Coronarepressionen

Akademiker: ”Nedstängningspolitiken handlar om att tysta kritiker”

publicerad 23 april 2021
Britter har i generationer använt puben som en plats för att ventilera missnöje.

Den tidigare universitetsläraren Sean Walsh menar att politikernas främsta syfte med restriktionerna och nedstängningar av pubar och restauranger är att försvåra kritik mot makthavarna och ta ifrån människor deras naturliga mötesplatser.

Varför har den här regeringen gått till krig mot pubar när hotell- och restaurangbranschen under förra året stod för färre än tre procent av covid-infektioner? Det är frestande att dra slutsatsen att dessa typer inte är oroade över pubar som potentiella smittohärdar utan att de i själva verket är bekymrade över att dessa restauranger och barer är troliga teatrar för missnöje, eller ännu värre att de är platser där människor är dumdristiga nog att roa sig själva”, skriver han.

Han menar vidare att de brittiska nedstängningsivrarna själva har drabbats av puritanismens virus där andra människors njutning blir som ett slags kryptonit för dem. Vad värre är, menar han är att det går djupare än så och att regeringen och dess rådgivare i själva verket är förtrollade av en ”metafysisk glädjelöshet”.




I början av krisen så beslutade regeringen att de var kvalificerade att göra en distinktion mellan de aktiviteter som de ansåg var nödvändiga och de som inte var det. De senare eliminerades också från listan över vad som var tillåtet. För att uttrycka sig annorlunda, regeringen tog sig själva rätten att avgöra vad som räknas som arbete och vad som räknas som ren lek.”

Walsh argumenterar för att det inte alls är tydligt att någon sådan distinktion faktiskt existerar och om den skulle göra det så innebär det heller inte per automatik att vi bör prioritera arbete över ”lek” – inte ens i en pandemi.

Aristoteles hävdade att den första principen för aktiviteter är fritiden: att vi måste arbeta för att kunna leka; att fritiden är mer värdefull än arbetet eftersom detta är någonting som görs för dess egen skull”, konstaterar han och menar vidare att brittiska makthavares hållning att arbete är det enda som räknas och som betyder någonting och tydligt visar på samtidens vulgära utilitarism.

Hans övertygelse är också att pubarnas existens har en mycket större betydelse än av rent ekonomiska skäl. Pubarna behövs eftersom de är lekplatser för vuxna – och de är viktiga eftersom de påminner människor om att allting inte behöver bygga på principen och antagandet att vi enbart jobbar för att gå upp på morgonen och upprepa samma sak nästa dag.

Men pubarna har också en annan funktion – en funktion de haft i århundraden och som förts vidare från generation till generation – nämligen som en plats för dissidenter och regimkritiker att samlas på för att diskutera och ventilera sitt missnöje.

Det är i en pub som människor kan viska konspirationer om regeringens narrativ och konspirationer kräver alltid att likasinnade tillåts samlas. Det är över en drink som miljonären och fattiglappen kan mötas och jämföra sina anteckningar.

Skribenten menar att Storbritanniens politiska elit idag en lömsk och ondskefull version av publivet där medborgarna blir övervakade, spårade, avlyssnade, dömde och förnedrade.

Regeringen måste vara försiktig. Jag är inte övertygad om att de har gått till krig mot oss men de börjar onekligen ge det intrycket. Varför? För att om du skulle få frikort att upprätta ett kontrollsamhälle så är det just såhär du hade gjort det: du hade trampat på njutningen för de otvättade och konfiskerat alla mekanismer som möjliggör motstånd”, avslutar han och menar att den brittiska regeringen har gjort just detta.


 


Liknande artiklar: