Redan på 870-talet hade de första nordiska invånarna bosatt sig på Island. Det var också från just Island som Erik Röde år 982 seglade iväg och närmare utforskade Grönlands södra och västliga delar.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 januari 2025.

Det är dock sannolikt att nordbor redan runt år 900 var medvetna om Grönlands existens, efter att skepp på väg mellan Norge och Island blåst ur kurs och fått syn på mindre klippiga öar utanför jätteöns östra kust, något som beskrivs i den isländska Landnamsboken.

Erik Röde föddes i Norge, men efter att hans far Torvald dömts till fredlöshet utvandrade familjen till Västfjordarna på Island. Erik hamnade dock snart i konflikt med sina grannar och dräpte två av dem, varför även han blev förklarad fredlös och tvingades lämna sin gård.

Det var under denna tid i exil som Erik Röde enligt sagorna passade på att närmare undersöka det land han hört berättelser om, och som även Snaebjörn Hólmsteinsson utan framgång försökt locka nybyggare till några år tidigare. Erik upptäckte också att delar av ön såg ut att ha ett mildare klimat liknande det isländska

När hans tid som fredlös var över återvände han för att uppbåda frivilliga bosättare och i denna rekryteringsprocess ska det bördigt klingande namnet ”Grönland” ha myntats, som en slags motsats till det ”Island” invånarna nu uppmanades lämna.

Tusentals skandinaver

Den raske vikingen lyckades av allt att döma sälja in det nya landet. Enligt sagorna lämnade han Island med 25 skepp och uppskattningsvis ett 700-tal nordbor. Så många som elva skepp förliste i havet, men trots detta kunde två kolonier på den sydvästra kusten snart upprättas – Eystribyggd (Österbygd) och Vestribyggd (Västerbygd).

Vid tidpunkten bodde inuitfolk i delar av nordligaste Grönland, men det område som bebyggdes av nordmännen var helt obefolkat. Man byggde enklare hus och livnärde sig på fiske, jakt och boskapsskötsel. Arkeologer har påträffat ruiner efter omkring 620 gårdar och man tror att mellan 5000 och 10 000 skandinaver som mest bodde på Grönland under denna period.

Med hjälp av norska och isländska skepp bedrev man en flitig handel med Europa. Exporten bestod främst av valrossbetar, ull och pälsar i utbyte mot framförallt järnredskap, byggmaterial och vissa exklusiva livsmedel. Många av de nya grönlänningarna skaffade sig på så sätt stora rikedomar.

Grönland fick snart också sin egen biskop i samband med att ön kristnades. Även om Grönland med tiden formellt också underordnades den norske kungen hade denne endast ett begränsat inflytande. Istället rådde relativt stor självständighet där lokala hövdingar spelade en ledande roll i beslutsfattandet, men där också bönderna hade ett stort inflytande över det vardagliga och politiska livet på ön.

Bosättningarna överges

Som så ofta varar lyckan sällan för evigt och det skulle även komma att gälla Grönlands befolkning. Med sitt ringa antal och isolerade läge var man helt beroende av expeditioner för att ha en dräglig tillvaro. Kontakten med omvärlden blev samtidigt alltmer begränsad och i mitten av 1300-talet övergavs den mindre västra bosättningen. Senast vid slutet av 1400-talet hade samtliga invånare också lämnat den större östra bosättningen och under senare expeditioner påträffades heller inga levande människor längre i dessa områden.

Exakt varför och hur de nordiska bosättningarna på Grönland tömdes vet man inte med säkerhet, men en rad faktorer kan ha påverkat. Under 1300-talet blev det kallare i området vilket tillsammans med erosion, på grund av nedhuggna träd, gjorde det svårare att odla och leva på ön. Dessutom blev man alltmer ekonomiskt handelsmässigt isolerade bland annat eftersom efterfrågan på valrossbetar sjönk på grund av tillgången till billigare elfenben från Afrika.

Det finns också uppgifter om att inuiterna expanderade söderut och hamnade i blodiga konflikter med nordborna. Spekulationer finns även om att yngre generationer helt enkelt vantrivdes i isoleringen och föredrog att bosätta sig i mer folktäta områden på Island eller Norge – eller att de till och med kan ha begett sig västerut för nya äventyr i Amerika.

1540 uppgav den isländske sjöfararen Jon att han besökte Grönland och att han där påträffade en ”död man liggande med ansiktet nedåt på marken. På huvudet hade han en välgjord huva och i övrigt bra kläder av ulltyg och sälskinn. Nära honom låg en kniv, böjd och bortsliten”. Om man väljer att tro på utsagan ska detta ha varit sista gången som en europé med egna ögon såg en nordisk grönlänning.

Förnyat intresse

De nordiska bosättningarna hade gått förlorade, men med tiden skulle de nordiska makthavarna åter få upp ögonen för ön. 1605 skickade Danmarks kung Kristian IV tre fartyg till Grönland som följdes av nya expeditioner i syfte att kartlägga och utforska jätteöns kust.

Vid den här tiden var det val- och säljakten som lockade, samt en ökad efterfrågan på torskleverolja. Under 1600-talet besöktes området också alltmer flitigt även av holländska och engelska valfångare som ägnade sig åt handel med inuiterna.

Politiskt uppfattades det från nordbornas sida nu som brådskande att säkra kontroll över ön innan någon annan gjorde det. Den 3 juli 1721 anlände också den norske prästen Hans Egede med några dussin bosättare till ön för att anlägga en koloni med stöd av danske kung Fredrik IV – och för att kristna öns inuitiska befolkning.

En del av Danmark

De nordiska bosättarna på Grönland blev med tiden fler igen – samtidigt som konflikterna med holländare och britter tilltog så till den grad att blodiga sjöstrider förekom. 1733–1734 rapporterades det också att tusentals människor dog i en smittkoppsepidemi, men under de följande åren kunde den danska kronan ändå stärka sitt grepp över ön och grundade ytterligare handelsstationer längs med den grönländska kusten.

Under slutet av 1700-talet etablerade Danmark ett handelsmonopol över ön för att kontrollera handeln med valrossbetar, sälskinn och andra naturresurser. Under 1800-talet påbörjades också en mer systematisk kartläggning av Grönlands inland.

Danskarna lade bland annat stort fokus på att närmare studera de ruiner som återstod av de äldre nordiska bosättningarna och kunde också konstatera att det som berättades i de gamla sagorna i många avseenden tycktes ha beskrivit verkliga händelser.

Ön förblev en dansk koloni fram till 1953 då området formellt erkändes som ett län i det danska riket. Det innebar att alla invånare på Grönland också blev danska medborgare och att Grönland därmed fick två platser i det danska parlamentet.

1979 ökade det grönländska självstyret och man blev en mer autonom region i det danska kungariket med ett eget parlament och självbestämmanderätt inom de flesta områden – ett självstyre som sedan utökades ytterligare 2009.

Sonen upptäckte Amerika

Även om det inte handlar om en oavbruten närvaro på Grönland kan man konstatera att nordborna har en gammal historia på världens största ö som sträcker sig tillbaka över tusen år tillbaka i tiden.

Idag har knappt tio procent av Grönlands befolkning nordiskt ursprung. Majoriteten av befolkningen härstammar från Thulefolket – det vill säga samma inuiter som anlände till Grönland på 1200-talet från Alaska och som enligt forskare sannolikt hamnade i konflikt med de tidiga nordborna och bidrog till att bosättningarna sedermera övergavs.

Erik Röde skulle med sin bosättning av Grönland komma att gå till historien. På ålderns höst ska han enligt legenderna även ha varit mycket nära att medverka vid sin son Leif Erikssons expedition till Amerika, det nya land som nordborna skulle komma att benämna Vinland. På väg till skeppet föll dock Erik av från sin häst, vilket tolkades som ett dåligt omen och han lämnades därför hemma.

Senare samma vinter skulle olyckan även bli mer definitiv när Erik, tillsammans med ett stort antal andra nybyggare, dog i en okänd sjukdom som härjade de nordiska bosättningarna. Även sonen Leif skulle sedermera gå till historien och betraktas idag som den förste europé som landsteg i Nordamerika – 500 år före Christofer Columbus. Mer om nordbornas första expeditioner till den nordamerikanska kontinenten kan ni läsa här.