Blade Runner: Dystopisk film noir i episk förpackning

1982 års science-fiction-klassiker "Blade Runner" trollbinder fortfarande med sin dystopiska berättelse som är påtagligt aktuell med sina filosofiska frågeställningar kring teknikens utveckling.

publicerad 25 mars 2023
- av Jan Sundstedt
Blade Runner
Vy över Tyrell Corporations högkvarter i "Blade Runner".

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


4360 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling haft stor betydelse och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.

Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner. Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast. Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis “Replicant” och “Dangerous Days”.

Blade Runner
Källmaterial samt inspiration till “Blade Runner”.

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet. Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…

Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag. Till denna schangtila lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.

Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk “pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord. Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant. En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.

Blade Runner
Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska “Blade Runner”.

Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och “pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år. Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…

Problematisk inspelning

Inspelningen av är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.

Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär. Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.

Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.

Kuriosa: I filmen finns “rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka scener får en vackert själv lista ut…

Blade Runner
Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av “Blade Runner”.

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.

Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst. Framför allt filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.

Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.

Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Blade Runner
Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i “Blade Runner”.

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.

Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.

Jag kan för den intresserade rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären ‘Dangerous Days’, som avhandlar varje aspekt av hur Blade Runner blev till – från koncept till avslutad produkt.

 

Då jag sover gott om kvällarna i förvissningen om att tidningens läsare likt mig när en fäbless för bevarandet av fysiska media, kan jag varmt rekommendera denna utgåva. Till dig som inte sett filmen är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

 

Jan Sundstedt

Blade Runner
Blade Runner - 1982 US One Sheet.

Regi: Ridley Scott
Manus: Hampton Fancher och David Peoples, efter en roman av Philip K. Dick
Producenter: Michael Deeley och Ivor Powell
Musik: Vangelis
Längd: 117 minuter (ursprungliga bioversionen)
Svensk premiär 10 september 1982

Rollista (urval).
Harrison Ford
Rutger Hauer
Sean Young
Daryl Hannah
William Sanderson
Joe Turkel
Joanna Cassidy
Brion James

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!