Annons:

Judarnas etniska rensning av Palestina – tredje delen

De judiska styrkorna hade förmågan att intaga många av de områden FN tilldelat den judiska staten. ”Intaga” betydde här bara en sak: att massivt fördriva de palestinier som levde i dessa områden, både i städerna och i byarna.

Uppdaterad maj 16, 2018, Publicerad maj 16, 2018
Offer för massakern i Deir Yassin. Denna by utplånades och ersattes senare med förortsbebyggelse till det moderna Jerusalem.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 32 980,00 SEK 44% Mål: 75 000,00 SEK

April 1948 – Plan Dalet sätts i verket

Utgivarna av Ben-Gurions dagbok förvånades, när de upptäckte att ledaren för judarna i Pale­stina under tiden från 1 april till 15 maj 1948 syntes oberörd av de hot judarna stod inför, den ”andra Förintelse”, som han särskilt vid denna gärna framhöll med patos i sina tal. För sin inre krets talade han ett helt annat språk, räknade stolt upp namnen på alla de palestinska byar hans trupper just hade rensat på sina invånare. Hans enda verkliga fruktan gällde nog de isolerade judiska bosättningar som fanns i delar av Galileen och i Negev, liksom några delar av Jerusalem, där en möjlig arabisk armé skulle kunna komma till palestiniernas försvar. Men detta var – och det insåg Ben-Gurion och hans kumpaner – endast lokalt begränsade nackdelar. De judiska styrkorna hade förmågan att intaga många av de områden FN tilldelat den judiska staten. ”Intaga” betydde här bara en sak: att massivt fördriva de palestinier som levde i dessa områden, både i städerna och i byarna.

 

Operation Nachshon – den första operationen enligt Plan Dalet

De isolerade judiska bosättningarna – vilka britterna efterhand godkände – visade sig bli belastningar, när spänningen mellan judar och palestinier sedan ökade. Transporter till dessa orter kunde inte alltid garanteras. Vägen från väster till den judiska kolonin i Jerusalem gick genom många palestinska byar och var särskilt svår att trygga för judisk samfärdsel. Därför blev dessa palestinska byar väster om Jerusalem det första målet, när Plan Dalet sattes i verket. Operationen kallades Nachshon och skulle bilda mönster för kommande anfall mot palestinska byar och stadsdelar.

Annons:

Varje brigad, som skulle sättas in i operationen, beordrades att försätta sig i Mazav Dalet, Tillstånd Dalet, för att kunna genomföra Plan Dalet: ”Ni övergår till Tillstånd Dalet för att genomföra Plan Dalet” – så inleddes varje order till förbanden. Därefter stadgade ordern: ”vilka byar ni skall intaga, rensa eller förstöra bestäms enligt samråd med era rådgivare i arabfrågor och underrättelseofficerarna.” I den officiella Plan Dalet skulle byarna få alternativet att ge sig, men i de operativa orderna till fältförbanden gavs intet utrymme för undan­tag: alla byarna skulle rensas på sina invånare och sedan förstöras. De enda skillnaderna mellan operationerna mot dessa byar var de olika tiderna: Alexandronibrigaden, som skulle rensa byarna längs Medelhavskusten, fick sin order i slutet av april; Golanibrigaden, som skulle rensa östra Galileen, fick sin den 6 maj.

Palmach-förbanden fick sin order redan den 1 april. Den löd: ”Huvudmålet för operationen är att förstöra de arabiska byarna … och att vräka byborna, så att de blir en ekonomisk belastning för de allmänna arabiska styrkorna.”

Operation Nachshon var en nyhet även i andra avseenden. Den var den första operation, där alla de judiska militära organisationerna strävade efter att verka såsom en enda armé och därmed lade grunden för den blivande israeliska armén.

Judiska soldater som deltog i denna operation såg sig ofta som ädla kämpar mot ”nazister”. ”Nazisterna” var i detta fall fredliga och vapenlösa palestinska bybor, som endast ville fortsätta att leva som de och deras förfäder gjort, och ‛Abd al-Qadir al-Husayni och hans paramilitära styrkor, som kom till dessa bybors försvar.

Den första av de många byar, som tömdes på folk och förstördes, var Qastal, belägen på sista västliga höjden före den sista stigningen till Jerusalem. Det enda som i dag finns kvar av byn är en minnestavla över de strider som här ägde rum mot en ”fiendebas” – det vill säga byn.

Den 9 april stupade ‛Abd al-Qadir al-Husayni under försvaret av Qastal. Hans död demorali­serade hans män så mycket att de övriga byarna blev ett lätt byte för de judiska styrkorna. Dessa omringade, anföll och intog byarna. Därefter drevs byborna ut ur sina hem, och byggnaderna raserades. I vissa av byarna anställde judarna massakrer på befolkningen. Bland de hemskaste exemplen var byn Deir Yassin, som föll samma dag som Qastal, den 9 april.

 

Deir Yassin

Operationen mot byn Deir Yassin, strax väster om Jerusalem, visade vilken systematisk karaktär Plan Dalet hade. Denna lilla idylliska by hade slutit en icke-angreppspakt med Haganah i Jerusalem. Den var likväl dömd att utplånas, eftersom den låg inom de områden som Plan Dalet förutbestämt att etniskt rensas. Men eftersom pakten med byn var i kraft, beslöt Haganahs chefer att i stället sända trupper ur Irgun och Sternligan. Man kan undra vilka judarna bedrog mest med detta svekfulla förfarande. Hur som helt brydde man sig senare inte om att skilja mellan ”vänligt” och ”fientligt” sinnade byar.

När de judiska soldaterna trängde in i byn, pepprade de först husen med eld ur automat­vapen, varvid många bybor dödades. Därefter samlade judarna de överlevande på ett ställe och mördade dem kallblodigt, många genast, andra först efter att ha grymt plågat dem. Judarna våldtog många kvinnor innan de mördade dessa. På ett antal gravida kvinnor stötte judarna bajonetter i buken, så att de dödade två människoliv samtidigt. Ett femtiotal barn stympade judarna inför föräldrarnas ögon, innan de dödade dem jämte föräldrarna. Sammanlagt dödade judarna 250 människor i Deir Yassin.

Överlevande efter massakern i byn. Ett femtiotal föräldralösa barn hittades övergivna vid Jaffaporten i Jerusalem men räddades senare av palestinskan Hind Husseini.

Fahim Zaydan, som var tolv år när massakern förövades, överlevde sina skottskador. Han vittnade sedan:

”De tog ut oss en efter en, sköt en gammal man, och när en av hans döttrar skrek, sköt de henne också. Sedan ropade de på min bror Muhammad och sköt honom inför våra ögon, och när min mor skrek och böjde sig över honom, medan hon bar min lillasyster Hudra i famnen – hon ammade henne fortfarande – sköt de henne också.”

Judarna hade ställt upp en mängd barn mot en mur och översållade dem sedan med kulor, ”för skojs skull”, innan de gav sig av. Det var bland dessa barn Fahim befann sig. Han hade turen att överleva sina sina skottskador.

De judiska ledarna tillkännagav sedan stolt det stora antalet dödade i Deir Yassin som en varning till alla palestinier att ett liknande öde väntade dem, om de vägrade att lämna sina byar och fly.

Därefter utplånades fyra närbelägna byar: Qalunya, Saris, Beit Surik och Biddu. Haganah stannade bara någon timme i varje by, drev ut människorna, plundrade husen och sprängde sedan dessa.

 

Mordet på Palestinas städer

Den tillit judiska ledare visade i början av april till sin militärs förmåga att inte bara taga över de områden FN avsett för den judiska staten utan även rensa dem på palestinier kan ses i hur de omedelbart efter Operation Nachshon vände sig mot Palestinas viktigaste städer. Dessa anfölls systematiskt under april månad, medan FN-ombud och brittiska myndighetspersoner stod och såg på.

Offensiven mot städerna började med Tiberias. När vetskapen om massakern i Deir Yassin och en annan massaker tre dagar senare i Khirbat Nasr al-Din (3 km sydväst om Tiberias) nådde invånarna i Tiberias, flydde många av dem. Judiska trupper drev på denna flykt genom att granatbeskjuta staden och rulla ner tunnor med sprängämnen från kullarna utanför staden.

Som så många gånger förut, när det gällde palestinierna, visade sig britterna från sin sämsta sida. Först hindrade de Arabiska befrielsearmén från att undsätta staden, så att endast 30 frivilliga nådde fram till den. Sedan lovade de att skydda staden mot judarna, vilket de naturligtvis inte gjorde, utan i stället uppmanade palestinierna att förhandla med judarna om ett allmänt uttåg.

Men ännu värre uppförde sig britterna vid morden på städerna Haifa och Jaffa.

 

Den etniska rensningen av Haifa

Som nämndes i närmast föregående del av denna artikel, inleddes den systematiska judiska terrorn mot palestinierna i Haifa redan den 30 november 1947. Denna terror fortsattes och förvärrades i december och januari och drev uppskattningsvis 15 000 – 20 000 av stadens palestinska invånare på flykten. Staden besköts med granater från kullarna längre inåt land.

Den judiska operationen mot Haifa hade fått namnet Misparayim, ett ord som betyder ”sax” på hebreiska. Avsikten var att med en kniptångsoperation isolera staden från dess palestinska uppland. Haifa hade enligt FNs delningplan givits åt judarna, vilket återigen visar FNs orättvisa inställning – att skänka landets enda betydande hamnstad åt denna mot den pale­stinska majoriteten fientliga minoritet. Judarna ville givetvis ha denna hamnstad, men utan dess palestinska invånare. Britterna lät dem få som de ville, som vi snart skall se.

I egenskap av hamnstad var Haifa också britternas sista station inför deras uttåg. De hade först tänkt stanna till augusti men ändrade sig i februari till att lämna landet redan i maj månad. Det fanns därför gott om brittisk trupp kvar i Palestina, när judarna satte igång med att etniskt rensa Haifa.

I början av april intensifierade judarna sin terror mot Haifa. Den 18 april meddelade generalmajor Hugh Stockwell, befälhavare över norra sektorn med stab i Haifa, de judiska myndigheterna i staden att de brittiska styrkorna två dagar senare skulle avlägsnas från de ställen, där de var stationerade att bilda en buffert mellan stadens judar och palestinier. Denna buffert var det enda som hindrade de judiska styrkorna från att direkt anfalla de palestinska stadsdelarna, där fler än 50 000 människor fortfarande bodde kvar.

Uppdraget att anfalla gavs åt Karmelibrigaden, ett av de bästa förbanden i den judiska armén. Dess 2000 väl rustade soldater stod emot en illa rustad styrka av 500 frivilliga, huvud­sakligen libaneser.

Att britterna drog bort, betydde att Operation Sax övergick i Operation Rensa Surdegen (bi‛ur hametz). Namnet syftar på den judiska rit som utföres alldeles före påskfirandet, då alla spår av bröd eller mjöl avlägsnas ur husen. Det är tydligt att palestinierna skulle bli brödet och mjölet. Den etniska rensningen av Haifa sattes också i gång den 21 april, dagen före den judiska påsken.

Man kan nog inte säga att judarna med dylika symboliska anspelningar ansträngde sig att framställa sin religion i vacker dager inför icke-judar.

Den order chefen för Karmelibrigaden, Mordechai Maklef, utfärdade löd: ”Döda alla araber ni träffar på, sätt eld på alla brännbara föremål och använd sprängämnen för att få upp dörrarna.”

När denna order verkställdes inom den blott halvannan kvadratkilometer, där Haifas för­svarslösa palestinska invånare levde hopträngda, flydde dessa i panik mot hamnen utan att taga några ägodelar med sig. Så snart de flytt, bröt eller sprängde sig judarna in i de övergivna husen och plundrade dem.

Bara några dagar därefter besökte Golda Meir det etniskt rensade Haifa. Hon berättar om den fasa hon kände, när hon steg in i övergivna palestinska hem, där lagad mat stod kvar på bordet, barnen hade lämnat leksaker och böcker på golvet och livet tycktes ha frusit på ett ögonblick. Detta intryck av fasa måste dock ha varit högst övergående, eftersom hon och hennes gelikar utan avbrott fortsatte med den etniska rensningen av palestinierna. Golda Meir var en av de 24 judar som skrev under Israels självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Åren 1969–1974 var hon Israels premiärminister.

Tidigt i gryningen den 22 april drev judarna den kvarvarande palestinska stadsbefolkningen ner mot hamnområdet och trängde samman den på den gamla marknadens område, som låg hundra meter från hamnen. Sedan besköt de den tätnande folkmasssan från sluttningarna med 75 mm:s granatkastare. Folkmassan flydde då in på själva hamnområdet, varvid de trängde undan den poliskedja som bevakade grinden till detta. Människorna stormade de förtöjda båtarna, som naturligtvis var alldeles för få och små för att kunna användas till att evakuera en så stor mängd flyende människor. Det är inte svårt att föreställa sig vilka fasansfulla scener som utspelade sig. Här följer en ögonvittnesskildring:

”Män trampade ner sina vänner och kvinnor sina egna barn. Båtarna i hamnen fylldes snabbt med levande last. Trängseln i dem var fruktansvärd. Många båtar kapsejsade och sjönk med alla ombordvarande.”

När uppgifter om vad som hänt i Haifa nådde London, rasade utrikesminister Ernest Bevin mot Stockwell för hans ryggradslösa och svekfulla uppförande.

 

Safad

När Haifa föll, var endast några få av Palestinas städer alltjämt fria, däribland Acre, Nazaret och Safad. Safad hade nästan 12 000 invånare, 9500 palestinier och 2400 judar. Slaget om Safad började i mitten av april och varade till den 1 maj. Ett tusen välutbildade och välrustade judiska soldater ur Palmach anföll 400 arabiska frivilliga, varav endast 200 hade vapen. Stadens hela palestinska befolkning fördrevs.

 

Jerusalem

I april 1948 började judarnas anfall på de västra delar av Jerusalem som palestinier be­bodde. Anfallet föregicks av granatkastarbeskjutning mot bostadsområdena, en beskjutning som hade pågått ända sedan den 1 januari.

Britterna, som vid denna tid fortfarande hade en stark militär närvaro i Palestina, ingrep vanligen inte, när judar förövade väpnad aggression mot palestinsk civilbefolkning. När judarna angrep Jeusalems stadsdel Shaykh Jarra, beslöt emellertid en brittisk befälhavare att göra en insats

Den order de judiska styrkorna fått var tydlig: ”Intag stadsdelen och förstör alla dess hus.” Anfallet inleddes den 24 april, men britterna lyckades hejda det, efter att Haganah sprängt 20 hus. Detta exempel visar hur annorlunda det kunde ha blivit, om britterna gjort sin plikt enligt både mandatets och FNs bestämmelser.

Men beträffande övriga Jerusalem spelade britterna tvärtom en hemsk och svekfull roll. De avväpnade först de palestinska stadsborna och lovade att skydda dem för de judiska anfallen men svek sedan omedelbart sitt löfte.

En av de palestinska ledarna i staden, dr Husayn al-Khalidi, telegraferade till al-Hajj Amin al-Husayni i Kairo att stadens sjukhus var överfulla av de skadade och att man inte längre hade tyg till att svepa de dödade med. Det rådde fullständig anarki och panik i staden.

Det blev bara värre. De sista dagarna i april satte judarna igång med en intensiv, oupphörlig granatbeskjutning. Stadsdelen Qatamon föll, endast Shu‛fat höll ut och vägrade ge upp. Itzhak Levy, som var Haganahs underrättelsechef i Jerusalem uppgav: ”Medan rensningen av Qata­mon pågick, började plundringen och rånandet. Både soldater och civila deltog. De bröt sig in i husen och tog möbler, kläder, elektrisk utrustning och livsmedel.”

När arablegionen till sist, i mitten av maj, ingrep i striderna, hejdades rensnings­opera­tio­nerna. Men då hade åtta stadsdelar i Västra Jerusalem och 39 byar i Stor-Jerusalem-området rensats, befolkningen fördrivits till Östra Jerusalem.

 

Acre

Kuststaden Acre (13 500 palestinier, 3900 judar) vid Haifavikens norra ända blev svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha till­satts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Haganah. Haganah skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militära chefer, militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganahs ”för­klaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade den brittiske befälhavaren, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, vrålade Haganahs hög­talare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka upp­gifter om att de palestinier som stannat kvar under judiskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte taga sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog och deras kroppar kastades i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk och religiös grupp att flytta in i getton och att sedan döda dem med cyanid – har vi inte ständigt och jämt fått höra att detta var något sär­skilt tyskt och särskilt ondskefullt, som dessbättre upphörde 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dys­enteri­bakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och av­rättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Många år efteråt har israeliska forskare klarlagt ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket i Gaza. Enligt krigshistorikern Uri Milstein var tyfus­epidemin i Acre inte resultat av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Haganah/IDF. Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var omedelbart inblandad i operationen.

 

Baysan

Ungefär samtidigt som Acre ockuperades intog Golanibrigaden staden Baysan i Operation Gideon. Efter de framgångsrika erövringarna av städerna Haifa, Tiberias och Safad var de judiska trupperna numera mycket effektiva i sina massfördrivningar. De gav stadens befolkning ett ultimatum att lämna sina hem på tio timmar. Folket vägrade och sökte organisera ett försvar och utstå en belägring. Judarna besköt staden med artilleri och bombade den även från luften. Då gav staden upp motståndet, och den 11 maj tog judarna över den.

 

Jaffa

Jaffa var den sista palestinska stad som intogs under det brittiska styret. Jaffa var i likhet med många palestinska städer en gammal stad, i detta fall med rötter tillbaka till bronsåldern. Till Stor-Jaffas område hörde även 24 byar. Staden hade 17 moskeer. Idag står bara en kvar, men alla byarna är utplånade. I senare delen av april började fem tusen judar anfalla staden, som försvarades av 1500 frivilliga. Efter tre veckors belägring och strider föll staden den 13 maj. Stadens 50 000 invånare fördrevs omedelbart, med brittisk så kallad hjälp och medling, vilket dock inte betydde att civila inte urskillningslöst dödades. Liksom i Haifa drev judarna människorna bokstavligen ut i havet, när folkmassor försökte taga sig ombord på små fiske­båtar, samtidigt som judarna sköt på dem.

 

Rensningen fortsätter

Den 7 april hade Ben-Gurions rådgivande kommitté vid sitt möte beslutat att förstöra alla byar längs vägen Tel Aviv – Haifa, vägen Jenin – Haifa och vägen Jerusalem – Haifa och för­driva deras invånare. Mycket få av dessa byar klarade sig. Allt detta skedde innan en enda reguljär soldat från något arabiskt grannland hade satt sin fot i Palestina. Från den 30 mars till den 15 maj 1948 intog judarna 200 byar, förstörde dem och fördrev invånarna. Detta är ett faktum som måste upprepas gång på gång, eftersom det vederlägger judarnas lögn om att ”araberna” flydde först när ”den arabiska invasionen” börjat och för att bereda plats för den. Nästan hälften av de palestinska byar som judarna utplånade hade redan anfallits vid den tid då arabländernas regeringar motvilligt sände in sina trupper den 15 maj. Från den 15 maj till den 11 juni, när den första vapenvilan trädde i kraft, utplånade judarna ytterligare 90 byar.

”Vår armé marscherar framåt och erövrar de arabiska byarna, och deras invånare flyr som möss”, skrev Josef Weitz med stolthet.

Den 14 april skrev Ben-Gurion till Moshe Sharrett: ”Från dag till dag utvidgar vi vår ockupa­tion. Vi intar nya byar och vi har bara börjat.”

I somliga byar, som låg nära städer, massakrerade de judiska styrkorna många civila för att injaga skräck i stadsbefolkningen och så driva den på flykten. Så gjorde de i byarna Nasr al-Din nära staden Tiberias, ‛Ain al-Zaitun nära Safad och Tirat Haifa nära Haifa. I alla dessa tre byar mördade judarna grupper av män för att få i gång massflykt ur de närbelägna städerna. Ordet ”män” hade för judarna en bred definition nedåt i åldrarna. Yngre än tioåriga pojkar klarade sig någorlunda. Äldre än tioåriga pojkar mördades med de vuxna männen.

 

‛Ain al-Zaitun

Massakern i ‛Ain al-Zaitun är den mest kända av de tre. Den har också blivit föremål för skönlitterär behandling: Elias Khourys roman Solporten och Netiva Ben-Yehudas kortroman Mellan knutarna.

Tidigt den 2 maj anfölls byn av judarnas kommandoförband Palmach under befäl av Moshe Kalman. Hans trupper mötte mycket ringa motstånd. Judarna besköt byn med granatkastare och överöste den därefter systematiskt med handgranater. Vid middagstid trängde Kalmans trupper in i byn. Byborna strömmade ut ur sina hus och samlades till en folkmassa, som viftade med en vit flagga. Judarna drev dem genast in på bytorget. En av byborna, Yusuf Ahmad Hajjar, sade till judarna att han liksom de andra hade kapitulerat och därför väntade sig att behandlas humant. Moshe Kalman gav honom då ett knytnävsslag i ansiktet och befallde honom att som straff slumpvis välja ut 37 ungdomar och barn. De övriga byborna trängdes utom synhåll, varpå de 37 unga bakbands och sedan sköts.

En judisk soldat, Hans Lebrecht, skrev en bok, där han återgav sina intryck av massakern: ”I slutet av maj 1948 beordrades jag av det militära förband jag tjänstgjorde i att bygga en tillfällig pumpstation och avleda vattnet från den ’övergivna’ byns källa, ‛Ain Zaitun, att förse bataljonen med vatten. Byn hade fullständigt förstörts, och mitt i bråten låg många lik strödda. I synnerhet fann vi många kroppar av kvinnor, barn och spädbarn nära byns moské. Jag övertalade armén att låta bränna kropparna.”

Netiva ben-Yehuda var medlem av Palmach och deltog själv i anfallet på byn och massakern av dess invånare. Hon anger i sin bok antalet dödade bybor till flera hundra.

Palmach intog senare den närliggande byn Biriyya och lät liksom i ‛Ain al-Zaitun bränna alla husen för att skrämma Safads icke-judiska invånare på flykten.

 

Lydnad för den överlägsna makten

Ett av de viktigare tecknen på att det var de judiska styrkorna, som hade övertaget 1948, och att det judiska samfundet i Palestina ingalunda hotades av utplåning, som judiska sago­berättare vill få oss att tro, var att flera av landets icke-judiska etniska minoriteter beslöt att lämna det palestinska lägret och ansluta sig till det judiska.

I början av april 1948 deserterade 500 drusiska soldater från Arabiska befrielsearmén och gick över till de judiska styrkorna. De ville dock att judarna först iscensatte en låtsasstrid, varunder de skulle ge sig fångna och först därefter förklara sig lojala med sionismen. En sådan låtsatsstrid utkämpades också nära staden Shafa al-‛Amru (20 km nordost om Haifa).

Också kirkassierna beslöt att övergå till judarna, och 350 av dem anslöt sig till de judiska styrkorna, också de i april 1948.

Druser och kirkassier bildade kärnan till det som sedan blev Israels gränspolis. Det var en drusisk kapten, som kallblodigt mördade den palestinska skolflickan Iman Alhamas (född 1991) den 5 oktober 2004. Efter detta hjältedåd befordrades han till major.

 

Arabiska reaktioner

När judarna började intaga och förstöra palestinska byar i november 1947, verkade Galileen vara det enda område, där den syriske militären Fawzi al-Qawkji skulle ha kunnat hejda dessa angrepp. Han förde befäl över en styrka om två tusen man och utförde en rad angrepp på isolerade judiska bosättningar. Men detta var i det hela misslyckade försök, som aldrig kunde vända maktbalansen. Al-Qawkji begränsade sig också genom den taktik han använde: att splittra sina styrkor i strävan att försvara så många palestinska städer och byar som möjligt. Därmed kunde han aldrig uppnå lokal överlägsenhet.

Inseende sin militära underlägsenhet försökte al-Qawkji redan i januari 1948 förhandla fram ett vapenstillestånd med judarna och fortsatte därmed i februari och mars. I slutet av mars föreslog han en icke-angreppspakt och ett ömsesidigt fasthållande vid FNs delningsplan. Judarna avvisade naturligtvis detta. Al-Qawkji genomförde aldrig någon viktigare offensiv, förrän judiska styrkor trängde in på områden som FN avsett för den arabiska staten.

Samtidigt anlände små grupper av frivilliga ur Muslimska brödraskapet till Palestina söderifrån, från Egypten. De var entusiastiska och offervilliga men odugliga som soldater och kunde därför inte göra något för att hindra judarnas etniska rensning av Palestina.

Arabländernas ledare var fulla av tomt prat om att rädda Palestina men gjorde intet. De hade tillräckligt många ögon och öron i Palestinas städer och byar för att inte vara okunniga om den katastrof som drabbade det palestinska folket. Men de fördröjde så länge som möjligt det ofrånkomliga militära ingripandet. De visste fuller väl inte bara att palestiniernas öde var beseglat utan också att deras egna armeer inte hade någon chans mot de överlägsna judiska styrkorna.

Arabledarna överlät avgörandet åt Arabförbundet, som också förhalade. Först i slutet av april 1948 fattade Arabförbundet beslutet att rekommendera en allmän arabisk intervention. Då hade redan 250 000 palestinier fördrivits från sina hem och 200 byar redan förstörts, tiotals städer tömts av judarna.

Det var al-Qawkjis nederlag i Marj Ibn ‛Amir (eller Jizreeldalen), som övertygade arabledarna om att de behövde sända in reguljära styrkor. Al-Qawkji hade i början av april efter tio dagars strider misslyckats med att intaga kibbutzen Mishmar ha-Emeq. Detta var den enda arabiska offensiven före maj 1948.

Arabstaternas reaktion var svag förutom Syriens. Syrien lyckade också övertala Irak att utbilda frivilliga för insats i Palestina. Det rådde ingen brist på frivilliga, unga män som förargade sig över sina regeringars handlingsförlamning.

Jokern i leken var kung Abdullah av Transjordanien. Hans armé, Arablegionen, var den bästa arabiska armén, och det fanns förband av den här och var inne i Palestina. Dessa soldater var visst villiga att strida för att skydda byborna, dessas hem och odlingar, men de hölls i stort sett tillbaka av sina officerare. Under de judiska operationerna år 1948 fram till mitten av maj, när 250 000 palestinier fördrevs, stod legionen och passivt såg på. Det var ju i januari som kung Abdullah hade träffat sin överenskommelse med de judiska ledarna. I februari hade Jordanien i tysthet fått den brittiska regeringens välsignelse att annektera de delar av den för araberna avsedda palestinska staten som inte judarna tog. I gengäld lovade jordanierna att inte operera utanför dessa gränser, det vill säga Östra Jerusalem och det som nu är Västbanken.

Den 2 maj ägde det slutliga möte rum mellan representanter för judarna och Jordanien som bestämde arablegionens begränsade roll. Den judiske representanten Shlomo Shamir sade att för sionisternas del hade den av FN anvisade arabiska palestinska staten nu krympt till omfatta endast Västbanken, och denna var judarna villiga att avstå till jordanierna. Jordaniens representanter föreslog vid mötet att Jerusalem skulle delas liksom övriga Palestina. Shamir avvisade förslaget, då han visste att Ben-Gurion var övertygad om att hans armé var stark nog att taga hela Jerusalem.

Kung Abdullah gjorde allt han kunde för att synas på allvar deltaga i den gemensamma arabiska insatsen för Palestina mot judarna. Men i praktiken var hans huvudmål att säkra judiskt godkännande för den jordanska annekteringen av Västbanken.

Ben-Gurion å sin sida tog aldrig för givet att jordanierna skulle hålla sig till den begränsade roll han tilldelat dem, utan försöka taga för sig mera. Detta stärker intrycket av att han var viss om att äga tillräcklig militär styrka att bekämpa arablegionen, om så skulle erfordras, och samtidigt fortsätta sin etniska rensning av Palestina med oförminskad kraft.

Som det sedan visade sig, fick legionen kämpa för att genomföra annekteringen, trots avtalet med Israel. Bara några veckor efter mandatets upphörande försökte den israeliska armén rycka till sig delar av Västbanken. Legionen lyckades emellertid försvara dem tills kriget var över. Därmed räddade de jordanska och även irakiska styrkorna 250 000 palestinier från att mördas och fördrivas av judarna. Det skulle dock vara endast 19 år.

Det palestinska ledarskapet var nästan fullständigt tillintetgjort. Endast några få ledare blev kvar att bekämpa det judiska övertagandet av deras land: Emil Ghori, Ahmad Hilmi, Rafiq Tamimi, Mu’in al-Madi och Husain al-Khalili och framför allt ‛Abd al-Qadir al-Husaini, som försökte organisera en motståndsarmé och kämpade tappert tills han stupade den 9 april. Liknande försök gjordes av Hasan Salameh och Nimr Hawari.

Det palestinska motståndet var alltså hopplöst underlägset och fåfängt. Däremot lyckades de judiska mytmakarna sprida sagan om att den judiska staten alldeles vid sin födelse nästan som genom ett under undgick en ”andra förintelse”. Genom att utnyttja denna feta lögn lyckades Israel sedan säkra ett massivt stöd från judiska församlingar i hela världen.

 

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Artikelns fjärde och sista del, som följer i morgon, behandlar den etniska rensningens fortsättning från våren 1948 och avslutas med en principiell betraktelse över de sionistiska judarnas brott mot det palestinska folket.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Sagan om Isfolket blir norsk tv-serie

Publicerad Igår 07:36 – av Markus Andersson

Margit Sandemos Sagan om Isfolket blir tv-serie för norska TV 2. Produktionen startar tidigt 2027 och blir den första tv-dramatiseringen av bokserien.

Rubicon Produksjon gör serien tillsammans med isländska New Media Arc, med 3,5 miljoner norska kronor i stöd från Norsk filminstitutt. Tv-serien kommer att visas på norska TV 2 och svenska TV4 i sex avsnitt på en halvtimme.

Böckerna omfattar 47 band från 1980-talet och följer en släkt där en i varje generation drabbas av en förbannelse och får övernaturliga krafter. Berättelsen tar sin början under pesten, då Silje har förlorat sin familj, tar hand om två efterlämnade barn och räddar en ung man från bödeln. Tillsammans med den unge mannen hamnar Silje och barnen i Isfolkets dal. Bakom böckerna stod den svensk-norska författaren Margit Sandemo, som avled 2018, 94 år gammal.

Serieskaparna Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, tidigare bakom bland annat Lilyhammer och Beforeigners, har velat göra projektet i flera år. Bjørnstad regisserar också.

— Sagan om Isfolket är en ångande berättelse om förbjuden kärlek, utanförskap och magi. I vår dramaserie vill vi låta den återuppstå som en modern, skandinavisk romantasy, säger serieskaparna till norska TV2.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vulkanen där folktron möter naturens vidunder

Publicerad september 30, 2026
Vattenfallet Svöðufoss med Snæfellsjökull i bakgrunden.

Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman "Resan till Jordens medelpunkt", men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål.

Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa.


Artikeln publicerades ursprungligen den 7 juni 2025.


Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för "Island i miniatyr". Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.

Till Jordens medelpunkt

Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen "Resan till Jordens medelpunkt", eller "Voyage au centre de la Terre", där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna.

Gatklettur. Foto: iStock/Irina Danilova

Höga toppar och djupa grottor

Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet...). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen.

Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel.

I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter högt och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om.

Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet.

I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.

Bland alver och troll

På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bárðar saga Snæfellsáss var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa.

Bárðurs far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárður, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet "Mjöll" när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder.

Staty av Bárður Snæfellsás. Foto: Theo Crazzolara/CC BY 2.0

Bárður bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárður fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárður bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárður in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárður inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären.

Mycket på halvön är döpt efter Bárður och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat.

Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt.

Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de "det dolda folket" - just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som övernaturliga men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan.

Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till "den sjungande stenen", vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga.

Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden.

Foto: Eric Kilby/CC BY-SA 2.0

En av de kraftfullaste platserna

Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller "chakrapunkter". Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera.

Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för "orkusteinar", eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem.  Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka.

Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull.

Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen.

Djúpalónsperlur. Foto: Tim Hodson/CC BY 2.0

Utomjordingar på besök

På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade den 5 november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanat i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla kväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck ...

Skeppsvrak

När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet.

Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Svenskt rekord: En miljon för ett Pokémonkort från 2006

Uppdaterad september 28, 2026, Publicerad september 28, 2026 – av Jan Sundstedt
Baksidor av Pokémonkort i en hög
Arkivbild Pokémonkort.

Kevin Chan betalade rekordbeloppet en miljon kronor för ett Pokémonkort i samband med en mässa på Fryshuset i Stockholm. Samma vecka sålde han det vidare till England för 1,2 miljoner.

Kortet heter Alakazam Gold Star och kommer från 2006. Kevin Chan köpte det under samlarmässan Card Expo Sweden, där tusentals besökare samlades under helgen.

Miljonköpet är nytt svenskt rekord, men någon oberoende jämförelse med tidigare kortaffärer har vi inte kunnat bekräfta.

Chan själv gläds åt affären: "Det känns jättekul att ha slagit rekord", säger han till Aftonbladet.

Innan veckan var över var emellertid en engelsk samlare snabbt framme och erbjöd honom 1,2 miljoner kronor för kortet.

Han tackade ja till erbjudandet och uppger att han planerar att leverera kortet inom ett par dagar. Kortet bytte därmed ägare två gånger under samma vecka.

Skillnaden mellan köpet och vidareförsäljningen blev därmed 200 000 kronor. En hyfsad värdeökning på så kort tid.

Kevin Chan tror att fler samlare kan ha värdefulla kort hemma. Han berättar att en vän grävt fram sina kort och sålt dem för 250 000 kronor.

X-inlägget nedan visar ett Alakazam Gold Star-kort.

OBS: Kortet är inte samma kort som Kevin Chan köpt och sedan sålt vidare.

Fenomenet Pokémon

Pokémon lanserades i Japan i mitten av 1990-talet och har sedan dess vuxit till ett omfattande mediefranchise.

Utöver de välkända samlarkorten omfattar fenomenet bland annat tv-serier och mobilspelet Pokémon Go, som släpptes för tio år sedan och låter spelare fånga pokémon på verkliga platser.

I vintras såldes världens dyraste Pokémonkort någonsin.

Det extremt sällsynta Pikachu Illustrator-kortet gick för motsvarande 147 miljoner kronor i USA – en svindlande summa, även med tanke på att ett diamanthalsband ingick i affären.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Giganter på grus – Rally-SM i Olofström

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz var på plats när South Swedish Rally avgjorde Rally-SM i Olofström. På torget mötte han pokaler, bubbel och förare som ger hela sin själ åt gruset.

Publicerad september 26, 2026 – av Mikael Rasmussen
Kalle Gustafsson t.h lyfter tillsammans med sin notläsare Jim Hjerpe pokaler och bubbel med ära och stolthet
rally-sm-8368
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
rally-sm-8368
rally-sm-8377
rally-sm-8346
rally-sm-8353
rally-sm-8296
rally-sm-8421
rally-sm-8329
rally-sm-8528
rally-sm-8509
rally-sm-8541
rally-sm-8362
rally-sm-8369
rally-sm-8379
previous arrow
next arrow
 

Det fanns en gång i tiden ett program som hette Rally som sändes på fredagar i P3. Det är väl så nära Mikael Rasmussen alias Artist Razz kommit rally hittills i sitt liv. Men helgen den elfte och tolfte september förändrades allt för denna kulturreporter.

För på fredagen den elfte då vi promenerade och passerade torget i Olofström fick vi en syn som gick långt in i kulturådrorna. Där och då hade det bildats en ringlande bilkö med enbart Voc Autoexpertens Rallybilar där de en i taget fick åka upp på rampen där varje rallybils chaufför blev intervjuad av dagarnas South Swedish Rallys Hampus Juteryd med frågor bl.a. om hur det känns. Publiken fick där möjlighet att se och känna den nerv av vad bilrallysport kan handla om. Detta fick oss när vi kom till vårt kontor att googla på Rally-SM med final i helgen där vi kunde konstatera att pressackrediteringstiden löpt ut. Trots det kontaktade vi pressackrediteringsansvarige Sebastian Bourghardt där vi fick tillåtelse till fotografering av rallytorgets aktiviteter. Med närvaro och inlevelse sänder även Sebastian direktsänd radio ut i cyber- och mediaetern.

Lördagen infinner sig. Pokalerna putsas och dukas upp på borden inför utdelningsceremonin. Vi känner in torgets förberedelser inför slutdagens målgångar, pokalutdelningar och summeringar av alla klassers deltagande. Vi går också in på arrangörens kontor och efter några magiska förtroliga ordväxlingar, vips har vi fått förtroendet att bära pressleg samt en väl synlig fotoväst. Dessutom har en storbildsskärm placerats på en central plats på torget för att publik och besökare ska kunna ta del av de direktsända rallyracingloppen.

En klassresa

Å ena sidan hade arrangören samarrangerat olika rallyklasser såsom Voc Autoexperten RLY som är den största rallyföreteelsen i Sverige. Förutom dessa till största delen Volvo-bilar så innehöll helgen SM i South Swedish Rally där vinnarna inkasserade triumfer, pokaler och stolthet. Grädde på moset detta år var och är också att South Swedish Rally SSR fyller 50 år då det hela startade år 1976.

Klasserna som var representerade under helgens Rally-SM var Sverigeserien Junior Cup, Voc Autoexperten Rally grupp E A/B/C-förare, Voc Autoexperten Rally C-förare, Voc Autoexperten Rally Elit A/B, Voc Autoexperten Rally grupp F A/B/C-förare, NRC, BMW Classic, Nationella 4 WD samt Internationella 4 WD.

Helgen den 11–12 september blev de normalt slumrande blekingska skogsvägarna i Olofström uppväckta till rallysportens olika klasser. De rallyintresserade individerna som dock inte hade möjlighet att masa sig ut till de olika sträckorna för att ta del av motorvrål, grussladd och ibland avåkningar eller haverier av allehanda olika slag erbjöds möjligheten, den unika och exklusiva, att på nära håll få se, betrakta samt höra bilekipagens förare och notläsare. Det fanns till och med en tillfälligt uppbyggd ramp på Olofströms centrala torg där varje bil fick sin lilla stund i strålkastarljuset likt en artist som får ta emot publikens applåder, småleende men också ibland små sömniga ögon i väntan på vad nu förväntningarna vilade på.

Eldsjälar som ger hela sin själ, hjärta och sig själva för sin rallysport

Det märks också vilket engagemang, inlevelse och närvaro många tävlingsekipage investerar både i sitt fordon men också i helheten av vad respektive varumärke står för. Om vi exempelvis tittar och sätter luppen på Voc Autoexperten RLY bilekipage nr 202 så kan vi konstatera att fordonet representeras och framförs av Roger Fransson med sin notläserska Charlott Holmqvist som vid närmare titt visar sig även vara klassledningen för Voc Autoexperten RLY sedan 2007. Låt se hur detta måhända firas 2027.

Vi kan också glädja oss åt att fler tjejer ansluter sig till bilsporten. Det kan nämnas att förare Linnea Winqvist denna helg med sin notläserska Maja Björnell deltog och vann klassen grupp E. Ett kvinnligt bilsportrallypar som beskrivs som ett av sportens mest glädjespridande och energigivande team syftar på den svenska rallyduon Catalina Floberg och Julia Svensson. De tävlar i en Volvo 940 i klassen NRC 4. Under South Swedish Rally 2026 slutade de som trea i sin klass. Som ett tredje exempel kan föredömligt nämnas norska föraren Kristiane Hvaal Engh och Co-driver Gunhild Hvaal Engh som i sin klass NRC vann och kröns även till nordisk mästare i och med denna seger.

Med tanke på allt detta innehåll kan man därför förstå att publiken hade vissa förväntningar och för den totalt oinvigde kunde naturligtvis vissa moment vara svåra att förstå. Viss förståelse finns därför för att se somliga av publiken med sömniga ögon. Med en liten publik som hade tagit sig till Olofströms torg hoppas arrangörerna, rallyåkarna, notläsarna m.fl. att fler nästa år hittar och tar sig till Olofströms torg och där på nära håll därmed kan se och stundom höra coola rallybilar, häftiga internationella rallybilar och framförallt får de se de utomordentligt kompetenta rallychaufförerna som med lätthet manövrerar sina ekipage på dessa upp- och nergående smala grusvägar i dryga 100 knyck. Vi ser dock fram emot det sista året som kontraktet ser ut just nu med det tredje South Swedish Rally i Olofström år 2027.

Investerad tillit

Det uppbyggda förtroendet förvaltades därmed av den nyinvigde kulturreportern med denna kultur-essä-artikel tillika poetiska fotografier i den kompletterande bildkarusellen. Många fina fotoögonblick uppstod bland annat med vinnarna, tvåorna och treorna i den Internationella rallyklassen. Kalle Gustafsson som vann i sin klass Internationella 4 WD passade även på att med bubbel duscha fotograferna, sina tävlingskonkurrenter samt sin egen notläsare. Det var idel glada miner där de flesta njöt i vinnarnas samvaro och det uppstod nästan dans och andra kraftlyftprov då de kunde slappna av efter alla timmar av koncentration både med att styra sitt fordon samt att lyssna och ta in den information som kart- och notläsaren levererar. Det är bara att förstå att de är giganter på grus!

Tävlingens stora begivenhet var därmed den Internationella 4 WD klassen där Kalle Gustafsson med sin notläsare Jim Hjerpe tog segern för Rally-SM 2026. Tvåa blev Adam Grahn med sin notläsare Christoffer Bäck och vi känner kanske till Adams far Joachim Jocke Grahn som återkommande florerar i media och som garanterat låtit Adam ärva de fantastiska rallyådrorna. I mötet med Adam förstår vi att det finns mycket som talar för utveckling av Guds nåde när talangen förvaltas väl. Det blir mycket intressant att fortsätta att följa denne unike 20-åring. På tredje plats placerade sig Kenny Stavbom med sin notläsare Lucas Karlsson.

Tävlingshelgen avslutades på ett hotell i Olofström där 50-årsfirandet kunde fortsätta och det går att konstatera att många var nöjda både med arrangörens insats, banritarens oerhörda engagemang för att vägarna skulle vara väl avvägda, balanserade samt utmanande och svårighetsmässigt utan att dumdristigt äventyra.

Ibland går det grus i maskineriet

Det märks dessutom att det finns utomordentlig expertis i teknikerfållan så att vissa skador som normalt skulle ta dagar att reparera fixar de på typ 19 minuter. Så stundtals då det går grus i maskineriet är de lösningsfokuserade och ser möjligheter i utmaningarna. Det ska därför bli inspirerande och givande att söka pressackreditering i tid år 2027 för att även få tillgång till de rallysträckor där loppen genomförs och avgörs på de olika sträckorna. Mikael Rasmussen alias Artist Razz bockar och bugar för detta första år som nyinvigd rallyfotograf och reporter. Så får vi se hur mycket grus som duschas på kameraobjektivet som detta år var champagne som Kalle Gustafsson med god erfarenhet korkade.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.