Redan i det förkristna Norden var julen en mycket viktig tradition med festligheter, mat och dryck och blotande åt gudarna. Även om julfirandet förändrats kraftigt under millenniernas gång bär också vårt moderna firande tydliga spår efter förfäders seder och traditioner.

Det är dokumenterat att ”jul” i formen fruma jiuelis användes som namn av goterna på en av deras vintermånader redan på 300-talet. På 700-talet menade den engelske historikern och munken Bede att även anglosaxernas kalender innehöll vintermånaden giuli.

Etymologin är något oklar, men ordet tros härstamma från urgermanskan och vara mycket gammalt. Noterbart är också att den gamle asaguden Oden enligt vissa källor även kallades ”julfadern” eller ”Julner”, och att det i skriften Ågrip från slutet av 1100-talet påstås att ordet jul eller iol kommer direkt från ett av Odens namn. Seriösa teorier har även framförts om att jul i själva verket faktiskt härrör etymologiskt från ordet hjul och relaterar till solhjulets ”nystart” eller ”pånyttfödelse” i samband med midvintersolståndet.

Red Ice TV, med svenske programledaren Henrik Palmgren, pekar också på att många moderna jultraditioner kan spåras till uråldriga hedniska anor, bland annat misteln som fortfarande används som julpynt i många hem. En mycket gammal sed relaterad till detta är exempelvis att par som står under misteln ska kyssa varandra för att få lycka och välgång.

Man menar också att de traditionella julfärgerna röd, grön och gul som används än idag representerade blodet, tillväxt och att julen på många sätt kan ha varit en högtid för att högtidlighålla livet självt. Det lyfts också fram att de röda julkulorna som pryder granar och hem under högtiden ska symbolisera offerköttet som hängdes upp i träd och gavs till asagudarna under det fornnordiska firandet. Även Oden själv hängde sig enligt traditionen i världsträdet Yggdrasil som ett offer för att i utbyte få kunskap om runornas hemligheter.

Tomtens likheter med Oden

Jultomten bedöms även av många ha forngermanska anor och bygga vidare på guden Oden som med sitt långa vita skägg, sin hatt och sin åttafotade häst Slepiner, red över himlen på ett sätt som mycket liknar hur jultomten tar sig fram i modern tradition. Många barn satte också ut stövlar med hö till Odens häst – en tradition som inte är helt olik hur man sätter upp julstrumpor nära skorstenen och förväntar sig gåvor i dessa. Även kakor och mjölk som många familjer sätter ut till jultomten tros anspela på att de fornnordiska gudarna uppskattade att få gåvor från människorna.

Julbocken är en annan symbol som används än idag och som har anor till det förkristna och åskguden Tor, vars vagn drogs av två bockar. Innan jultomten började dela ut klappar till förmögna familjers barn fyllde julbocken denna funktion, något som levt kvar i betydligt högre grad i Finland där jultomten fortfarande har betydande konkurrens från julbocken som sannolik givare av eventuella julklappar. Att själv klä ut sig till julbock har tidigare varit en populär tradition, en sedvänja som efter kristendomens intåg dock avtagit, bland annat eftersom getter istället började förknippas med djävulen.

Julblotet

Den isländske historikern Snorre Sturlasson menar i verket Heimskringla att den kristne norske kungen, Håkon den gode, flyttade datumet för julfirandet. Från början tror man att julen inleddes efter midvinternatten i mitten av januari, men kungen reformerade systemet eftersom det var hedniskt och den påbörjades istället samtidigt som de kristna firade sin högtid i december.

Sturlasson skriver också att julen, precis som flera andra återkommande årliga högtider, firades genom blotande – en offermåltid i form av gästabud som arrangerades av lokala mäktiga hövdingar och att man innan själva måltiden genomförde en speciell rituell slakt av de djur som skulle ätas. I Håkon den godes saga står det att alla bönder skulle komma till templet och ta med sig sina matförråd, boskap skulle slaktas och att alla skulle förses med öl. Blodet från de slaktade djuren skulle stänkas på såväl gästabudets deltagare som på templets väggar.

”Eldar skulle brinna midt på golvet i templet och kittlar hängas däröver; man skulle bära bägarna rundt omkring elden, men den som gjorde gästabudet och var hövding, skulle signa bägaren och all offermaten, först Odens bägare — den skulle man dricka för seger och makt åt sin konung, sedan Njords bägare och Frös bägare för god årsväxt och fred. Många plägade på den tiden att därnäst dricka Brages bägare; man drack också skålar för sina högsatta fränder, det kallades minnesskålar”, står det vidare att läsa.

Enligt Ynglingasagan framkommer det att Oden ville ha ett tidigt vinteroffer för den växtlighet som varit, samt vid midvintern för god växtlighet kommande året och även under försommaren för att de blotande skulle gå segrande ur kommande strider. Många stora offerfester ska ha arrangerats vid det mytomspunna templet i Uppsala.

Från 900-talet och Torbjörn Hornkloves Hrafnsmál härstammar uttrycket ”dricka jul” och det står att krigarkungen Harald Hårfager föredrog att ha sitt juldrickande ute till havs. Även i Norrbotten och finska Österbotten vet man att särskilda offerfester arrangerades mitt i vintern.

”Ute vill han jul dricka
om han ensam får råda
den högsträvande fursten,
och höja Frejs lek”.

Under århundraden av kristet inflytande i Skandinavien har hedniska och kristna traditioner och ceremonier blandats. Vissa företeelser, exempelvis djuroffer, förbjöds av kyrkan när denna fick mer inflytande. Under de följande seklerna arbetade statsmakten aktivt för att minska julfirandet och för att få bort såväl upplevd extravagans som tydligt hedniska traditioner. Ännu idag firar moderna asatroende julblot, även om blodsoffer inte längre förekommer. Detta brukar dock göras i samband med vintersolståndet – med ”solens återkomst” i centrum.

Sist men inte minst tillönskas, från oss alla på redaktionen till er alla läsare där ute – en riktigt god jul.