Manhunter – det främsta porträttet av Red Dragon

Långt innan Anthony Hopkins erhöll en Oscar för sin insats som Hannibal Lector i När Lammen Tystnar hade jag hunnit stiftat bekantskap med Hannibal ”The Cannibal” Lecter (notera stavningen i efternamnet). Detta via den visuellt och stilistiskt originella thrillern Manhunter.

Red Dragon/Manhunter

1981 publicerade Thomas Harris sin andra roman Red Dragon, vilken blev en storsäljare. Kriminalhistorier med otäcka mord, egensinniga poliser och utmejslade karaktärer har alltid fascinerat mänskligheten och filmbolagsbossar. Så även i detta fallet. De Laurentiis Entertainment Group (DEG) var först på bollen och köpte kvickt rättigheterna till romanen. Valet av regissör föll på den uppåtgående regissören Michael Mann (Den Siste Mohikanen, 1992; Heat, 1995).

Michael Mann hade några år tidigare fått ett mindre genombrott med det film noir-influerade kriminaldramat Thief (Gatans Lag, 1981) och därmed dragit till sig filmbolagens intresse. Ungefär samtidigt som herr Mann så smått börjat träda fram i rampljuset hade författaren Thomas Harris kriminalromaner om FBI och diverse seriemördare gjort detsamma. Harris började för övrigt sin litterära bana som kriminalreporter för Associated Press och det var i mångt och mycket tack vare denna erfarenhet han utvecklade sin stil och känsla för detaljer.

Det blev en himmelsk kombo. Manhunter är nämligen inget annat än en fem-etta i genren. Vid tiden för sin ursprungsvända smet emellertid filmen tyvärr närmast obemärkt förbi, men har sedan dess kommit att bli en thrillerklassiker hyllad av fans världen över.

The Tooth Fairy

En psykopatisk seriemördare med öknamnet Tandfen (The Tooth Fairy) sprider skräck i delstaterna Georgia och Alabama. En seriemördare vars sjuka modus operandi tycks vara att mörda hela familjer i samband med fullmåne. Den pensionerade FBI-agenten Will Graham (William Petersen) söks upp av sin tidigare chef Jack Crawford (Dennis Farina), som övertalar Graham att åter träda i tjänst och därmed åta sig fallet.

Med tre veckor kvar till nästa fullmåne tickar klockan för Graham, FBI och den stackars familj som är av mördaren utvald till nästa offerrit. Will Graham som tidigare gripit den dödsbringande och likaledes psykotiske doktor Hannibal Lecter (Brian Cox), söker upp den numera inspärrade Lecter för att söka få hjälp att hitta den mordgalne Tandfen. Det blir möten ingen av dem kommer att glömma.

Till saken hör att den unika talang som bidrog till att Graham lyckades finna och gripa Hannibal Lecter, är samma personlighetsdrag som orsakade hans avsked från FBI. Han har förmågan att sätta sig in i hur dessa mänskliga monster resonerar. Återigen utmanas således Will Grahams nyligen läkta psyke. Kommer FBI hinna gripa Tandfen innan nästa bestialiska mordorgie, eller kommer Grahams mentala hälsa krascha ännu en gång…

In-A-Gadda-Da-Vida

Manuset följer källmaterialet med den äran undantaget slutet. Jag vill inte avslöja men om man som mig läst boken tar filmen en något annorlunda rutt. Vilket slut som är att föredra ligger givetvis i betraktarens öga. Michael Manns regi är klanderfri med en ton som får anses vara, om inte banbrytande, så tillräckligt originell att Manhunter gav honom ytterligare ett skutt mot dåvarande A-lists av regissörer. Filmen har ett foto och en färgpalett som för ögonen kan beskrivas som cineastisk lycka.

Skådespelarna är magnifika med givne William Petersen i förarsätet. Petersen blev sedermera för den stora publiken känd via långköraren ”CSI”. Filmen har i övrigt ett brett persongalleri av väl utmejslade karaktärer och som åskådare blir man såväl brydd som förfasad.

I kombination med musiken höjer sig Manhunter ytterligare över mängden. Dels exklusiv musik signerat Michael Rubini och gruppen The Reds samt dels musik från andra artister. En viktig scen innehåller det psykedeliska alstret ”In-A-Gadda-Da-Vida ” av Iron Butterfly. En kombo som krasst gifter sig med det ultravåld som här porträtteras.

Har Manhunter gått någon obemärkt förbi kan jag med gott samvete ge den mina starkaste rekommendationer. Nyinspelningen från 2002, Red Dragon, (som bär samma titel som romanen) är bra, men denna version trumfar tveklöst. Spänningsfaktor tio, en nagelbitande berättelse samt utsökta skådespelarinsatser väntar.

Jan Sundstedt