Blade Runner: Dystopisk film noir i episk förpackning

Blade Runner är en epokgörande film vars ton och kulör haft enorm betydelse för science-fiction-genren. Huvudansvaret för detta har återigen legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.

Efter 1979 års succé med Alien tog den gode herr Scott sig an ännu ett mastodontprojekt inom en snarlik palett som sitt tidigare alster; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner. Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast. Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog bland annat Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 (tack för det) av projektet. Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…

Rollen gick till Harrison Ford, som vid det här laget var på toppen av Hollywoods A-lista. Med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones i sitt bälte, hade Ford visat sitt breda register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag. Till denna schangtila lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar. Dessa ”replikanter” är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete. De ser exakt ut som och agerar nästintill identiskt likt människor. Replikanter utför även närapå slavliknande arbete långt ut i solsystemet, då profithungriga företag påbörjat en kolonisering av avlägsna planeter. Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord. Människor som har bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

I Los Angeles år 2019 kallas en ex-blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), ur sin pension för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant. En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb. Replikanten Leon (Brion James), upptäcks dock tack vare ett avancerat personlighetstest avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng, innan dessa lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta bland oss övriga. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år, så Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…

Inspelningen av är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, kan man konstatera att den var ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen. Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap.

På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär. Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden, då ett inte obetydligt antal besökare sade sig inte förstå filmen. Slutet var heller inte något som föll mången på läppen. För otydligt, för intetsägande och även för negativt var den återkoppling man fick. Konsekvensen blev några så kallade re-shoots men framför allt en kontroversiell berättarröst (Ford), över delar av filmen. Det sistnämnda något som herr Ford högt och tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på. Kuriosa: I filmen finns även scener över från Stanley Kubricks The Shining. Vilka scener för en vackert själv lista ut.

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2, The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser brutalfloppade Blade Runner. Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner, en besvikelse för filmbolaget.

I samband med video, laserdisc och sedermera allsköns fysiska format har dock Blade Runner numera inte bara tjänat in betydligt mer pengar. Filmen har framför allt erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker, sci-fi-fans och den gängse besökaren.

Blade Runner är en visuell uppvisning där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg likt en nyfödd. Filmen bländar med sitt landskap av ljud och bild, där specialeffekterna är praktiska och lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk. Jag kan för den särskilt intresserade rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur Blade Runner blev till – från koncept till avslutad produkt.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfälle stannar upp en aning och blir något långsam. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket. Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Sensmoral

Blade Runner bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden. Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag – av delvis nostalgiska skäl – åt bioversionen, samt även The Final Cut. Den sistnämnda anser jag har en bra balans och en något tydligare linje. Då jag sover gott om kvällarna i förvissningen om att tidningens läsare, likt mig, när en fäbless för bevarandet av fysiska media, kan jag rekommendera denna utgåva. Bilden och ljudet på denna är av mycket god kvalité.

Till dig som inte sett filmen är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

Jan Sundstedt