Annons:

Judarnas etniska rensning av Palestina – tredje delen

De judiska styrkorna hade förmågan att intaga många av de områden FN tilldelat den judiska staten. ”Intaga” betydde här bara en sak: att massivt fördriva de palestinier som levde i dessa områden, både i städerna och i byarna.

Uppdaterad maj 16, 2018, Publicerad maj 16, 2018
Offer för massakern i Deir Yassin. Denna by utplånades och ersattes senare med förortsbebyggelse till det moderna Jerusalem.

April 1948 – Plan Dalet sätts i verket

Utgivarna av Ben-Gurions dagbok förvånades, när de upptäckte att ledaren för judarna i Pale­stina under tiden från 1 april till 15 maj 1948 syntes oberörd av de hot judarna stod inför, den ”andra Förintelse”, som han särskilt vid denna gärna framhöll med patos i sina tal. För sin inre krets talade han ett helt annat språk, räknade stolt upp namnen på alla de palestinska byar hans trupper just hade rensat på sina invånare. Hans enda verkliga fruktan gällde nog de isolerade judiska bosättningar som fanns i delar av Galileen och i Negev, liksom några delar av Jerusalem, där en möjlig arabisk armé skulle kunna komma till palestiniernas försvar. Men detta var – och det insåg Ben-Gurion och hans kumpaner – endast lokalt begränsade nackdelar. De judiska styrkorna hade förmågan att intaga många av de områden FN tilldelat den judiska staten. ”Intaga” betydde här bara en sak: att massivt fördriva de palestinier som levde i dessa områden, både i städerna och i byarna.

 

Operation Nachshon – den första operationen enligt Plan Dalet

De isolerade judiska bosättningarna – vilka britterna efterhand godkände – visade sig bli belastningar, när spänningen mellan judar och palestinier sedan ökade. Transporter till dessa orter kunde inte alltid garanteras. Vägen från väster till den judiska kolonin i Jerusalem gick genom många palestinska byar och var särskilt svår att trygga för judisk samfärdsel. Därför blev dessa palestinska byar väster om Jerusalem det första målet, när Plan Dalet sattes i verket. Operationen kallades Nachshon och skulle bilda mönster för kommande anfall mot palestinska byar och stadsdelar.

Annons:

Varje brigad, som skulle sättas in i operationen, beordrades att försätta sig i Mazav Dalet, Tillstånd Dalet, för att kunna genomföra Plan Dalet: ”Ni övergår till Tillstånd Dalet för att genomföra Plan Dalet” – så inleddes varje order till förbanden. Därefter stadgade ordern: ”vilka byar ni skall intaga, rensa eller förstöra bestäms enligt samråd med era rådgivare i arabfrågor och underrättelseofficerarna.” I den officiella Plan Dalet skulle byarna få alternativet att ge sig, men i de operativa orderna till fältförbanden gavs intet utrymme för undan­tag: alla byarna skulle rensas på sina invånare och sedan förstöras. De enda skillnaderna mellan operationerna mot dessa byar var de olika tiderna: Alexandronibrigaden, som skulle rensa byarna längs Medelhavskusten, fick sin order i slutet av april; Golanibrigaden, som skulle rensa östra Galileen, fick sin den 6 maj.

Palmach-förbanden fick sin order redan den 1 april. Den löd: ”Huvudmålet för operationen är att förstöra de arabiska byarna … och att vräka byborna, så att de blir en ekonomisk belastning för de allmänna arabiska styrkorna.”

Operation Nachshon var en nyhet även i andra avseenden. Den var den första operation, där alla de judiska militära organisationerna strävade efter att verka såsom en enda armé och därmed lade grunden för den blivande israeliska armén.

Judiska soldater som deltog i denna operation såg sig ofta som ädla kämpar mot ”nazister”. ”Nazisterna” var i detta fall fredliga och vapenlösa palestinska bybor, som endast ville fortsätta att leva som de och deras förfäder gjort, och ‛Abd al-Qadir al-Husayni och hans paramilitära styrkor, som kom till dessa bybors försvar.

Den första av de många byar, som tömdes på folk och förstördes, var Qastal, belägen på sista västliga höjden före den sista stigningen till Jerusalem. Det enda som i dag finns kvar av byn är en minnestavla över de strider som här ägde rum mot en ”fiendebas” – det vill säga byn.

Den 9 april stupade ‛Abd al-Qadir al-Husayni under försvaret av Qastal. Hans död demorali­serade hans män så mycket att de övriga byarna blev ett lätt byte för de judiska styrkorna. Dessa omringade, anföll och intog byarna. Därefter drevs byborna ut ur sina hem, och byggnaderna raserades. I vissa av byarna anställde judarna massakrer på befolkningen. Bland de hemskaste exemplen var byn Deir Yassin, som föll samma dag som Qastal, den 9 april.

 

Deir Yassin

Operationen mot byn Deir Yassin, strax väster om Jerusalem, visade vilken systematisk karaktär Plan Dalet hade. Denna lilla idylliska by hade slutit en icke-angreppspakt med Haganah i Jerusalem. Den var likväl dömd att utplånas, eftersom den låg inom de områden som Plan Dalet förutbestämt att etniskt rensas. Men eftersom pakten med byn var i kraft, beslöt Haganahs chefer att i stället sända trupper ur Irgun och Sternligan. Man kan undra vilka judarna bedrog mest med detta svekfulla förfarande. Hur som helt brydde man sig senare inte om att skilja mellan ”vänligt” och ”fientligt” sinnade byar.

När de judiska soldaterna trängde in i byn, pepprade de först husen med eld ur automat­vapen, varvid många bybor dödades. Därefter samlade judarna de överlevande på ett ställe och mördade dem kallblodigt, många genast, andra först efter att ha grymt plågat dem. Judarna våldtog många kvinnor innan de mördade dessa. På ett antal gravida kvinnor stötte judarna bajonetter i buken, så att de dödade två människoliv samtidigt. Ett femtiotal barn stympade judarna inför föräldrarnas ögon, innan de dödade dem jämte föräldrarna. Sammanlagt dödade judarna 250 människor i Deir Yassin.

Överlevande efter massakern i byn. Ett femtiotal föräldralösa barn hittades övergivna vid Jaffaporten i Jerusalem men räddades senare av palestinskan Hind Husseini.

Fahim Zaydan, som var tolv år när massakern förövades, överlevde sina skottskador. Han vittnade sedan:

De tog ut oss en efter en, sköt en gammal man, och när en av hans döttrar skrek, sköt de henne också. Sedan ropade de på min bror Muhammad och sköt honom inför våra ögon, och när min mor skrek och böjde sig över honom, medan hon bar min lillasyster Hudra i famnen – hon ammade henne fortfarande – sköt de henne också.

Judarna hade ställt upp en mängd barn mot en mur och översållade dem sedan med kulor, ”för skojs skull”, innan de gav sig av. Det var bland dessa barn Fahim befann sig. Han hade turen att överleva sina sina skottskador.

De judiska ledarna tillkännagav sedan stolt det stora antalet dödade i Deir Yassin som en varning till alla palestinier att ett liknande öde väntade dem, om de vägrade att lämna sina byar och fly.

Därefter utplånades fyra närbelägna byar: Qalunya, Saris, Beit Surik och Biddu. Haganah stannade bara någon timme i varje by, drev ut människorna, plundrade husen och sprängde sedan dessa.

 

Mordet på Palestinas städer

Den tillit judiska ledare visade i början av april till sin militärs förmåga att inte bara taga över de områden FN avsett för den judiska staten utan även rensa dem på palestinier kan ses i hur de omedelbart efter Operation Nachshon vände sig mot Palestinas viktigaste städer. Dessa anfölls systematiskt under april månad, medan FN-ombud och brittiska myndighetspersoner stod och såg på.

Offensiven mot städerna började med Tiberias. När vetskapen om massakern i Deir Yassin och en annan massaker tre dagar senare i Khirbat Nasr al-Din (3 km sydväst om Tiberias) nådde invånarna i Tiberias, flydde många av dem. Judiska trupper drev på denna flykt genom att granatbeskjuta staden och rulla ner tunnor med sprängämnen från kullarna utanför staden.

Som så många gånger förut, när det gällde palestinierna, visade sig britterna från sin sämsta sida. Först hindrade de Arabiska befrielsearmén från att undsätta staden, så att endast 30 frivilliga nådde fram till den. Sedan lovade de att skydda staden mot judarna, vilket de naturligtvis inte gjorde, utan i stället uppmanade palestinierna att förhandla med judarna om ett allmänt uttåg.

Men ännu värre uppförde sig britterna vid morden på städerna Haifa och Jaffa.

 

Den etniska rensningen av Haifa

Som nämndes i närmast föregående del av denna artikel, inleddes den systematiska judiska terrorn mot palestinierna i Haifa redan den 30 november 1947. Denna terror fortsattes och förvärrades i december och januari och drev uppskattningsvis 15 000 – 20 000 av stadens palestinska invånare på flykten. Staden besköts med granater från kullarna längre inåt land.

Den judiska operationen mot Haifa hade fått namnet Misparayim, ett ord som betyder ”sax” på hebreiska. Avsikten var att med en kniptångsoperation isolera staden från dess palestinska uppland. Haifa hade enligt FNs delningplan givits åt judarna, vilket återigen visar FNs orättvisa inställning – att skänka landets enda betydande hamnstad åt denna mot den pale­stinska majoriteten fientliga minoritet. Judarna ville givetvis ha denna hamnstad, men utan dess palestinska invånare. Britterna lät dem få som de ville, som vi snart skall se.

I egenskap av hamnstad var Haifa också britternas sista station inför deras uttåg. De hade först tänkt stanna till augusti men ändrade sig i februari till att lämna landet redan i maj månad. Det fanns därför gott om brittisk trupp kvar i Palestina, när judarna satte igång med att etniskt rensa Haifa.

I början av april intensifierade judarna sin terror mot Haifa. Den 18 april meddelade generalmajor Hugh Stockwell, befälhavare över norra sektorn med stab i Haifa, de judiska myndigheterna i staden att de brittiska styrkorna två dagar senare skulle avlägsnas från de ställen, där de var stationerade att bilda en buffert mellan stadens judar och palestinier. Denna buffert var det enda som hindrade de judiska styrkorna från att direkt anfalla de palestinska stadsdelarna, där fler än 50 000 människor fortfarande bodde kvar.

Uppdraget att anfalla gavs åt Karmelibrigaden, ett av de bästa förbanden i den judiska armén. Dess 2000 väl rustade soldater stod emot en illa rustad styrka av 500 frivilliga, huvud­sakligen libaneser.

Att britterna drog bort, betydde att Operation Sax övergick i Operation Rensa Surdegen (bi‛ur hametz). Namnet syftar på den judiska rit som utföres alldeles före påskfirandet, då alla spår av bröd eller mjöl avlägsnas ur husen. Det är tydligt att palestinierna skulle bli brödet och mjölet. Den etniska rensningen av Haifa sattes också i gång den 21 april, dagen före den judiska påsken.

Man kan nog inte säga att judarna med dylika symboliska anspelningar ansträngde sig att framställa sin religion i vacker dager inför icke-judar.

Den order chefen för Karmelibrigaden, Mordechai Maklef, utfärdade löd: ”Döda alla araber ni träffar på, sätt eld på alla brännbara föremål och använd sprängämnen för att få upp dörrarna.”

När denna order verkställdes inom den blott halvannan kvadratkilometer, där Haifas för­svarslösa palestinska invånare levde hopträngda, flydde dessa i panik mot hamnen utan att taga några ägodelar med sig. Så snart de flytt, bröt eller sprängde sig judarna in i de övergivna husen och plundrade dem.

Bara några dagar därefter besökte Golda Meir det etniskt rensade Haifa. Hon berättar om den fasa hon kände, när hon steg in i övergivna palestinska hem, där lagad mat stod kvar på bordet, barnen hade lämnat leksaker och böcker på golvet och livet tycktes ha frusit på ett ögonblick. Detta intryck av fasa måste dock ha varit högst övergående, eftersom hon och hennes gelikar utan avbrott fortsatte med den etniska rensningen av palestinierna. Golda Meir var en av de 24 judar som skrev under Israels självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Åren 1969–1974 var hon Israels premiärminister.

Tidigt i gryningen den 22 april drev judarna den kvarvarande palestinska stadsbefolkningen ner mot hamnområdet och trängde samman den på den gamla marknadens område, som låg hundra meter från hamnen. Sedan besköt de den tätnande folkmasssan från sluttningarna med 75 mm:s granatkastare. Folkmassan flydde då in på själva hamnområdet, varvid de trängde undan den poliskedja som bevakade grinden till detta. Människorna stormade de förtöjda båtarna, som naturligtvis var alldeles för få och små för att kunna användas till att evakuera en så stor mängd flyende människor. Det är inte svårt att föreställa sig vilka fasansfulla scener som utspelade sig. Här följer en ögonvittnesskildring:

Män trampade ner sina vänner och kvinnor sina egna barn. Båtarna i hamnen fylldes snabbt med levande last. Trängseln i dem var fruktansvärd. Många båtar kapsejsade och sjönk med alla ombordvarande.

När uppgifter om vad som hänt i Haifa nådde London, rasade utrikesminister Ernest Bevin mot Stockwell för hans ryggradslösa och svekfulla uppförande.

 

Safad

När Haifa föll, var endast några få av Palestinas städer alltjämt fria, däribland Acre, Nazaret och Safad. Safad hade nästan 12 000 invånare, 9500 palestinier och 2400 judar. Slaget om Safad började i mitten av april och varade till den 1 maj. Ett tusen välutbildade och välrustade judiska soldater ur Palmach anföll 400 arabiska frivilliga, varav endast 200 hade vapen. Stadens hela palestinska befolkning fördrevs.

 

Jerusalem

I april 1948 började judarnas anfall på de västra delar av Jerusalem som palestinier be­bodde. Anfallet föregicks av granatkastarbeskjutning mot bostadsområdena, en beskjutning som hade pågått ända sedan den 1 januari.

Britterna, som vid denna tid fortfarande hade en stark militär närvaro i Palestina, ingrep vanligen inte, när judar förövade väpnad aggression mot palestinsk civilbefolkning. När judarna angrep Jeusalems stadsdel Shaykh Jarra, beslöt emellertid en brittisk befälhavare att göra en insats

Den order de judiska styrkorna fått var tydlig: ”Intag stadsdelen och förstör alla dess hus.” Anfallet inleddes den 24 april, men britterna lyckades hejda det, efter att Haganah sprängt 20 hus. Detta exempel visar hur annorlunda det kunde ha blivit, om britterna gjort sin plikt enligt både mandatets och FNs bestämmelser.

Men beträffande övriga Jerusalem spelade britterna tvärtom en hemsk och svekfull roll. De avväpnade först de palestinska stadsborna och lovade att skydda dem för de judiska anfallen men svek sedan omedelbart sitt löfte.

En av de palestinska ledarna i staden, dr Husayn al-Khalidi, telegraferade till al-Hajj Amin al-Husayni i Kairo att stadens sjukhus var överfulla av de skadade och att man inte längre hade tyg till att svepa de dödade med. Det rådde fullständig anarki och panik i staden.

Det blev bara värre. De sista dagarna i april satte judarna igång med en intensiv, oupphörlig granatbeskjutning. Stadsdelen Qatamon föll, endast Shu‛fat höll ut och vägrade ge upp. Itzhak Levy, som var Haganahs underrättelsechef i Jerusalem uppgav: ”Medan rensningen av Qata­mon pågick, började plundringen och rånandet. Både soldater och civila deltog. De bröt sig in i husen och tog möbler, kläder, elektrisk utrustning och livsmedel.”

När arablegionen till sist, i mitten av maj, ingrep i striderna, hejdades rensnings­opera­tio­nerna. Men då hade åtta stadsdelar i Västra Jerusalem och 39 byar i Stor-Jerusalem-området rensats, befolkningen fördrivits till Östra Jerusalem.

 

Acre

Kuststaden Acre (13 500 palestinier, 3900 judar) vid Haifavikens norra ända blev svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha till­satts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Haganah. Haganah skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militära chefer, militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganahs ”för­klaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade den brittiske befälhavaren, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, vrålade Haganahs hög­talare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka upp­gifter om att de palestinier som stannat kvar under judiskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte taga sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog och deras kroppar kastades i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk och religiös grupp att flytta in i getton och att sedan döda dem med cyanid – har vi inte ständigt och jämt fått höra att detta var något sär­skilt tyskt och särskilt ondskefullt, som dessbättre upphörde 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dys­enteri­bakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och av­rättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Många år efteråt har israeliska forskare klarlagt ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket i Gaza. Enligt krigshistorikern Uri Milstein var tyfus­epidemin i Acre inte resultat av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Haganah/IDF. Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var omedelbart inblandad i operationen.

 

Baysan

Ungefär samtidigt som Acre ockuperades intog Golanibrigaden staden Baysan i Operation Gideon. Efter de framgångsrika erövringarna av städerna Haifa, Tiberias och Safad var de judiska trupperna numera mycket effektiva i sina massfördrivningar. De gav stadens befolkning ett ultimatum att lämna sina hem på tio timmar. Folket vägrade och sökte organisera ett försvar och utstå en belägring. Judarna besköt staden med artilleri och bombade den även från luften. Då gav staden upp motståndet, och den 11 maj tog judarna över den.

 

Jaffa

Jaffa var den sista palestinska stad som intogs under det brittiska styret. Jaffa var i likhet med många palestinska städer en gammal stad, i detta fall med rötter tillbaka till bronsåldern. Till Stor-Jaffas område hörde även 24 byar. Staden hade 17 moskeer. Idag står bara en kvar, men alla byarna är utplånade. I senare delen av april började fem tusen judar anfalla staden, som försvarades av 1500 frivilliga. Efter tre veckors belägring och strider föll staden den 13 maj. Stadens 50 000 invånare fördrevs omedelbart, med brittisk så kallad hjälp och medling, vilket dock inte betydde att civila inte urskillningslöst dödades. Liksom i Haifa drev judarna människorna bokstavligen ut i havet, när folkmassor försökte taga sig ombord på små fiske­båtar, samtidigt som judarna sköt på dem.

 

Rensningen fortsätter

Den 7 april hade Ben-Gurions rådgivande kommitté vid sitt möte beslutat att förstöra alla byar längs vägen Tel Aviv – Haifa, vägen Jenin – Haifa och vägen Jerusalem – Haifa och för­driva deras invånare. Mycket få av dessa byar klarade sig. Allt detta skedde innan en enda reguljär soldat från något arabiskt grannland hade satt sin fot i Palestina. Från den 30 mars till den 15 maj 1948 intog judarna 200 byar, förstörde dem och fördrev invånarna. Detta är ett faktum som måste upprepas gång på gång, eftersom det vederlägger judarnas lögn om att ”araberna” flydde först när ”den arabiska invasionen” börjat och för att bereda plats för den. Nästan hälften av de palestinska byar som judarna utplånade hade redan anfallits vid den tid då arabländernas regeringar motvilligt sände in sina trupper den 15 maj. Från den 15 maj till den 11 juni, när den första vapenvilan trädde i kraft, utplånade judarna ytterligare 90 byar.

”Vår armé marscherar framåt och erövrar de arabiska byarna, och deras invånare flyr som möss”, skrev Josef Weitz med stolthet.

Den 14 april skrev Ben-Gurion till Moshe Sharrett: ”Från dag till dag utvidgar vi vår ockupa­tion. Vi intar nya byar och vi har bara börjat.”

I somliga byar, som låg nära städer, massakrerade de judiska styrkorna många civila för att injaga skräck i stadsbefolkningen och så driva den på flykten. Så gjorde de i byarna Nasr al-Din nära staden Tiberias, ‛Ain al-Zaitun nära Safad och Tirat Haifa nära Haifa. I alla dessa tre byar mördade judarna grupper av män för att få i gång massflykt ur de närbelägna städerna. Ordet ”män” hade för judarna en bred definition nedåt i åldrarna. Yngre än tioåriga pojkar klarade sig någorlunda. Äldre än tioåriga pojkar mördades med de vuxna männen.

 

‛Ain al-Zaitun

Massakern i ‛Ain al-Zaitun är den mest kända av de tre. Den har också blivit föremål för skönlitterär behandling: Elias Khourys roman Solporten och Netiva Ben-Yehudas kortroman Mellan knutarna.

Tidigt den 2 maj anfölls byn av judarnas kommandoförband Palmach under befäl av Moshe Kalman. Hans trupper mötte mycket ringa motstånd. Judarna besköt byn med granatkastare och överöste den därefter systematiskt med handgranater. Vid middagstid trängde Kalmans trupper in i byn. Byborna strömmade ut ur sina hus och samlades till en folkmassa, som viftade med en vit flagga. Judarna drev dem genast in på bytorget. En av byborna, Yusuf Ahmad Hajjar, sade till judarna att han liksom de andra hade kapitulerat och därför väntade sig att behandlas humant. Moshe Kalman gav honom då ett knytnävsslag i ansiktet och befallde honom att som straff slumpvis välja ut 37 ungdomar och barn. De övriga byborna trängdes utom synhåll, varpå de 37 unga bakbands och sedan sköts.

En judisk soldat, Hans Lebrecht, skrev en bok, där han återgav sina intryck av massakern: ”I slutet av maj 1948 beordrades jag av det militära förband jag tjänstgjorde i att bygga en tillfällig pumpstation och avleda vattnet från den ’övergivna’ byns källa, ‛Ain Zaitun, att förse bataljonen med vatten. Byn hade fullständigt förstörts, och mitt i bråten låg många lik strödda. I synnerhet fann vi många kroppar av kvinnor, barn och spädbarn nära byns moské. Jag övertalade armén att låta bränna kropparna.”

Netiva ben-Yehuda var medlem av Palmach och deltog själv i anfallet på byn och massakern av dess invånare. Hon anger i sin bok antalet dödade bybor till flera hundra.

Palmach intog senare den närliggande byn Biriyya och lät liksom i ‛Ain al-Zaitun bränna alla husen för att skrämma Safads icke-judiska invånare på flykten.

 

Lydnad för den överlägsna makten

Ett av de viktigare tecknen på att det var de judiska styrkorna, som hade övertaget 1948, och att det judiska samfundet i Palestina ingalunda hotades av utplåning, som judiska sago­berättare vill få oss att tro, var att flera av landets icke-judiska etniska minoriteter beslöt att lämna det palestinska lägret och ansluta sig till det judiska.

I början av april 1948 deserterade 500 drusiska soldater från Arabiska befrielsearmén och gick över till de judiska styrkorna. De ville dock att judarna först iscensatte en låtsasstrid, varunder de skulle ge sig fångna och först därefter förklara sig lojala med sionismen. En sådan låtsatsstrid utkämpades också nära staden Shafa al-‛Amru (20 km nordost om Haifa).

Också kirkassierna beslöt att övergå till judarna, och 350 av dem anslöt sig till de judiska styrkorna, också de i april 1948.

Druser och kirkassier bildade kärnan till det som sedan blev Israels gränspolis. Det var en drusisk kapten, som kallblodigt mördade den palestinska skolflickan Iman Alhamas (född 1991) den 5 oktober 2004. Efter detta hjältedåd befordrades han till major.

 

Arabiska reaktioner

När judarna började intaga och förstöra palestinska byar i november 1947, verkade Galileen vara det enda område, där den syriske militären Fawzi al-Qawkji skulle ha kunnat hejda dessa angrepp. Han förde befäl över en styrka om två tusen man och utförde en rad angrepp på isolerade judiska bosättningar. Men detta var i det hela misslyckade försök, som aldrig kunde vända maktbalansen. Al-Qawkji begränsade sig också genom den taktik han använde: att splittra sina styrkor i strävan att försvara så många palestinska städer och byar som möjligt. Därmed kunde han aldrig uppnå lokal överlägsenhet.

Inseende sin militära underlägsenhet försökte al-Qawkji redan i januari 1948 förhandla fram ett vapenstillestånd med judarna och fortsatte därmed i februari och mars. I slutet av mars föreslog han en icke-angreppspakt och ett ömsesidigt fasthållande vid FNs delningsplan. Judarna avvisade naturligtvis detta. Al-Qawkji genomförde aldrig någon viktigare offensiv, förrän judiska styrkor trängde in på områden som FN avsett för den arabiska staten.

Samtidigt anlände små grupper av frivilliga ur Muslimska brödraskapet till Palestina söderifrån, från Egypten. De var entusiastiska och offervilliga men odugliga som soldater och kunde därför inte göra något för att hindra judarnas etniska rensning av Palestina.

Arabländernas ledare var fulla av tomt prat om att rädda Palestina men gjorde intet. De hade tillräckligt många ögon och öron i Palestinas städer och byar för att inte vara okunniga om den katastrof som drabbade det palestinska folket. Men de fördröjde så länge som möjligt det ofrånkomliga militära ingripandet. De visste fuller väl inte bara att palestiniernas öde var beseglat utan också att deras egna armeer inte hade någon chans mot de överlägsna judiska styrkorna.

Arabledarna överlät avgörandet åt Arabförbundet, som också förhalade. Först i slutet av april 1948 fattade Arabförbundet beslutet att rekommendera en allmän arabisk intervention. Då hade redan 250 000 palestinier fördrivits från sina hem och 200 byar redan förstörts, tiotals städer tömts av judarna.

Det var al-Qawkjis nederlag i Marj Ibn ‛Amir (eller Jizreeldalen), som övertygade arabledarna om att de behövde sända in reguljära styrkor. Al-Qawkji hade i början av april efter tio dagars strider misslyckats med att intaga kibbutzen Mishmar ha-Emeq. Detta var den enda arabiska offensiven före maj 1948.

Arabstaternas reaktion var svag förutom Syriens. Syrien lyckade också övertala Irak att utbilda frivilliga för insats i Palestina. Det rådde ingen brist på frivilliga, unga män som förargade sig över sina regeringars handlingsförlamning.

Jokern i leken var kung Abdullah av Transjordanien. Hans armé, Arablegionen, var den bästa arabiska armén, och det fanns förband av den här och var inne i Palestina. Dessa soldater var visst villiga att strida för att skydda byborna, dessas hem och odlingar, men de hölls i stort sett tillbaka av sina officerare. Under de judiska operationerna år 1948 fram till mitten av maj, när 250 000 palestinier fördrevs, stod legionen och passivt såg på. Det var ju i januari som kung Abdullah hade träffat sin överenskommelse med de judiska ledarna. I februari hade Jordanien i tysthet fått den brittiska regeringens välsignelse att annektera de delar av den för araberna avsedda palestinska staten som inte judarna tog. I gengäld lovade jordanierna att inte operera utanför dessa gränser, det vill säga Östra Jerusalem och det som nu är Västbanken.

Den 2 maj ägde det slutliga möte rum mellan representanter för judarna och Jordanien som bestämde arablegionens begränsade roll. Den judiske representanten Shlomo Shamir sade att för sionisternas del hade den av FN anvisade arabiska palestinska staten nu krympt till omfatta endast Västbanken, och denna var judarna villiga att avstå till jordanierna. Jordaniens representanter föreslog vid mötet att Jerusalem skulle delas liksom övriga Palestina. Shamir avvisade förslaget, då han visste att Ben-Gurion var övertygad om att hans armé var stark nog att taga hela Jerusalem.

Kung Abdullah gjorde allt han kunde för att synas på allvar deltaga i den gemensamma arabiska insatsen för Palestina mot judarna. Men i praktiken var hans huvudmål att säkra judiskt godkännande för den jordanska annekteringen av Västbanken.

Ben-Gurion å sin sida tog aldrig för givet att jordanierna skulle hålla sig till den begränsade roll han tilldelat dem, utan försöka taga för sig mera. Detta stärker intrycket av att han var viss om att äga tillräcklig militär styrka att bekämpa arablegionen, om så skulle erfordras, och samtidigt fortsätta sin etniska rensning av Palestina med oförminskad kraft.

Som det sedan visade sig, fick legionen kämpa för att genomföra annekteringen, trots avtalet med Israel. Bara några veckor efter mandatets upphörande försökte den israeliska armén rycka till sig delar av Västbanken. Legionen lyckades emellertid försvara dem tills kriget var över. Därmed räddade de jordanska och även irakiska styrkorna 250 000 palestinier från att mördas och fördrivas av judarna. Det skulle dock vara endast 19 år.

Det palestinska ledarskapet var nästan fullständigt tillintetgjort. Endast några få ledare blev kvar att bekämpa det judiska övertagandet av deras land: Emil Ghori, Ahmad Hilmi, Rafiq Tamimi, Mu’in al-Madi och Husain al-Khalili och framför allt ‛Abd al-Qadir al-Husaini, som försökte organisera en motståndsarmé och kämpade tappert tills han stupade den 9 april. Liknande försök gjordes av Hasan Salameh och Nimr Hawari.

Det palestinska motståndet var alltså hopplöst underlägset och fåfängt. Däremot lyckades de judiska mytmakarna sprida sagan om att den judiska staten alldeles vid sin födelse nästan som genom ett under undgick en ”andra förintelse”. Genom att utnyttja denna feta lögn lyckades Israel sedan säkra ett massivt stöd från judiska församlingar i hela världen.

 

Denna artikels fyra delar är ursprungligen texten till en föreläsning Lars Adelskogh höll för studiegruppen Aguéli i Uppsala lördagen den 2 juni 2012. Den i Nya Dagbladet publicerade texten har på några få ställen uppdaterats och korrigerats.

Artikelns fjärde och sista del, som följer i morgon, behandlar den etniska rensningens fortsättning från våren 1948 och avslutas med en principiell betraktelse över de sionistiska judarnas brott mot det palestinska folket.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Humor: Dietisten från framtiden

Publicerad Igår 10:27 – av Redaktionen
Det var enklare när maten bara skulle mätta – inte rädda världen.

När klimatet nu ska styra middagsmenyn i stället för kroppens faktiska behov, kan vi åtminstone glädjas åt att "experterna" inte kan tidsresa bakåt och terrorisera hemmets lugna middagar. Tänk om alla dessa kostrådgivare bara kunde låta maten tysta munnen.

Ägget har firats och fördömts i kost- och hälsokretsar de senaste åren. Köttet far fram och tillbaka, men ska helst försvinna av miljöskäl. I dessa tider av kostförvirring är det inte helt uppenbart vad som egentligen är hälsosamt. Man kan ju tycka att det var betydligt enklare förr.

I en värld där självutnämnda experter låter klimatpolitik och underliga studier forma den forna tallriksmodellen, är det kanske en välsignelse att tidsresor inte finns – för hur skulle det annars te sig?

 

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Halloween – från keltisk skördefest till populärkultur

Halloween har sina rötter djupt i irländsk tradition för 2000 år sedan, där man hedrade döda förfäder med mat och eldar, och skyddade sig mot andar med masker och karvade rovor. Idag domineras högtiden av konsumtionshysteri – men bakom den moderna hetsen döljer sig en fascinerande (spök)historia om förvandlingen från hednisk ritual och kopplingen till kyrkans högtider.

Publicerad oktober 31, 2025 – av Redaktionen
Modernt firande av den keltiska skördefesten Samhain. Halloween-firande 1944 i USA.

Halloween har ett väldigt gammalt ursprung och många historiker är överens om att det härstammar från ett område som idag är Irland och vissa delar av Storbritannien – där kelterna bosatte sig. Just Irland har, till skillnad från många länder, tillgång till litteratur som sträcker sig tillbaka till 700-talet och där finns belägg för att det var just där som Halloween-traditionerna påbörjades, enligt ISOF.

Kelterna var ett indoeuropeiskt folk som under järnåldern spred sig över stora delar av väst- och nordvästra Europa, samt även andra delar av världen. Kelterna dyrkade en hel del gudar där ritualer, traditioner och ceremonier var en viktig ståndpunkt i samhället.

Då kelterna till stor del levde i ett jordbrukssamhälle var självfallet skördetiderna ett viktigt inslag. Kelterna delade upp året i två, en ljus och en mörk del. Samhain, som betyder "sommarens slut", inföll när skördesäsongen var slut och den mörka delen började, vilket ska ha varit 1 november. Då var det dags att ta in årets skörd, slakta djur och förbereda sig för vintern.

Vid Samhain tackade man för årets skörd och offrade en del av den till gudarna eller andra väsen för att få skydd under den kommande vintern. Ibland offrade man även djur.

Annons:
Eld var ett viktigt inslag i Samhain. Foto: Ýlona María Rybka/Unsplash

Denna högtid markerade även det keltiska nyåret, så det var också en hel del festligheter och lekar som tog plats. Vanligen firade man i tre dagars tid, från 31 oktober till 2 november, enligt Historiens Värld.

Natten före Samhain, det vill säga 31 oktober, ansågs vara fylld med trolldom, och slöjan mellan andevärlden och människovärlden var svag.  Därför kunde de döda återvända till jorden och vandra bland de levande. Bland mycket annat trodde man att de döda skulle återvända hem och därför dukade man upp mat till hemmets förfäder till middagen.

Eldar och eldens kraft var en väldigt viktig del av den keltiska traditionen. För att rena och skydda samhället tände man en stor, gemensam brasa för allmänheten vid en plats som ansågs helig. I den brasan brände man också ofta ben från slaktade djur som offer till andarna, elden skulle också hjälpa de döda att hitta hem igen.

En tradition var att låta hushållets egna eld brinna ut, för att sedan tända den igen från den stora brasan – det skulle ge beskydd under vintern.

Skydda sig från onda krafter

Eftersom slöjan mellan världarna ansågs tunn ville man skydda sig mot onda krafter och väsen, för det var inte bara spöken från förfäder som vandrade i mörkret. En av de mest fruktade var "Aos Sí" eller även kallad älvorna, som ansågs vara väktare av naturen. De var ofta knutna till speciella platser, som exempelvis träd, stenar och kullar – det var viktigt att veta om dessa platser och absolut inte störa deras hem.

Under Samhain var deras närvaro tydligare och man offrade mat och dryck till älvorna. Dessa väsen kunde vara både beskyddande, men också farliga och kidnappa människor om de inte blivit tillfredsställda med offergåvor eller om man störde dem.

Samhain-firande i Skottland år 2020. Foto: Robin Canfield/Unsplash

För att skydda sig mot onda krafter klädde man ut sig med hemska masker och dräkter i syfte att skrämma eller vilseleda de onda andarna. Dräkterna kunde därmed fungera som ett slags kamouflage och få andarna att tro att man var en av dem. En vanlig tro var också att det var viktigt att inte bli igenkänd av de andarna eftersom man då kunde bli utsatt för onda makter. I vissa områden smorde man till och med in sig med aska från Samhain-bålet för extra skydd.

Kristendomens intåg

Under 400-talet började delar av de brittiska öarna kristnas och det ledde också till att kyrkan ville förändra de hedniska traditionerna som kelterna utförde. Istället för att försöka utplåna dem menar dock många historiker att man istället försökte förkristna traditionerna under 700-talet genom att flytta Alla helgons dag från maj till 1 november, på så vis blev 31 oktober allhelgonaafton. Detta är dock omdebatterat, en annan anledning att man flyttade högtiden kan också vara att Gregorius III invigde ett kapell i Petersbasilikan till alla helgons ära den 1 november.

Skillnad mellan högtider

Omkring år 998 införde även den romersk-katolska kyrkan en till högtid i november, nämligen alla själars dag, som infaller den 2 november. Och dessutom finns ju också allhelgonadagen, vilket kan vara något förvirrande om man bor i Sverige.

Just kring 31 oktober och början på november sker det mycket olika firanden och även dagar som är viktiga inom kyrkan.

Halloween infaller alltid på 31 oktober och har som nämnts ovan från början ingen kyrklig koppling, men i och med att man flyttade alla helgons dag blev det principiellt också kyrkligt eftersom det räknas som allhelgonaafton och det är också därifrån dagens namn kommer: All Hallows Eve – som förkortas Halloween. Även om den rent tekniskt sett kan förklaras som en dag kopplat till kyrkan är det idag en folklig högtid som man vanligen firar utanför kyrkan.

Foto: Nikola Johnny Mirkovic/Unsplash

Sedan har man i Sverige alla helgons dag som infaller den första lördagen mellan 31 oktober och 6 november – det är en röd dag som firas inom kyrkan och är från början tänkt att hedra helgon och martyrer. Men i de svenska traditionerna är det denna dag vi tänder ljus på gravarna och minns våra döda.

Den 1 november infaller också allhelgonadagen, vilket i Sverige skiljer sig från alla helgons dag, men däremot inte i resterande världen där det är samma dag. Denna dag är den ursprungliga katolska högtiden för alla helgon. Och sedan kommer förstås den 2 november med alla själars dag, som är en kyrklig helgdag i den katolska kyrkan. I Svenska kyrkan firas alla själars dag istället söndagen efter alla helgons dag, en tradition som infördes 1983 och där namnet officiellt återkom 2003.

"Ont ska med ont fördrivas"

Även om dagarna kan tyckas gå ihop till en klump av liknande firanden och sorger, eftersom döden är extra närvarande just dessa dagar, finns det stora skillnader. Ofta kan Halloween anses kommersiell och oetisk eftersom det finns anspelningar på döden, men också för att det är så nära inpå alla helgons dag. Det är viktigt att förstå dagarnas olika syften. Exempelvis beskriver en svensk kvinna född 1969 från Södermanland, enligt ISOF, det så här:

"Halloween är en rolig helg då man får lov att gå på maskerad och klä ut sig. Det är befriande att festa i mörkret och klä ut sig till något läskigt och leva ut. Att det är i skräckens tema är bra, ont ska med ont fördrivas. Att skoja om hemskheter har en funktion i en verklighet där skräck och rädsla för det okända och hemska finns! Allhelgonahelgen är något annat, då man hedrar och minns sina döda och sätter ljus på gravarna. Jag firar båda."

Från Irland till Nordamerika

Trots kyrkans inblandning levde dock de gamla traditionerna kring Samhain kvar i Storbritannien och på Irland, där firandet fortsatte från år till år. Från 1700-talet finns det exempelvis uppgifter kring att unga män brukade klä ut sig i djurhudar, masker eller hade målade ansikten. De utklädda männen brukade sedan vandra runt och besöka olika hem där de sjöng, diktade eller underhöll och sedan förväntade sig att få mat för besväret.

Det finns också belägg för att man ofta gjorde hyss kring 31 oktober, särskilt var det barn och unga män som gjorde busiga upptåg – som exempelvis att täppa igen skorstenar eller vända hästar i stallen.

Under 1800-talet var det hungersnöd på Irland och därför emigrerade många irländare till Nordamerika under den här tiden. De tog med sig sina traditioner kring Samhain och det bidrog till de traditioner som finns idag.

En traditionell irländsk halloweenmask från tidigt 1900-tal, som ställs ut på Museum of Country Life på Irland. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid/CC BY-SA 3.0

Även om man förenklat kan säga att det var irländarnas influerande som skapade de amerikanska Halloween-traditionerna är det inte helt sant, exempelvis hade den amerikanska ursprungsbefolkningen också skördefester och föreställningar kring de döda.

Fler kulturer har också haft liknande traditioner kring skördefester, tro på magi och andar samt andra festligheter kring den där tiden på året – som därmed troligen bidragit till dagens firande genom den invandring som skedde till Nordamerika.

I Mexiko har man också exempelvis Día de los Muertos, De dödas dag, som firas 1-2 november. Det är en stor religiös högtid där man firar och minns sina döda. Även mexikanska invandrare började komma till Nordamerika under 1800-talet och deras traditioner har troligen också influerat de amerikanska traditionerna.

Día de los Muertos i Albuquerque i USA 2011. Foto: Larry Lamsa/CC BY 2.0

Halloweenfirandet är troligtvis influerat av Guy Fawkes Night, som firas 5 november för att minnas misslyckandet med krutkonspirationen i Storbritannien. Högtiden påminner om svenska Valborg med stora brasor, men med en halmdocka ovanpå.

Guy Fawkes var en engelsk katolik som 1605 försökte spränga det brittiska parlamentet och mörda kung Jakob I. Han greps vid sprängämnena och avrättades. Hans namn lever kvar genom att man bränner en halmdocka föreställande honom på brasorna.

Samhället utvecklades i USA och Kanada där vidskepelsen avtog i samhället, och därmed minskade också behovet att utföra traditioner som byggde på sådant. Under första halvan av 1900-talet började Halloween byggas upp till en mer festlig högtid.

De första Halloween-paraderna skedde under 1920-talet, men det var inte helt utan problematik. Ofta klagades det över "the Halloween problem" eftersom det ofta var mycket bråk och fylla i samband med paraderna. Samtidigt utvecklades också Halloween-firandet och det blev trots allt mer barninriktat.

Halloweenfest i Pittsburgh, Pennsylvania i USA 1925. Foto: Unseen Histories/Unsplash

Under andra världskriget ansåg man dock att det blivit det så illa att man på vissa håll förbjöd Halloween-firandet, men sedan tog det ny fart under 1950-talets babyboom. Det blev alltmer barnens högtid, samtidigt som det kommersialiserades kraftigt. Maskeraddräkter och dekorationer började produceras industriellt, och urvalet av kostymer vidgades från traditionella övernaturliga varelser till populärkulturella figurer och senare även internetfenomen.

Stingy Jack

Den traditionella Halloween-pumpan ska också ha sitt ursprung på de brittiska öarna. Redan vid Samhain ska man ha använt sig av diverse grönsaker som man karvade ut ansikten i och satte in ljus, detta ska ha varit en del av skrämseltaktiken mot onda andar. Pumpor användes dock inte, utan man använde rotsaker som exempelvis rovor, kålrötter eller majrovor.

Just det engelska namnet för Jack O’Lantern, som halloweenpumpor kallas främst i USA, har använts sedan 1500-talet, men inte på karvade grönsaker. I östra England kallade man irrbloss, det vill säga de mystiska ljus som ofta syns i sumpmarker, för just Jack O'Lanterns.

Det finns också flera bakgrundshistorier till den orangea pumpfiguren. En irländsk sägen berättar om smeden "Stingy Jack", enligt Irish Mynths. Jack hade levt ett liv av list och bedrägeri och en kväll träffade han djävulen ute som kommit för att ta hans själ som straff. Jack bad djävulen att få dricka en sista drink och när drinken skulle betalas övertygar han djävulen att förvandla sig själv till ett mynt som de kan betala notan med.

En traditionell irländsk jack-o'-lantern av rova från tidigt 1900-tal jämfört med en modern Halloween-pumpa. Montage. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid, David Trinks/CC BY-SA 3.0

Djävulen går med på Jacks förslag, men när han gör som han blir ombedd, stoppar Jack myntet i fickan. Till djävulens stora förtret finns det ett silverkors i fickan, vilket hindrar honom från att återgå till sin ursprungliga form. Jack släppte sedan djävulen fri i utbyte mot att djävulen skulle låta honom leva ett år till. Och dessutom skulle han inte komma till helvetet när han dog.

Ett år senare kommer djävulen tillbaka, men då lurar Jack honom igen: Han får djävulen att klättra upp i ett träd, där han sedan ristar in ett kors, så djävulen inte kommer ner. Jack och djävulen gör ännu en överenskommelse, där nu Jack ska få leva tio år till. Djävulen accepterar och släpps fri.

När Jack dör tio år senare är djävulen trogen sitt ord och släpper inte in honom i helvetet. Men eftersom Jack inte heller kommer in i himlen så tvingas han vandra i ett evigt mörker på jorden. Djävulen tycker dock lite synd om Jack och kastar ut en bit glödande kol från helvetet till honom. Jack skär sedan ut en rova och stoppar in kolet. Därav kommer det engelska ordet för halloweenpumpor: Jack O’Lantern.

Denna form av legend, eller saga, är mycket gammal och har florerat i olika versioner i många kulturer. I Sverige finns bland annat versionen Smeden och djävulen.

Traditionerna kring Samhain fortsatte som bekant på Irland och även karvandet av rovor fortsatte, denna tradition tros sedan ha följt med irländarna som emigrerade till USA. I USA är det dock svårare att odla rovor, så istället byttes rovorna ut mot den idag populära pumpan.

Idag har den blivit en symbol för Halloween, men också för skördetider och särskilt omställningen till hösten.

Bus eller godis

Den idag klassiska "Trick or Treat" tros härstamma från olika källor, men den äldsta anses vara något som kallades för "guising". Det är en tradition som sägs ha sina rötter i Samhain, men som främst är dokumenterat från 1500-talet. Barn i Skottland och Irland klädde ut sig för att skydda sig från onda andar och gick sedan dörr till dörr och bad om godsaker.

Till skillnad från dagens bus eller godis förväntades dock barnen inte busa – utan framföra exempelvis en sång eller dikt för att få belöningen.

Även i England och Wales hade man liknande traditioner. Där brukade fattiga människor under perioden kring Allhelgonadagen gå från hus till hus och bad om "soul cakes" i utbyte mot böner för de dödas själar. En soul cake, eller själakaka, är små runda kakor som kan vara kryddade med exempelvis kanel.

Det var en del av det kristna firandet som började kring 1500-talet och fortsatte fram till 1800-talet, än idag har man lokalt vissa liknande traditioner där man bakar själakakor. Både vuxna och barn deltog vid souling, men det ska enligt uppgift främst ha varit barn som deltog i aktiviteten.

Just guising följde med irländarna till Nordamerika och den första referensen till aktiviteten finns dokumenterat 1911 i Kingston, Ontario, Kanada.

Två flickor efter bus eller godis 1958. Foto: Kim Scarborough/CC BY-SA 2.0

I USA är den tidigaste referensen under 1920-talet, enligt 10/31 Consortium. Där finns dokumenterat att barn klädde ut sig och gick runt och tiggde godis. Det finns också nedtecknat att barnen kunde göra hyss om de inte fick något godis.

Först efter 1950 ska bus eller godis ha blivit mer utspritt i USA, särskilt när sockerransoneringen upphörde och bostadsområden i förorterna växte fram. Som nämnts tidigare bidrog babyboomen till att Halloween utvecklades, och även att bus eller godis-traditionen tog fart.

Att buset tog över från att be böner eller sjunga är oklart hur det gick till, men en kan anta att det var en samhällsutveckling som utgjorde förändringen. Fattigdomen blev mindre utpräglad och det fanns troligen inte samma behov av att tigga mat eller godsaker, och samhällets strukturer förändrades – en större gemenskap växte fram och kunde ge mer utrymme för lek och bus än tiggeri.

Till Sverige

Halloween kom till Sverige med amerikanska influenser under 1950- och 1960-talen. Även om det inte firades stort bland svenskarna vid den här tiden, så finns det indikeringar på att det fanns storslagna Halloween-fester: Bland annat finns det en incident rapporterad 1961, där polisen fick ingripa vid ett halloweenfirande i Stockholm.

Det var dock under 1990-talet som det tog fart på allvar. Bland annat satsade Hard Rock Cafe i Stockholm tillsammans med Buttericks, där man firade Halloween under en veckas tid året 1990.

Året efter ökade försäljningen av halloweensaker stort och redan 1995 blev firandet mer allmänt i Sverige, även om det inte landade på samma nivå som i USA. Exempelvis blev aldrig bus eller godis lika vanligt förekommande fenomen bland de svenska barnen – men Halloween-fester, dräkter och dekorationer i mer måttlig mängd blev vanligare.

Firandet idag

Idag är Halloween en mångmiljardindustri, främst i USA, men också i andra länder. Förra året ska uppemot 72 procent av amerikanerna firat Halloween och man i snitt spenderade 104 dollar per person, enligt Ready Signal.  I Sverige firar man relativt stort också, men långt ifrån de amerikanska nivåerna. Förra året förväntades Halloweenhandeln omsätta cirka 1,6 miljarder kronor, enligt Tidningen Näringslivet.

Det som från början varit en hednisk skördetradition där man välkomnade, eller gömde sig, från andar är idag ett firande som lägger fokus på tema-fester, dräkter, godis och skräckfilmstraditioner. Nya traditioner är bland annat att dekorera hemmet, både ute och inne, men också att anordna tävlingar i exempelvis pumpa-karvande eller bästa kostym eller sminkning.

Foto: iStock/Sebastien Mercier

Irland beskrivs ofta som Halloweens hemland och även idag firar man fortfarande stort. Samhain är fortfarande en levande tradition på Irland där man hedrar de gamla sederna från kelterna med festivaler och diverse firanden.

På Irland finns också Europas största Halloween-festival Derry Halloween där man blandar Samhain-traditioner med modernare klang. För den som är ett fan av den ökände Dracula pågår också Bram Stoker Festival i Dublin i slutet av oktober – Även om greven bodde i Transsylvanien var författaren faktiskt irländsk.

Inom den nyhedniska rörelsen Wicca, som grundades på 1950-talet, är Samhain en av de viktigaste högtiderna där man hedrar de döda. Den är inspirerad och bygger på kelternas högtid, men skiljer sig något åt. Likt kelterna betraktar man även Samhain som den wiccanska nyåret.

Även om Halloween har en genomstyrande kommersiell anda idag, liksom åtskilliga andra högtider, så verkar det finnas ett behov av att se skräcken, eller döden, från ett säkert avstånd. Kanske handlar det om ett sätt att försöka kontrollera det som skrämmer oss, eller helt enkelt att vi behöver ha det nära till hands för att komma ihåg att det också är en del av livet.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Pojken som förlorade allt – och skapade en hel värld

En Oxford-professor som skrev sagor på krogservetter skulle komma att förändra litteraturhistorien för alltid. J.R.R. Tolkien byggde inte bara en berättelse utan en hel civilisation – komplett med språk, sånger och skapelsemyter – och skapade fundamentet för en helt ny litterär genre.

Publicerad oktober 25, 2025 – av Isac Boman
Många betraktar Tolkien som en av Västerlandets mest betydelsefulla författare.

När John Ronald Reuel Tolkien dog 1973 lämnade han efter sig mer än bara böcker. Han hade skapat en hel värld, komplett med egna språk, mytologier och flertusenårig historia. Från en tidig barndom i Sydafrika till professorsrummen i Oxford formades en författare som skulle revolutionera fantasylitteraturen genom att förena nordisk mytologi med kristen tro.

Den 3 januari 1892 föddes J.R.R. Tolkien i Bloemfontein, Oranjefristaten, där hans far Arthur arbetade som bankman. Det var en värld full av röd jord, brännande sol och främmande djur – en skarp kontrast mot det gröna England som senare skulle inspirera Fylke.

Men den lilla familjen skulle inte stanna länge i Afrika. När Ronald var tre år reste hans mor Mabel med honom och brodern Hilary tillbaka till England för att komma undan värmen som plågade barnen. Fadern skulle följa efter, men dog oväntat i reumatisk feber 1896 innan han hann återförenas med familjen.

Som ung änka med två små söner kämpade Mabel Tolkien för att försörja familjen i Birmingham. Hon undervisade pojkarna hemma och väckte Ronalds kärlek till språk – vid fyra års ålder kunde han redan läsa, och modern lärde honom grunderna i latin, franska och tyska.

Annons:

Men den största förändringen kom när Mabel 1900 konverterade till katolicismen, ett beslut som ledde till att hennes protestantiska släkt bröt kontakten och drog in allt ekonomiskt stöd.

Tragiken fortsatte när Mabel dog i diabetes 1904, endast 34 år gammal. Den tolvårige Ronald och hans bror blev föräldralösa, men deras mors sista önskan respekterades – den katolske prästen Francis Morgan blev deras förmyndare. Morgan blev en fadersgestalt för pojkarna och säkerställde att de fick en god utbildning och att deras katolska tro förblev stark.

Tolkien, 19 år gammal. Foto: Okänd

Det var också hos Morgan som den sextonårige Ronald träffade Edith Bratt, en tre år äldre föräldralös flicka som också bodde i samma pensionat. De blev förälskade, men Morgan förbjöd förhållandet och krävde att Ronald skulle vänta till sin 21-årsdag innan han kontaktade henne igen.

Troget väntade Tolkien, och på midnatt när han fyllde 21 skrev han till Edith. De gifte sig 1916, strax innan han skickades till fronten. Deras kärlekshistoria skulle senare inspirera berättelsen om Beren och Lúthien – dödlig man och odödlig alvkvinna vars kärlek övervann alla hinder.

På King Edward's School i Birmingham som Tolkiens språkliga geni började blomma. Han lärde sig grekiska och gotiska, upptäckte finskan genom Kalevala (Finlands nationalepos) och började till och med skapa egna språk. Vid sexton års ålder hade han redan konstruerat flera konstgjorda språk, en hobby som skulle följa honom genom livet och bli grunden för alvernas quenya och sindarin.

1916 gifte sig Tolkien med den tre år äldre Edith Bratt. Foto: Okänd

Mellan korset och Yggdrasil

Tolkiens intellektuella utveckling präglades av två starka krafter: hans djupa katolska tro och hans passion för nordisk och germansk mytologi. På Oxford, där han började studera 1911, grundade han "Kolbítar" (kolbitarna), en klubb dedicerad till att läsa isländska sagor på originalspråk. Namnet kom från den isländska traditionen att sitta så nära elden att man kunde bita i kolen.

Den katolska tron var ingen ytlig kulturell tillhörighet för Tolkien. Han gick i mässan flera gånger i veckan, ofta dagligen, och hans brev vittnar om en levande andlighet. "Ur mörkret i mitt liv, så mycket frustrerat, sätter jag framför dig den enda stora saken att älska på jorden: de heliga sakramenten", skrev han till sin son Michael. För Tolkien var nattvarden verklig närvaro, inte symbol.

Samtidigt fördjupade han sig i Beowulf, den poetiska Eddan, Völsungasagan och den prosaiska Eddan. Han läste dem inte som kuriositeter från en svunnen tid utan som levande litteratur full av djup visdom.

Hans berömda föreläsning "Beowulf: The Monsters and the Critics" från 1936 revolutionerade synen på det anglosaxiska eposet och istället för att se det som en historisk källa argumenterade Tolkien för att monstren – Grendel och draken – var berättelsens hjärta, inte distraherande element.

Gandalf har stora likheter både med Jesus - men också med asaguden Oden. Montage. Illustration: Georg, von Rosen, faksimil: Hobbit: En oväntad resa

Men hur kunde en hängiven katolik vara så fascinerad av hednisk mytologi? För Tolkien fanns ingen konflikt. Han såg den nordiska mytologin som en förberedelse för evangeliet, som fragment av sanningen spridda genom mänsklighetens berättelser.

I sitt begrepp "eucatastrophe" – den goda katastrofen, den plötsliga vändningen mot glädje när allt verkar förlorat – såg han ett kristet mönster som genomsyrade all god litteratur, från Eddans berättelser till evangeliernas klimax i uppståndelsen.

En värld växer fram

Första världskriget avbröt Tolkiens studier och gav honom erfarenheter som skulle prägla hans författarskap. Vid Somme 1916 tjänstgjorde han som signalofficer och upplevde krigets fasor på nära håll. Två av hans närmaste vänner från ungdomsgruppen T.C.B.S. stupade. Under återhämtningen från skyttegravsfeber började han skriva de första berättelserna om alver och människor som senare skulle bli Silmarillion.

Tolkien stred i första världskriget, där han förlorade flera nära vänner. Montage. Foto: Ernest Brooks, okänd

Efter kriget återförenades han med Edith och de byggde en familj tillsammans. Deras fyra barn – John, Michael, Christopher och Priscilla – växte upp med en far som berättade fantastiska godnattsagor. Det var för dem som Hobbiten (1937) först skapades. Den berömda öppningsraden "I ett hål i marken bodde en hobbit" skrev han spontant på baksidan av en students tentamen han rättade.

Efter sin tjänst som lektor i Leeds blev Tolkien 1925 professor i anglosaxiska språket vid Oxford, och från 1945 professor i engelska språket och litteratur vid Merton College. Det var under denna period som hans litterära värld verkligen tog form.

Men det var Sagan om ringen (1954-1955) som kom att bli hans mästerverk. Tolv år tog det att skriva, och utan vännerna i Inklingarna – särskilt C.S. Lewis – hade verket kanske aldrig fullbordats. "Han var för länge min enda publik", erkände Tolkien om Lewis. "Bara han fick mig att tro att mitt skrivande kunde vara mer än en privat hobby".

Inklingarna träffades varje torsdag i Lewis rum på Magdalen College och varje tisdag på puben Eagle and Child. Där läste medlemmarna upp sina texter för varandra och utsatte dem för skoningslös men välmenande kritik. Det var i denna miljö som både Narnia och Midgård tog form.

Sagan om ringen var ingen enkel uppföljare till Bilbo. Det blev ett episkt verk om makt och korruption, uppoffring och hopp. Varje detalj var genomtänkt – från de olika folkens språk till Midgårds geografi och historia. Tolkien ritade kartor, konstruerade kalendrar och skrev genealogier som sträckte sig tusentals år bakåt i tiden.

Böckerna om Frodo och hans vänner har kommit att bli bland de mest älskade någonsin. Foto: Gwydion Williams/CC BY 2.0

Hans andra verk inkluderar Silmarillion (publicerad postumt 1977), som berättar Midgårds skapelsemyt och äldre historia, samt akademiska verk som hans översättning av Sir Gawain och den gröne riddaren och viktiga utgåvor av medeltida texter. Men det var också de mindre verken som visade hans bredd: Bonden Giles från Ham, en humoristisk berättelse om en motvillig hjälte, Niggles blad, en allegori om en konstnärs strävan efter perfektion, och Tom Bombadills äventyr, en samling dikter från Midgård.

Språken som grund

För Tolkien kom språken först, berättelserna sedan. "Berättelsen handlar till stor del om språken", skrev han. Quenya, det höga alvspråket, baserades på finskans ljudstruktur kombinerat med latinskt och grekiskt ordförråd. Sindarin, det grå alvspråket, inspirerades av walesiskans melodi. Dvärgarnas khuzdul hade semitiska rötter, medan det svarta språket var hans enda medvetet "onda" konstruktion.

Namnen i Midgård har nästan alla betydelser. Gandalf betyder "alvstav" på fornnordiska, Aragorn kan tolkas som "kunglig träd" på sindarin, och Frodo kommer från det fornnordiska fróði, som betyder "vis".

Som professor i språkvetenskap konstruerade Tolkien flera alviska språk så detaljerade att de kan läras och talas som verkliga språk. Foto: Richard Harvey/CC BY-NC 4.0

Ortnamnen berättar ofta historier: Rivendell översattes av Tolkien själv till svenska som "Vattnadal", medan Moria betyder "svart avgrund" på sindarin.

Arvet som lever vidare

När Edith dog 1971 lät Tolkien gravera "Lúthien" på hennes gravsten. När han själv dog den 2 september 1973 graverades "Beren" under hans namn – den sista bekräftelsen av deras kärlekshistoria.

Foto: Tuomo Lindfors/CC BY-NC-SA 2.0

Vid den tiden hade Sagan om ringen redan blivit en kultklassiker, särskilt bland studenter och hippierörelsen i USA. "Frodo lives!" stod det på väggarna i amerikanska universitet. Men det var först med Peter Jacksons filmatiseringar 2001-2003 som Tolkiens värld verkligen blev en global populärkultur för alla åldrar.

Idag har Tolkiens böcker sålts i över 600 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Hans inflytande på fantasylitteraturen kan knappast överskattas. Varje författare som skriver om alver, dvärgar och drakar förhåller sig till Tolkien, antingen genom att följa hans mall eller medvetet bryta mot den. George R.R. Martin har kallat Tolkien för ett "berg" som alla fantasyförfattare står i skuggan av.

Men arvet är större än bara fantasy. Tolkien visade att populärlitteratur kunde vara lika komplex och genomarbetad som "seriös" litteratur. Hans akademiska noggrannhet – den lingvistiska precisionen, de konsistenta mytologierna, den detaljerade historien – höjde ribban för hela genren.

Christopher Tolkien, den son som blev sin fars litterära testamentsförvaltare, ägnade resten av sitt liv åt att publicera faderns efterlämnade verk. Från Silmarillion 1977 till Gondolins fall 2018 har en strid ström av texter fortsatt att utvidga Midgård och nya tv-produktioner visar att aptiten på Tolkiens värld förblir omättlig.

Silmarillion innehåller Tolkiens myter och legender från tusentals år före händelserna i Sagan om ringen. Foto: Stojanoski Slave/CC BY-SA 3.0

På Oxford University, där Tolkien en gång undervisade, ges nu kurser om hans verk. Tolkiensällskap finns över hela världen, från Sverige till Japan och hans inflytande sträcker sig långt utanför litteraturen – till film, spel, musik och bildkonst. Rollspelet Dungeons & Dragons, datorspel som World of Warcraft, och otaliga musiker har alla friskt hämtat inspiration från Midgård.

Den tidlöse berättaren

Vad är det som gör Tolkiens verk så bestående? Kanske är det kombinationen av det mytiska och det mänskliga. Hans berättelser handlar om stora, episka händelser – ringens förstörelse, kungars återkomst, ondskans fall – men också om vänskap, mod och de små goda gärningarnas betydelse.

Som Gandalf säger till Frodo: "Det är inte de stora makterna som håller ondskan borta, utan de små vardagliga gärningarna av vanligt folk".

Tolkiens filosofi genomsyras av en djup övertygelse om individens betydelse, ansvar och pliktkänsla. När Frodo i ett ögonblick av förtvivlan säger: "Jag önskar att det inte hade behövt hända under min tid", svarar Gandalf: "Det gör jag med, och det gör alla som lever i sådana tider. Men det är inte för dem att bestämma. Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss."

Här fångar Tolkien något fundamentalt mänskligt – vi väljer inte vilken tid vi föds in i, men vi väljer hur vi agerar i den.

Denna tro på den enskilda individens kraft återkommer genom hela verket. Som Galadriel säger: "Även den minsta person kan förändra framtidens gång". Det är ingen slump att det är hobbitar – de minsta och till synes svagaste varelserna i Midgård – som blir avgörande för att besegra den stora ondskan.

För Tolkien fanns det alltid hopp, alltid mening i att agera, även när allt verkar förlorat. Hans erfarenheter från första världskriget, där han såg hur enskilda soldaters mod kunde göra skillnad mitt i meningslöst blodbad, präglade denna övertygelse.

Plikten att stå upp mot orättvisor

I Tolkiens värld finns det en moralisk plikt att stå upp mot orättvisor, oavsett oddsen. Det är inte framgången som definierar handlingens värde, utan viljan att göra det rätta. Denna filosofi – att en persons kamp kan få enorm påverkan även när det känns hopplöst – är kanske det som gör hans berättelser så tidlösa och relevanta även idag.

Eller kanske är det hans förmåga att skapa en värld som känns verklig, komplett med sin egen historia, sina språk och sin geografi. Midgård är inte bara en bakgrund för äventyr utan en plats med djup och konsistens som få fiktiva världar kan matcha.

Tolkiens fusion av nordisk mytologi och kristen tro skapade något unikt. Hans Midgård är varken en kristen allegori (något han starkt motsatte sig) eller ett ren återskapande av nordisk mytologi, utan någonting nytt och annorlunda – en "subkreation" som han kallade det. I en mörk tid av cynism, polarisering och konflikter fortsätter Tolkiens berättelser att erbjuda något annat: hopp, heroism och tron på att det goda kan segra, även när allt verkar förlorat.

Foto: faksimil/Härskarringen/YT

Från det röda dammet i Sydafrika till Oxfords universitetssalar, från skyttegravarna vid Somme till Fylkes gröna kullar – J.R.R. Tolkiens resa formade en författare vars verk fortsätter att beröra miljontals läsare världen över.

Hans Midgård påminner oss om berättelsernas makt att inte bara underhålla utan att ge mening och hopp. I en värld som ofta känns splittrad och meningslös erbjuder Tolkien en vision av helhet, där varje del har sin plats och där även den minsta person kan göra skillnad.

Som han själv skrev: "Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss". Det är kanske denna tidlösa visdom, förpackad i berättelser om alver och hobbitar, som gör att nya generationer fortsätter att upptäcka och älska Tolkiens värld.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Unik släktforskningssamling från 1500-talet nu digitaliserad

Publicerad oktober 23, 2025 – av Redaktionen
De illa medtagna dokumenten i Palmskiöldska samlingen slits varje gång de bläddras i, men är nu digitaliserade.

Handskrivna dokument från 1500- och 1600-talen har digitaliserats av Uppsala universitetsbibliotek och blivit tillgängliga online för allmänheten. Bakom satsningen står släktforskaren Constantinus Lindfors, som ville ge en födelsedagsgåva till en vän och kollega.

Den Palmskiöldska samlingen består av totalt 500 volymer fulla av unika dokument från 1500- och 1600-tal, bland annat en stor mängd avskrifter av original som förstördes vid den stora branden i Stockholms slott 1697.

I oktober 2022 kontaktade släktforskaren Constantinus Lindfors universitetsbiblioteket för att beställa en digitaliserad version av den genealogiska delen av Palmskiöldska samlingen till sin vän, genealogen och latinöversättaren Urban Sikeborg, på 60-årsdagen. Den delen består av 62 volymer, Palmsk. nr. 192-253, och behandlar svenska släkter.

— Jag bestämde mig för att donera medel till biblioteket och låta digitisera denna del av samlingen för att hedra Urban, som gjort så många bra saker för släktforskningen, och samtidigt tillgängliggöra samlingen för många fler. Det är ett fantastiskt verktyg för släktforskning. Jag ser det som en satsning för kulturen, som är en viktig sak, säger Constantinus Lindfors i ett pressmeddelande.

Annons:

Stor efterfrågan

Lindfors har haft ett stort intresse för släktforskning sedan högstadiet och det var i samband med en flytt till Stockholm som intresset verkligen tog fart. Till slut ledde det honom till den större Palmskiöldska samlingen.

Jag intresserade mig då för 1500-talet och den norrländska ätten Blix och hittade uppgifter om den i den Palmskiöldska samlingen. Att det fanns så många uppgifter kan bero på att Palmskiölds hustru var Blixättling.

Med hjälp av donationen kunde Uppsala universitetsbibliotek verkligen påbörja arbetet med det illa medtagna materialet. Samlingen är en av de mest efterfrågade och dokumenten slits varje gång det bläddras i dem.

Vi blev mycket glada över Constantinus initiativ. Samlingen fanns sedan länge på vår lista över material vi ville digitalisera. Hans gåva blev en uttalad anledning att prioritera den välbehövliga konserveringen av materialet så att det sedan kunde digitiseras. Nu är samlingen skyddad från ytterligare slitage samtidigt som många intresserade släktforskare slipper dyra och tidskrävande resor till Uppsala, säger Maria Berggren, chef för universitetsbibliotekets avdelning för specialsamlingar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.