Den romantiska komedin Love Actually har genom åren blivit en svensk tv-tradition kring juletid. I en nyligen producerad jubileumsdokumentär av amerikanska ABC uttrycker regissören Richard Curtis dock själv att han numera känner sig delvis ”obekväm” med filmen.
– Bristen på mångfald i filmen får mig att känna mig obekväm och lite korkad, säger han.
När entimmesdokumentären, The laughter & secrets of Love actually: 20 years later, den gångna veckan visades på amerikansk tv intervjuades några av filmens skådespelare såsom Hugh Grant, Dame Emma Thompson, Bill Nighy, Laura Linney och Thomas Brodie-Sangster.
Ensemblen samtalar i dokumentären om sina minnen av att göra filmen, som blivit en lika stor julklassiker i Sverige som Kalle Anka och Karl-Bertil Jonssons Julafton.
Regissören själv har emellertid numera blandade känslor kring sin egen film.
– Bristen på mångfald i filmen får mig att känna mig obekväm och lite korkad, är en av kommentarerna i dokumentären som även återges i tabloiden Mirror.
– Det finns saker jag skulle vilja ändra. Som tur är håller samhället på att förändras och det är ofrånkomligt att det får min film att emellanåt kännas lite daterad. Kärleken som visas upp varje minut runtom i världen, på så många olika sätt, är så extraordinär att det får mig att önska att min film var bättre, säger Richard Curtis vidare.
En av skådespelarna i filmen, Lulu Popplewell uttrycker liknande tongångar.
– Alla kvinnor i filmen är ett slags passiva objekt. Jag tror det var någon artikel som beskrev dem som objekt som man ska försöka få och, efter att ha kollat om den, det ser inte bra ut, säger Popplewell utan att utveckla resonemanget mer djuplodande.
