera vem det var, fortsätter han.
Bush-administrationen fortsatte dock att hävda att kopplingarna fanns och även att ljuga om påstådda bevis man sade sig ha hittat som bekräftade detta.
Saddam Hussein upptäcks och grips 2003. Han avrättas den 30 december 2006. Foto: U.S Army
”Han vägrade lyssna”
”Bob” är också starkt kritisk till att CIA fick skulden av Bush för påstått felaktiga underrättelserapporter – efter att det framkommit att några massförstörelsevapen heller inte kunde påträffas i landet, som den amerikanska regeringen också hade hävdat.
– Man kan kämpa för att (förmedla information till regeringen), men om presidenten själv inte vill lyssna, eftersom vi ändå ska gå in i Irak, då är det bara att önska lycka till, sammanfattar Bob krasst om hur man såg på saken.
– Jag kommer att kalla honom (Bush) för en lögnare, betonar ”Alice” och menar att det är uppenbart att Bush mycket väl visste att man inte förmedlade en sanningsenlig version av de underrättelser regeringen tagit del av.
Hon tillägger också att hon anser att Dick Cheney utnyttjade 11 september-attackerna för att sälja in ytterligare ett amerikanskt krig på ett cyniskt sätt – trots att invasionen i verkligheten var till nackdel för att motverka ytterligare attacker mot USA.
– Jag anser att det är rent kriminell cynism, fortsätter hon.
Den tidigare republikanske presidenten George W. Bush skulle under ett offentligt framträdande fördöma kriget i Ukraina – istället konstaterade han att det var ”beslutet av en man att inleda en helt omotiverad och brutal invasion av Irak” – en invasion som han själv beordrade.
– Resultatet är en frånvaro av kontroller och balanser i Ryssland, och beslutet av en enda man att inleda en helt omotiverad och brutal invasion av Irak, sa presidenten under ett tal i Dallas innan han rättade sig och förklarade att han sagt fel och åsyftade Ukraina.
Att den 75-årige Bush blandade ihop Ukraina och Irak i sitt fördömande har väckt stor munterhet på sociala medier och bland Bushs politiska motståndare – detta eftersom det var just Bush som beordrade att Irak skulle invaderas – efter att man först hittat på uppgifter om att landet skulle ha massförstörelsevapen.
USA:s invasion tros ha kostat över en miljon irakier livet och ledde dessutom till att hela regionen destabiliserades med framväxande islamistiska rörelser och en omfattande flyktingvåg och massinvandring till Europa.
Varför Bush, som av allt att döma läste innantill från ett förskrivet papper, ändå blandade ihop Irak med Ukraina framgår inte. Oklart är också om den åldrande ex-presidenten idag själv har några moraliska betänkligheter och faktiskt ångrar den mycket blodiga invasionen av Irak.
En nyligen offentliggjord revision från det amerikanska försvarsdepartementet visar att Pentagon slarvat bort avsevärda mängder vapen, vilket kan vara svaret på varför IS-krigare kör omkring i amerikanska fordon i bland annat Syrien och Irak.
Vapen och militär kringutrustning som var avsedda för den irakiska arméns kamp mot IS uppgår till ett värde högre än 1 miljard dollar.
Uppgifterna kommer från ”The Office of Inspector General” vid Pentagon och återfinns i en rapport daterad i september 2016, vilken frisläpptes genom offentlighetsprincipen (FOIA) i onsdags efter bearbetning av Amnesty.
Vapnen som försvann befann sig under ansvar av ”The Iraq Train and Equip Fund” (ITEF) enligt försvarsdepartementet.
Rapporten slår fast att ansvariga:
”…did not have effective controls to maintain complete visibility and accountability of ITEF equipment in Kuwait and Iraq prior to transfer to the Government of Iraq.”
Patrick Wilcken som är specialiserad på vapenkontroll för Amnesty International säger via Amnestys hemsida:
”This audit provides a worrying insight into the US Army’s flawed – and potentially dangerous – system for controlling millions of dollars worth of arms transfers to a hugely volatile region.”
”It makes for especially sobering reading given the long history of leakage of US arms to multiple armed groups committing atrocities in Iraq, including the armed group calling itself the Islamic State.”
Vapnen som försvunnit består bland annat av automatgevär, granatgevär och bepansrade fordon (enligt en artikel i RT från 2015 ”försvann” 2 300 st bepansrade fordon till IS)
Amnestys Patrick Wilcken säger att dessa fall av ”försvinnande vapen” skett flera gånger tidigare:
”While the Pentagon promises to do better, that means little to Amnesty, which noted that the same sentiments were expressed to Congress in 2007 when similar concerns arose.”
