April 1948 – Plan Dalet sätts i verket

Utgivarna av Ben-Gurions dagbok förvånades, när de upptäckte att ledaren för judarna i Pale­stina under tiden från 1 april till 15 maj 1948 syntes oberörd av de hot judarna stod inför, den ”andra Förintelse”, som han särskilt vid denna gärna framhöll med patos i sina tal. För sin inre krets talade han ett helt annat språk, räknade stolt upp namnen på alla de palestinska byar hans trupper just hade rensat på sina invånare. Hans enda verkliga fruktan gällde nog de isolerade judiska bosättningar som fanns i delar av Galileen och i Negev, liksom några delar av Jerusalem, där en möjlig arabisk armé skulle kunna komma till palestiniernas försvar. Men detta var – och det insåg Ben-Gurion och hans kumpaner – endast lokalt begränsade nackdelar. De judiska styrkorna hade förmågan att intaga många av de områden FN tilldelat den judiska staten. ”Intaga” betydde här bara en sak: att massivt fördriva de palestinier som levde i dessa områden, både i städerna och i byarna.

Operation Nachshon – den första operationen enligt Plan Dalet

De isolerade judiska bosättningarna – vilka britterna efterhand godkände – visade sig bli belastningar, när spänningen mellan judar och palestinier sedan ökade. Transporter till dessa orter kunde inte alltid garanteras. Vägen från väster till den judiska kolonin i Jerusalem gick genom många palestinska byar och var särskilt svår att trygga för judisk samfärdsel. Därför blev dessa palestinska byar väster om Jerusalem det första målet, när Plan Dalet sattes i verket. Operationen kallades Nachshon och skulle bilda mönster för kommande anfall mot palestinska byar och stadsdelar.

Annons:

Varje brigad, som skulle sättas in i operationen, beordrades att försätta sig i Mazav Dalet, Tillstånd Dalet, för att kunna genomföra Plan Dalet: ”Ni övergår till Tillstånd Dalet för att genomföra Plan Dalet” – så inleddes varje order till förbanden. Därefter stadgade ordern: ”vilka byar ni skall intaga, rensa eller förstöra bestäms enligt samråd med era rådgivare i arabfrågor och underrättelseofficerarna.” I den officiella Plan Dalet skulle byarna få alternativet att ge sig, men i de operativa orderna till fältförbanden gavs intet utrymme för undan­tag: alla byarna skulle rensas på sina invånare och sedan förstöras. De enda skillnaderna mellan operationerna mot dessa byar var de olika tiderna: Alexandronibrigaden, som skulle rensa byarna längs Medelhavskusten, fick sin order i slutet av april; Golanibrigaden, som skulle rensa östra Galileen, fick sin den 6 maj.

Palmach-förbanden fick sin order redan den 1 april. Den löd: ”Huvudmålet för operationen är att förstöra de arabiska byarna … och att vräka byborna, så att de blir en ekonomisk belastning för de allmänna arabiska styrkorna.”

Operation Nachshon var en nyhet även i andra avseenden. Den var den första operation, där alla de judiska militära organisationerna strävade efter att verka såsom en enda armé och därmed lade grunden för den blivande israeliska armén.

Judiska soldater som deltog i denna operation såg sig ofta som ädla kämpar mot ”nazister”. ”Nazisterna” var i detta fall fredliga och vapenlösa palestinska bybor, som endast ville fortsätta att leva som de och deras förfäder gjort, och ‛Abd al-Qadir al-Husayni och hans paramilitära styrkor, som kom till dessa bybors försvar.

Den första av de många byar, som tömdes på folk och förstördes, var Qastal, belägen på sista västliga höjden före den sista stigningen till Jerusalem. Det enda som i dag finns kvar av byn är en minnestavla över de strider som här ägde rum mot en ”fiendebas” – det vill säga byn.

Den 9 april stupade ‛Abd al-Qadir al-Husayni under försvaret av Qastal. Hans död demorali­serade hans män så mycket att de övriga byarna blev ett lätt byte för de judiska styrkorna. Dessa omringade, anföll och intog byarna. Därefter drevs byborna ut ur sina hem, och byggnaderna raserades. I vissa av byarna anställde judarna massakrer på befolkningen. Bland de hemskaste exemplen var byn Deir Yassin, som föll samma dag som Qastal, den 9 april.

Deir Yassin

Operationen mot byn Deir Yassin, strax väster om Jerusalem, visade vilken systematisk karaktär Plan Dalet hade. Denna lilla idylliska by hade slutit en icke-angreppspakt med Haganah i Jerusalem. Den var likväl dömd att utplånas, eftersom den låg inom de områden som Plan Dalet förutbestämt att etniskt rensas. Men eftersom pakten med byn var i kraft, beslöt Haganahs chefer att i stället sända trupper ur Irgun och Sternligan. Man kan undra vilka judarna bedrog mest med detta svekfulla förfarande. Hur som helt brydde man sig senare inte om att skilja mellan ”vänligt” och ”fientligt” sinnade byar.

När de judiska soldaterna trängde in i byn, pepprade de först husen med eld ur automat­vapen, varvid många bybor dödades. Därefter samlade judarna de överlevande på ett ställe och mördade dem kallblodigt, många genast, andra först efter att ha grymt plågat dem. Judarna våldtog många kvinnor innan de mördade dessa. På ett antal gravida kvinnor stötte judarna bajonetter i buken, så att de dödade två människoliv samtidigt. Ett femtiotal barn stympade judarna inför föräldrarnas ögon, innan de dödade dem jämte föräldrarna. Sammanlagt dödade judarna 250 människor i Deir Yassin.

Fahim Zaydan, som var tolv år när massakern förövades, överlevde sina skottskador. Han vittnade sedan:

”De tog ut oss en efter en, sköt en gammal man, och när en av hans döttrar skrek, sköt de henne också. Sedan ropade de på min bror Muhammad och sköt honom inför våra ögon, och när min mor skrek och böjde sig över honom, medan hon bar min lillasyster Hudra i famnen – hon ammade henne fortfarande – sköt de henne också.”

Judarna hade ställt upp en mängd barn mot en mur och översållade dem sedan med kulor, ”för skojs skull”, innan de gav sig av. Det var bland dessa barn Fahim befann sig. Han hade turen att överleva sina sina skottskador.

De judiska ledarna tillkännagav sedan stolt det stora antalet dödade i Deir Yassin som en varning till alla palestinier att ett liknande öde väntade dem, om de vägrade att lämna sina byar och fly.

Därefter utplånades fyra närbelägna byar: Qalunya, Saris, Beit Surik och Biddu. Haganah stannade bara någon timme i varje by, drev ut människorna, plundrade husen och sprängde sedan dessa.

Mordet på Palestinas städer

Den tillit judiska ledare visade i början av april till sin militärs förmåga att inte bara taga över de områden FN avsett för den judiska staten utan även rensa dem på palestinier kan ses i hur de omedelbart efter Operation Nachshon vände sig mot Palestinas viktigaste städer. Dessa anfölls systematiskt under april månad, medan FN-ombud och brittiska myndighetspersoner stod och såg på.

Offensiven mot städerna började med Tiberias. När vetskapen om massakern i Deir Yassin och en annan massaker tre dagar senare i Khirbat Nasr al-Din (3 km sydväst om Tiberias) nådde invånarna i Tiberias, flydde många av dem. Judiska trupper drev på denna flykt genom att granatbeskjuta staden och rulla ner tunnor med sprängämnen från kullarna utanför staden.

Som så många gånger förut, när det gällde palestinierna, visade sig britterna från sin sämsta sida. Först hindrade de Arabiska befrielsearmén från att undsätta staden, så att endast 30 frivilliga nådde fram till den. Sedan lovade de att skydda staden mot judarna, vilket de naturligtvis inte gjorde, utan i stället uppmanade palestinierna att förhandla med judarna om ett allmänt uttåg.

Men ännu värre uppförde sig britterna vid morden på städerna Haifa och Jaffa.

Den etniska rensningen av Haifa

Som nämndes i närmast föregående del av denna artikel, inleddes den systematiska judiska terrorn mot palestinierna i Haifa redan den 30 november 1947. Denna terror fortsattes och förvärrades i december och januari och drev uppskattningsvis 15 000 – 20 000 av stadens palestinska invånare på flykten. Staden besköts med granater från kullarna längre inåt land.

Den judiska operationen mot Haifa hade fått namnet Misparayim, ett ord som betyder ”sax” på hebreiska. Avsikten var att med en kniptångsoperation isolera staden från dess palestinska uppland. Haifa hade enligt FNs delningplan givits åt judarna, vilket återigen visar FNs orättvisa inställning – att skänka landets enda betydande hamnstad åt denna mot den pale­stinska majoriteten fientliga minoritet. Judarna ville givetvis ha denna hamnstad, men utan dess palestinska invånare. Britterna lät dem få som de ville, som vi snart skall se.

I egenskap av hamnstad var Haifa också britternas sista station inför deras uttåg. De hade först tänkt stanna till augusti men ändrade sig i februari till att lämna landet redan i maj månad. Det fanns därför gott om brittisk trupp kvar i Palestina, när judarna satte igång med att etniskt rensa Haifa.

I början av april intensifierade judarna sin terror mot Haifa. Den 18 april meddelade generalmajor Hugh Stockwell, befälhavare över norra sektorn med stab i Haifa, de judiska myndigheterna i staden att de brittiska styrkorna två dagar senare skulle avlägsnas från de ställen, där de var stationerade att bilda en buffert mellan stadens judar och palestinier. Denna buffert var det enda som hindrade de judiska styrkorna från att direkt anfalla de palestinska stadsdelarna, där fler än 50 000 människor fortfarande bodde kvar.

Uppdraget att anfalla gavs åt Karmelibrigaden, ett av de bästa förbanden i den judiska armén. Dess 2000 väl rustade soldater stod emot en illa rustad styrka av 500 frivilliga, huvud­sakligen libaneser.

Att britterna drog bort, betydde att Operation Sax övergick i Operation Rensa Surdegen (bi‛ur hametz). Namnet syftar på den judiska rit som utföres alldeles före påskfirandet, då alla spår av bröd eller mjöl avlägsnas ur husen. Det är tydligt att palestinierna skulle bli brödet och mjölet. Den etniska rensningen av Haifa sattes också i gång den 21 april, dagen före den judiska påsken.

Man kan nog inte säga att judarna med dylika symboliska anspelningar ansträngde sig att framställa sin religion i vacker dager inför icke-judar.

Den order chefen för Karmelibrigaden, Mordechai Maklef, utfärdade löd: ”Döda alla araber ni träffar på, sätt eld på alla brännbara föremål och använd sprängämnen för att få upp dörrarna.”

När denna order verkställdes inom den blott halvannan kvadratkilometer, där Haifas för­svarslösa palestinska invånare levde hopträngda, flydde dessa i panik mot hamnen utan att taga några ägodelar med sig. Så snart de flytt, bröt eller sprängde sig judarna in i de övergivna husen och plundrade dem.

Bara några dagar därefter besökte Golda Meir det etniskt rensade Haifa. Hon berättar om den fasa hon kände, när hon steg in i övergivna palestinska hem, där lagad mat stod kvar på bordet, barnen hade lämnat leksaker och böcker på golvet och livet tycktes ha frusit på ett ögonblick. Detta intryck av fasa måste dock ha varit högst övergående, eftersom hon och hennes gelikar utan avbrott fortsatte med den etniska rensningen av palestinierna. Golda Meir var en av de 24 judar som skrev under Israels självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Åren 1969–1974 var hon Israels premiärminister.

Tidigt i gryningen den 22 april drev judarna den kvarvarande palestinska stadsbefolkningen ner mot hamnområdet och trängde samman den på den gamla marknadens område, som låg hundra meter från hamnen. Sedan besköt de den tätnande folkmasssan från sluttningarna med 75 mm:s granatkastare. Folkmassan flydde då in på själva hamnområdet, varvid de trängde undan den poliskedja som bevakade grinden till detta. Människorna stormade de förtöjda båtarna, som naturligtvis var alldeles för få och små för att kunna användas till att evakuera en så stor mängd flyende människor. Det är inte svårt att föreställa sig vilka fasansfulla scener som utspelade sig. Här följer en ögonvittnesskildring:

”Män trampade ner sina vänner och kvinnor sina egna barn. Båtarna i hamnen fylldes snabbt med levande last. Trängseln i dem var fruktansvärd. Många båtar kapsejsade och sjönk med alla ombordvarande.”

När uppgifter om vad som hänt i Haifa nådde London, rasade utrikesminister Ernest Bevin mot Stockwell för hans ryggradslösa och svekfulla uppförande.

Safad

När Haifa föll, var endast några få av Palestinas städer alltjämt fria, däribland Acre, Nazaret och Safad. Safad hade nästan 12 000 invånare, 9500 palestinier och 2400 judar. Slaget om Safad började i mitten av april och varade till den 1 maj. Ett tusen välutbildade och välrustade judiska soldater ur Palmach anföll 400 arabiska frivilliga, varav endast 200 hade vapen. Stadens hela palestinska befolkning fördrevs.

Jerusalem

I april 1948 började judarnas anfall på de västra delar av Jerusalem som palestinier be­bodde. Anfallet föregicks av granatkastarbeskjutning mot bostadsområdena, en beskjutning som hade pågått ända sedan den 1 januari.

Britterna, som vid denna tid fortfarande hade en stark militär närvaro i Palestina, ingrep vanligen inte, när judar förövade väpnad aggression mot palestinsk civilbefolkning. När judarna angrep Jeusalems stadsdel Shaykh Jarra, beslöt emellertid en brittisk befälhavare att göra en insats

Den order de judiska styrkorna fått var tydlig: ”Intag stadsdelen och förstör alla dess hus.” Anfallet inleddes den 24 april, men britterna lyckades hejda det, efter att Haganah sprängt 20 hus. Detta exempel visar hur annorlunda det kunde ha blivit, om britterna gjort sin plikt enligt både mandatets och FNs bestämmelser.

Men beträffande övriga Jerusalem spelade britterna tvärtom en hemsk och svekfull roll. De avväpnade först de palestinska stadsborna och lovade att skydda dem för de judiska anfallen men svek sedan omedelbart sitt löfte.

En av de palestinska ledarna i staden, dr Husayn al-Khalidi, telegraferade till al-Hajj Amin al-Husayni i Kairo att stadens sjukhus var överfulla av de skadade och att man inte längre hade tyg till att svepa de dödade med. Det rådde fullständig anarki och panik i staden.

Det blev bara värre. De sista dagarna i april satte judarna igång med en intensiv, oupphörlig granatbeskjutning. Stadsdelen Qatamon föll, endast Shu‛fat höll ut och vägrade ge upp. Itzhak Levy, som var Haganahs underrättelsechef i Jerusalem uppgav: ”Medan rensningen av Qata­mon pågick, började plundringen och rånandet. Både soldater och civila deltog. De bröt sig in i husen och tog möbler, kläder, elektrisk utrustning och livsmedel.”

När arablegionen till sist, i mitten av maj, ingrep i striderna, hejdades rensnings­opera­tio­nerna. Men då hade åtta stadsdelar i Västra Jerusalem och 39 byar i Stor-Jerusalem-området rensats, befolkningen fördrivits till Östra Jerusalem.

Acre

Kuststaden Acre (13 500 palestinier, 3900 judar) vid Haifavikens norra ända blev svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha till­satts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Haganah. Haganah skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militära chefer, militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganahs ”för­klaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade den brittiske befälhavaren, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, vrålade Haganahs hög­talare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka upp­gifter om att de palestinier som stannat kvar under judiskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte taga sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog och deras kroppar kastades i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk och religiös grupp att flytta in i getton och att sedan döda dem med cyanid – har vi inte ständigt och jämt fått höra att detta var något sär­skilt tyskt och särskilt ondskefullt, som dessbättre upphörde 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dys­enteri­bakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och av­rättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Många år efteråt har israeliska forskare klarlagt ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket i Gaza. Enligt krigshistorikern Uri Milstein var tyfus­epidemin i Acre inte resultat av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Haganah/IDF. Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var omedelbart inblandad i operationen.

Baysan

Ungefär samtidigt som Acre ockuperades intog Golanibrigaden staden Baysan i Operation Gideon. Efter de framgångsrika erövringarna av städerna Haifa, Tiberias och Safad var de judiska trupperna numera mycket effektiva i sina massfördrivningar. De gav stadens befolkning ett ultimatum att lämna sina hem på tio timmar. Folket vägrade och sökte organisera ett försvar och utstå en belägring. Judarna besköt staden med artilleri och bombade den även från luften. Då gav staden upp motståndet, och den 11 maj tog judarna över den.

Jaffa

Jaffa var den sista palestinska stad som intogs under det brittiska styret. Jaffa var i likhet med många palestinska städer en gammal stad, i detta fall med rötter tillbaka till bronsåldern. Till Stor-Jaffas område hörde även 24 byar. Staden hade 17 moskeer. Idag står bara en kvar, men alla byarna är utplånade. I senare delen av april började fem tusen judar anfalla staden, som försvarades av 1500 frivilliga. Efter tre veckors belägring och strider föll staden den 13 maj. Stadens 50 000 invånare fördrevs omedelbart, med brittisk så kallad hjälp och medling, vilket dock inte betydde att civila inte urskillningslöst dödades. Liksom i Haifa drev judarna människorna bokstavligen ut i havet, när folkmassor försökte taga sig ombord på små fiske­båtar, samtidigt som judarna sköt på dem.

Rensningen fortsätter

Den 7 april hade Ben-Gurions rådgivande kommitté vid sitt möte beslutat att förstöra alla byar längs vägen Tel Aviv – Haifa, vägen Jenin – Haifa och vägen Jerusalem – Haifa och för­driva deras invånare. Mycket få av dessa byar klarade sig. Allt detta skedde innan en enda reguljär soldat från något arabiskt grannland hade satt sin fot i Palestina. Från den 30 mars till den 15 maj 1948 intog judarna 200 byar, förstörde dem och fördrev invånarna. Detta är ett faktum som måste upprepas gång på gång, eftersom det vederlägger judarnas lögn om att ”araberna” flydde först när ”den arabiska invasionen” börjat och för att bereda plats för den. Nästan hälften av de palestinska byar som judarna utplånade hade redan anfallits vid den tid då arabländernas regeringar motvilligt sände in sina trupper den 15 maj. Från den 15 maj till den 11 juni, när den första vapenvilan trädde i kraft, utplånade judarna ytterligare 90 byar.

”Vår armé marscherar framåt och erövrar de arabiska byarna, och deras invånare flyr som möss”, skrev Josef Weitz med stolthet.

Den 14 april skrev Ben-Gurion till Moshe Sharrett: ”Från dag till dag utvidgar vi vår ockupa­tion. Vi intar nya byar och vi har bara börjat.”

I somliga byar, som låg nära städer, massakrerade de judiska styrkorna många civila för att injaga skräck i stadsbefolkningen och så driva den på flykten. Så gjorde de i byarna Nasr al-Din nära staden Tiberias, ‛Ain al-Zaitun nära Safad och Tirat Haifa nära Haifa. I alla dessa tre byar mördade judarna grupper av män för att få i gång massflykt ur de närbelägna städerna. Ordet ”män” hade för judarna en bred definition nedåt i åldrarna. Yngre än tioåriga pojkar klarade sig någorlunda. Äldre än tioåriga pojkar mördades med de vuxna männen.

‛Ain al-Zaitun

Massakern i ‛Ain al-Zaitun är den mest kända av de tre. Den har också blivit föremål för skönlitterär behandling: Elias Khourys roman Solporten och Netiva Ben-Yehudas kortroman Mellan knutarna.

Tidigt den 2 maj anfölls byn av judarnas kommandoförband Palmach under befäl av Moshe Kalman. Hans trupper mötte mycket ringa motstånd. Judarna besköt byn med granatkastare och överöste den därefter systematiskt med handgranater. Vid middagstid trängde Kalmans trupper in i byn. Byborna strömmade ut ur sina hus och samlades till en folkmassa, som viftade med en vit flagga. Judarna drev dem genast in på bytorget. En av byborna, Yusuf Ahmad Hajjar, sade till judarna att han liksom de andra hade kapitulerat och därför väntade sig att behandlas humant. Moshe Kalman gav honom då ett knytnävsslag i ansiktet och befallde honom att som straff slumpvis välja ut 37 ungdomar och barn. De övriga byborna trängdes utom synhåll, varpå de 37 unga bakbands och sedan sköts.

En judisk soldat, Hans Lebrecht, skrev en bok, där han återgav sina intryck av massakern: ”I slutet av maj 1948 beordrades jag av det militära förband jag tjänstgjorde i att bygga en tillfällig pumpstation och avleda vattnet från den ’övergivna’ byns källa, ‛Ain Zaitun, att förse bataljonen med vatten. Byn hade fullständigt förstörts, och mitt i bråten låg många lik strödda. I synnerhet fann vi många kroppar av kvinnor, barn och spädbarn nära byns moské. Jag övertalade armén att låta bränna kropparna.”

Netiva ben-Yehuda var medlem av Palmach och deltog själv i anfallet på byn och massakern av dess invånare. Hon anger i sin bok antalet dödade bybor till flera hundra.

Palmach intog senare den närliggande byn Biriyya och lät liksom i ‛Ain al-Zaitun bränna alla husen för att skrämma Safads icke-judiska invånare på flykten.

Lydnad för den överlägsna makten

Ett av de viktigare tecknen på att det var de judiska styrkorna, som hade övertaget 1948, och att det judiska samfundet i Palestina ingalunda hotades av utplåning, som judiska sago­berättare vill få oss att tro, var att flera av landets icke-judiska etniska minoriteter beslöt att lämna det palestinska lägret och ansluta sig till det judiska.

I början av april 1948 deserterade 500 drusiska soldater från Arabiska befrielsearmén och gick över till de judiska styrkorna. De ville dock att judarna först iscensatte en låtsasstrid, varunder de skulle ge sig fångna och först därefter förklara sig lojala med sionismen. En sådan låtsatsstrid utkämpades också nära staden Shafa al-‛Amru (20 km nordost om Haifa).

Också kirkassierna beslöt att övergå till judarna, och 350 av dem anslöt sig till de judiska styrkorna, också de i april 1948.

Druser och kirkassier bildade kärnan till det som sedan blev Israels gränspolis. Det var en drusisk kapten, som kallblodigt mördade den palestinska skolflickan Iman Alhamas (född 1991) den 5 oktober 2004. Efter detta hjältedåd befordrades han till major.

Arabiska reaktioner

När judarna började intaga och förstöra palestinska byar i november 1947, verkade Galileen vara det enda område, där den syriske militären Fawzi al-Qawkji skulle ha kunnat hejda dessa angrepp. Han förde befäl över en styrka om två tusen man och utförde en rad angrepp på isolerade judiska bosättningar. Men detta var i det hela misslyckade försök, som aldrig kunde vända maktbalansen. Al-Qawkji begränsade sig också genom den taktik han använde: att splittra sina styrkor i strävan att försvara så många palestinska städer och byar som möjligt. Därmed kunde han aldrig uppnå lokal överlägsenhet.

Inseende sin militära underlägsenhet försökte al-Qawkji redan i januari 1948 förhandla fram ett vapenstillestånd med judarna och fortsatte därmed i februari och mars. I slutet av mars föreslog han en icke-angreppspakt och ett ömsesidigt fasthållande vid FNs delningsplan. Judarna avvisade naturligtvis detta. Al-Qawkji genomförde aldrig någon viktigare offensiv, förrän judiska styrkor trängde in på områden som FN avsett för den arabiska staten.

Samtidigt anlände små grupper av frivilliga ur Muslimska brödraskapet till Palestina söderifrån, från Egypten. De var entusiastiska och offervilliga men odugliga som soldater och kunde därför inte göra något för att hindra judarnas etniska rensning av Palestina.

Arabländernas ledare var fulla av tomt prat om att rädda Palestina men gjorde intet. De hade tillräckligt många ögon och öron i Palestinas städer och byar för att inte vara okunniga om den katastrof som drabbade det palestinska folket. Men de fördröjde så länge som möjligt det ofrånkomliga militära ingripandet. De visste fuller väl inte bara att palestiniernas öde var beseglat utan också att deras egna armeer inte hade någon chans mot de överlägsna judiska styrkorna.

Arabledarna överlät avgörandet åt Arabförbundet, som också förhalade. Först i slutet av april 1948 fattade Arabförbundet beslutet att rekommendera en allmän arabisk intervention. Då hade redan 250 000 palestinier fördrivits från sina hem och 200 byar redan förstörts, tiotals städer tömts av judarna.

Det var al-Qawkjis nederlag i Marj Ibn ‛Amir (eller Jizreeldalen), som övertygade arabledarna om att de behövde sända in reguljära styrkor. Al-Qawkji hade i början av april efter tio dagars strider misslyckats med att intaga kibbutzen Mishmar ha-Emeq. Detta var den enda arabiska offensiven före maj 1948.

Arabstaternas reaktion var svag förutom Syriens. Syrien lyckade också övertala Irak att utbilda frivilliga för insats i Palestina. Det rådde ingen brist på frivilliga, unga män som förargade sig över sina regeringars handlingsförlamning.

Jokern i leken var kung Abdullah av Transjordanien. Hans armé, Arablegionen, var den bästa arabiska armén, och det fanns förband av den här och var inne i Palestina. Dessa soldater var visst villiga att strida för att skydda byborna, dessas hem och odlingar, men de hölls i stort sett tillbaka av sina officerare. Under de judiska operationerna år 1948 fram till mitten av maj, när 250 000 palestinier fördrevs, stod legionen och passivt såg på. Det var ju i januari som kung Abdullah hade träffat sin överenskommelse med de judiska ledarna. I februari hade Jordanien i tysthet fått den brittiska regeringens välsignelse att annektera de delar av den för araberna avsedda palestinska staten som inte judarna tog. I gengäld lovade jordanierna att inte operera utanför dessa gränser, det vill säga Östra Jerusalem och det som nu är Västbanken.

Den 2 maj ägde det slutliga möte rum mellan representanter för judarna och Jordanien som bestämde arablegionens begränsade roll. Den judiske representanten Shlomo Shamir sade att för sionisternas del hade den av FN anvisade arabiska palestinska staten nu krympt till omfatta endast Västbanken, och denna var judarna villiga att avstå till jordanierna. Jordaniens representanter föreslog vid mötet att Jerusalem skulle delas liksom övriga Palestina. Shamir avvisade förslaget, då han visste att Ben-Gurion var övertygad om att hans armé var stark nog att taga hela Jerusalem.

Kung Abdullah gjorde allt han kunde för att synas på allvar deltaga i den gemensamma arabiska insatsen för Palestina mot judarna. Men i praktiken var hans huvudmål att säkra judiskt godkännande för den jordanska annekteringen av Västbanken.

Ben-Gurion å sin sida tog aldrig för givet att jordanierna skulle hålla sig till den begränsade roll han tilldelat dem, utan försöka taga för sig mera. Detta stärker intrycket av att han var viss om att äga tillräcklig militär styrka att bekämpa arablegionen, om så skulle erfordras, och samtidigt fortsätta sin etniska rensning av Palestina med oförminskad kraft.

Som det sedan visade sig, fick legionen kämpa för att genomföra annekteringen, trots avtalet med Israel. Bara några veckor efter mandatets upphörande försökte den israeliska armén rycka till sig delar av Västbanken. Legionen lyckades emellertid försvara dem tills kriget var över. Därmed räddade de jordanska och även irakiska styrkorna 250 000 palestinier från att mördas och fördrivas av judarna. Det skulle dock vara endast 19 år.

Det palestinska ledarskapet var nästan fullständigt tillintetgjort. Endast några få ledare blev kvar att bekämpa det judiska övertagandet av deras land: Emil Ghori, Ahmad Hilmi, Rafiq Tamimi, Mu’in al-Madi och Husain al-Khalili och framför allt ‛Abd al-Qadir al-Husaini, som försökte organisera en motståndsarmé och kämpade tappert tills han stupade den 9 april. Liknande försök gjordes av Hasan Salameh och Nimr Hawari.

Det palestinska motståndet var alltså hopplöst underlägset och fåfängt. Däremot lyckades de judiska mytmakarna sprida sagan om att den judiska staten alldeles vid sin födelse nästan som genom ett under undgick en ”andra förintelse”. Genom att utnyttja denna feta lögn lyckades Israel sedan säkra ett massivt stöd från judiska församlingar i hela världen.

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Artikelns fjärde och sista del, som följer i morgon, behandlar den etniska rensningens fortsättning från våren 1948 och avslutas med en principiell betraktelse över de sionistiska judarnas brott mot det palestinska folket.